Jag älskar inte per automatik dystopier där sjukdomar slagit ut delar av mänskligheten för att lämna resten att slåss för sin överlevnad. De kan visst bli bra böcker, som Sofia Nordins En sekund i taget och  Spring så fort du kan till exempel. Men det finns alltid det där vidriga minnet av föräldrar och småsyskon som dött den mest fasansfulla död innan handlingen drar igång. Jag avskyr den delen av de här berättelserna.

Överlevarna är första delen i en serie och den prickar väl in de flesta klischeerna:

  • Det är en serie
  • Det finns en kärlekstriangel (eller flera)
  • Det är bara våra hjältar som kan rädda världen
  • Det finns en “tuff” tjej
  • Det finns en eftertänksam kille, och en kille för varje tänkbar roll. Alla har sammanlagt en egenskap var.

Jag är elak nu men Överlevarna följer verkligen formulär 1A. Jag gillar egentligen Donna (även om jag blir sjukt trött på hennes ständiga “killar är så okänsliga”, “killar är så mesiga”, “killar är så…”) och jag tycker att Chris Weitz lyckats bra med att skriva Jefferson och henne (som berättar varsitt kapitel) med olika röster (vilket betyder att vi kan skippa de här olika typsnitten för olika personer, jag fattar ändå). På ett sätt uppskattar jag att det inte läggs tid på att bli sentimental till exempel i början när Jeffersons bror dör i den oundvikliga sjukdomen, samtidigt borde sorgen få ta större plats i en sån här berättelse.

Överlevarna är en helt ok bok men den lockar inte min nyfikenhet, jag kommer inte läsa vidare i serien. Jag börjar nog bli lite mätt på ungdomsdystopier nu. Skulle vi inte kunna testa något annat ett tag?

THE YOUNG WORLD: ÖVERLEVARNA, Chris Weitz
B. Wahlströms, 2014
Översättare: Carina Jansson, originaltitel: The young world
Del 1 i serien The young world.

Andra som skrivit om boken: Boktjuven

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kongospår

Jag gillade Christian Unges första bok, Turkanarapporten, som var en genomgående spännande bok med intressanta karaktärer. Kongospår följer i samma spår. Det är spännande rakt igenom och handlingen är internationell och politisk. Jag gillar särskilt att Unge tar det internationella till Sverige den här gången. Historien hänger ihop och även om den inte är helt och hållet trovärdig som verklighet rakt igenom så fungerar det bra som fiktion. Jag gillar Martin och att han inte är rakt igenom sympatisk (ta tag i dig själv människa, ta ansvar!) och jag gillar Nadine väldigt mycket och önskar mig ännu mer av henne när jag läser. 

Under tiden jag skriver recensionen kommer jag på en sak som jag gillade med Turkanarapporten och som jag saknar lite i Kongospår, läkargrejen. Martin är fortfarande läkare men vi får inte följa med på jobbet på samma sätt. Det är för lite Cityakuten och operationer alltså, men jag kan ju inte få allt…

Sammanfattningsvis – vill du läsa en bra underhållningsspänningsroman med internationella spår och svensk vardag kan du med fördel välja Kongospår.

KONGOSPÅR, Christian Unge
Christian Unge production, 2014
Del 2 i serien om Martin Roeykens. Första delen heter Turkanarapporten.

Andra som skrivit om boken: Alkb

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Veckans utmaning på Kulturkollo, som har jorden runt som tema, är att berätta om:
en bok från en världsdel,
en film från en annan världsdel,
en TV-serie från en tredje och
musik från en fjärde världsdel.

Det här är en väldigt svår utmaning för mig, den får mig att inse hur oerhört etnocentrisk jag är, jag läser nästan bara europeiskt och nordamerikanskt och detsamma gäller för intagandet av andra kulturkutryck. Dessutom är jag väldigt fokuserad på böcker och i viss mån tv-serier. Ni ska få se.

Boken jag valt är Kim Thuys Ru. Kim Thuy bor förvisso i Kanada idag men hon är född i Vietnam och boken handlar om livet i Vietnam, flykten därifrån och anpassningen till det nya landet.

Film ser jag sällan nu för tiden så det får bli en film med några år på nacken – Jordgubbar och choklad. Den utspelar sig på Cuba och tar upp viktiga ämnen som det politiska läget, kommunism vs individualism och homosexuellas möjligheter till ett fullvärdigt liv på ön, en mycket bra film!

