Endless night

Om den här boken tänker jag inte säga särskilt mycket eftersom spoilerrisken är överhängande och jag tror på riktigt att det skulle förminska läsupplevelsen att veta vad som ska hända (och jag är inte själv särskilt spoilerkänslig annars). Men jag kan säga att det är sista delen av boken som gör hela skillnaden, sista 45 minuterna i ljudboken (jag har läst lite i boken på bilden, men främst lyssnat). Före tänkte jag att det nog var en rätt blek bok, en liten besvikelse med tanke på mina högt ställda förväntningar. Efter det där sista är jag nog böjd att tänka att det är något av ett mästerverk.

Boken känns på det stora hela modig och modern (boken kom 1967), inte minst i upplägget. Det känns också som en unik bok i Agatha Christies oerhört stora produktion, jag har läst annat (inte mycket dock) och det är ju pusseldeckare av en helt annan stil. Jag gillar det andra, och älskar det här.

Och så måste jag säga att känslan inför det där huset och platsen påminner mig väldigt mycket om känslan jag hade när jag läste Wylding Hall. Det är över huvud taget mer stämning (olycksbådande och sorgsen) än handling, men det balanseras en del i den där avslutningen. Väldigt, väldigt bra helt enkelt. Och en fin inledning på hyllvärmarläsningen 2017.

ENDLESS NIGHT
Författare: Agatha Christie
Förlag: Harper Collins UK (2007)
Inläsare: Hugh Fraser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Korpgudinnan

Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.

SAGAN OM TURID – KORPGUDINNAN
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs förlag (2016)
Del 3 i serien Sagan om Turid, tidigare böcker: Kungadottern och Krigstid
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: OARYA, Västmanländskans bokblogg,Boktimmen
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En hjärtlig, och lite hatisk, utmaning

Den här veckan skriver vi om kärlek och hat på Kulturkollo, utmaningen följer samma tema:

Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?

Jag skulle vilja vara lite originell här och komma med något alldeles eget, men jag har nog alldeles för lite fantasi för det tyvärr. Min allra bästa kärleksskildring är nog en skriven av Jane Austen trots allt. Övertalning tror jag, för att den är så lågmäld och ändå större än allt, precis som vardaglig kärlek är. För att följa det historiska temat så väljer jag inte en utan en hel bunt karaktärer att älska att hata – varenda kotte i Svindlande höjder helt enkelt, hu!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

His bloody project

Graeme Macrae Burnet har skrivit berättelsen om Roderick Macrae och de av honom begångna morden som om den vore sann. Det är den inte. Och ändå känns den just väldigt sann.

Skottska högländerna 1869, jag vet inte mycket om dem. Jag har förvisso, pga viss besatthet, läst massor om Skottland från 1600-talet och framåt men jag vet förstås ingenting om hur det verkligen var. Den här boken, som är påhittad, får mig dock att tänka lite kring skillnaden på att bära på fakta man läst (förutsatt att man minns vilket jag nog inte heller gör) och det man känner när man läser fiktion. Och så tänker jag än en gång lite på hur mycket jag gillar kombinationen av att veta lite och sen få känna det också. His bloody project känns verkligen.

En annan sak jag tänker på, förutom det där med fakta och fiktion och hur de berikar varandra, är min forskning eller snarare de människor jag mötte i mitt forskningsmaterial, i rättegångsprotokollen. Graeme Macrae Burnets Roderick har aldrig funnits, men Ingeborg har det och Johanna och barnen de mördade och som jag skrev om. Det är samma maktlöshet, samma utsatthet, samma ensamhet, samma förtvivlan. Jag fastnar särskilt för Rodericks syster och hur det hon utsätts för förblir okommenterat, det är fasansfullt grymt, men det är så som det var. Det känns riktigt på riktigt.

Det står rätt snabbt klart att det här är en fiktiv berättelse, grundbeviset är en vittnesutsaga som huvudpersonen, en sjuttonårig pojke från mycket enkla förhållanden, med kort skolgång och liten tillgång till böcker, skrivit och som utgör ungefär halva boken. Jag kan inte tro på den som dokument, hur mycket alla än påpekar hur remarkabelt han uttrycker sig. Som fiktion är det dock fantastiskt. Med mycket enkla medel skriver “Roderick” fram en vardag där formella regler är satta ur spel och sen länge (alltid) ersatts med lokala sedvänjor. Det är så hjärtskärande bra gjort när detta sen möter det där formella regelverket i form av domstol och experter, de begriper verkligen ingenting av vad som försigått.

HIS BLOODY PROJECT
Författare: Graeme Macrae Burnet
Förlag: Contraband (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En arbetsam utmaning

Veckans tema på Kulturkollo är Arbete, liv, arbetsliv. Utmaningen lyder: tipsa oss om en bok, en pjäs, en dikt, en novell, en opera, en film, ett TV-program eller en låt som ni kommer att tänka på när ni hör ordet arbetsliv. Mitt inlägg i ämnet hittar du här och i det tipsar jag bland annat om den bästa bok jag läst om hur det är att plötsligt inte kunna jobba (Väggen), men jag funderar också lite kring klassiska arbetsskildringar. Mitt bidrag till utmaningen den här veckan är en liten minirecension jag snott från mig själv och mitt instagramkonto. Håll till godo:

“Tillbaka till jobbet” är en synnerligen aktuell bok för mig just nu och inte bara för att jag precis läste ut den. Jag har börjat jobba så smått den här veckan och det är en balansgång, men än så länge en inspirerande och hanterbar balansgång. Boken kändes som ett bra verktyg att ta till när jag såg den på biblioteket. Och den är väl ok. Den ger en del handfasta tips och råd om hur man kan tänka och göra (men jag hade nog väntat mig mer sånt) plus en rejäl dos (jobbig) igenkänning om första sjukdomstiden och sånt. Det jag inte gillar lika mycket är en tendens att generalisera sånt som inte kan generaliseras, hur länge man behöver vara borta från jobbet tror jag till exempel är väldigt mycket mer komplext än den här boken ger vid handen. En annan sak som gör mig lite ledsen är att det känns som att det vilar en liten duktighetsfälla en bit bortom. Det är så mycket man bör orka mitt i det här tillståndet av att inte orka någonting – äta bra och regelbundet, träna, hålla regelbunden kontakt med och besöka arbetsplatsen snabbt och ofta och så börja jobba igen (i väldigt snabb upptrappning (25% mer per två veckor!) dessutom). Det finns förstås små brasklappar om att det inte gäller alla och att man kanske inte orkar allt hela tiden och så, men ändå ligger det ett krav där i bakgrunden och det tycker jag inte om. Eftersom hela den här resan för mig (och många andra inbillar jag mig) handlar om att bli lite mindre duktig. Den dagen i höstas när jag kom på att jag inte skulle vara så himla duktig i det här tillfrisknandet var min bästa på hela året. Boken vänder sig till arbetstagare och chefer och jag tänker att chefer kan ha nytta av den genom hela processen medan en utmattad nog främst behöver den framåt tillfrisknandet och återinträdet i arbetslivet. Det är också i de delarna de handfasta och, tror jag, användbara råden finns. #fiktiviteterläser2017 #läst2017 #utmattning #utmattningssyndrom

Ett foto publicerat av Helena (@fiktiviteter) Feb 2, 2017 kl. 12:00 PST

TILLBAKA TILL JOBBET – HÅLLBAR ÅTERGÅNG EFTER STRESSRELATERAD OHÄLSA
Författare: Åsa Kruse
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ett helt liv

För en utmattad hjärna med vidhängande nybliven nybörjarläsare är Ett helt liv ett litet underverk, men jag misstänker att den är så också för andra läsare.

Ett helt liv är berättelsen om Andreas Eggers liv, men också mycket allmängiltigt om liv, allas våra liv, i största allmänhet. Boken är en meditation över det svåra, det lilla, det som förändrar allt och det som ingenting betyder.

Det är inget särskilt med Andreas liv egentligen, det är rätt långsamt och vardagligt, som de flesta av oss lever våra liv, stort i relation till det närmaste och oss själva, odramatiskt i jämförelse. Men det är just det som är det som glittrar, att det är så litet och så storslaget samtidigt.

Ett helt liv är en av de starkaste, finaste och mest läkande böcker jag läst. Kanske för att den kom till mig vid rätt tidpunkt, kanske för att den i sig själv är det den symboliserar, inget märkvärdigt men en glimrande pärla.

ETT HELT LIV
Författare: Robert Seethaler
Förlag: Thorén & Lindskog (2016)
Översättare: Jörn Lindskog, originaltitel: Ein ganzes leben
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vad hände med Rachel och Ben?

Ni har väl inte missat att Mhairi McFarlane skrivit en fortsättning på You had me at hello? Den heter After hello och hälsar på hos mångas favoritpar Rachel och Ben två år efter det som hände i den där första boken. 

Rachel och Ben är som sagt mångas favoritpar ur Mhairi McFarlanes produktion. Inte mitt dock. Av hennes fyra böcker är nog You had me at hello den jag fastnade minst för. Med det naturligtvis inte sagt att jag inte slängde mig över den här långnovellen när den kom, men däremot sagt att jag gärna ser att vi hälsar på de andra karaktärerna från de andra böckerna också vad det lider.

After hello är som sagt en långnovell, den finns bara i e-boksform och är gratis att ladda ner. Den är väl värd en lässtund, inte minst för att få återse alla i kretsen kring Rachel, och så är det förstås Mhairi språk och humor som alltid gör allt hon skriver läsvärt. Också när det inte är fantastiskt. Det här är bra som det är, men det är naturligtvis inte som att läsa en av hennes romaner. Det är lite mysigt, lite roligt och trevligt i väntan på en ”fullängdare”.

AFTER HELLO
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper Collins (2017)
Fortsättning på You had me at hello
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Wishful Drinking + The Princess Diarist = fantastiskt mycket Carrie Fisher

Jag har alltid varit den där som gillat Carrie Fisher utan att egentligen veta varför. Inte för Star Wars skull, visst är hon typ det bästa i de första filmerna, men jag tyckte aldrig särskilt mycket om dem, inte så att det fixade favoritstatus hos mig i alla fall. Jag tror inte jag sett henne i något annat heller. Men jag har hört vad hon sagt, jag har läst massor av citat. Och hon verkade alltid så himla smart och tuff.

När Carrie Fisher gick bort blev jag väldigt ledsen, möjligen för att det peggades upp av den där Amy Winehouse-dokumentären jag såg direkt följt av George Michaels död dagen innan, möjligen för att jag hade känslan av att hon var omistbar. Jag gjorde i alla fall det enda jag kunde göra för stunden, jag stängde in mig med Carrie och hennes bok Wishful drinking och lät henne läsa den för mig.

Wishful drinking handlar om kändisskap, uppväxt, familj, karriär och missbruk. Och så handlar den om psykisk ohälsa. Och den är briljant – rolig, smart och jätteviktig. Och mitt i allt det där hittar jag fram till vad det är jag fastnat för, hon berättade för hela världen att hon kämpade, men aldrig skämdes. Det är viktigt. För det är jag tacksam. Och för hennes förmåga att säga allt som behöver sägas om psykisk ohälsa, feminism och konstigheter i världen på precis rätt sätt. Med humor och skärpa. Jag älskar Carrie Fishers röst.

Och eftersom jag älskar den så mycket kunde jag inte riktigt släppa rösten efter Wishful drinking utan gick direkt vidare till The princess diarist, hennes senaste, sista, bok. Den handlar uteslutande om inspelningen av den första Star Wars-filmen och dess följder. Det är mycket Harrison Ford, en hel del drickande och rökande och det är lika mycket av den där sarkastiska humorn som är så rolig men samtidigt gör rätt ont. För att man anar det som finns där bakom. Och i The princess diarist finns något som lyfter på slöjan och faktiskt avslöjar vad som finns bakom det där avväpnande skrattet. I de dagboksanteckningar som finns insprängda skymtar den osminkade Carrie fram och jag gillar henne också, kanske till och med ännu mer.

WISHFUL DRINKING/THE PRINCESS DIARIST
Författare: Carrie Fisher
Förlag: Simon & Schuster Audio/Random House UK (2009/2016)
Inläsare: Carrie Fisher/Carrie Fisher och Billie Lourd
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En ny och fräsch utmaning och så lite film

Ny månad, nystart för Kulturkollo med nytt tema, ny veckoutmaning och allt. Temat är ”Nytt och fräscht” och utmaningen lyder som följer:

Vilka 3 kulturella upplevelser under 2017 längtar du efter?
1. Jag skriver om film på Kulturkollo den här veckan och listar där en hel del jag ser fram emot framöver. Av de nämnda finns det en särskild som jag längtar totalt utan förbehåll efter att få sjunka in i biomörkret med, Dumma mej 3 faktiskt. så mogen är jag.
2. På ett högeligen obekräftat ställe har jag hittat en antydan om att Hilary Mantels tredje bok om Cromwell kan vara på gång fram emot slutet av sommaren. Jag vågar inte tro på det förstås eller egentligen börja längta, men jag hoppas!
3. Jag längtar efter att få ta mig ut i världen igen, att orka göra och uppleva saker. Eftersom jag tänker fortsätta vara bättre på att inte planera allt så detaljerat och intensivt hoppas jag på många spontana kulturupplevelser. Mycket jag just nu inte vet att jag längtar efter, längtar jag alltså efter.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det som andra inte ser

Det som andra inte ser inleds fantastiskt. Där finns en egensinnig huvudperson med en historia som trasar sönder hjärterötterna på en. Hon är så ensam. Hennes mamma tog sitt liv för flera år sen, pappan har flyttat och hon lever ensam i huset bredvid kyrkogården. Hon ser döda, hon jobbar på handelsträdgård och hon är så instängd i sig själv att hon är ensam också när hon är med andra människor.

Det som andra inte ser är en från början egenutgiven bok som prisbelönats i hemlandet England, det märks att den kommit till utan att ha passerat redaktörer. Språket och stämningen är för det mesta så som det som i början drar in mig i berättelsen, levande, drastiskt, tätt och experimentellt, jag vet inte vilka ord jag ska använda för det här är något särskilt kanske just för att det är egenutgivet. Men det hade behövts en utomstående läsare som kunnat säga något om vilka delar av berättelsen som är de centrala. Som det är nu drunknar den för mig intressanta och outsägligt vackra berättelsen om Claire och hennes pappa i den om Eevie, den gamla damen Claire besöker. Tänk ändå om far- och dotterrelationen fått utvecklas över de där 250 sidorna istället för att hastas igenom mot slutet. För trots att det är så det blir rör mig de delarna till tårar medan jag inte bryr mig nämnvärt om det som händer i det gamla huset. Det finns något där som förtjänat så mycket mer utrymme.

DET SOM ANDRA INTE SER
Författare: AL Brookes
Förlag: Vide förlag (2016)
Översättare: Sanna Hellberg, originaltitel: The gift om looking closely
Köp den t.ex. här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ordbrodösen

Läsning ska förstås alltid vara en njutning, men vissa böcker är ändå en särskild fröjd att umgås med. De är liksom självklara, språket flyter, karaktärerna är med från början, men fördjupas som en hoppas efterhand och så vidare, ni vet vilken sorts böcker jag pratar om tror jag. Ordbrodösen är definitivt en av de där riktigt härliga böckerna att ge sig på, från första ordet till sista.

Jag konstaterar glatt att Värmland är viktigt, eller låt oss säga glesbygden istället, det hade ju funkat med Dalarna eller Västmanland eller egentligen vad som. Men den där utsattheten som Siri och Alba befinner sig i bottnar mycket i den där kombinationen av enslighet och social kontroll som är så specifik för landsbygd och småorter. Det är något visst (på gott och ont) med glesbygden och oss som känner den ändå, det finns något vemodigt bara i miljön. Och vemodig är också Ordbrodösen, det finns så mycket sorg där, och kärlek i olika former, men mest av allt är boken så sjukt spännande. Från någonstans i början till allra sista sidan.

Alba fångar in mig redan från allra första början liksom människorna runt henne. Visst känner jag att de inte riktigt är att lita på, men mest av allt känner jag Albas sorg över att upptäcka det. Den där förmågan och vem som har den eller inte är alltid i bakgrunden.

Jag tänkte flera gånger på Cirkeln-böckerna när jag läste, för bruksorten förstås, men också för flytet och värmen mellan huvudkaraktärerna. Och så finns där en rejäl skopa Agnes Cecilia också. En fin blandning det. Men mest av allt är förstås Ordbrodösen något alldeles, alldeles eget och det är det som gör den så väldigt bra.

ORDBRODÖSEN
Författare: Anna Arvidsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

At last comes love

Jag vet inte vad det är, om det är boken som faktiskt är lite trist, babblig och irriterande efter inledningens virvlande händelseutveckling (från mitten känns det som att de gör så dumma saker och tar så lång tid på sig att komma på hur de borde gjort från början och så pratar de inte med varandra, bara lite sådär på ytan, sjung ut för sjutton!). Den Mary Balogh jag känner brukar inte vara sån. Men det kan vara jag också, det kan vara min långsamma läsning och min oförmåga att koncentrera mig och engagera mig som gör att det tog mig flera månader att läsa ut och som förde med sig att jag aldrig riktigt fastnade för den. Jag vet inte så vi lämnar det där. Jag har älskat de första två delarna i serien och jag kommer säkert älska nästa del. Det här var nog bara en synnerligen tillfällig tillfällighet.

AT LAST COMES LOVE
Författare: Mary Balogh
Förlag: Bantam Dell (2009)
Tredje delen i serien om syskonen Huxtable. Del 1: First comes marriage Del 2: Then comes seduction
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

När jag insåg att det var utmattad jag var (för att folk väldigt tydligt sa till mig att det var så) ville jag ha en karta, eller allra helst en lista förstås. På den skulle allt jag behövde göra för att må bättre finnas uppradat och så skulle det finnas en plats att rita in ett kryss när det var avklarat. Några sådana listor finns inte, men jag tror att det är universellt att vilja ha dem när inget är bekant. Särskilt för oss som hamnat i utmattningen för att vi blivit beroende av att göra allt rätt, perfekt och avprickbart på en lista.

Det är en sällsam upplevelse att läsa Väggen av Pia Dellson. En lite jobbig men mest av allt frigörande upplevelse. Så mycket av måendet i akut utmattning präglas av skam, för att man inte orkar vara den man strävat efter att vara, för att jag (som ju klarar allt), men inte alla andra, knäckts av pressen, för att jag gjort såhär mot mig själv (och mina barn, min man). Skuld, skam, självhat, sorg – så många känslor att bära med en hjärna och en kropp som inte kan, tack och lov. Det är lättare att trycka bort när man inte orkar ta till sig…

Man är ofta väldigt ensam i utmattningssyndromet även om man som jag är orimligt tursam med människor omkring sig som förstår och vill hjälpa. Att läsa Väggen och ord för ord känna igen sig, se att det här är en sjukdom som drabbat mig, som drabbat andra, som handlar om att kroppen tar över för att jag uppenbarligen inte klarar det själv. Som inte handlar om att just jag är värdelös. Att ord för ord ta in att någon annan upplevt precis det jag går igenom. Det är en rikedom. Och alla timmar jag framförallt i början av min sjukskrivning ägnade åt att känna efter och tycka att ”jag har nog bara inbillat mig och överdrivit, jag är nog inte så sjuk egentligen”, de var förstås helt onödiga (det kom en tid då sådana tankar inte fick plats för den förlamande tröttheten som väntade), men de är också en bild av en förnekelse många av oss delar. Det är skönt att veta. Liksom att mina fel till stora delar är alla andras fel i den här processen, jag måste göra dem själv men jag är inte ensam om dem.

Pia Dellson Väggen är oumbärlig för dig som befinner dig i utmattning (kanske inte allra först i början men hela vägen i övrigt), som gjort det. Och så är den för dig som sitter bredvid och håller handen. Jag vet att känslan av utmattning aldrig kan förstås fullt ut utifrån, men Väggen beskriver den så väl att man nog ändå kan säga att det är så nära man kan komma. Den beskriver känslan av att förlora sig själv, den förlamande rädslan, men också frihetskänslan som kommer när man inser att man aldrig vill ha tillbaka sig själv som man var och livet som det blev. Det finns annat att längta istället, annat att sträva efter att orka göra. Livet måste bli ett annat och det ligger en stor njutning i det, att få chansen att börja om här någonstans mitt i livet.

VÄGGEN – EN UTBRÄND PSYKIATERS NOTERINGAR
Författare: Pia Dellson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Översvämningar och kometer – mer mumin!

Småtrollen och översvämningen är den första boken i serien. Här söker Mumintrollet och hans mamma efter pappan som kommit bort i den stora översvämningen. Det är en fin liten berättelse att befinna sig i. Men djupet och känslan som komma skall har ännu inte infunnit sig.

När kometen närmar sig Mumindalen blir det dock något annat. I Kometen kommer möter Mumintrollet snorkfröken och det är förstås sött på gränsen till en sockerchock, men mest av allt gillar jag ändå lugnet i deras rädsla för den annalkande katastrofen. Mumins självklara tillit till att föräldrarna ska fixa hela situationen, mammans vardagspyssel, Sniffs oerhört irriterande babbel eldat av ren och skär skräck (blandad med kärlek till glittrande stenar). Fint är det, väldigt, väldigt fint.

SMÅTROLLEN OCH ÖVERSVÄMNINGEN / KOMETEN KOMMER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Mark Levengood
Del 1-2 i serien om mumintrollen. Tidigare recenserade delar: Pappan och havet och Sent i november 
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mitt år av längtan

Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.

Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.

När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.

Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.

MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mörkt motiv

Jag har nog anat det länge egentligen och Louise Pennys första bok i serien om kommissarie Gamache har följt med hem rätt många gånger nu, men nu var det dags och det blev en kombo av att läsa och att lyssna (på Tomas Bolme, han är bra han).

Vad jag gillar med Mörkt motiv? Ja, vad finns där att inte gilla? Det är så himla mysigt att det inte går att värja sig (och lite lagom vasst humoristiskt också på sina ställen så en kan ta till sig även om en känner sig lite sur eller mysanti). Gamache är mysig, staden Three Pines är mysig, folk är mysiga. Mordet är väl inte mysigt direkt, men det är inte blodigt och brutalt i alla fall, snarare fridfullt om än gräsligt förstås. Jag gillar verkligen allt med den här boken, i sin genre är den perfekt. Jag kastar mig möjligen över bok två i serien och rekommenderar Mörkt motiv till alla som vill försjunka i myset och koppla av lite.

MÖRKT MOTIV
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Första delen i en serie
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Snabbare boktips annorstädes (men de kommer hit också, i sinom tid)

Jag är lite efter kan man säga. Jag läser ganska långsamt, men skriver ännu långsammare (vi kan kalla det ”eftertänksamt” tycker jag). Det tillsammans med det faktum att jag inte recenserat nästan något av det jag faktiskt läste i december gör att jag ligger lite efter på recensionsfronten. Detta oroar, eller stressar, mig inte det minsta faktiskt, men för den som vill få boktips och inte orkar vänta så kan jag rekommendera att slå följe med mig på instagram om ni inte redan gjort det. Där planerar jag att kort rapportera varje utläst bok så snart den är just en utläst bok. Såhär exempelvis:

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest