Mot fyren – världens vackraste bok?

Jag läser just nu Virginia Woolfs sanslöst fantastiska To the lighthouse och slås varje gång jag plockar upp boken av hur vackert omslaget är på min utgåva. Men så sitter jag och spånar på en recension och upptäcker att bilden på min bok är lite svår att få tag på, att det finns hur många andra utgåvor som helst och att de är lika vackra allihop. Alltså fantastiska!

Vilken är din favorit? Mina är 1, 2, 4 och 5. Och så resten också… Imorgon kommer recensionen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Demo

demoNär Kulturkollo hade Lyrik och längtan som tema häromveckan så stiftade jag för första gången bekantskap med Olivia Berggren i Lindas oerhört inspirerande intervju (som du hittar här). Jag lånade hem massvis av poesiböcker den veckan och en av dem var Olivia Berggrens egen debut, Demo.

Demo gör inte direkt någon hemlighet av att den är skriven av en svensk mästare i estradpoesi/poetry slam. Den har ett tilltal jag känner igen från de där tävlingarna jag bevistade under studenttiden. Jag hör en röst läsa orden och jag saknar lite att inte göra det på riktigt. Som jag själv skrev i min Kulturkollotext den där veckan så tycker jag mycket om att lyssna till poesi och Demo skulle jag verkligen vilja höra framförd. Jag tror att jag skulle få mer liv i raderna då.

Jag tycker att en lyckad diktsamling är en diktsamling som har minst en text som jag verkligen fastnar för och i. I Demo är det ”En text till min son” som klistrar sig. Den beskriver den svåra balansgången i att uppfostra och älska en son utan att bli en ”feminist-aktivist-mor”. Balansgången där en undviker att göra symboler av sånt som är viktigt på riktigt för en liten individ som inte kan hjälpa att föräldrarna är såna däringa feminister (eller annat valfritt politiskt som är svårt att hålla i från sig men som måste utövas med försiktighet för att inte hålla barnen som gisslan). Där fångar hon mig och mitt angstiga föräldraskap i en perfekt liten såpbubbla. Kudos!

DEMO
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Carlssons (2007)
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

I mustache you some questions…

mustache

Frågorna har turnerat runt i bloggosfären nu ett tag och jag har precis blivit utmanad att besvara dem av Det mörka tornet, klart jag gör :-)

Four names that people call me (other than my real name):
Helena inbjuder kanske inte till så många varianter… Jag kallade mig själv Ia som liten och det hängde kvar väldigt länge i familjen. Numera är det mest mamma och mammis som gäller (utöver Helena då).

Four jobs I have had:
Städerska (inte mitt roligaste någonsin)
Vaktmästare på idrottsplats (sommarjobb under total lågsäsong, mycket långsamt)
Doktorand i historia (himla roligt däremot)
Lärare på högskola (också kul, särskilt uppsatshandledningsbiten)

Four movies I would/have watched more than once:
En hel del. Jag är förvisso ingen filmmänniska idag men jag hade en ganska lång period när jag orkade hålla mig vaken och koncentrerad en hel film. Dirty dancing och Speed (oklart varför) är nog de jag sett mest, och Dödligt vapen 1…

Four books I would recommend:
Fyra!?! Alltså, omöjligheten! Men ok:

Wolf Hall av Hilary Mantel
The daylight gate (Skymningsporten på svenska i april) av Jeanette Winterson
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Four places I have lived:
Uddeholm, Värmland
Gävle
Borås
Karlstad

Four places I have been:
Oslo
London
Kreta
Öland

Four places I’d rather be right now:
Just i detta nu har det tydligen bestämt sig för att blötsnöa igen och då kan jag lätt längta bort till:

att sitta i solen på min altan, invirad i en filt och lyssna på vårfåglarna. Med en bra bok att läsa och en kaffekopp nära till hands.

att njuta skuggan under ett äppelträd och somna där, vaggad av lövsus.

att plocka stenar på en ändlös strand.

att ta en löptur i min skog en tidig sommarmorgon, helt ensam i världen.

Four of my favourite Foods:
Älgkött (stek på farmors vis eller grillat)
Indisk mat
Ärtsoppa
Canneloni med svamp

Four TV-shows that I Watch:
Doctor Who (åttonde nya säsongen)
Penny dreadful (lååångsamt)
Parks and recreation (säsong 1, när jag behöver något att må bra av)
Bitten (men det är nog bara ytterst tillfälligt)

Four things I am looking forward to this year:
Våren!
Mitt numera traditionella Hungerspels-biobesök i höst, och Cirkeln-filmen som jag ska se på söndag.
Stugsemester
Allt oväntat fantastiskt som kommer drabba mig :-)

Four things I am always saying:
Dags att vakna!
Nu måste du kliva upp!!!
Nu går jag och tar lite kaffe!
Jag är så trött! (de tre första kommer nog hänga kvar men jag hoppas verkligen kunna byta ut den sista mot något trevligare, typ ”åh solen skiner igen!”)

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Half a king

half-a-kingJag är (som konstaterats) ingen fantasyläsare. Jag har svårt för drakar och svärdfajter och sånt. Jag har ju läst min beskärda del av vampyrfiktion, lite älvor (men där är det bara War for the oaks och Tithe som är riktigt riktigt bra) och motvilligt lite trolldom, en hel del Urban fantasy alltså men där går (av oklar anledning) min gräns. Och så insåg jag under läsningen av Half a King att jag ju faktiskt läst De utvalda och nästan hela Sagan om blodet. Och att jag älskar de serierna mer än mycket annat jag läst de senaste åren. Alltså kan fantasy tilltala mig, vad är det då som gör skillnaden?

För att ta utgångspunkt i Half a King som jag, tillsammans med Linda, läst som en utmaning på Kulturkollo inför vår fantasyvecka, så har jag hittat några saker. Half a King är en bra bok med intressanta karaktärer, vindlande intrig och mörkt, blodigt mörker. Men det är också en bok fylld av miljöbeskrivningar och kartor (nåja men det finns en i början i alla fall), och jag avskyr bådadera. Kartorna tittar jag aldrig på i några böcker, och miljöbeskrivningar läser jag ytterst flyktigt. Jag vill vara fri att hitta på sånt själv, det är lite av en besatthet hos mig. Jag avskyr de där kartorna. Och kartorna är väldigt viktiga i fantasyböcker har jag förstått. Jag skulle vilja rita dem själv om något, inte få dem uppritade för mig. Det jag tycker så mycket om i exempelvis Anders Björkelids böcker är att jag får hitta på så mycket om omgivningarna själv. Jag får veta massor om karaktärerna och historia om landet vi befinner oss i men hur det ser ut får jag själv bestämma. I Half a king är varje trädbuske och dess placering beskriven, men karaktärerna får mer sällan verkligt djup eller förklaring. Det stör mig.

Half a King är trots dessa invändningar en bra bok, den segar till sig ibland, när de ror i ändlösa timmar eller går och går och går över bergen, men i övrigt fungerar den här mörka sagan också på mig. Skriva på näsan-kartorna till trots.

Vill du veta ännu mer om vad jag tycker så rekommenderar jag min och Lindas diskussion på Kulturkollo, du hittar den här.

Författare: Joe Abercrombie
Förlag: Harper Voyager (2014)
Del 1 i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det här med fantasy

Temat för veckan på Kulturkollo är Fantasy

Sanningen är ju den att jag inte är helt vän med fantasygenren. Visst har jag läst en hel del vampyrfiktion och annan urban fantasy, men så fort det dyker upp en drake så slår jag bakut.

Historiae_animalium_1551_De_MonoceroteSagan om ringen (som den hette då) gav jag upp halvvägs in i första boken – det var ju mest bara en massa verser som ropades ut av någon, och det andra var så oerhört distanserat och kallt att jag aldrig fastnade för något eller någon. Jag försökte mig på lightvarianten i form av Harry Potter och förvisso var första boken ok och filmerna kan jag se med mina barn nästan utan att somna men jag hakade aldrig på flodvågen. Andra boken har jag läslyssnat på i två år nu, den lär nog aldrig bli utläst…

Och sen har vi A game of thrones då. Jag tog mig an den med glatt mod och tänkte att, det här är säkert den boken som kommer att öppna mina fantasyögon. Och jag läste faktiskt lite över hälften innan jag tröttnade. Jag tyckte nog att det var lite intressant men berättarstilen att låta mig följa någon i femtio sidor och sen byta perspektiv för ett nytt kapitel och sen inte återse den där första personen på aslänge funkade inte för mig. Han tappade mig varje gång den gode Martin. Tv-serien försökte jag också se men avslutade ganska snabbt eftersom jag hade det rätt långtråkigt där bland alla omotiverat nakna kvinnobröst.

I vår tänker jag ändå göra ett nytt försök. Jag och Linda ska på torsdag Kulturkollo-diskutera en bok jag nyligen läst och så planerar jag att ge Brandon Sanderson en chans nu när hans Mistborne-serie kommer på svenska. Och så ska jag förstås läsa fjärde boken i Anders Björkelids fantastiska Sagan om blodet (en serie jag faktiskt älskar). Men jag kan såklart tänka mig att testa mer, har ni några bensäkra böcker som kan omvända en skeptiker? För er som är lika fantasyförvirrade som jag kan jag rekommendera Carolinas lista, jag har skrivit in några titlar i den möjligen framtida läslistan redan så får vi se hur det går.

Bild: Historiae animalium 1551 De Monocerote” by Conrad Gesner – National Library of Medicine. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Fyra dagar, fyra nätter

fyra dagar fyra nätterVad jag gillar med Fyra dagar, fyra nätter : lugnet, komplexiteten i familjerelationerna (ingen är god eller ond, men de har väldigt krångliga relationer och bindningar till varandra), den stillsamma sorgen, vänskapen.

Vad jag gillar lite mindre: Amys segertåg (till slut blir det lite irriterande när hon går från klarhet till klarhet och liksom förlöser folk med sina klokheter, samtidigt som hon har noll koll på sig själv), att de måste bli kära, den där blindheten för hur sorg och förlust förstör – borde inte Amys mamma skärpa till sig eller få hjälp? Jag stör mig på att Amy blivit lämnad totalt ensam i en månad (egentligen längre) med en sorg så stor att en vuxen inte hade klarat det. Är det verkligen realistiskt när mamman förvisso verkar självupptagen och slagen av sin egen sorg, men hon verkar ju inte vara psykopat… Och om hon inte klarar det, finns det verkligen ingen annan släkting eller vän som kan kliva in? Det känns så väldigt ödsligt runt dem…

Sammantaget en fin roadtrip att få vara med om, men ingen fullträff på det sätt jag hoppats.

FYRA DAGAR, FYRA NÄTTER
Författare: Morgan Matson
Förlag: Raben & Sjögren (2011)
Översättare: Gudrun Samuelsson, originaltitel: Amy & Rogers epic detour
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Om ni undrar…

Om ni undrar vad som händer med bloggen så är det så att den genomgår en liten make over, högst ofrivilligt… Jag råkade radera (fråga inte!) temat/layouten jag använde och var nöjd med och fick lov att välja mellan att lägga ner en massa jobb på att återställa den eller att göra om och göra nytt. Jag valde nytt för att det kändes som att det kunde vara dags. Det var snyggare förr, vissa detaljer ser lite konstiga ut, men jag ska nog få till det här också till slut. Och så är det ju insidan som räknas, eller hur? Men hojta till om ni har problem med att läsa, kommentera eller så, utan funktionalitet är det lite svårt att nå fram till den där insidan som räknas…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Hej kulturhelg!

Nu sitter jag på tåget mot ett av mina sätt att försöka mota den där februarikänslan – en helg i Stockholm. En helg av läsa, skriva, träffas, flanera i riktiga bokhandlar och kanske till och med köpa lite kläder (när gjorde jag det senast?). Kanske något museum, definitivt en eller några pausstunder med god bok och kaffe. Och så ska jag bo på hotell vilket betyder att jag ska få sova utan att bli väckt av den där katten som brukar peta mig i huvudet med tassen varje morgon klockan sex. Jag älskar henne innerligt, men inte just då…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Anna and the french kiss

anna and the french kissNej men åh hörrni. Den här boken alltså! Jag älskar Anna and the french kiss ända ner i tårna och jag älskar slutet och personerna och relationerna och mörkret som lurar och ljuset som vinner.

Anna and the french kiss är en fluffig sockerbakelse och det säger jag faktiskt inte som något negativt. För i den där bakelsen finns också några riktigt fina fördjupande godbitar (om att bli vuxen, om att finna och våga vara sig själv, om att våga ge sig hän och bli älskad) som inte syns på ytan. Det är lite komplext även om en tack och lov aldrig behöver tvivla på hur slutet ska se ut.

Det här är definitivt det bästa jag läst* i sin genre (romantisk kärleks/vänskapsskildring för ungdom) och kommentaren jag fick på instagram när jag berättade att jag skulle läsa boken hade helt rätt, jag förbannar just nu det grymma öde som gör att jag inte har Lola and the boy next door och Isla and the happy ever after tillgängliga nu bums. Men snart så…

*vilket i ärlighetens namn inte säger så mycket eftersom jag inte läst så mycket alls av ungdomsromantik. Men bra är det!

ANNA AND THE FRENCH KISS
Författare: Stephanie Perkins
Förlag: Usborne Publ. (2014)
Del 1 i en serie.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det är verkligen februari nu…

Jag är trött hela tiden, somnar när jag läser och nästan när jag hjälper barnen med läxor, äter middag och annat som egentligen borde få min fulla uppmärksamhet. All denna trötthet kan naturligtvis förklaras med februari. Jag läser men oerhört långsamt. Möjligen börjar det bli dags för en Anita Blake, det var länge sen nu. Hur bokbotar ni er februaritrötthet, eller hur undviker ni den om ni lyckas göra det?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Boktjuven

boktjuven---nar-doden-berattar-en-historia-maste-du-lyssnaBoktjuven – en bok alla måste älska om inte annat så för att bevis att de inte begåvats med ett hjärta av sten? Nej, inte alls faktiskt. Det finns något där som irriterar ibland. En ton, något förnumstigt, något som försöker skoja till för att lätta upp ibland, något som inte är helt hundra. Kanske är det så enkelt som att det är berättarrösten, det allvetande, som stör ibland. Men eftersom det för mig faktiskt bara är ett oerhört litet gruskorn i skon älskar jag Boktjuven ändå, men jag kan förstå de som inte gör det.

Men också, en bok som utspelar sig under andra världskriget med Döden som berättare. Den blir ju oundvikligen väldigt tung. Även om berättandet är rätt distanserat (annars skulle varenda läsare spricka från söm till söm) och det ibland finns inslag av att försöka muntra upp med en ordvändning så är det allt igenom förfärligt och tungt. Inte minst för att det slutar som det gör. Rudy är fantastisk, fosterföräldrarna är fantastiska, varenda person är fantastisk i sin mänsklighet och slutet gör också det avgrundsdjupt sorgesamt.

Anledningen till att jag läste Boktjuven nu är att vi ska diskutera den i en bok- och filmcirkel på jobbet. Jag ska alltså se det här på film också. Typ offentligt. Och prata sammanhängande om det efteråt. Jag vet inte hur det ska gå…

BOKTJUVEN
Författare: Markus Zusak
Förlag: Ponto pocket (2010)
Översättare: Anna Strandberg, originaltitel: The Book Thief
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Deras ryggar luktade så gott

deras-ryggar-luktade-sa-gottJag tror väldigt mycket på att om en bok känns och gör riktigt ont att läsa så har recensionen jag skriver föutsättning att bli väldigt bra, för att jag kommer ge mer av mig själv i den än annars. Min recension av Deras ryggar luktade så gott skulle kunna bli min allra bästa. Men det kommer den inte att bli.

Deras ryggar luktade så gott är den vackraste, sorgligaste och finaste och hemskaste serieroman jag läst, en av de böcker någonsin som berört mig mest, på djupaste djupet. Och jag förmår inte skriva om det. Det som händer i boken hände inte mig, men en del av det, och annat. Jag känner igen för mycket, bär med mig, går sönder lite för mycket för att dela det. Vissa rum måste en behålla för sig själv, låsa om och behålla nyckeln för sig själv. Faktiskt.

Men samtidigt måste jag ju få säga att Åsa Grennvall har skapat något så fantastiskt att jag finner drivor av tröst i det. Elfriede – en dystopi var fin, Deras ryggar luktade så gott är något så mycket större än så.

Och slutbilden (om du inte vill veta något om den så läs inte det här stycket)! Jag har också utvecklat det som en strategi att söka upp mig själv som barn och rädda henne ur ensamheten. Att plocka upp henne och hålla om henne och ge henne en tillhörighet, och att göra det som Åsa Grennvall låter sin Jenny göra i sista bildrutan är nog banne mig det finaste jag sett. Det är av den bilden jag läker. Det är den som får mig att vilja resa mig och gå vidare.

DERAS RYGGAR LUKTADE SÅ GOTT
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokfreak
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Idag blir det bokryggspoesi!

Idag ägnas flera timmar åt bokryggspoesi, på Kulturkollos initiativ. Här nedan ser du schemat. Blir du inspirerad är det bara att hänga med i sociala medier, under hashtaggen #bokryggspoesimedkulturkollo. Jag dyker nog också upp med några poetiska bokryggar på instagram under dagen.

9.00 Kulturkollo
9.30 Romeo and Juliet
10.00 What You Readin?
10.30 Yllet yrar
11.00 Enligt O
11.30 Bloggbohemen
12.00 Den läsande kaninen
12.30 Mias vardagsrum
13.00 Läsresan
13.30 Fiktiviteter
14.00 the road so far
14.30 Och dagarna går
15.00 Som ett sandkorn
15.30 Gärdsmygen
16.00 Vargnatts bokhylla
16.30 Litteraturkvalster & småtankar
17.00 Carolina läser
17.30 Pappersfågelns boktips & skrivande
18.00 Läsmys med kultursnack
18.30 I regnet 
19.00 Kulturkollo

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Bokrean…

Mja, årets bokrea lockar inte alls. Jag beställde en trettiokronorsbok (ja, en!) – Dolly av Susan Hill, men den var slutsåld direkt så jag sitter nu här och väntar på noll böcker från rean. Det är helt ovanligt och nästan lite chockartat. Så nu plockar jag med en monsterbeställning av fullprisböcker istället. Så kan en också göra. Faktiskt.

Har du hittat några godbitar på bokrean?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den där engelska läsningen

I slutet av november presenterade jag en läshög modell större och en ambition att läsa mig igenom den. Allt var England och det mesta historia. Hur har det gått? Mja… Jag har läst Karen Maitlands bautabok och gillat, jag har slukat Sharon Boltons senaste och så har jag börjat på Pillars of the earth men fastnat hundra sidor in i detta lite väl imponerande tegelstensbygge. Sen var det inte så mycket mer.

Men högen ligger kvar och den lockar mig fortfarande så framåt sommaren har den nog krympt lite till. Och när jag läst lite mer Virginia Woolf ska jag förbereda min framtida Londonresa genom att läsa boken om promenadstråk i hennes London. Och så… Äh jag är sugen på att läsa alltihop!

IMG_1544.JPG

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

När ordet kärlek inte räcker till

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar alltså om lyrik och går ut på att dela med sig av strofer, texter, ord som betytt något särskilt. 

Först tänker jag något av Olle Ljungström, eller Lars Winnerbäck som har en låt som är väldigt stark för mig. Eller En grå liten fågel av Nils Ferlin, vad som helst av Edith Södergran och Gustaf Fröding. Men sen går jag förbi min bokhylla och ser den där sönderlästa boken från den till synes oändliga tonårstiden. Min mest betydelsefulla text är ett prosalyriskt stycke av Jonas Gardell förstås. Jag läste det, memorerade (jag kan det fortfarande utantill) ur Mormor gråter och andra texter men texten hörde jag läsas första gången när jag såg Ömheten på tv i tidernas (eller i alla fall min) barndom. Sen fick jag också sluta ögonen och läsa den ur minnen när den dök upp i Torka aldrig tårar utan handskars tredje del, den om döden. Blodet orkar inte längre runt i kroppen heter den och jag återger den inte i sin helhet här men jag har läst den igen, om och om igen. Den är så fasansfullt vacker, och hemsk. Den är förklaringen till att jag älskat Jonas Gardells ord så väldigt länge nu. 

Blodet orkar inte längre runt i kroppen.
Han andas med bara övre delen av lungorna.
Blodet får för lite syre.
Kroppen kopplar därför bort armar och ben
och koncentrerar sig på lungor och hjärta.

”Var inte rädd, det finns inget att vara rädd för!”
Och sedan finns bara jag kvar.
Och allt vi aldrig hann med.

Och jag tvingas ut ur det här rummet och rummet har blivit heligt och jag har blivit ensam och jag måste gå ut ur rummet. Allt i det här rummet ska bli heligt. Utom jag.

Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont. Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont. Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Poesi!

Den här veckan kör vi tema Lyrik och längtan på Kulturkollo! Jag skriver idag om att lyssna till poesi och ger lite tips på skådespelarinläsningar att njuta av.

Vi har naturligtvis en utmaning också, men den kräver lite eftertanke så jag återkommer senare i veckan.

Och missa inte chansen att skapa egen bokryggspoesi på lördag! Sista anmälningsdagen är idag så skynda anmäla dig (själva skapandet får du lite längre tid till).

Foto: Magnetic Fridge Poetry av Steve Johnson

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest