Stad av glas

stad-av-glasTänk på en övernaturlig varelse och jag kan lova dig att den återfinns i The Mortal instrument-serien. Vampyrer, varulvar, änglar, demoner… På gott och ont. Det är en himla massa legend att utforska vilket gör att historien hela tiden kan fördjupas och utvecklas åt oväntade håll, men det är också väldigt mycket för mycket emellanåt. För många trådar.

Jag läser de här böckerna som sommaravkoppling, för att de är just det. Jag kan slappna av och bara låta mig svepas med, utan att egentligen investera så mycket. Jag gillar Clary, jag gillar Jace, och Alec, Magnus, Isabella, Max och det är en av de riktigt bra sakerna med böckerna, att karaktärerna är så omtyckningsbara. Men jag gråter inte när det går illa för dem, jag blir däremot glad när det går dem väl. Det som faktiskt gripit tag en del är den där bakgrundshistorien med Valentine, och hela hans person. Ärkeskurkar fascinerar mig. Och det får jag mycket av i Stad av glas.

STAD AV GLAS
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: City of glas
Del 3 i serien Mortal instrument. Del 1: Stad av skuggor, del 2: Stad av aska.
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Station eleven

station elevenJag tycker mycket om dystopier och postapokalyptiska skildringar. Kanske för att de visar civilisationen på sitt yttersta och människorna som vi är och kan vara, på gott och ont. Jag fascineras också av vad vi har kvar om allt det yttre tas ifrån oss och hur vi kan tänkas bygga upp på nytt. Det är till exempel det som knyter mig så hårt till Justin Cronins The Passage, att den handlar om just det. Och så oerhört lämpligt att det refereras till just The Passage i den här boken.

När det gäller favoritkaraktärer så finns det många här, också perifera personer plockas upp och görs till centrala på ett eller annat sätt. Och också de som bär osympatiska drag, vem gör inte det, blir snart väldigt omtyckningsbara.

Jag har alltså läst många dystopiska och postapokalyptiska skildringar, men Station eleven är den allra vackraste av dem. Det är en bok som lyckas vara såväl klok som poetisk rakt igenom. Och jag älskar den! Det är en sån där bok som jag egentligen inte kan förklara varför jag blivit så förtjust i, läs den bara.

Och tack Bokbabbel för tipset som jag är rätt övertygad om kom från dig!

STATION ELEVEN
Författare: Emily St. John Mandel
Förlag: Picadore (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lewismannen

lewismannenIsle of Lewis är alldeles, alldeles underbart, med det lilla förbehållet att jag aldrig skulle vilja besöka blåshålet. Eller? Det lockar samtidigt som det stöter bort det där svårmodet och ensligheten. Jag läste Svarthuset hemma i hammocken och Lewismannen på olika platser längs västkusten, lite mer utsatt för naturens element. Kanske är det det som gör att den senare känns mer, kanske är Lewismannen helt enkelt bättre?

Det är inte gåtan som är huvudsaken i de här böckerna, det är människorna, relationerna och naturen. Och jag älskar det. Jag känner förstås inte den där djupa kärleken som till exempelvis Denise Mina eller Tana French, men en liten bit påväg är det ändå. Mest tycker jag om att det är så sorgesamt och tungsint, det förgångna är här och nu och det finns ingen förlåtelse. Det är näst intill outhärdligt, men det känns också väldigt sant.

Förra boken rörde sig i gränslandet till det mänskliga medvetandet med minnesförlusten som tema (vilket störde mig), här utforskas ett dement minne (vilket jag tycker görs väldigt fint). Sammantaget tecknas en såväl intressant som vacker bild av det sköra mänskliga minnet. Jag kan knappt bärga mig för att se vilken ytterliga pusselbit höstens Lewispjäserna ska bidra med till helheten.

LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Lewis man
Del 2 i Lewis-trilogin. Del 1: Svarthuset
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Döda zonen 
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Terror_simmonsMinns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.

THE TERROR
Författare: Dan Simmons
Förlag: Little, Brown and company (2007)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

#vatten

image

En av de där sakerna som påverkar mitt liv en del är att jag är rädd för vatten. Samtidigt som jag älskar det. Jag kan betrakta vatten i timmar och låta det leka med min fantasi, vagga mig till lugn, men så snart det är dags att sänka ner sig i det blir det för mycket.

Så jag läser inte i badkaret, njuter inte sommardopp (jag badar, men njutdelen av det förekommer bara i undantagsfall) och jag läser inte på stranden, där blickar jag paniskt ut över barnhavet för att se att vattnet inte försöker svälja mina ungar.

Men som sagt, att betrakta en sjö eller en tjärn eller möjligen ett hav, det kan jag göra hur länge som helst…

Jag tror att det är den där ambivalensen som fått mig att fastna för Peter Mays Isle of Lewis (vatten överallt, i alla former) och Dan Simmons The Terror, recension på den kommer för övrigt imorgon, (fruset vatten överallt!) i sommar. Sa jag att jag har en förkärlek för u-båtsfilmer också? Analyser på det? 😉

 
#sommarlovmedkulturkollo

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En halv gul sol

en-halv-gul-solJag ska erkänna att jag i allra första början, i bokens första del, var lite orolig. Jag tyckte förvisso att det var bra redan där, men jag kände inte riktigt att vi klickade jag och boken. Men det var förstås övergående. Den där initiala lojheten bestod förvisso men blandades med en intensitet som är omöjlig att värja sig från.

De bestående intryck jag kommer bära med mig (utöver Adichies geniala sätt att berätta en historia) är krigets slumpartade grymhet, vardagslivet mitt i krigets slumpartade grymhet, och så de trassliga familjeliven som är så lågmält berättade och som jag kan känna igen så väl. En av de saker jag fastnade för när jag läste Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists var hennes förmåga att dels visa det unikt afrikanska dels samtidigt visa hur likt det västerländska det är. Hon är mästerlig på att hitta, peka ut och kontextualisera det mänskliga. Och här blir det förstås ännu starkare. Jag ska ärligt erkänna att detta är det första jag verkligen lär mig om Biafra och kriget. Bortom det enögda, bortom svälten, innanför den sköld som svälten blev i det politiska spelet. Jag älskar att lära mig saker med hjärtat, att få känna hur det är för en sekund. Känslan som är min egen kända och upplevda. Och det kan bara skönlitteratur ge.

EN HALV GUL SOL
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Översättare: Joakim Sundström, originaltitel: Half of a yellow sun
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Svarthuset

svarthusetÄrlighet varar längst och därför måste jag börja med att säga att jag tycker att deckargåtan i Svarthuset lämnar en del övrigt att önska. Slutet är lite abrupt och jag köper inte alla svängar handlingen tar. Och så gillar jag inte sättet vissa saker undanhålls mig.

Med det sagt kan jag fortsätta med att säga att jag älskar Svarthuset ändå. Miljön! Människorna! Alla har de levt sina liv i onödan och alla är de olyckliga som f-n. Det är kallt och blåsigt och regnigt och eländigt och inte en enda har växt upp med någon sorts kärlek i behåll. Bra föräldrar försvinner och känslokalla vårdnadshavare tar vid. Begravningar och bortglömda leksaker och skit i hörnen. Jag älskar det! Det är så eländigt som det kan bli och jag kan inte få nog av vare sig människorna eller Isle of Lewis. Det är sånt som drömmar vävs av och jag kan vara hoppas att de verkliga innevånarna på ön är några grader lyckligare. Hoppas!

SVARTHUSET
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Blackhouse
Del ett i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Den döda zonen, Lyrans noblesser, Johannas deckarhörna 
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En läshelg

Ibland åker min man och mina barn bort och då passar jag på att ta en riktig läshelg. Det här veckoslutet var en sådan helg, och som jag läst!

Här är mina utlästa:

image

Som ni förstår gäller vissa regler när jag läser i ensamhet – inget otäckt, inga mord och inget som riskerar att omöjliggöra ensamsovning. En synnerligen lyckad läshelg har det varit, men nu längtar jag galet mycket efter familjen. Recensioner kommer vad det lider.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sommarläsningstaggad

Berättelsen om de försenade utmaningarna fortsätter. Idag hörsammar jag taggningen jag fick av Mias bokhörna för någon vecka sen. Bättre sent än aldrig…

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?
Jag hade en lista när jag gick in i sommaren, på böcker som jag verkligen ville läsa. Några har jag läst några har jag kvar. En halv gul sol, Station eleven, The terror, Svarthuset och The secret place var några av titlarna.
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att tag i?
Såna undviker jag verkligen under sommaren, går helt och hållet på lust. Måsteböcker får vänta till någon annan gång.
3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
Min balkong.
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
I hammocken på nämnda balkong, oavsett väder.
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag har redan läst så mycket bra i sommar att jag kommer ha galet svårt att välja när sommaren är slut. Men kanske Dan Simmons The terror. Men ännu hellre en bok jag inte läst än förstås…
6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Något oväntat bra som liksom rycker undan mattan under läsfötterna, något utöver det vanliga.
7. Strand eller hängmatta?
Eftersom jag inte klarar av att vara på stranden utan att ha ständig (hysterisk) koll på var barnen är och vad de gör så funkar strandläsning väldigt dåligt för mig. Och hängmattor är lite obekväma efter ett tag. Så jag säger hammock 😉
8. Deckare eller roman
Jag är böjd att säga deckare så här på sommaren, alltid annars roman.
9. Favoritgenre?
Dystert, dystopiskt mörker. I alla former.
10. Tagga 3 andra:
De tre som är mest sugna på att svara!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sista riket – en kärleksförklaring

mistborn-sista-riketJag misstänkte att jag skulle älska den här boken, och det är inte en särskilt lätt förväntan att följa upp. Men jag behövde aldrig vara orolig, jag föll för Vin och Kelsier från första sidan. Och sen var jag fast.

Och det är där hemligheten ligger, i att karaktärerna är så helgjutna och komplexa. De starka är också svaga och de goda gör riktigt onda saker, för sakens skull och för att de är sorgligt mänskliga. Det finns inget filter mellan mig och dem, det de känner känner också jag och det är ibland helt förfärligt, och alldeles underbart.

Det händer att det blir för mycket strider, men det gör ingenting för det är så galet spännande där mot slutet. Och Vin är den tuffaste hjälten någonsin. Och Elend som läser böcker hela tiden, hur kan en inte bara bli förälskad i honom också. Den här boken ger en väldigt konstig känsla av fantasy blandad med socialrealism, och jag älskar det.

Jag hade i hemlighet önskat mig en Brandon Sanderson-sommar och nu tänker jag ta mig den. Jag har förstås köpt fortsättningen på Mistborn-serien, och till och med installerat en ny bokhylla för att få plats med Sandersons digra produktion. Det är hängivenhet det mina vänner, och galenskap…

SISTA RIKET
Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Lottie Eriksson, originaltitel: Mistborn: The final empire
Första delen i Mistborn-serien.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Currently reading

Det hände sig för ganska länge sen, närmare bestämt samma dag som jag gick på min första semester, att Johannas deckarhörna taggade mig. Här kommer äntligen mina svar:

1. Hur många böcker läser du vanligtvis samtidigt?

2-3 st. De får gärna skilja sig en del åt, en tjock och en tunn eller en tung och en lättsam exempelvis.

2. Om du läser mer än en bok, hur bestämmer du när du ska byta mellan böckerna (läser du ett speciellt antal sidor i en innan du byter till den andra?)?

Det handlar helt och hållet om känsla, vad jag är sugen på att läsa just då.

3. Byter du någonsin bokmärke när du är en bit in i en bok?

Om jag måste för att jag tappar bort det första, eller om katten knycker det 😉

4. Var förvarar du boken du läser just nu?

På sängbordet.

5. Vilket tid under dygnet spenderar du mest tid med att läsa?

Kvällarna till vardags, och helgeftermiddagar. Under semestern läser jag en hel del på förmiddagarna som omväxling.

6. Hur länge läser du vanligtvis i ett svep?

Det beror på hur mycket tid jag har förstås, gärna två tre timmar åt gången. Men mitt knep för att kunna läsa så mycket är att ta tillvara varenda litet tillfälle, även om det bara är tre minuters väntetid – läsa kan jag alltid göra.

7. Läser du inbundna böcker med ”dust jacket” på?

Betyder det omslaget? I så fall ja, alltid.

8. Hur läser du vanligtvis? Sitter, ligger, osv?

Sittande, eller halvliggande i hammocken.

9. Tar du med dig boken du läser överallt?

Nej, jag släpar sällan runt på böcker. Reser jag bort tar jag förstås med mig något, men då gärna i läsplattan.

10. Hur ofta uppdaterar du dina framsteg i boken du läser på Goodreads?

En gång om dagen, men betydligt mer sällan nu på sommaren när jag kopplar bort mig från nätet med väldigt täta mellanrum.

11. Vem vill du tagga?
Eftersom jag är så sen att svara har säkert alla redan taggats. Jag bjuder in alla som är sugna på frågorna att delta!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det här är hjärtat

Jag tycker så mycket om Bodil Malmsten. Hur hon delar med sig av sina reflektioner, hur hon tänker och hur arg hon ofta tillåter sig att vara. Jag har tidigare läst några av hennes loggböcker men aldrig poesi.

Hon är arg här också, väldigt, förtvivlat. Helt begripligt när det handlar om döden som ju ofta är alldeles vanvettigt ilskeframkallande, men det får en inte alltid riktigt låtsas om… Bodil Malmsten har aldrig brytt sig så mycket om vad en får och inte får säga, hon skriver som det är. Och för det tycker jag så förtvivlat mycket om henne.

DET HÄR ÄR HJÄRTAT
Författare: Bodil Malmsten
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest