Fiktiviteter ~

I perioder av mitt läsarliv har jag kämpat med stress av olika styrkor. Ibland har det varit böcker som jag känt att jag borde läsa (klassiker och hyllade böcker mestadels) som ställt sig som hinder för läsglädjen. Oftare har det varit kurslitteratur som måste läsas och som inte sällan varit stentrist men likväl ställt sig framför lustläsningen och sträckt ut tungan. Ibland har det varit en typ av lyxstress som drabbat mig, en sorts overloadvariant – den där ”det finns hur många böcker som helst som jag vill läsa, hur ska jag hinna och var ska jag börja”-stressen. Den har drabbat mig nu.

Bokhyllan dignar av olästa böcker som jag längtar efter att läsa, biblioteket lockar med blivande älsklingar varje gång sätter min fot där (=varje dag) och så finns det nya författarskap att utforska (Elizabeth Hand och A.S. Byatt till exempel), böcker som filmatiseras och blir tv-serie (A Game of Thrones…). Det finns så mycket jag vill läsa med omedelbar verkan att det liksom sätter stopp till och med när jag till slut försöker skriva en lista över i vilken ordning jag ska avnjuta dem. Jag vill inte bortprioritera eller senarelägga en endaste liten titel. Och en slalomläsning av 20 titlar är nog ändå inte att rekommendera. Min bästa lösning för tillfället är att tala lugnande till mig själv och försöka intala mig att jag har all tid i världen, att jag kan koncentrera mig på en bok i taget och att en god bok är värd att vänta på. Idel lögner alltså (nästan i alla fall). Det går så där kan jag säga men jag tror ändå att jag är på väg ur den värsta fasen, mycket tack vare Joan Didions Ett år av magiskt tänkande som är en bok som omöjligen kan läsas med halva hjärnan upptagen av att tänka på nästa läsprojekt. Fullständigt krav på närvaro är nog precis vad jag behöver.

Hur är det för er – drabbas ni någonsin av den här sortens lässtress och hur botar ni den i såfall, alla huskurer emottages tacksamt!

Det har blivit lite av en tradition att den första boken som dimper ner i brevlådan varje år är en ny roman från Amanda Hellberg, en Maja Grå-roman. Ok, det har hänt två år på rad nu men det kan väl ändå kallas för en tradition? Förra årets bok, Döden på en blek häst, sveptes jag totalt in och med av. Delvis tror jag att det beror på en optimal läsförutsättningar med småfeber, varm filt i soffan och godispåsen bredvid, plus en hel dags läsmöjlighet utan andra krav. Och sen var den rätt uppslukande också med internatskolemiljö och Oxford och allt vad det var. Dessutom minns jag den som läskigt obehaglig.

Årets bok handlar också om Maja som står i begrepp att flytta till Skottland med sin pojkvän. Hon bosätter sig i huset med det fantastiskt fantasieggande namnet Tistelblomman och det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar hända – något som rör sig i ögonvrån, frysningar längs ryggraden, nyckelhålet och så alla de där viskningarna från byinnevånarna som aldrig verkar vilja tala klarspråk.

Låt mig direkt klargöra att Hellberg ligger på plus redan från början för finns det något som lockar min fantasi mer än Oxford och London så är det Skottland. Och att få bo i de skottska högländerna i ett småruckligt hus har varit en dröm sedan barnsben. Så det är ett mycket bra sätt att tvinga mig att läsa vidare om Maja. Och så är det ju alltid ”trevligt” med hemsökta hus. Och det är lite småruggigt det här, en natt när jag tvingades (av små sparkande barnben) kliva upp mitt i natten och lägga mig i soffan i vardagsrummet och blev utlämnad åt nattens tystnad (och kattens klampande steg naturligtvis) flimrade det lite Tistelblomme-bilder i mitt huvud. Inte kul alls faktiskt.

Tistelblomman är en ganska långsam bok som sedan stegras väl mycket de sista kapitlen. Det är lite för många outtalade varningar, lite för svårt att förstå varför folk håller så tyst. Drivkrafter och förklaringar köper jag inte rakt av, men det är en mysigt ryslig liten berättelse ändå och jag gillar Maja som karaktär. Hon är skadad naturligtvis men också under utveckling. Maja är någon som lär sig att leva och det gillar jag att följa med på.

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

När jag härom dagen sonderade terrängen om intresset för att läsa/läsa om och skriva om något av Jonas Gardell var intresset riktigt stort. Jättekul eftersom jag själv verkligen vill göra en omläsning men nog behöver sparken i baken från mina medbloggare. Jag har ännu inte bestämt vilken bok jag ska läsa men jag är väldigt sugen på att ta tag i det nu och dessutom få dela upplevelsen med andra.

Mitt förslag på datum för publicering av våra inlägg är lördagen den 11 februari. Tanken är att vi på en och samma dag, lite utspritt i tid, ska publicera våra inlägg om en Gardelläsning vi gjort nyligt eller för länge sedan. För att kunna sprida ut inläggen under dagen så vill jag gärna att ni skickar ett mail till mig (fiktivahelena@gmail.com) och berättar att ni vill vara med (senast den 8/2). Sen gör jag ett schema över alla inläggen. Den som inte har en egen blogg får gärna skriva ett gästinlägg här i bloggen, skriv bara att du vill göra det i mailet du skickar.

I min läsning av mytserien har jag nu kommit fram till David Grossmans bok om Simsonmyten. Snarare än att vara en skönlitterär omtolkning är detta en analytisk diskussion utifrån religion, språk och psykologi. Vem var Simson, varför resonerade han som han gjorde och varför måste han vara så oustägligt ensam? Grossman skriver sin analys med vass, ofta humoristisk och samhällskritisk penna. Jag lär mig massor om hans Israel men också mycket om den bibliska och judiska myten och dess betydelse i dagens realpolitik. Det här är ett oerhört bra exempel på hur det förgånga tar plats i nuet och spelar en viktig roll. Den är också viktig för att belysa hur myter används och hur också bibelns berättelser kan ha skrivits med politiska syften, som dessutom är relevanta för många än idag.

David Grossmans Lejonhonung ger mig, efter min lite svajiga upplevelse med Jeanette Winterson, hoppet åter när det gäller mytserien.

Med anledning av August Strindbergs uppmärksammade födelsedag uppmanar Lyran denna vecka till framlyftande av klassikerfavoriter. Jag tackar ödmjukast för att det inte handlar om tre Strindbergfavoriter då jag bara lyckats läsa Mäster Olof och novellen Ett halvt ark papper för väldigt länge sen och de kan nog i och för sig räknas som favoriter men utgör dock bara två sådana så jag skulle ha lite svårt att fylla på med en till. När det gäller svenska klassiker över huvud taget så har jag dock lite mer att välja på. Mina tre favoriter (eller tre av mina favoriter kanske vi ska säga) är:

Hjalmar Söderberg är en av mina allra största favoriter. Hans språk är fenomenalt liksom hans öga för samtiden. Än så länge så har jag en del av hans produktion oläst men jag anar att det inte kommer hålla sig så särskilt länge. Favoriter av favoriten är Den allvarsamma leken (som ju också jubilerar i år) och Doktor Glas. Förstås.

Älskade Selma Lagerlöf har skrivit en hel hög svenska klassiker som jag älskar. Också av henne har jag fina saker olästa, inte minst Jerusalem och Gösta Berlings saga. Min absoluta favorit bland Selmas diktning är, i svår konkurens, Kejsarn av Portugallien.

En av mina största läsupplevelser är fortfarande Harry Martinssons Aniara. Det där oerhört mörka, tunga och övergivna i den där besättningen som svävar mot sin avlägsna död i universum och drömmer om det förflutna. ”Svårt att andas”-känslorna var påtagliga när jag satt i min allra första egna lägenhet och läste högt för mig själv ur Aniara. Jag tror inte att jag blev mig lik efter det.

Oj då, jag hade visst utlovat någon sorts Gardellomläsningsaktivitet här under 2012 års första månader. Hur har ni det, är ni fortfarande intresserade av att läsa och skriva om Gardell och att kanske göra det en speciell dag så att vi alla kan läsa varandras inlägg och diskutera samtidigt? Själv har jag inte hunnit välja vilken bok det är som ska få äran att bli omläst ännu men ett beslut närmar sig. Allra troligast blir det Frestelsernas berg eller Fru Björks öden och äventyr igen.
Så vad säger ni, ska vi köra ett Gardellrace om någon helg? I mitten eller slutet av februari kanske? Säg vad ni tycker så spikar jag i så fall ett datum och styr upp lite för att samordna skriverierna. Och det går, precis som jag sa förra gången alldeles utmärkt att skriva ett gästinlägg här om man inte har en egen blogg.

Uppdatering: Det är verkligen jätteroligt att så många är intresserade av att vara med, jag återkommer i veckan med förslag på lämplig helg att sampublicera och lite annan info om upplägg osv.

Ni som befinner er i Göteborg med omnejd har väl inte missat att det vankas bokbloggsträff den 29/1? För mer detaljer och anmälan tittar ni in hos Enligt O senast den 25/1. Själv befinner jag mig turligt nog i Göteborg för ett möte och familjemys på lördag och söndag och lyckas därmed klämma in en efterlängtad bokbloggbrunsch i schemat. Hoppas vi ses där!

Andra delen i ungdomsserien Vampyrerna i Morganville kommer ut på svenska i dagarna. Jag tyckte att den första delen i serien, Glashuset, var helt ok underhållning men hade ändå vissa invändningar och landade väl i någon sorts känsla av att jag inte riktigt kan räkna mig till målgruppen längre…

I Döda flickors dans är Claire och hennes vänner från Glashuset tillbaka. De är insyltade i intriger bland såväl människor som vampyrer och livet hänger minst sagt på en tunn tråd. DFD bjuder på lika delar action och bultande tonårshjärtan. Jag gillar naturligtvis tanken att lyfta idén om att ont och gott aldrig är okomplicerat och att dessa båda ytterligheter ytterst sällan visar sig i sin rena form. Stör mig gör jag dock på att Claire är så naiv, visst hon är 16 år men ändå… Var man sådär aningslös som 16-åring? Å andra sidan är kanske boken skriven för dem som är snäppet yngre och då kan det kanske vara bra/funka att vara lite pedagogisk och tillrättalagd (men är det tillrådligt att förespegla att unga killar är riktigt så chevalereska?).

Döda flickors dans är precis som sin föregångare helt ok underhållning för stunden. Jag saknar lite jäklar anamma i Claire (men det är förstås orättvist att jämföra henne med Katniss), lite mer djup och smärtsammare svärta. Jag skulle vilja känna mer med karaktärerna helt enkelt. Kanske hade jag gjort det om jag var 16 (eller 14) år gammal? Det är mycket möjligt att det är mig det är fel på i det här fallet och för målgruppen kan det här säkert vara alldeles, alldeles underbart läsvärt och bra (jag är till och med rätt säker på att det faktiskt är så, jag hade slukat det här med hull och hår som en lite yngre upplaga av mig själv). Själv sätter jag nog ändå punkt vid den här boken och låter tonåringarna ha Vampyrerna i Morganville för sig själva. Nästa bok kommer på svenska i höst, för er som inte är lika gamla och buttra som jag förstås

~Styxx fantasy 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Döda flickors dans: Swedish Zombie, Bokälskarinnan

Jag gillade Ninni Schulmans deckardebut, Flickan med snö i håret. Jag gillade den trots att den utspelade sig i min uppväxtstad. Trots alltså, jag hade svårt med alla detaljerna som stämmer så bra och som gjorde hela läsupplevelsen alldeles för påtaglig för mig. Jag började fundera kring om den karaktären kunde motsvara den personen i verkligheten och jag kände ett tvång att hela tiden hänga med i geografin (och jag är annars också allergisk mot kartor och liknande i romaner, tittar i princip aldrig på dem). Det kombinerat med att jag tycker synnerligen illa om den stad som utgör bakgrund till båda Schulmans deckare gjorde Flickan med snö i håret till en utmaning för mig.

Nu har bok två i serien om journalisten Magdalena Hansson och poliserna i Hagfors polishus kommit. Den heter Pojken som slutade gråta och rör sig kring en pyromanintrig som är minst sagt spännande. Min oro inför läsningen av boken handlade inte om ifall jag skulle köpa intrigen eller ej, utan gällde snarare om jag skulle kunna släppa tanken på ”mitt” Hagfors och låta det bli Magdalena Hanssons Hagfors. Det kunde jag faktiskt, delvis tack vare att våra bilder av staden på i alla fall några plan är densamma, inte minst symboliserade av Ninni Schulmans skarpa och säkert för utsocknes läsare obemärkta instick i dagsaktuella debatter – storskoledebatten, kärleksrelationerna i kommunhuset osv.

Men framförallt faller jag för Pojken som slutade gråta av den anledningen att jag gillar de här personerna och deras relationer. Jag bryr mig om hur det går för Christer Berglund och hans flamma. Hur Petra klarar relationen till barnen och hur Magdalena och Petter egentligen ska hitta balansen mellan nuet och det förgångna. Alla känns väldigt jordnära och bekanta, som om de vore jag eller någon jag känner. Ett extra plus till boken också för att Schulman lyckades få mig att gråta över upplösningen, så himla sorgligt!

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

Enligt O påminner om det är ett tag sen just nu-enkäten cirklade runt bloggosfären. Själv svarade jag på den senast i november och kan nöjt konstatera att jag läst nästan alla böcker som då låg utspridda och var under läsning. Det är bara stackars How To Be a Woman av Caitlin Moran som fått maka på sig och ligger sorgligt outläst i att läsa-hyllan. Dagsläget är detta:

Vid sängen: Besatta av Elif Batuman, en riktigt rolig bok om att läsa ryska klassiker och sedan bli rätt så påverkad och ja just besatt av dem. Och så Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion som jag försöker läsa i små doser för att inte gå sönder alldeles för mycket.

På toaletten: Inga böcker för tillfället men väl en hel hög med olästa nummer av Tidskriften Filter.

I mobilen/E-bok: A Game of Thrones av George R. R. Martin. Köpte för någon vecka sen kindleutgåvan med fyra böcker på ett bräde, mycket praktiskt att läsa tegelstenar som e-bok men också mycket knäckande när man läst en bra bit och äntligen uppnår 1% läsning enligt räkneverket…

För att jag är en nörd (och för att jag fått den i present) : Interdisciplinary Approaches to Twilight fick jag häromdagen av makens kollega som bidragit med en artikel i den. Twilight är inte min favoritbok direkt men det är alltid spännande att läsa vetenskapliga reflektioner kring populärkulturella fenomen. Klart läsvärd såhär långt.

På jobbet: Rapport om framtidens bibliotekarieroll och Vårens böcker inför fredagens inköpsmöte.

På is: Den ovan nämnda How to be a Woman, inte alls för att den är dålig dock.

Längtar efter att läsa: Ragnarök av A.S Byatt – det senaste tillägget till mytserien.

Nicole Krauss är en författare jag länge varit nyfiken på och som jag av den anledningen förde upp på min boktolva i november. Vilken av hennes böcker jag skulle ge mig på var länge en öppen fråga (Kärlekens historia låg bra till) men när sedan Det stora huset utgav sig för att handla om ett skrivbord var saken på något märkligt sätt avgjord.

Det stora huset handlar naturligtvis inte huvudsakligen om ett skrivbord men möbeln är en centralpunkt kring vilken de olika berättelserna kretsar. Där finns poeten som lämnar det ifrån sig och kvinnan som ”vaktar det”, mannen som lever i dess skugga och mannen som söker det. Allt hänger ihop men på ett sätt man inte förstår förrän mot slutet, om ens då…

I bokens första del berättas fyra berättelser som oberoende av varandra handlar om hemligheter, sorger och djupaste kärlek, dock ingen okomplicerad sådan. Och i bakgrunden ruvar skrivbordet. I del två kopplas historierna samman, vissa trådar leder till sitt slut och andra nystas till ytterligare. I slutänden är det svårt att hålla isär alla olika människoöden men det känns inte heller relevant eftersom boken på ett så generöst sätt låtit mig få en inblick i dessa  människors (innersta) liv och låtit mig skymta hur de (och vi) alla hänger ihop.

Det stora huset är en av de mest välskrivna, kärleksfulla och mest läsvärda romaner jag läst. Som en varm bit bomull om hjärtat, trots att det inte är så lätt eller vackert alla gånger. I skrivbordets skugga finns hopp och värme också i svärtan.

~Brombergs, 2011~

Elizabeth Hands bok om Cassandra Neary och hennes ”öden och äventyr” är en bok jag plockade fram ur bokhyllan med oerhörda förväntningar. Jag har hört så mycket positivt om den från tipsare jag verkligen litar på (Helena, Bokstävlarna och Glory box exempelvis) och Cass Neary har blivit ett begrepp när diskussioner om trasiga hjältinnor (hos exempelvis Gillian Flynn) förs. Upplagt för möjlig besvikelse alltså men, vilket det mycket snart visade sig ännu mer upplagt för stor förälskelse och stor läsglädje i läsfåtöljen.

Cassandra Neary är en stjärna som brann och falnade för ganska många år sedan. Hon var den toppfotograf som dokumenterade punkscenen och dess bakgård när det begav sig. Hon höjdes till skyarna av kritiker men sålde aldrig nog för att bli rik eller orka fortsätta inspireras. I nutid arbetar hon i lagret på en bokhandel och orkar inte ens drömma några större drömmar än dem om hur hon ska få tag på nog mycket sprit och nog många piller av allehanda sort. Mitt i detta oerhört sorgliga vardagslunkande skickad Cass ut på ett uppdrag – att intervjua den fotograf som var hennes största inspiration en gång i tiden. En fotograf som, ska det visa sig, inte är helt olik henne själv.

Generation Loss är en sån där bok som är väldigt bra men där jag inte riktigt kan förklara vad som är så himla bra, troligen är det alla pusselbitarna tillsammans – Cass Neary i all sin frånstötande älskvärdhet, det oinbjudande svinkalla men ändå lockande ölandskapet, de stickiga men ändå varma bikaraktärerna, gåtan som aldrig är huvudsaken, fotografierna, allt det där vi gör med våra liv utan att tänka särskilt mycket över det, alla de där valen, allt det där man kan känna igen i det oupplevda och allt det som är främmande. Tillsammans bildar det en helt oemotståndlig historia som är lite thrillerartad, bär på en skräckstämning och handlar om allt möjligt på en och samma gång. Och samtidigt är allt så lugnt och tillbakalutat. Det finns ingen brådska hos Cass, allt sker i sin egen tid. Det gillar jag också mycket.

Så nu har jag alltså initierats i Handklanen – vad ska jag läsa nu? Avaliable Dark (uppföljaren till Generation Loss) kommer ju om ca en månad men jag tänker att jag kanske hinner läsa något innan dess också, några tips?

~Harcourt, 2008~

Några avsnitt in i Torchwoods fjärde säsong: Miracle Day har den där hänförda tokförälskelsen från Children of Earth förbytts i en helt annan sorts förundran. Så många frågor har samlats på hög bredvid mig i tv-soffan, så många funderingar som kanske någon där ute kan hjälpa mig att reda ut. Vad är det som hänt? Vem har kidnappat Gwen och Jack från varma, roliga, fina Torchwood och placerat dem i en amerikansk formaterad tv-serie som tar sig själv på allt för stort allvar? Eller är problemet att den inte alls tar sig själv på allvar? Ska Bill Pullman få göra annat än att se svår ut alternativt fulgråta på ett horribelt sätt (saknar Ianto som bemästrar fulgråtskonsten till fulländning) för att sen se hård ut igen (hoppas för jag inser att jag saknat Pullman)? Blir det bättre? Ska det vara såhär? Kommer Rhys vara kvarlämnad i Whales för evigt? Är det värt besväret att se hela serien eller vore det till och med bättre att låta Torchwood vila i frid medan Children of Earth fortfarande finns bevarat i mitt ljusaste tvminne (kommer inte att hända eftersom jag nu äger Miracle Day och inte vet vad som skulle få mig att låta bli att se den trots allt, men funderingen har uppstått och det är aldrig bra)?

Så vad säger ni som tittat – blir det bättre eller är det bara att härda ut och inse att min djupt älskade gått vidare och försöker imponera på helt annorlunda partners/tittare nu?

Den här vid första anblicken oansenliga boken (den är snygg men rätt anonym, ser ut lite som en akademisk klassiker) visar sig dölja en hel värld innanför sina pärmar. Förvisso inte en helt ny värld men ändå en ur ett för mig ovant och nytt perspektiv.

Det finns två nav i den här berättelsen – Barira, flickan alla vill ha och moskén dit alla går. Och egentligen handlar det inte alls om någon av dem. Barira är den åtrådda och onåbara men inte mer än så. Boken handlar istället om de här männen som kretsar kring henne, om Mahir, Isse och Aron. Bland andra. Det handlar om deras sökande inte bara efter kärlek och bekräftelse utan också om deras vänskap, deras brottningar med religionens betydelse och hur man hittar balansen i ett land där religionen spelar så liten (?) roll (dvs Sverige). Det är ett Sverige ur ett perspektiv som man sällan möter som tidningsläsare och romantuggare. I alla fall om man är så inskränkt som jag i sitt läsval. Eller finns det egentligen så mycket litteratur att tillgå ur invandrarperspektiv i Sverige, ur mosképerspektiv?

Jag är väldigt förtjust i greppet att berätta en historia ur flera olika perspektiv och gillar också det här med att författaren byter berättarröst och sätt att förmedla historien när fokus skiftar. Det som i början stoppar upp lite är en allvetande berättarröst som kommunicerar med mig, såna har jag väldigt svårt för (ni vet blinkningar till läsaren, klappen på axeln osv) men det försvinner längre in i boken när berättartekniken skiftar (eller så blir jag helt enkelt blind och immun). Jag hade önskat mig att få veta mer om tjejernas vardag, att få mer substans till Barira. Nu blir hon mer av ett abstrakt trånobjekt, vilket kanske också är meningen. Jag hade dock önskat att också få bli lite kär i henne för att kunna knyta an till de här killarna fullt ut. Med dessa små invändningar noterade så måste jag säga att Barira är en välskriven och lite annorlunda roman, med en för mig ny skönlitterär infallsvinkel på Sverige idag. Ett mycket intressant, viktigt och politiskt laddat perspektiv. Jag hoppas att många kommer att läsa den här boken.

~notis, 2011 / Recensionsexemplar~

Andra om Barira: Och dagarna går, Tidningen Kulturen, Boktokig

Liksom alla boknördar med självaktning och framförhållning har jag bläddrat i stora mängder förlagskataloger de senaste månaderna. Vårens utgivning är kartlagd och där finns naturligtvis några riktiga guldkorn att se fram emot. Men sen finns det där böckerna som är riktigt, riktigt efterlängtade också. Som Gone girl av Gillian Flynn som enligt angivelsen på Book depository ska komma den 5  juni, där är det bara att hålla tummarna för att den inte flyttas fram igen… Förutom den så ska två rediga längtansböcker släppas i år och det var inte utan att jag fick hjärtklappning när jag igår twittermeddelades av Bokbabbel att uppföljaren till Justin Cronins The Passage, The Twelve, kommer att ges ut den 28 augusti. Min ryggmärgsreaktion, som möjligen skvallrar om min förmåga att se det mesta i svart, var ett stick av besvikelse över att det alltså inte skulle bli någon semesterläsning om Cronins vampyrer i år (om jag inte läser om The Passage förstås och det borde jag kanske göra…). Men sen, uppeldad av stundens bokförväntningar bestämde jag mig för att kolla in hur det står till med en annan längtansbok – uppföljaren till Hilary Mantels inte mindre än mästerliga Wolf Hall. Och gissa om hjärtklappningen stegrades till öronbedövande proportioner när jag upptäckte inte bara att Mantel nu planerar fortsättningen till två böcker istället för en utan också att den första av dessa, Bring up the Bodies, ska komma ut den 10 maj. Ergo, sommarläsningen är tryggad.

Till detta kommer naturligtvis Eld (uppföljaren till Cirkeln) och den nya Sookie Stackhouse-boken som ska komma första maj och säkert hur många riktigt fina böcker som helst som jag ännu inte har en aning om att de är påväg. Vilka är era längtansböcker i år (eller över huvud taget)?