Min tv-serie är Australiensisk och heter Bangkok Hilton. Ni vet den med en ung Nicole Kidman och en ung Hugo Weaving. Ett fängelsedrama men också så mycket mer. En av mina favoritserier någonsin!

Musik är också en väldigt svår kategori för mig eftersom jag lyssnar så lite på musik och eftersom jag där är sjukt konservativ, jag släpper in väldigt lite nytt i mina spellistor. Jag löser det genom att välja en artist med flera världsdelstillhörigheter – Freddie Mercury, född i Afrika, uppväxt i Europa, verksam i hela världen. Han och hans Queen är sedan 25 år det som säkrast avlyssnas i mina hörlurar. Så nytänkande är jag (jag lyssnar på en del annat också men återvänder alltid hit).

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Att läsa författare ingen tycker om

Etiketter:

Häromdagen när jag började läsa James Freys Endgame var jag inne på Goodreads för att lägga till den bland mina böcker som jag brukar göra. Och hej vad folk har kommenterat den redan, och oj vad lite det handlar om själva boken. Mer än hälften av alla inlägg handlar om vilken förfärlig människa Frey är eftersom han en gång skrev en bok som han påstod var en självbiografi vilket det inte var och sen blev outad hos Oprah. Det var ju förstås en förfärlig soppa och jag tycker, med tanke på att boken handlade om missbruk och trasigheter att James Frey förtjänat en hel del skopor ovett. Men ärligt, det var rätt många år sen och någon gång måste han väl få komma vidare i sitt liv? Avskyr en honom för evigt kan en ju låta bli att läsa honom igen…

Jag försöker verkligen koppla bok från författare när jag läser, men det är ju sjukt svårt. Och naivt, en författares värderingar återfinns förstås också i boken. Därför har jag fortfarande inte orkat uppbåda energin att läsa Enders game, å andra sidan hade jag nog inte orkat även om jag aldrig hört ett ord om Orson Scott Cards obehagliga åsikter. Om jag ska vara ärlig. Knausgård är ett annat exempel, hans kamp är inte skriven för mig och den där synnerligen osympatiska dokumentären där han tyckte synd om sig för att frun var deprimerad gjorde mig inte direkt mer sugen på den där kampen. Jag tror inte att bufflighet eller ren dumhet skrämmer bort mig från författarskap men de utgör förstås ett extra hinder när det kommer till att läsa böcker som inte är helt självklara att hitta till.

Hur tänker du? Är det viktigt att författaren verkar trevlig? Diskvalificerar ett misstag/ett dåligt ordval/något annat olämpligt en författare från din bokhylla för evigt?

Jag försöker alltså frikoppla, men sanningen är ju den att i de allra flesta fall har jag ingen aning om ifall författaren är en idiot eller inte eftersom jag inte läser om författare särskilt ofta. Men de kan ju avslöja sig i böckerna också… Som Jonathan Franzen som jag efter att ha läst Frihet är helt övertygad om är en synnerligen osympatisk snubbe ;-)

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Flickor som skimrar

Vissa böcker önskar jag att jag aldrig läst, samtidigt som jag verkligen tycker om dem. En sån bok är Lauren Beukes Flickor som skimrar.

Det geniala först. Ja, det är en sorts deckare eller thriller eller spänningsroman med tidsresor, ett hus besatt av ondska och mörker, ogenomträngligt mörker. Det är en berättelse fylld med människor som är trasiga men som jag tycker mycket om. Dessutom skrivna av en författare som har sånt öga för detaljer att jag bara behöver några rader för att fastna för dem.

Det jobbiga finns alltså också där. Att jag bara behöver några rader för att bry mig om en person som sen på nästa sida mördas på det vidrigaste sätt. Det är mycket blod och tarmar och skit och det kan jag stå ut med, men det som rör mig på djupet är rädslan. Boken beskriver ett strukturellt våld på ett plan som är svårt att greppa men också är omöjligt att blunda för. Flickorna/kvinnorna, de som glittrar, de livsglada ,har inte en chans, samhället (symboliserat av mannen och huset) kommer alltid att knäcka dem och slita inälvorna och livsgnistan ur dem. Det finns inget hopp och ingen pardon, som kvinna är jag alltid ett potentiellt offer, en kropp att förstöra eller utnyttja. Det värsta med den här boken är att den skrämmer mig på djupet för att jag känner igen något och helt plötsligt finner mig stirrande in i den oändliga avgrunden utan att våga blunda.

Därför önskar jag att jag inte läst om vad som händer med flickor som skimrar. Därför önskar jag att jag inte sett avgrunden. Samtidigt känns det viktigt att faktiskt möta det där, skräcken. Och det är mäktigt att hitta en sån här bok, på något sätt vackert mitt i allt smutsigt. Med det inte sagt att det alltid är så att det livsnödvändiga är bra för en. Litegrann har jag gått sönder.

FLICKOR SOM SKIMRAR, Lauren Beukes
Norstedts, 2014
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The shining girls

Andra som skrivit om boken: Goodreads

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Inför August

Etiketter:

Såhär några timmar innan augustnomineringarna presenteras har jag egentligen inte så mycket att säga mer än att allt annat än en nominering (och om några veckor själva priset) för Majgull Axelssons formidabla Jag heter inte Miriam vore en skandal/katastrof/anledning att rasa. Jag hoppas också på en nominering för Ida Lindes Norrut åker man för att dö som jag tyckte väldigt mycket om. Sen fortsätter jag mitt korståg för Ester Roxberg och hoppas att hon nu äntligen ska få den nominering hon förtjänade redan med Antiloper, men nu för Min pappa Ann-Christine i faktaboksklassen.

Nya och svenska barnböcker och ungdomsböcker har jag läst pinsamt lite så där hoppas jag på nomineringar som leder mig till riktigt spännande läsningar. Och så passar jag på att hålla med om att barn- och ungdomsklassen naturligtvis borde delas upp i två kategorier. Det är ju inte som att vi lider brist på bra böcker inom båda grenarna, och fler förtjänar sannerligen att lyftas.

Uppdatering: Ja, det gick ju totalt åt skogen med såväl önskningar som gissningar, så nu sitter jag här och rasar… Men kul med Kristina Sandberg, nu måste jag ju läsa bok två och tre om Maj!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En perfekt superhjältesöndag

Etiketter:

Superhjältesöndagen är till ända, men vilken fin dag det har varit. Själv skriver jag rätt oinitierat, jag har läst några serier och sett några filmer, som tur var är mina medbloggare betydligt mer insatta. Jag har skrivit om Thor-filmerna, om Iron man som jag gillar, och den där Hulken-filmen som jag avskyr med stor övertygelse. Sen har jag funderat lite kring kvinnoroller och de trasiga männen i filmerna också. På Kulturkollo skrev jag om en chockartad upptäckt om barndomens seriehjältar.

Bokstävlarna inledde Superhjältesöndagen med att skriva om X-men, Rogue och superkrafternas konsekvenser. Carolina skrev om Fantomen, Bak bok mat om Bamse och Old Adult Reads Young Adult  tog ett grepp om superskurkarna. Beroende av böcker analyserade mansrollen bland superhjältarna och Bokhuset berättade om sina favoritsuperhjältar både i verklig och fiktiv form. Cinnamon Books skrev om sitt möte med Avengers och Smutstiteln avslutade med ett superhjältetips från en superhjälteskeptiker.

Jag har haft väldigt roligt när jag sett filmer, skrivit texter och nu också fått läsa alla andras texter, hoppas ni också har haft kul!

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

CaptainAmerica-BlackWidow

Ja, det är en delvis sorglig historia det här med kvinnorna i Avengers-filmcykeln. Någon fördjupning i kvinnopsyket på samma sätt som för manspsyket står inte att finna. Ljusglimtar finns, men de är alldeles för få för att jag ska tycka att det känns riktigt ok. Vi kör en kort genomgång.

Thor: Brödernas mor är ju kick ass-tuff och visst finns Sif, valkyrian, men de borde ha kunnat lyfta fram någon mer tuff asakvinna och kanske till och med placerat henne någon annan stans än i periferin. Och varför inte en människokvinna kapabel att ta hand om sig själv och göra annat än att tråna…
Captain America: Urk, den där tuffa militärkvinnan, Peggy, förvandlades förstås snabbt från en riktig hårding till ett trånande våp vilket förstörde hela filmen för mig. Film två var mycket bättre, troligen för att den inte brydde sig om någon romantisk vinkling över huvud taget. Svarta änkan, Natasha Romanoff, lyfter också den andra Captain America-filmen rejält.
Avengers: Kul med en tuff kvinnokaraktär men jag hade definitivt förväntat mig mer av Joss Whedon. Svarta änkan får sorgligt lite utrymme och jag längtar efter en egen film om henne. Att hon är med i många av filmerna hjälper definitivt upp helheten.
Iron man: Jag gillar Pepper Potts och inte bara för namnet… Hon är snäll, ordentlig och kan ryta till när det behövs. Att Tony faller för Pepper är en av de viktigaste anledningarna till att jag faller för Tony

Ljusglimtar som sagt men rätt tunnsått ändå, och jag har nästan inte nämnt de förfärliga kvinnorollerna – Peggy i Captain America är nämnd men Betty i den där Hulken-filmen vill jag inte ens prata om och Jane (Thor) är jobbigt hjälplös så supersmart forskare hon är. Varför så få slagkraftiga tjejer, kan de verkligen vara så förtvivlat svåra att hitta på?

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Allt blir väl egentligen tydligast i Avengers där de alla samlas. Där finns Bruce Banner/Hulken med grava aggressionsproblem och där finns Thor och Loki i akut behov av parterapi… Just Thor och Lokis relation tycker jag är fenomenalt skildrad genom hela sviten, i såväl Thor-filmerna som Avengers, hur de så gärna vill höra ihop men hela tiden stöter bort varandra. Naturligtvis är det framförallt Loki som sitter på problemen med sina komplex för sitt ursprung och sitt storhetsvansinne. Men Thor har också issues och en undrar ju om det inte egentligen borde varit Oden och Frigga som gick i terapi från början. Killarnas uppväxt verkar ju ha varit en enda stor tillväxthärd för avundsjuka och rivalitet. Att de sen också bär på en stark och ofrivillig kärlek till varandra är mer som en lycklig (?) slump än ett resultat av föräldrarnas önskan. Jag kan inte låta bli att tycka att deras kamp är väldigt vacker, och att jag är glad att filmskaparna låter det få vara så komlext.

En annan relation som är fint skildrad, kanske den finaste jag sett om manlig vänskap, är den mellan Tony Stark och Bruce Banner. Deras trevande mjukissnack och försök att, i Avengers, hantera sin annorlundahet är fenomenal.

Och när vi ändå pratar om Tony Stark så måste jag få nämna Iron man 3 där Tony tampas med ångestattacker efter händelserna i Avengers. Jag tror att det är en kombination av modet att ta med riktig ångest i en underhållningsfilm och en fenomenal skådespelarprestation av Robert Downey Jr som gör att jag när Tony kryper ihop kring sin panikångestattack inte kan värja mig från minnena av hur ångest känns på riktigt. Det var en oerhört jobbig film att se men också väldigt fint, att den finns, att den vågar vara lite allvarlig. Också.

Ja, de har det inte lätt Marvel-männen, och då har jag ändå inte skrivit ett ord om Captain America som väl måste anses vara en av populärkulturens mest tragiska figurer. Först tvingas han slåss i kriget, blir typ genmanipulerad och offrar livet i strid mot ett riktigt extraförfärligt nazistgäng, men istället för att dö blir han nerfryst på havets botten i femtio år. Det är inte svårt att tänka sig ett visst trauma vid uppvaknandet. Och det är inte riktigt som att han får vila sig i form när han vaknar heller… 

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

För mig är Thor och Thor: The dark world mest av allt ett brodersdrama. Det är om Thor och Loki det handlar och jag hejar förstås hela tiden på Loki. thorlokiFör att den onde alltid är roligast på film, har bäst oneliners, och för att Tom Hiddleston äger precis allt han är med i.

Trots detta så lämnar jag bröderna därhän för den här gången, mer om dem klockan 15. Istället vill jag säga något om mytologin, eller mytologin som löst bygger på mytologin. Och jag tycker att de gör det snyggt. Thor är ju lite roligare än i asaberättelserna, och Loke får fler dimensioner. Oden är inte så ensidigt vis och stark utan en ganska misslyckad farbror. Sånt gillas. Jag måste naturligtvis, som alltid, gnälla på kvinnorollerna men det gör jag senare i eftermiddag.

Sen är det ju en källa till aldrig sinande (skade)glädje att skådespelarna inte kan uttala orden, att Mjölner blir ”mjomjo” är väldigt roligt. Thor-filmerna är på intet sätt perfekta, det finns luckor men det finns också humor att fylla dem med så jag trivs riktigt bra med dem. Och slutet på Thor: the dark world är ju så fenomenalt att jag knappt kan vänta på att få veta vad som händer i nästa film

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

I min tittning har jag sett The incredible Hulk och det finns väl bara en sak att säga: Vilken dynga!

hulkEtt sånt slöseri på begåvade skådespelare (Edward Norton! Tim Roth! John Hurt!) och framförallt hulkmyten som i sig är så stark om manlighet och aggression. Det vet vi från den klassiska tv-serien som fick mig att gråta som tioåring, mellan skrämselvarven. Och det vet vi också från de korta ögonblick som krävs i Avengers för att Joss Whedon och Mark Ruffalo ska sätta tonen för Bruce Banner som rakt igenom älskansvärd och ensam. Allt slarvas bort i den här filmen där man vill göra något lite nytt och struntar i att berätta historien och istället faller ner i ett totalsmetigt mischmasch av allt och inget.

En förfärlig hulk som stryker tjejen över kinden och gutturalt utstöter hennes namn, vad sjutton är det !?!

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Jag är lite kär i Tony Stark. Svag för det sarkastiska förstås. Svag för underhållningen och ifrågasättandet av det machoamerikanska. Jag har försökt bena ut vad det är jag gillar och här är mina fem anledningar:

Tony & Pepper

  • Tony Stark – giftig, liten men med totalt storhetsvansinne och självdistans samtidigt. Borde vara omöjligt, är rätt bedårande.
  • Pepper Potts – duktiga flickan som kämpar på mitt i den storm av oansvarighet som är Tony Stark. Sköter ett företag och en superhjälte. Trist situation fram tills hon skaffar sig oväntade allierade och tuffar till sig.
  • Ben Kingsley – världens bästa filmskurk någonsin. Han dyker upp i Iron man 3 och är helt fantastiskt förfärlig, på många olika sätt. Förträffligt rolig är han också.
  • Sarkasmen – behöver jag säga mer?
  • Robert Downey Jr – Bortom att karaktären Tony Stark är svår att inte älska så är Robert Downey Jr väldigt skicklig på att balansera honom. Iron man 3 gör i vissa delar riktigt ont och är skitjobbig att se tack vare hans superba skådespeleri. Mer om det i eftermiddag.

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Äntligen är det dags för vår Superhjältesöndag! Jag kommer ägna dagen åt att nästan uteslutande diskutera olika aspekter av den filmserie som består av Iron man-filmerna, The incredible Hulk, Captain America 1 och 2, Thor 1 och 2 och Avengers. Jag kommer recensera filmer och analysera lite smått kring några teman. Och så blir det ett inlägg från mig på Kulturkollo också där jag skriver om min serietidningsläsning.

Jag råkar veta att vi har en hel del att se fram emot idag. Det kommer bli superhjältar, antihjältar och allmänt önsketänkande för framtiden. Det blir minnen, filmer och serietidningsblädder. Jag ser fram emot att få läsa alla intressanta inlägg, hoppas ni hänger med!
Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

I verkliga livet och när jag ser på film så är jag synnerligen lättskrämd men när det kommer till litteratur är jag det inte alls. Jag blev riktigt rädd av Kvinnan i svart och första halvan av The Strain, och Dark matter. Och Neil Gaimans Coraline förstås. Nu har jag hittat serieversionen av den, bearbetad och tecknad av P. Craig Russell. Och den är skrämmande på en nivå som jag nästan inte kan hantera. Så fruktansvärt obehaglig, och bra. Läs den den som törs.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

 

 

Superhjältesöndag

 

På söndag smäller det! Då ska jag och nio andra fantaster fylla bloggosfären med inlägg om tecknade serier, filmer och superhjältar. Jag kommer själv skriva en hög inlägg om allt från kvinnoroller(förstås!) till terapi, och så kommer jag fördjupa mig i min djupa kärlek för Tony Stark också. Det kommer bli så väldigt kul det här. För er som vill hänga med, och vem vill inte det? Så ser hålltiderna ut så här:

10:00 Fiktiviteter: Inledning

10:30 Bokstävlarna

11:00 Fiktiviteter

12:00 Kulturkollo

12:30 Oarya

13:00 Fiktiviteter

13:15 Carolina läser

13:30 Bokhuset

14:00 Fiktiviteter

14:15 Bak bok mat

14:30 Cinnamonbooks

15:00 Fiktiviteter

15:30 Beroende av böcker

16:00 Fiktiviteter

16:30 Smutstiteln

17:00 Fiktiviteter – Sammanfattning och avslutning

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest