Flickor som skimrar

Vissa böcker önskar jag att jag aldrig läst, samtidigt som jag verkligen tycker om dem. En sån bok är Lauren Beukes Flickor som skimrar.

Det geniala först. Ja, det är en sorts deckare eller thriller eller spänningsroman med tidsresor, ett hus besatt av ondska och mörker, ogenomträngligt mörker. Det är en berättelse fylld med människor som är trasiga men som jag tycker mycket om. Dessutom skrivna av en författare som har sånt öga för detaljer att jag bara behöver några rader för att fastna för dem.

Det jobbiga finns alltså också där. Att jag bara behöver några rader för att bry mig om en person som sen på nästa sida mördas på det vidrigaste sätt. Det är mycket blod och tarmar och skit och det kan jag stå ut med, men det som rör mig på djupet är rädslan. Boken beskriver ett strukturellt våld på ett plan som är svårt att greppa men också är omöjligt att blunda för. Flickorna/kvinnorna, de som glittrar, de livsglada ,har inte en chans, samhället (symboliserat av mannen och huset) kommer alltid att knäcka dem och slita inälvorna och livsgnistan ur dem. Det finns inget hopp och ingen pardon, som kvinna är jag alltid ett potentiellt offer, en kropp att förstöra eller utnyttja. Det värsta med den här boken är att den skrämmer mig på djupet för att jag känner igen något och helt plötsligt finner mig stirrande in i den oändliga avgrunden utan att våga blunda.

Därför önskar jag att jag inte läst om vad som händer med flickor som skimrar. Därför önskar jag att jag inte sett avgrunden. Samtidigt känns det viktigt att faktiskt möta det där, skräcken. Och det är mäktigt att hitta en sån här bok, på något sätt vackert mitt i allt smutsigt. Med det inte sagt att det alltid är så att det livsnödvändiga är bra för en. Litegrann har jag gått sönder.

FLICKOR SOM SKIMRAR, Lauren Beukes
Norstedts, 2014
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The shining girls

Andra som skrivit om boken: Goodreads

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Inför August

Etiketter:

Såhär några timmar innan augustnomineringarna presenteras har jag egentligen inte så mycket att säga mer än att allt annat än en nominering (och om några veckor själva priset) för Majgull Axelssons formidabla Jag heter inte Miriam vore en skandal/katastrof/anledning att rasa. Jag hoppas också på en nominering för Ida Lindes Norrut åker man för att dö som jag tyckte väldigt mycket om. Sen fortsätter jag mitt korståg för Ester Roxberg och hoppas att hon nu äntligen ska få den nominering hon förtjänade redan med Antiloper, men nu för Min pappa Ann-Christine i faktaboksklassen.

Nya och svenska barnböcker och ungdomsböcker har jag läst pinsamt lite så där hoppas jag på nomineringar som leder mig till riktigt spännande läsningar. Och så passar jag på att hålla med om att barn- och ungdomsklassen naturligtvis borde delas upp i två kategorier. Det är ju inte som att vi lider brist på bra böcker inom båda grenarna, och fler förtjänar sannerligen att lyftas.

Uppdatering: Ja, det gick ju totalt åt skogen med såväl önskningar som gissningar, så nu sitter jag här och rasar… Men kul med Kristina Sandberg, nu måste jag ju läsa bok två och tre om Maj!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En perfekt superhjältesöndag

Etiketter:

Superhjältesöndagen är till ända, men vilken fin dag det har varit. Själv skriver jag rätt oinitierat, jag har läst några serier och sett några filmer, som tur var är mina medbloggare betydligt mer insatta. Jag har skrivit om Thor-filmerna, om Iron man som jag gillar, och den där Hulken-filmen som jag avskyr med stor övertygelse. Sen har jag funderat lite kring kvinnoroller och de trasiga männen i filmerna också. På Kulturkollo skrev jag om en chockartad upptäckt om barndomens seriehjältar.

Bokstävlarna inledde Superhjältesöndagen med att skriva om X-men, Rogue och superkrafternas konsekvenser. Carolina skrev om Fantomen, Bak bok mat om Bamse och Old Adult Reads Young Adult  tog ett grepp om superskurkarna. Beroende av böcker analyserade mansrollen bland superhjältarna och Bokhuset berättade om sina favoritsuperhjältar både i verklig och fiktiv form. Cinnamon Books skrev om sitt möte med Avengers och Smutstiteln avslutade med ett superhjältetips från en superhjälteskeptiker.

Jag har haft väldigt roligt när jag sett filmer, skrivit texter och nu också fått läsa alla andras texter, hoppas ni också har haft kul!

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

CaptainAmerica-BlackWidow

Ja, det är en delvis sorglig historia det här med kvinnorna i Avengers-filmcykeln. Någon fördjupning i kvinnopsyket på samma sätt som för manspsyket står inte att finna. Ljusglimtar finns, men de är alldeles för få för att jag ska tycka att det känns riktigt ok. Vi kör en kort genomgång.

Thor: Brödernas mor är ju kick ass-tuff och visst finns Sif, valkyrian, men de borde ha kunnat lyfta fram någon mer tuff asakvinna och kanske till och med placerat henne någon annan stans än i periferin. Och varför inte en människokvinna kapabel att ta hand om sig själv och göra annat än att tråna…
Captain America: Urk, den där tuffa militärkvinnan, Peggy, förvandlades förstås snabbt från en riktig hårding till ett trånande våp vilket förstörde hela filmen för mig. Film två var mycket bättre, troligen för att den inte brydde sig om någon romantisk vinkling över huvud taget. Svarta änkan, Natasha Romanoff, lyfter också den andra Captain America-filmen rejält.
Avengers: Kul med en tuff kvinnokaraktär men jag hade definitivt förväntat mig mer av Joss Whedon. Svarta änkan får sorgligt lite utrymme och jag längtar efter en egen film om henne. Att hon är med i många av filmerna hjälper definitivt upp helheten.
Iron man: Jag gillar Pepper Potts och inte bara för namnet… Hon är snäll, ordentlig och kan ryta till när det behövs. Att Tony faller för Pepper är en av de viktigaste anledningarna till att jag faller för Tony

Ljusglimtar som sagt men rätt tunnsått ändå, och jag har nästan inte nämnt de förfärliga kvinnorollerna – Peggy i Captain America är nämnd men Betty i den där Hulken-filmen vill jag inte ens prata om och Jane (Thor) är jobbigt hjälplös så supersmart forskare hon är. Varför så få slagkraftiga tjejer, kan de verkligen vara så förtvivlat svåra att hitta på?

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Allt blir väl egentligen tydligast i Avengers där de alla samlas. Där finns Bruce Banner/Hulken med grava aggressionsproblem och där finns Thor och Loki i akut behov av parterapi… Just Thor och Lokis relation tycker jag är fenomenalt skildrad genom hela sviten, i såväl Thor-filmerna som Avengers, hur de så gärna vill höra ihop men hela tiden stöter bort varandra. Naturligtvis är det framförallt Loki som sitter på problemen med sina komplex för sitt ursprung och sitt storhetsvansinne. Men Thor har också issues och en undrar ju om det inte egentligen borde varit Oden och Frigga som gick i terapi från början. Killarnas uppväxt verkar ju ha varit en enda stor tillväxthärd för avundsjuka och rivalitet. Att de sen också bär på en stark och ofrivillig kärlek till varandra är mer som en lycklig (?) slump än ett resultat av föräldrarnas önskan. Jag kan inte låta bli att tycka att deras kamp är väldigt vacker, och att jag är glad att filmskaparna låter det få vara så komlext.

En annan relation som är fint skildrad, kanske den finaste jag sett om manlig vänskap, är den mellan Tony Stark och Bruce Banner. Deras trevande mjukissnack och försök att, i Avengers, hantera sin annorlundahet är fenomenal.

Och när vi ändå pratar om Tony Stark så måste jag få nämna Iron man 3 där Tony tampas med ångestattacker efter händelserna i Avengers. Jag tror att det är en kombination av modet att ta med riktig ångest i en underhållningsfilm och en fenomenal skådespelarprestation av Robert Downey Jr som gör att jag när Tony kryper ihop kring sin panikångestattack inte kan värja mig från minnena av hur ångest känns på riktigt. Det var en oerhört jobbig film att se men också väldigt fint, att den finns, att den vågar vara lite allvarlig. Också.

Ja, de har det inte lätt Marvel-männen, och då har jag ändå inte skrivit ett ord om Captain America som väl måste anses vara en av populärkulturens mest tragiska figurer. Först tvingas han slåss i kriget, blir typ genmanipulerad och offrar livet i strid mot ett riktigt extraförfärligt nazistgäng, men istället för att dö blir han nerfryst på havets botten i femtio år. Det är inte svårt att tänka sig ett visst trauma vid uppvaknandet. Och det är inte riktigt som att han får vila sig i form när han vaknar heller… 

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

För mig är Thor och Thor: The dark world mest av allt ett brodersdrama. Det är om Thor och Loki det handlar och jag hejar förstås hela tiden på Loki. thorlokiFör att den onde alltid är roligast på film, har bäst oneliners, och för att Tom Hiddleston äger precis allt han är med i.

Trots detta så lämnar jag bröderna därhän för den här gången, mer om dem klockan 15. Istället vill jag säga något om mytologin, eller mytologin som löst bygger på mytologin. Och jag tycker att de gör det snyggt. Thor är ju lite roligare än i asaberättelserna, och Loke får fler dimensioner. Oden är inte så ensidigt vis och stark utan en ganska misslyckad farbror. Sånt gillas. Jag måste naturligtvis, som alltid, gnälla på kvinnorollerna men det gör jag senare i eftermiddag.

Sen är det ju en källa till aldrig sinande (skade)glädje att skådespelarna inte kan uttala orden, att Mjölner blir ”mjomjo” är väldigt roligt. Thor-filmerna är på intet sätt perfekta, det finns luckor men det finns också humor att fylla dem med så jag trivs riktigt bra med dem. Och slutet på Thor: the dark world är ju så fenomenalt att jag knappt kan vänta på att få veta vad som händer i nästa film

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

I min tittning har jag sett The incredible Hulk och det finns väl bara en sak att säga: Vilken dynga!

hulkEtt sånt slöseri på begåvade skådespelare (Edward Norton! Tim Roth! John Hurt!) och framförallt hulkmyten som i sig är så stark om manlighet och aggression. Det vet vi från den klassiska tv-serien som fick mig att gråta som tioåring, mellan skrämselvarven. Och det vet vi också från de korta ögonblick som krävs i Avengers för att Joss Whedon och Mark Ruffalo ska sätta tonen för Bruce Banner som rakt igenom älskansvärd och ensam. Allt slarvas bort i den här filmen där man vill göra något lite nytt och struntar i att berätta historien och istället faller ner i ett totalsmetigt mischmasch av allt och inget.

En förfärlig hulk som stryker tjejen över kinden och gutturalt utstöter hennes namn, vad sjutton är det !?!

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Jag är lite kär i Tony Stark. Svag för det sarkastiska förstås. Svag för underhållningen och ifrågasättandet av det machoamerikanska. Jag har försökt bena ut vad det är jag gillar och här är mina fem anledningar:

Tony & Pepper

  • Tony Stark – giftig, liten men med totalt storhetsvansinne och självdistans samtidigt. Borde vara omöjligt, är rätt bedårande.
  • Pepper Potts – duktiga flickan som kämpar på mitt i den storm av oansvarighet som är Tony Stark. Sköter ett företag och en superhjälte. Trist situation fram tills hon skaffar sig oväntade allierade och tuffar till sig.
  • Ben Kingsley – världens bästa filmskurk någonsin. Han dyker upp i Iron man 3 och är helt fantastiskt förfärlig, på många olika sätt. Förträffligt rolig är han också.
  • Sarkasmen – behöver jag säga mer?
  • Robert Downey Jr – Bortom att karaktären Tony Stark är svår att inte älska så är Robert Downey Jr väldigt skicklig på att balansera honom. Iron man 3 gör i vissa delar riktigt ont och är skitjobbig att se tack vare hans superba skådespeleri. Mer om det i eftermiddag.

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Äntligen är det dags för vår Superhjältesöndag! Jag kommer ägna dagen åt att nästan uteslutande diskutera olika aspekter av den filmserie som består av Iron man-filmerna, The incredible Hulk, Captain America 1 och 2, Thor 1 och 2 och Avengers. Jag kommer recensera filmer och analysera lite smått kring några teman. Och så blir det ett inlägg från mig på Kulturkollo också där jag skriver om min serietidningsläsning.

Jag råkar veta att vi har en hel del att se fram emot idag. Det kommer bli superhjältar, antihjältar och allmänt önsketänkande för framtiden. Det blir minnen, filmer och serietidningsblädder. Jag ser fram emot att få läsa alla intressanta inlägg, hoppas ni hänger med!
Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

I verkliga livet och när jag ser på film så är jag synnerligen lättskrämd men när det kommer till litteratur är jag det inte alls. Jag blev riktigt rädd av Kvinnan i svart och första halvan av The Strain, och Dark matter. Och Neil Gaimans Coraline förstås. Nu har jag hittat serieversionen av den, bearbetad och tecknad av P. Craig Russell. Och den är skrämmande på en nivå som jag nästan inte kan hantera. Så fruktansvärt obehaglig, och bra. Läs den den som törs.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

 

 

Superhjältesöndag

 

På söndag smäller det! Då ska jag och nio andra fantaster fylla bloggosfären med inlägg om tecknade serier, filmer och superhjältar. Jag kommer själv skriva en hög inlägg om allt från kvinnoroller(förstås!) till terapi, och så kommer jag fördjupa mig i min djupa kärlek för Tony Stark också. Det kommer bli så väldigt kul det här. För er som vill hänga med, och vem vill inte det? Så ser hålltiderna ut så här:

10:00 Fiktiviteter: Inledning

10:30 Bokstävlarna

11:00 Fiktiviteter

12:00 Kulturkollo

12:30 Oarya

13:00 Fiktiviteter

13:15 Carolina läser

13:30 Bokhuset

14:00 Fiktiviteter

14:15 Bak bok mat

14:30 Cinnamonbooks

15:00 Fiktiviteter

15:30 Beroende av böcker

16:00 Fiktiviteter

16:30 Smutstiteln

17:00 Fiktiviteter – Sammanfattning och avslutning

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Församlingen

Jag hade tyckt mycket mer om den här serieromanen om den spretat lite mindre och gett mig lite mer analys. 

Visst är det intressant att se hur uppväxten i en frikyrkorörelse kan se ut, visst är pastorerna lite komplexa men ganska svavelosande, visst är kraven tunga, visst är mamman mild och pappan rätttrogen. Visst är Tommy i kläm mellan det han önskas önska och det han tror sig vilja ha. Men ändå blir det aldrig mer än väldigt små bitar av en uppväxt och ett vuxenblivande. Varför är/blir Tommy ett sånt svin till exempel? Varför behandlar han tjejer som skit? Är det för att pappan är ett tillbakadraget svin i fåtöljen där hemma eller är det för att pastorerna lär honom dubbelmoral, eller för att mamma signalerar att det är så det ska vara? 

Nu fokuseras tron och det sekteristiska när det kanske hade varit bättre att fokusera en av de här nedslagen som görs, visa på en brytpunkt och försöka fördjupa karaktärerna därur. Som det är nu så är Tommy en kille som växer upp i en frikyrka där det är förtryckande och trist, sen bryter sig ut och blir en kille som är rätt förtryckande och trist. Det är förvisso intressant och naturligtvis logiskt, men jag törstar efter att få mer av det som finns där bakom…

FÖRSAMLINGEN, Thomas Olsson
Orosdi-Back, 2013

Andra som skrivit om boken: Litteraturmagazinet

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Klassiska serier

Etiketter:

Som en väg in i klassikerna har serierna alltid varit förträfflig. Jag minns hur jag läste skräckserier om Carmilla i tonåren (mer om det på söndag). Idag finns ett oerhört utbud och jag har de senaste veckorna läst en bunt klassiker.

Är det bra då? Ja, det tycker jag. Det blir förstås förkortat men det behöver inte betyda dåligt (vilket jag redan konstaterat i samband med min Jane Eyre-läsning). Dracula upplevde jag som stundtals lite seg i original (förlåt alla kännare, jag sa inte dålig men seg) men urvalet i serieversionen lyfter verkligen fram grundhistorien på ett bra sätt. I Svindlande höjder är alla precis lika irriterande som i originalet men det är lite lättare att hålla reda på alla Heathcliff och Linton och Cathy… Macbeth fick mig att fundera över varför inte Shakespeare gjort som serie mer och tidigare, det funkar väldigt bra. Det är ett så ofantligt mycket bättre sätt att tolka Shakespeare på än de där förkortade utgåvorna vi läste i skolan tycker jag. Mina tankar går osökt till Neil Gaimans Sandman-serie där han flirtar en hel del med just Shakespeare, och det funkar där också.

Frankenstein har jag inte läst som bok så den väntar jag med som serie också, men En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf har jag läst tidigare och tyckt mycket om. I Marcus Ivarssons version är den väldigt fin, det är mycket text vilket jag tror är positivt i just den här boken. En sak jag saknar är dock färger. Det känns väldigt instängt i den här bruntonade tolkningen och visst är berättelsen i sig klaustrofobisk, men inte bara…

Jag har förstås bara läst det urval av klassiker i serieform som fanns tillgängligt på mitt bibliotek, men klassiker plus serie funkar väldigt bra i min värld. Som njutning för stunden och som inkörsport till de tunga grejerna – riktigt bitiga romaner inbundna i skinnband…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Serieenkäten

Kulturkollos temautmaning den här veckan är en serieenkät, här kommer mina svar!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Skurkar är ju egentligen alltid roligare, men jag är nog för snäll för det. Jag är naturligtvis Superbibliotekarien med extrem organisationsförmåga som superkraft. Låter trist men är som vi alla vet ovärderligt i varje superhjältegrupp, någon måste ju planera hjälteinsatserna också.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Här skulle jag vilja ha en dubbelvolym med tolkningar av Liv Strömquist (för det argfeministiska och akademiska) och Åsa Grennvall (för mörkret). Som en blandning av Elfriede – en dystopi och Ja till Liv, låter perfekt i mina öron.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Läsa tror jag, men som vi alla kommer bli varse på söndag så är jag inte helt ovillig att titta på dem i filmformat heller.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag tycker mycket om nämnda Liv Strömquist, Åsa Grennvall och Nanna Johansson. Och Marjane Satrapi, hennes Persepolis är fantastisk! Men min verkliga inkörsport i serievärlden, och den grafiska roman som talat allra starkast till mig är nog ändå Mats Jonssons Mats kamp, läs den!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Kulturkollo kör vi den här veckan ett tema som vi kallar Från satir till superhjälte där vi tänker skriva om tecknade serier ur alla möjliga vinklar. Läs mer om det här! Jag har redan hunnit skriva lite om oförglömliga tv-serier med ursprung i serietidningarnas värld.

Jag har läst en hel del serier på sista tiden och därför tänker jag mig serietema också här på Fiktiviteter under veckan, allt som en enda lång uppladdning inför helgens Superhjältesöndag förstås.

Superhjältesöndag

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest