Skall

Min nya älsklingssyssla är att lyssna till poesi. Att sitta i sängen, i uterumssoffan, schäslongen, var som helst och låta någon läsa mig poesi. Det finns inget bättre. I alla fall vissa dagar.

Agnes Gerners Skall är en pärla, en 36 minuters meditation över saknad och förlust, dödens relevans och att kräva livet. Jag fastnar för de perfekt tecknade bilderna och hade jag läst själv hade jag antecknat och haft mig. Nu tvingas jag låta dem slå rot istället. Det blir inte tid att försöka förstå under tiden. Det är bara att ta in det som bjuds och sen fortsätta pussla efteråt. Det är just det jag trivs med så mycket. Skall är dessutom, förutom att vara välskriven också fint inläst av författaren. Allt är så självklart enkelt och djupt komplicerat samtidigt. Som det ju är. Hela alltet.

SKALL
Författare: Agnes Gerner
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Agnes Gerner
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tio över ett

Föga förvånande upptäckte jag naturligtvis, när jag läste den ett halvår efter hela världen, att Tio över ett är en förträfflig bok. Ingen chock direkt, men heller ingen självklarhet. Det har ju hänt att jag drabbats av avsky inför haussade Augustvinnaren (jag tittar på dig Egenmäktigt förfarande). Men här drabbades jag av kärlek, stor kärlek, och lite magknip.

Tio över ett är en så träffsäker skildring av så mycket – vänskap, kärlek, föräldraskap, vuxenblivande, rädsla för förändring… När jag läser den våren 2017 i mitt liv så blir jag också glad att jag inte läste den hösten 2016 eller för den delen sommaren 2016 i mitt liv, som jag tänkte. Den oerhört fina och tonsäkra beskrivningen av ångest och panikattacker skär genom hela kroppen nu, då hade jag tvingats kasta boken ifrån mig och missat allt det andra fantastiska.

Jag är så glad att nu är nu, och att det finns böcker som Tio över ett, böcker som helt enkelt är jäkligt bra och handlar om viktiga saker som det där med att växa upp, bli kär, ta ansvar för, distansera sig ifrån. Och som samtidigt beskriver en panikattack som att “min kropp jagar min själ” (s 137). Jag hade behövt läsa den här boken i den åldern, igenkänning och oensamhet är viktig också när det gäller psykisk ohälsa. Också (och kanske särskilt) när det gäller unga människor. Jag förstår någonstans på ett avlägset plan de som vill skydda unga från sånt här, men jag håller inte med. Vi är många som slagits mot depressioner och olika former av ångest (och annan sorts psykisk ohälsa), precis som Maja i boken har vi varit rädda för att vara “psykfall”, och jag tror inte att andelen kämpande unga är mindre idag direkt. Vi måste prata om det, lära oss tillsammans och avdramatisera så jäkla mycket. Det gör Ann-Helén Laestadius här och hon gör det bra. Det var helt klart värt att den här 39-åriga tanten fick djupandas igenom några sidors panikattack för att målgruppsläsare kanske ska slippa känna sig så väldigt ensamma om ångesten drabbar dem. Skrämmande kommer det alltid vara, men inte lika ensamt hoppas jag.

TIO ÖVER ETT
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Agnes bokblogg, Feministbiblioteket, Eli läser och skriver
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Recept för överlevnad (eller hur många Isfolket-böcker orkar en människa läsa?)

Jag har skrivit en del om det där med läsning och utmattning som kombo, om att det inte är helt lätt. Nu för tiden läser jag ju igen, både det ena och det andra. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju förstås, är det ett författarskap som räddat mig i detta. Var vore jag utan Margit Sandemo?

På bilden ser ni sånt jag ägnat mig åt under mars och april när jag kämpat med att jobba halvtid och samtidigt fungera på några andra plan, typ som förälder och så. Jag har periodvis orkat läsa väldigt lite nytt och då har gamla bekanta Isfolket varit min räddning. Det har känts fint att kunna läsa något som bjuder noll överraskningar och motstånd. Mindre trevligt var det att återupptäcka hur oerhört mycket kvaliteten sjunker i serien framåt slutet. Nu är jag lite trött på de där trollande och kärlekskranka typerna och gläds åt att jag orkar läsa lite annat om kvällarna. När jag ökar på arbetsdosen igen och drabbas av den stora tröttheten hoppas jag hitta något annat att trösta mig med. Kanske Maria Lang.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Brev till en nybliven förälder

Precis som Alla borde vara feminister är Brev till en nybliven förälder en liten skrift med stort innehåll. Visst känns vissa saker självklara, men de förtjänar ändå alltid att upprepas.

Jag tycker om Chimamanda Ngozi Adichies röst, hennes humor, patos och driv. Jag tror också starkt på det som utgör denna texts utgångspunkt, att det är genom barnen förändringen kommer (om vi hjälper dem dit vill säga).

Brev till en nybliven förälder är ett personligt hållet manifest i femton punkter, det tar en timme att lyssna till det (och Moa Gammels inläsning är fin), jag hoppas att formatet kan locka många till den här boken och tankarna den för fram.

BREV TILL EN NYBLIVEN FÖRÄLDER. ETT FEMINISTISKT MANIFEST I FEMTON PUNKTER
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Moa Gammel
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Våra kemiska hjärtan

Några saker jag kan säga om Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland:

  • Jag tyckte först inte särskilt mycket om den (av anledningar jag kommer till), sen sögs jag in och mot slut var jag nog rätt förälskad ändå.
  • Jag tycker att slutet, sluttonen, det som händer och inte händer är livsviktigt för boken, utan den hade det blivit väldigt förljuget.
  • Jag gillar alla vuxna som skrivs på fina, komplexa sätt även där de tar liten plats. Och jag älskar Henrys syster.
  • Det jag inte gillade var att de är väldigt rappa i käften de där ungarna, jag gillar ju för all del Joss Whedonsk Buffy-dialog mer än gemene man, men till en början kände jag mig mest irriterad här. De populärkulturella referenserna kändes också rätt många och ibland lite tillkämpade. Det är inte de som sätter karaktärerna ändå.
  • Det är farligt att marknadsföra en bok som “John Green möter Rainbow Rowell”, jag förstår hur de tänker, men ändå inte.
  • Jag vill verkligen, verkligen, verkligen läsa en bok som handlar om Grace Town. Alltså en som inte är ur Henrys perspektiv. Inte så att jag inte gillar Henry och uppskattar hans berättelse. Men han får ursäkta, det är Grace som känns, rakt in i hjärtat. Jag tror att Henry vet och förstår det också.
VÅRA KEMISKA HJÄRTAN
Författare: Krystal Sutherland
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Jessica Schiefauer, originaltitel: Our chemical hearts
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Stories from the city
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Intet liv

Å vad hon är egen Nina Bouraoui, konstig, makaber, märklig. Och å vad jag älskar det!

Intet liv gavs ut 1992 och var då Nina Bouraouis andra bok och den kännetecknas av allt det där som fortfarande är synonymt med hennes författarskap. Mörkret, tätheten i språket, drömbilderna, kampen och den oerhörda styrkan som aldrig låter sig knäckas. Intet liv kretsar kring en flickas allra innersta, hennes fascination inför döden och allt som omger den. Det är makabert och burdust, men samtidigt vackert i all sin smuts.

Flickan i centrum är en flicka i periferin, men en människa som vägrar inordna sig och som slåss för att inte svika sitt inre liv, sin tankevärld. För mig som sen barnsben är makaber älskare av kyrkogårdar och drömvärldar finns det mycket att känna igen (även om allas fantasier är deras egna och alldeles unika) i Intet liv. Men först och främst är det en resa i poesiform, en resa jag inte är riktigt säker på var den hamnar. Det är bara att ge sig hän.

INTET LIV
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Jonas Wicktor, originaltitel: Poing mort
Köp den t.ex. här eller här.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Avkoppling är inte alltid så väldigt avkopplande

Det här med avslappning kan vara väldigt stressande. Man ska vara så i stunden att man hamnar i en annan stund bara av att försöka. Mitt allra bästa är att sitta med katten och stirra ut på ekorrarna som skuttar i träden. Och att andas. Eller stirra på ekorrar och andas samtidigt, riktigt andas.

När det blir riktigt omöjligt att samla in tankarna har jag hittat två meditationer på storytel som funkar jättebra. Och nu häromveckan hittade jag också en bok som är mer en handfast “gör den här övningen såhär så måste du fokusera tankarna på att balansera för att inte ramla och slå ihjäl dig” än svävande, kvävande, stressande minfulness-krav. Jag gillar!

När du känner stress – en vägledd meditation av Lina Dahlgren (ljudbok)
Balans -vägledd meditation av Lina Molander (ljudbok)
Paus – en liten bok om konsten att landa av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tidens gång

Den här veckan är det jag som drar i trådarna på Kulturkollo och temat är Tiden. Utmaningen för veckan lyder 

Vilken är din bästa bok, film, tavla eller tv-serie som på något sätt behandlar temat tid?

Jag skriver en text på Kulturkollo på söndag där jag kommer fördjupa mig i detta. Men redan nu kan jag säga att alla dessa historiska romaner jag omger mig med ofta får mig att tänka på tiden och dess gång, människor och hur lika vi är över tid trots att våra förutsättningar ändrats drastiskt. Just nu läser jag The Witchfinders sister av Beth Underdown om förföljelse av kvinnor i förgången tid. Det är mycket olikt hur vi har det idag, och ändå samtidigt är mycket likt…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Brev till min dotter

Nej, jag såg det faktiskt inte komma. Den totala gråtattacken som var min upplevelse av Brev till min dotter. Och det var inte de starka berättelserna eller råden per se. Visst känns det i mammahjärtat massor och visst brinner jag efter att skriva ett eget brev till min dotter (och ett till min son, det behövs sannerligen guidning när det kommer till att vara man och människa över huvud taget), men det är ändå inte det.

Jag tror att det handlar om själva grejen. Om kärleken som genomsyrar hela projektet och boken. Det finns en inkluderande värme här, inte bara i de skrivande mödrarnas kärlek till sina döttrar, en värme som kan omsluta också alla de som levt och lever sina liv utan föräldrar som vill eller förmår inympa det här i sina barn. Jag tror kanske att min reaktion mycket bottnar i den där systerskapskänslan, att breven förvisso är skrivna till verkliga döttrar, men de är också skrivna till skribenterna själva – det här har jag lärt mig i livet, se hur långt jag kommit – och till alla oss medkvinnor. Där ligger den stora hammareffekten för mig. Att texterna kan läsas av mig som om de var skrivna till mig, för det är de, också.

Alla texter är välskrivna och starka, men mina favoriter är Therese Söderlind (jag storgrät genom hela, på ett bra men oerhört jobbigt, sätt), Nabila Abdul Fattah, Elaine Eksvärd och Mia Skäringer. Och Märta Tikkanen förstås, alltid Märta Tikkanen.

BREV TILL MIN DOTTER
Redaktör: Elcim Yilmaz
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Johannas deckarhörnaVästmanländskans bokblogg
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ljudboksälsket och e-bokens återkomst

Mitt läsmönster har definitivt ändrats sen jag började kunna läsa igen i december*. Jag läser mycket långsammare och lite mer kräset (böcker som inte fångar mig släpper jag rätt snabbt numera), men framförallt är det skillnad på vilket bokformat jag väljer.

Ljudböckerna började jag upptäcka redan förra våren, men de var mer en bredvidaktivitet som jag ägnade mig åt när jag gick till jobbet eller målade staket. I utmattningen blev de efter ett tag (efter den värsta sammelsuriumperioden när alla intryck var hemska) min räddningsplanka, den snälla påminnelsen från läsvärlden om att allt nog skulle bli bra igen. Jag lyssnade mig långsamt ur min sorg över att ha förlorat böckerna.

När jag sen började kunna läsa själv igen fann jag till min förvåning att jag hittade tillbaka till e-böckerna. De jag möjligen slutade med för att jag tampades så mycket med dem på jobbet. Jag har två e-bokläsare, men har nästan helt slutat låna och läsa i min Pocketbook vad det verkar, det är kindlen som gäller. Säkert mycket tack vare bakgrundsbelysning och enkelheten i den inbyggda butiken.

När det gäller e-böckerna så läser jag dem nog rätt mycket som jag läste dem förut och som jag tar mig an pappersböcker – i sängen eller soffan, totalt uppslukad. Och jag kan till och med läsa böcker som berör mig nu igen. Jag har fortfarande en hel del dagar då orken inte räcker till och då jag blir påmind om att också läsningen är något som kostar energi och som jag är oerhört tacksam över när det fungerar. Ljudböckerna lyssnar jag i större utsträckning på dagar när jag inte orkar läsa själv (om jag orkar med ljudintryck vill säga), och när jag känner för sällskap till stickningen.

Hur läser du?

*Mer om min läsning med utmattningssyndrom hittar du här

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ensamma tillsammans

Ensamma tillsammans av Jörgen Löwenfeldt är en intressant resa in i två personers möte och relation (eller egentligen en av personernas upplevelse av den). När vi lär känna dem får vi veta att Johan spelar poker och målar, Eva tycker inte om prylar. Båda har de valt att börja plugga på psykologlinjen, det är där de möts.

Jag gillar en hel del i den här boken, som pluggandet, det var länge sen jag kände den där lusten att studera. Det är som ett kroppsligt begär efter att återvända till universitetet jag känner när jag läser inledningen av den här boken. Studentlivet. Kanske säger det mer om mig och mitt just nu, men sanningen är den att jag alltid älskade att studera, forska, skriva. Att jag sen fick nog och egentligen inte alls vill tillbaka till det förgångna är en annan sak, men boken väckte något.

En annan detalj jag gillar är Johans målerier, det finns något fascinerande med människor som målar på väggarna helt enkelt. Och det är framförallt i början när konsten är en till synes mycket inrutad fritidssysselsättning som den talar till mig. Kanske skulle en välja en vägg och gå lös…

En sak jag har lite svårare med är att jag aldrig känner Johan eller Eva, snarare tvärtom på något sätt. Jag förstår dem aldrig riktigt, de känns inte i hjärtat och jag relaterar inte till dem. Kanske är det för att Johan som berättar är så kallt analytisk att inga känslor slipper igenom. Kanske är det hela poängen, att de utforskar sina egna djup utan att hitta något? Men jag vill så gärna lära känna dem när vi hänger med varandra i boken. Jag vill känna.

ENSAMMA TILLSAMMANS
Författare: Jörgen Löwenfeldt
Förlag: United stories publishing (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Som ett sandkorn
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det där med läsning i utmattningens skugga

Jag fick en fråga på instagram tidigare i vintras som jag tänker kan vara intressant att ta här också, och dessutom reflektera lite mer över. Personen som frågade hade precis själv kraschat in i utmattningen och mitt svar blev därför formulerat med det i åtanke:

Är nyfiken på hur lång tid det tog i din utmattning innan du kunde börja läsa böcker igen?

Jag hade en period på ca 2 månader (som kändes som 2 år) då jag inte kunde läsa alls eftersom orden bara rörde ihop sig och blev obegripliga. Sen började jag kunna lyssna på ljudböcker, men bara Mumin och jag märker nu när jag läser dem med barnen att jag inte minns särskilt mycket alls.

Sen följde en tid då jag till slut orkade läsa någon enstaka sida per dag i en bok utan att akutsomna av utmattning. Efter tre månader (från utmattningsstarten) var det nästan (med stark betoning på nästan) normalt igen. Men jag läser fortfarande långsamt och blir trött av att läsa ibland, jag väljer inte att sträckläsa en bok om jag vet att jag måste orka något nästa dag till exempel.

Jag kan inte ge mycket tröst i stunden annat än en försäkran om att det kommer komma tillbaka i sinom tid. Jag vet hur frustrerande det är, jag försökte själv med olika småprojekt för att lura hjärnan att börja kunna läsa tidigare (jag vet, det är lika dumt som det låter, men då kändes det livsnödvändigt och supersmart), men det enda är nog att vänta ut det.

Det här svaret skrev jag alltså i februari och jag skulle nog säga att det fortfarande är där jag är i processen. Jag läser, men ganska långsamt. Vissa dagar när jag fått många intryck på jobbet orkar jag inte lyssna på en ljudbok eller ta mig an någon ny bok hur lockande den än är (och gör jag det är det alltid ett tröttande misstag som leder till illamående och intrycksöverdos och att jag inte heller orkar ta in vad jag läser). Såna dagar har jag upptäckt att Sagan om Isfolket är min allra, allra bästa vän. Precis som en isfolketbok var den allra första bok jag orkade läsa i höstas var isfolket det enda jag orkade med under exempelvis perioden när jag gick upp på 50% på jobbet (och så är det fortfarande riktigt trötta dagar). Böcker jag läst så många gånger tidigare att de inte bjuder på några överraskningar eller motstånd, bara trygghet, igenkänning och ett löfte om att läsningen kommer att komma tillbaka till mig, nästan som det var. Men helt som det var vet jag inte om jag vill ha det, jag hade en förmåga att stressa upp mig och läsa allt för mycket allt för fort. Jag hoppas hitta en balans där också, jag hoppas hitta den frivilliga långsamläsningen. Möjligen är det därför jag leker lite med tanken på en omläsningssommar. Jag tänker Domedagsboken, Stad-serien, Tjärdalen, Wolf hall. Bara gammalt och underbart bra och bekant. Vi får se…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

På tal om digerdöden

Förra veckan skrev jag om Elin Boardys finfina Tiden är inte än och snuddade då vid min förkärlek för pestlitteratur.

Visst kan jag med intresse läsa fackböcker i ämnet men det är ändå skönlitteraturen jag är ute efter. Jag tror att det har med de stora (eller grundläggande är nog ett bättre ord) frågorna som aktualiseras i och med stora omvälvningar att göra. De om överlevnad, mänsklighet, medmänsklighet, tro, hopp, livskraft.

Då när jag läste Tiden är inte än hamnade jag i samspråk med andra pestläsare, som Helena Dahlgren, på sociala medier och det var två böcker som nämndes i det samtalet. Min inkörsport till detta, Connie Willis tidsreseroman Domedagsboken (som jag nog måste läsa om i sommar), och Helenas inkörsport När pesten kom av Jill Paton Walsh. Den har jag lånat hem och ska precis börja läsa.

När detta aktualiserades insåg jag att för att vara förtjust i digerdöden har jag läst fasligt lite så ge mig era bästa romantips i pestens skugga, tack!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The bookshop

Jag har länge velat läsa Penelope Fitzgerald, jag tror det var när jag läste Susan Hills bok om favoritböcker och långsamläsning (Howards end is on the landing) som jag började tro att det skulle vara något för mig. Valet av första bok föll på The bookshop av lättförklarliga skäl (hallå, bokhandel!).

The bookshop är berättelsen om en liten by och några av de som bor där, och framförallt är det berättelsen om när en invånare i byn bryter mönstret och testar något nytt. Florence Green öppnar en bokhandel…

Det är långsamt och reflekterande, väldigt väl observerat. Mer än en gång tänkte jag på Beryl Bainbridge när jag läste, för det där vardagliga och stillsamma, tillbakalutade men ändå på tå. Den där känslan av att liksom vara där och se på utan att kunna ingripa.

Jag gillar Penelope Fitzgerald sätt att berätta, jag gillar den där känslan. Nästa bok ligger inte allt för långt i framtiden.

THE BOOKSHOP
Författare: Penelope Fitzgerald
Förlag: Harper Collins UK (2016)
Inläsare: David-Nicholls (förord), Eve-Karpf, Stephanie-Racine
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lucky boy

“If this is a story, it’s one with no right ending” där någonstans slutar Lucky boy. Romanen om pojken och hans mödrar, om människors lika värde och livets ohjälpliga hjärtekrossande komplexitet.

Lucky boy är en berättelse om kvinnor och om olika förutsättningar och vad de (förutsättningarna) kan göra med våra liv. Solimar följer sin dröm och lämnar (under svåra umbäranden) Mexico för USA och Berkley. Hon söker frihet och en möjlighet att göra något av sitt liv. Kavya bor i Berkley med fin man i fint hus, hon drömmer bara om ett barn. Bara… Solimar blir gravid under resan till Berkley från hemmet i Mexico. Kavya blir fostermor till ett barn vars mor hamnat i svårigheter. Det är samma barn och att berättelsen är välskriven bevisas av att det är omöjligt att inte känna båda kvinnornas sorg, kärlek och utsatthet. Det finns inga vinnare här, och inga enkelt utropade förlorare.  Omvärlden gör allt för att de som inte fötts i rikedom inte ska få tillgång till den, men motsatsparet vinnare/förlorare känns inte meningsfulla. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Det här är en bok om att alla har sin egen kamp att utkämpa, alla har sina sorger och glädjeämnen och ingen kan veta vilka de är genom att bara betrakta ytan. Och så är det en bok om att vi bör bygga broar istället för murar, vilket är ett sorgligt aktuellt budskap idag.

Låt er inte luras av att det här är en sån där “viktig” bok, tro mig när jag säger att den är bra istället. Engagerande och omvälvande och på samma gång lugnt och bedrägligt vardaglig.

LUCKY BOY
Författare: Shanthi Sekaran
Förlag: Putnam / Penguin Random house (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tiden är inte än

En ny bok av Elin Boardy är alltid en sorts julafton. Jag tycker mycket om hennes sätt att se världen och formulera den.

Jag älskade hennes debut Allt som återstår lite mer än normalt och sen tyckte jag mycket om de följande Mot ljuset och Mary Jones historia. När jag sen förstod att hennes fjärde bok skulle komma att bli en bok i digerdödsskugga övertogs jag nästan av förväntad läslycka. Alla har vi våra märkliga favoritromanperioder och teman…

Jag har skrivit en text på Kulturkollo om den här romanen idag, bland annat skriver jag:

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

Läs hela texten här.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Wistrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Min recension på Kulturkollo hittar du här
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Världspoesidagen – några ljudbokstips

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

 

vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

 

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En enda risk

Är du ute efter het och välskriven romance så är du ute efter Simona Ahrnstedt böcker helt enkelt. Hon kan verkligen det här med att skriva så det blir trovärdigt, men samtidigt lite sådär överjordiskt lyxigt att det är något att längta efter snarare än känna igen. Väldigt bra helt enkelt.

Jag var inte helt förälskad i förra boken i serien, den med hemligheten, men det kan lika gärna ha varit jag som var på dåligt humör. Jag gillade den, men inte lika mycket som allt annat jag läst av Simona Ahrnstedt. Nu med Ambra och Tom är jag med på tåget igen. Och jag vet inte om det inte är en av bifigurerna, Jill, som intresserar mig mest. Det finns många fascinerande berättelser och personer i utkanten och det är nog det jag tycker allra mest om med Simona Ahrnstedts alla böcker, att hon inte gör det lätt för sig. Det känns helt enkelt väldigt på riktigt just för att det finns så mycket strax utanför fokus…..

EN ENDA RISK
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Forum (2016)
Del 3 i en serie. Del 1 En enda natt, del 2 En enda hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest