Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En enastående karriär av Martin Engberg

Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.

Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.

För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.

Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.

EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ett år senare

Saker jag inte gjort i år som jag gjorde förra sommaren: lånat hem böcker om ångest över semestern. Inte heller har jag skrivit såna här blogginlägg. Eller känt mig fångad i en bur av illamående och yrsel och svårt att andas och ångest och hur fan ska jag komma vidare med mitt liv.

Sen jag kraschade för ett år sen har jag rört mig via apati, sorg, “jaha, var det såhär livet blev?”, eufori över att kunna känna glädje över något, bakslag, frustration, hjärtklappning, “jaha, är det såhär livet ska vara nu?”, långsam glädje, andetag.

I fredags var det precis ett år sen jag vabbade ett barn och blev sittande i uterummet kontemplerande över om det var rimligt att jag skulle ha det som det var. Om det kanske fanns något annan väg ut ur det där stängda rummet än att släcka ljuset om ni fattar. Nej, jag tänkte inte ta livet av mig, men när jag den dagen nuddade vid att jag inte längre såg någon väg ut och att jag inte orkade existera på det sättet så förstod jag att jag måste göra något. Att jag förtjänade bättre. Så jag skrev en lista över allt som var fel.

Sen googlade jag och flest träffar fick jag på stress och utmattning. Jag läste, gjorde tester och grät en skvätt över att det kanske… Sen pratade jag med min man. Sen mailade jag med min chef. Sen pratade jag med mina kollegor. Sen pratade jag med min chef. Sen gick jag hem.

Idag är på pricken ett år sen jag gick på promenad som sjukskriven och började försöka få det att sjunka in.

Det har varit ett sjukt år, på många sätt. Jag har gråtit så mycket och varit så rädd. Att förlora förmågan att formulera sig var nog för mig det värsta. När tankarna flög, jag inte fick tag i trådarna och inte kunde föra en fungerande samtal med min man. Då var jag rädd. När jag inte kunde analysera eller fantisera. När jag inte kunde lyssna till mina barn.

All denna skuld. Alla dessa tankar på att jag borde ha fattat. Att jag borde ha förstått redan första gången jag stod i lånedisken på biblioteket och inte visste vad jag skulle göra med det där personnumret jag fått mig upprabblat. Jag skulle skriva in det någonstans, men hur? Siffror som sägs och ser ut är inte detsamma… Jag borde ha fattat. Alla runtomkring säger att de borde ha fattat, hur skulle de? När inte jag? Men jag skulle ha. Det är så lätt att veta i efterhand. Att det inte är värt det.

Just nu lånar jag inte böcker om ångest. Och jag jobbar på, långsamt. Det går bra. Men rädd är jag. För jag är fortfarande skör och jag är fortfarande en annan. Jag har börjat förstå att det är för alltid jag är det och att det nog är bra (men jag hade önskat att jag fått välja själv). Jag är rädd att ramla igen, rädd att inte se om det kommer närmare igen. Jag är rädd att skrämma mina barn och jag är rädd att inte orka med mig. Det finns fortfarande de där dagarna när jag liksom inte kan existera för att utmattningen tar all kraft i min kropp, dagarna jag nästan inte kan andas. Dem är jag rädd för.

Men jag är tacksam för redskapen jag hittat. Yogan. Andningen. Titta ut i skogen-timmarna. Samtalen med barnen. Det kommer att gå bra det här. Till slut.

Jag vet att många av er varit med om detsamma som jag och jag vet att det finns ett stort behov av att dela erfarenheter. För att högtidlighålla ettårsdagen på något sätt som är bra har jag skapat en sida här på bloggen där jag samlar allt utmattningsrelaterat. Hoppas det kan vara till någon sorts hjälp för någon.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sommaren är död, länge leve hösten!

Sommarläsningshögar är alltid trevliga och mer eller mindre överambitiösa. Det här är min höstläsningshög. För visst är det väl ändå så att hösten är en ypperlig lästid?

Mitt George R. R. Martin-projekt symboliseras av första delen i serien, men jag tänker mig nog att läsa mer än så. Och så får det bli lite höstig Stephen King-läsning, Dolores Claiborne är påbörjad. 

Mycket nytt kommer det också förstås. Som en historisk true crime från Denise Mina som hunnit landa hos mig och ligger överst i högen, den är redan läst och recenserad här i onsdags. Höstens största längtbok är Elin Olofssons fjärde roman, Krokas som också ligger där. Och så blir det äntligen en fortsättning på Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ut (Det är försent att vilja hoppa av)

Det finns en del som kommer men inte finns i min hög än också, som Margaret Atwoods (utöver nyutgåvan av Tjänarinnans berättelse förstås), Hjärtat stannar sist och Häxyngel. Om vi tittar på det engelskspråkiga så kommer Stephenie Perkins med nytt liksom Kristin Cashore. Cashores roman, Jane, unlimitedverkar riktigt lovande, jag kommer slänga mig över den om någon vecka när den finns här på riktigt. Och så är jag förstås nyfiken på John Greens Turtles all the way down.

Så läslivet behöver inte alls bli tråkigare för att sommaren lagt sig ner och dött, snarare tvärtom. Särskilt om hösten ska envisas med att vara såhär sjukt regnig…

Uppdatering: Boken längst ner är en av alla dessa varianter av Jane Austens Övertalning som jag läser – The one that got away av Melissa Pimentel.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ett nytt försök

Det är ett tag sen nu, men det känns som om det är dags för nya tag med bautaprojektet A Song of ice and fire. Anledningen till att jag slutade senast var nog att jag blev sur när boken lämnade en karaktär och gick till en annan precis när jag fäst mig vid hen. Sen gjorde jag ett försök med tv-serien men blev sur och rätt uttråkad av alla bröst som slängdes in helt oprovocerat. Det funkade inte riktigt på mig och jag såg nog inte klart första säsongen. Men vissa personer har legat där och gnagt, såna som jag redan är lite nyfiken på att följa. Som Arya, Cathelyn och Sansa, Petyr Baelish och Tyrion Lannister. Jag vet rätt mycket om vad som händer dem i tv-serien, men kan nu inte hålla mig borta från böckerna längre. 

Mitt projekt (för naturligtvis måste jag göra ett projekt av det) är nu detta: att läsa de böcker som finns i serien och se alla säsonger innan sista säsongen har premiär, det verkar som att jag har något år på mig. Vi får väl se hur länge det håller innan jag blir sur igen 😉

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Bäst of sommaren 2017

Dags att summera lässommaren (juni, juli, augusti) 2017. Jag måste sammanfattningsvis säga att den var väldigt lyckad. Flera riktigt bra böcker och till det en starkt nedtonad ambitionsnivå. De senaste åren har jag nått upp i 100 lästa böcker för året under de där sommarveckorna, i år var jag med vilje rätt långt bort från det. Jag har ansträngt mig för att läsa lite långsammare och inte nojat alls över de där dagarna, ibland veckorna, när jag inte läst en rad. Jag är glad för det. Och här kommer sommarens bästa, som höstläsningstips till dem av er som hittar något oläst i högen:

Huset vid Saint Pauls väg av Lise Tremblay

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

The power av Naomi Alderman

Den sista resan av Jenny Diski

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vampyrtröttheten

Idag skriver jag på Kulturkollo om hur himla trött jag är på vampyrer, och analyserar lite kring hur det kunde gå så illa. Och så tipsar jag förstås om det bästa jag hittade i bokväg innan jag fick nog. Vampyrtrötthetstexten hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Jag vet som vanligt inte vad jag ska säga. När en bok är såhär gripande, intensiv och sparsmakad finns egentligen inte något kvar att tillägga.

Det jag älskar med My name is Lucy Barton är allt. Lucy, New York, majsfälten i samhället där hon växte upp, hennes bror som jag aldrig får lära känna, barnen som jag heller inte får mer än en känsla för. Jag älskar att livet får vara sådär som det är. Hur svåra, livsavgörande och omkullkastande saker ibland slutar att vara på liv och död med tiden. Hur det är möjligt att förlåta utan att någon ber om förlåtelsen. Jag älskar att det kan vara ok att en mamma inte kan säga “jag älskar dig”. Det är sorgligt, men så kan det vara. 

Lucy använder böcker för att lindra ensamheten, det känner jag igen från mina tonår. Det finns mycket annat jag också känner igen, och mycket jag kan relatera till utan att ha varit i närheten av det.

Jag berörs av Lucys föräldrar, de otillgängliga och förfärliga som utkämpar sina strider i tysthet. Mamman som inte förmår, men som reser till staden som skrämmer henne för att sitta hos dottern på sjukhuset. Pappan som ältar och lider hela livet, men aldrig förmår sig att berätta om krigsminnena. Över huvud taget finns det mycket här som inte berättas, vilket jag älskar. 

Det är lätt att tro att My name is Lucy Barton är en allt igenom mörk och depressiv roman, men så upplever jag den inte alls trots ämnena den kretsar kring. Den är snarare konstaterande, accepterande och väldigt fin. Det här är inte en roman som tynger, jag känner mig upplyft efter att ha läst den, befriad.

Och till sist, tusen miljoner tack till Lyran som tipsade om boken och sa att den var för mig – det var den verkligen!

MY NAME IS LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Penguin (2016)
Inläsare: Kimberly Farr
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den sista resan av Jenny Diski

Det är som att se en människa lösas upp i molekyler och spridas för vinden. Att följa Jenny Diskis döende är verkligen det, att uppleva hennes döende. Texten blir mer flyktig, fragmentarisk, nästan förvirrad mot slutet. Som om hon inte längre är där också innan hon går.

Anledningen till att jag över huvud taget valde att läsa den här boken stavas faktiskt Doris Lessing. Jag har läst lite Jenny Diski tidigare och gillat men aldrig fallit sådär handlöst för hennes böcker som många andra, men jag har heller inte läst ”klassikerna”. Doris Lessing har jag läst lite av och i sommar ägnade jag ju stor del av min lästid åt Den femte sanningen och jag upplevde att det fanns mycket av personen Doris bakom författarrösten. När jag då såg att Jenny Diski här skulle berätta om sin relation till Doris blev jag nyfiken. Inte minst för att Doris Lessing skrämmer livet ur mig.

Historien om den tonåriga Jenny Diski som tas omhand av den uppburna författaren är förunderlig. Hur Doris blir Jennys fostermor, hur hon lämnat två barn i Zimbabwe, skämmer bort/dominerar sin son och tar till sig problembarn som hon inte klarar av att hantera. Jennys Doris är precis sån som jag tänkt mig – komplicerad, domderande och rätt skrämmande. Det är ett sånt besvärligt liv, men ett liv.

Jag tycker att berättelsen om författarnas relation är intressant, men det är ändå Jenny Diskis kamp med vetskapen om den nära förestående döden som griper. Det torra konstaterandet av vedermödor kombinerat med den djupaste rädslan inför att hon inte ska finnas mer och sorgen över att inte få uppleva barnbarnen. Det är gripande och känns väldigt sant. 

Jenny Diski nämner Anthony Hitchens Mortality och jag tänker mycket på den när jag läser. De kompletterar varandra fint dessa dödsböcker. Jag tror att det finns något att lära sig om livet av dem som tvingas in i döden långsamt men för snabbt. Jag tror också att jag har något att lära av att jag nu när jag läst ut boken får veta att den heter In gratitude i originaltitel. Det outtalade, tacksamheten mot Doris, mot livet som det blev. Däri ligger en oändlig skönhet. En bitterljuv skönhet.

DEN SISTA RESAN
Författare: Jenny Diski
Förlag: Alfabeta (2016)
Översättare: Cecilia Franklin, originaltitel: In gratitude
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Historier som går igen

Den här veckan ägnar vi oss åt återbruk på Kulturkollo, jag tänkte att jag skulle hänga med på tisdagsutmaningen för en gångs skull: 

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Jag kommer förstås genast att tänka på Colm Toibins House of names eftersom jag nyss läste den. Där har vi en variant av något annat som förstås inte är bättre än originalet, men den ger såpass mycket mer djup åt berättelsen att den blir en oskiljaktig del av den nu när jag läst. Jag tänker också på alla versioner av de bibliska berättelserna jag läst. Nämnde Toibins Marias testament, Pär Lagerkvist Barabas, Philip Pullmans Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren (här finns en text om dessa tre) och Göran Tunströms Ökenbrevet till exempel. Alla fina återberättelser, alla ger de djup och känsla åt en gammal berättelse som hålls levande tack vare nytolkningar (såväl litterära som teologiska förstås). 

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Det går i perioder, som student köpte jag det mesta på second hand, nu blir det mer en blandning. Böcker är väl egentligen det jag köper mest av om vi pratar prylar och där köper (och skänker) jag gärna second hand.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lida av Stephen King

Å herregud!

Det är väl ungefär det jag har att säga efter att precis ha lyssnat färdigt på Lida. Å herregud!

Efter detta konstaterande vill jag göra ett annat. Lida är den första bok av Stephen King där jag upplever att han håller ihop det hela vägen, inga konstiga spindlar och barnsexorgier över 300 sidor, inga utdragna avslutningsstrider, ingenting onödigt. Bara ett slut. Och det är troligen det som gör Lida till en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst.

Uppbyggnaden är magnifik. Till en början stör jag mig lite, lite på hur Paul Sheldon beskriver Annie Wilkes, som någon sorts hondjur. Sen utvecklas hon till det mest fantastiska monster jag skådat och då blir Pauls upplevelse mer intuition och rädsla än något annat. Annie Wilkes är fasansfull, jag är sjukt rädd för henne genom hela boken (och lite fortfarande faktiskt), jag älskar henne som karaktär!

Lida blev sommarens King, den blev ljudbok och löpnings/promenadsällskap, men sista timmarna satt jag ändå andlös i soffan och bara hängde med. Med klappande hjärta. Om man bara ska läsa en Stephen King-bok en sommar så känns Lida som ett ypperligt val.

Å herregud ändå…

LIDA
Författare: Stephen King
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Hanna Schmitt
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

40

Idag fyller jag massor av år och har bestämt att det minsann inte bara är jag som ska få presenter. Därför föräras ni här en lista över böcker jag tycker är riktigt bra och som jag helt enkelt vill ge er som lästipspresenter. Jag har valt bort sånt som jag redan tjatat nog om (som Wolf hall...) och sånt som är aktuellt och omskrivet överallt annars ändå. Allt är testat och godkänt, en bok för varje år jag firar idag (om jag inte lyckats räkna fel). Grattis! 

 

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie

Kattöga av Margaret Atwood

Flickor som skimrar av Lauren Beukes

Ondvinter av Anders Björkelid

Allt som återstår av Elin Boardy

Svart dam av Maria Fagerberg

Min skugga av Christine Falkenland

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Syndavittnet av Mattias Hagberg

The Carhullan army av Sarah Hall

Väggen av Marlen Haushofer

Mortality av Christopher Hitchens

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Sent i november av Tove Jansson

The wake av Paul Kingsnorth

Barabbas Pär Lagerkvist

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren

Viskningarnas borg av Carole Martinez

Himlen i Bay City av Christine Mavrikakis

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

The language of dying av Sarah Pinborough

Teaching my mother how to give birth av Waran Shire

The Terror av Dan Simmons

Station eleven av Emily St. John Mandel

Genom natten av Stig Sæterbakken

Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Om det var krig i Norden av Janne Teller

Jagannath av Karin Tidbeck

En lång vinter av Colm Toibin

Hägern av Lise Trembley

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

God natt, oktober av Valle Wigers

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

To the lighthouse av Virginia Woolf

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest