52 bra saker: Pokémon go

pokemon-go-androidJag är långt ifrån ensam om att nära ett på gränsen till överentusiastiskt förhållande till Pokémon go. Förvisso har alla ungar jag känner (mina inräknade) slutat spela, men jag travar oförtrutet på och letar charmandrar och picachuer (båda dessa har irriterande nog undgått mig so far). Till en början var det något jag gjorde för att hänga med barnen, ett tag var det en överlevnadsstrategi (när jag var för trött för allt annat kunde jag ändå alltid släpa mig ut på en lååångsam pokenad och få uppmuntrande godisar och äggkläckningar också när jag inte orkade bry mig om att försöka fånga pokemons), nu är det ett sällskap på mina promenader som motiverar lite extra men inte längre är en besatthet. Jag kan inte nog betona hur livsviktigt spelet varit för mig, hade jag inte haft det att hänga upp verkligheten på under till exempel bokmässan när jag inte orkade längre, eller de där första sjukskrivna veckorna när allt och jag var sönder – jag hade förstås klarat det ändå men troligen hade det tagit ännu längre tid och definitivt hade det varit mycket tråkigare.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: Nökhamlet

vems lilla mössa flygerJag har under hösten blivit, tillsammans med barnen, högläst för. Älskade Barbro Lindgrens älskade Vems lilla mössa flyger. Om Barnhans, Nöken, den läckande tyghunden Röden, Farbrornallen och den fantastiskt deprimerade ryska poetbisamråttan (bland andra). Några av dem startar en klubb där det ska kontempleras över det vardagliga eländet, den heter VLMF – Vad Lever Man För. Så 2016!

Och i dessa tider av Shakespearejubileum kan vi inte frångå att det i denna bok finns en ultimat tolkning av Hamlet. Nökhamlet är deras teatertolkning av den klassiska pjäsen och det är fenomenalt roligt.

Ett kort utdrag ur Nökhamlet:

”Ofelia sitter och syr.
Nökhamlet: GÅ I KLOSTER OFELIA!
Vålnaden flyger in igen:GRÄSLIGT GRÄSLIGT ÖVERMÅTTAN GRÄSLIGT!
Nökhamlet rusar tillbaks in. Han är inte glad: ATT VARA ELLER INTE VARA, DET ÄR FRÅGAN.
Nökhamlet råkar skära Ofelias pappa genom tapeten: VAD NU, EN RÅTTA?
Ofelias pappa: O, JAG ÄR MÖRDAD!
Ofelia sitter i sitt rum och syr. Då kommer Nökhamlet in utan hatt.
Nökhamlet: ÄR NI SKÖN?
Ofelia: HUR SÅ?
Nökhamlet: GÅ I KLOSTER HAR JAG JU SAGT!
Ofelia blir vansinnig och hoppar i en damm.”

Shakespeare-teater när den är som allra bäst 😉

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Välkommen december och alla bra saker!

I år blir det förstås ingen kalender i december, bara tanken får mig nästan att spontansomna. Men. Jag är lite ledsen över att jag inte orkade med alla de där bra sakerna jag höll på att räkna upp och kände mig tvungen att släppa i somras. Eftersom vintern är väldigt mörk och världen helt obegriplig just nu känner jag att jag gärna vill fullfölja, jag vill ge oss 52 bra saker att se tillbaka på från det här året. Särskilt från det här året som varit så synnerligen förfärligt på så många plan. Jag har några bra saker kvar att rapportera, en del årsbästa-saker och en del mer vardagligt. Allt väldigt tillbakalutat och är det så att jag inte orkar/hinner/vill skriva ner alla bra saker innan månaden är slut kör så jag vidare i januari.

Det här är en del av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sent i november

sent-i-novemberDe här böckerna om Mumindalen och alla däri, de kan inte beskrivas eller recenseras. De kan inte reduceras till några ord på en blogg. När jag har suttit med Sent i november har det hänt mer än en gång att jag nästan börjat gråtà av ren lycka över att det här finns. De här orden är skrivna och älskade och det betyder att jag inte är ensam i världen om att vara egen. Onkelskruttet, Hemulen, Homsan, Filifjonkan, alla som vandrar till huset och finner det tomt. Alla som sätter sig där och väntar på att muminfamiljen ska återvända från fyrön. De är som jag, olika delar av mig, några sidor av mig. Och de är så mycket novemberstämning, på ett bra sätt (jo faktiskt). En annan sak den här boken är är medicin, det borde vara självklart att skriva ut det här på recept till alla utmattade, trötta och ledsna därute. Det läker.

SENT I NOVEMBER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 9 i serien. Del 8: Pappan och havet
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lite Sherlock Holmes och Elementary

disc-445271_1280Den här veckan på Kulturkollo har temat Mord och mysterier och veckoutmaningen handlar om favoritmysterier och mysterielösare. Jag resonerar lite kring det i utmaningsinlägget men känner att jag vill prata på lite till här och att jag vill säga något om en alldeles särskild mysterielösare. Sherlock Holmes.

Först av allt: jag är verkligen ingen kännare. Verkligen inte. Det verkar finnas massor av människor med oerhörda kunskaper om Sherlock Holmes och jag är definitivt inte en av dem. Jag har läst lite och sett lite och sen var det inte mer med det.

Jag har sett någon film med Robert Downey Jr som Holmes och det var helt ok, mycket för att Stephen Fry finns med som Mycroft (och när jag tänker efter så är Mycroft väldigt viktig i allt jag sett om Sherlock, jag kanske måste läsa mer för jag minns inte Mycroft alls från böckerna). Jag har som alla andra sett Sherlock med Benedict Cumberbatch och jag älskar förstås Benedict Cumberbatch pga Benedict Cumberbatch men jag har faktiskt bara sett första säsongen eftersom jag inte kom förbi hur mycket jag störde mig på de där klippningarna (ni vet de där som ska visa vad Sherlock i all sin vishet ser så att vi själva inte alls kan pussla ihop det i våra huvuden och därigenom har det bevisats att han är överlägsen på gränsen till övermänsklig). Och så minns jag att jag störde mig oerhört på någonting i hur de hanterade Irene Adler-karaktären, jag minns inte nu varför men jag minns att jag var ordentligt arg.

Det finns en version av Sherlock som jag föredrar framför alla andra och det är Elementary, bristen på Benedict Cumberbatch till trots. Jag gillar att slippa de där klippningarna. Det finns också något oerhört vilsamt med den här serien i det faktum att jag inte behöver anstränga mig så mycket. De kommer i alla fall berätta för mig på slutet varför lösningen på mysteriet ser ut som det gör och det känns som att det finns en sportslig chans att lista ut det själv om en vill (jag vet inte säkert eftersom min hjärna inte fungerat under tiden jag tittat). Handlingen är för det mesta också rätt långsam och det är sällan pulsen stiger under ett avsnitt. Den där vilsamheten har gjort serien till en perfekt följeslagare en höst som denna. Jag gillar karaktärerna, men jag har aldrig tvingats engagera mig på djupet vilket varit skönt, jag tror det beror mycket på att relationen mellan Holmes och Watson (Joan, inte John) är så totalt befriad från sexuell dragningskraft, jag vet att de aldrig kommer bli kära och det är fenomenalt skönt, tänk om fler kunde begripa det!

Långsam alltså, och bra men med karaktärer som håller lite avstånd. Bra skådespelare, särskilt Jonny Lee Miller som Sherlock och Lucy Liu som Joan. Rhys Ifans som Mycroft är fin, och så är gamla favoriten Aidan Quinn med (och bra). Och Irene Adler, låt oss säga att hon hanteras väldigt annorlunda här… Det är väl inte världens bästa serie men någonstans där i mitten av andra säsongen var det rätt förträffligt faktiskt, resten är bra och gediget vilket duger alldeles utmärkt för mig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Pappan och havet

För någon vecka sen instagrammade jag lyckligt att jag kunde lyssna på ljudböcker. Då hade jag försökt ett bra tag med en väldig massa olika röster utan att hitta något jag klarade av. Det är dels koncentrationssvårigheterna som gör det, men också ljudkänsligheten tror jag. Det blir så nära med en ljudbok.

pappan-och-havetDet som till slut funkade var Mumin, inläst av Mark Levengood. Jag testade Tove Janssons egen inläsning först och det gick inte alls, av oklar anledning. Men med Mark och Mumin har det funkat. Jag lyssnar när jag stickar (eller stirrar på träd) och jag gör det bara små stunder i taget, rekordet är 30 minuter men då var jag riktigt trött efteråt och blev tvungen att sova. Inte minns jag så särskilt mycket efteråt heller, för att jag inte orkar fokusera förstås, men det är ok.

Jag har insett att jag tidigare bara läst väldigt korta stycken om muminfamiljen, bilderböcker och noveller. Att äntligen möta dem alla på riktigt är väldigt mycket som balsam för själen. De är så oerhört underbart sina egna allihop, på ett vridet och mindfult sätt (och helt utan stress, mindfulness brukar annars sällan vara stressfritt…). My är så bitsk, Mumin en sån drömmare, pappan som slits mellan att ta hand om familjen så som han tror att han måste och gör, och att göra det där andra han egentligen vill. Och Mårran! Åh så jag tycker om Mårran, och Mumintrollets styrka att se henne för den hon är i den här boken. Mårran är världshistoriens sorgligaste karaktär, och ändå så oerhört vacker. Det händer att jag identifierar mig med henne, då är det skönt att det finns mumintroll här i världen som är beredda att komma med lyktan så Mårrorna kan få dansa de också.

PAPPAN OCH HAVET
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 8 i serien om Mumintrollen, jag läser i helt fel ordning och det gör ingenting.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En falnande kärlek (eller vad är det för fel på Doctor Who nuförtiden?)

doctor-who-trailer-season-9-doctor-capaldi-1920Åh den falnande kärleken som är min relation till Doctor Who, så sorglig den känns. Jag har till och med börjat om från (min) början med sonen nu, för att det gör mig så ledsen att inte känna det där pirret längre. Litegrann är jag osäker på om det är serien som blivit sämre eller om det är jag som förändrats, men jag tror (vill tro!) ändå att det är serien. Vi kan väl bena lite.

The Doctor, doktorn. Här känner jag att jag tappade kärleken när vi gick från oerhört mörka och smärtsamma David Tennant till totalt (i alla fall i början) super-överglada Matt Smith. Jag kom att gilla Smiths doktor också, men det var aldrig kärlek. Peter Capaldi som sen tog över är en skådespelare jag älskar (inte minst från Torchwoods tredje säsong) och han gör en grumpigare och bittrare doktor igen vilket jag gillar, men inte så mycket som jag hoppats.

Companions, följeslagare. Här måste jag ärligt säga att jag inte fastnat för eller ens egentligen gillat någon efter Donna. Hon var den ultimata, den ingen lever upp till. Och jag vet inte om det bara är dåligt skrivet, men särskilt Clara har varit rätt obegriplig. Hela den här historien med mr Pink, var det meningen att jag skulle känna något för honom eller dem? Och varför är hon så speciell för doktorn? Jag känner det verkligen inte, men jag tycker inte ens att jag får det särskilt bra förklarat. Eller så har jag glömt, för jag har också stora problem med den oerhörda snårigheten i såväl enskilda historier som övergripande säsongshandlingar.

Alla de här problemen jag har med serien tror jag delvis kommer sig av att Steven Moffat bröt så definitivt med tidigare säsonger när han tog över. Visst har det gjorts jubileumsprogram, men det är först i denna den senaste serien som jag över huvud taget sett blinkningar till säsongerna med Tennant och Eccleston. Det har varit konstigt, inte minst då Moffat ju själv var med och skrev också då. Men kanske vill han inte påminna om mästerliga avsnitt som The Doctor dances och Blink nu när han inte längre håller samma klass? De logiska luckorna som alltid funnits där göms inte längre under lager på lager av värme och humor vilket känns fattigt, och sorgligt.

Trots mitt gnäll tror jag att jag gillar den här säsongen bättre än förra, och sista avsnittet The husbands of River Song kändes som en fin påminnelse om de där lekfulla episoderna från fordom.

Jag ser egentligen bara en lösning på det här problemet. Vi behöver Jack Harkness. Och vi behöver honom snabbt.

Alla mina tidigare texter om Doctor Who (och Torchwood) hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Utmattning, läsning och inte läsning

Jag berättade häromdagen att jag testar ett litet projekt för att öva tankarna på att kunna läsa igen. Det har jag slutat med nu. Jag kom väl till insikt om att det var ett av alla sätt jag stressar upp mig själv på.

Det jag gjorde innan jag slutade var att läsa poesi (Edith Södergran), som poesiterapi. Jag har läst och läst och läst om tills jag typ klarar att hålla ihop ord ett med ord två, rad tre med rad fyra och sen har jag antecknat vad orden betyder och vad det säger mig. Väldigt basic, väldigt jobbigt när det hakar upp sig hela tiden och jag påminns om att jag inte ens kan läsa en jävla dikt, ganska dumt med andra ord. Så gör inte det om du hamnar här.

Men det där är också lätt för mig att säga nu eftersom anledningen till att jag slutade inte alls var någon gudomlig insikt. Det var att jag kom på den bästa idén i världshistorien. Det slog mig att jag har ett lager av bästa tänkbara böcker som jag borde kunna läsa också i denna tid av total ofokus. Sagan om Isfolket. Böcker jag läst kanske tio gånger tidigare (minst), böcker jag kan utantill, på gränsen till ordagrant, böcker jag kan läsa lite sådär på en höft och ändå känna att jag hänger med i. Så jag plockade en på måfå, “läste” den och kände att jo, det här kommer funka igen så småningom. Just nu kan jag inte läsa på vanligt sätt, men jag känner ändå någon sorts trygghet i att det kommer tillbaka. Och när jag längtar som mest kan jag alltid återvända till Isfolket. Det gör jag inte för jag är inte så sugen, men jag vet att jag kan.

Så min lärdom så långt – försök inte så himla mycket! Och jag ska inte blir irriterad på mig när jag ändå gör det. Jag kan återvända till det jag känner och låtsasläsa lite om det behövs för sinnesrons skull. Sen struntar jag i det där med böckerna och ser på tv-serier istället (vilket låter sjukt hurtigt och helt ignorerar det där i hjärttrakten placerade läslängtet, men ändå…).

Men poesiterapin var förstås inte helt bortkastad, jag fick återuppleva dikter som denna och det är aldrig fel:

Höstens dagar
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…

Älskade Edith, jag kommer tillbaka igen när jag kan göra dig rättvisa!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Nobeldags!

Den stora dagen! I år kommer jag sitta hemma ensam (eller i alla fall ensam intresserad, katten sover troligen) när jag får besked om vem som får nobelpriset i litteratur, det betyder minsann inte att jag är mindre pirrig för det. Det är så galet spännande, en liten stund till är det galet spännande och sen hoppas jag att det är roligt, intressant eller i alla fall ok… Såhär har jag tippat på Kulturkollo, läs hela inlägget här och se vad mina kollo-kollegor tycker och tror:

Jag gissade ju faktiskt rätt förra året så jag borde egentligen dra mig tillbaka nu och njuta av det istället för att göra bort mig och gissa fel. Men så kan vi förstås inte ha det. Jag följer Annas exempel och säger Ngugi Wa Thiong’o kanske? Honom gillar jag utifrån det lilla jag läst. Margaret Atwood vore ju en dröm, men det tror jag inte är möjligt efter Alice Munro, men som sagt en riktigt drömmig dröm vore det. Annars kommer jag för evigt hålla tummarna för Colm Toibin också, så gudabenådat fantastisk som han är! Men jag utgår ändå från att det blir någon jag inte känner till så väl i år, hoppas gör jag mest på att det ska bli någon jag kan tänkas vilja bekanta mig med vad det lider.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Något annat

Så var det slut på mina tidsinställda recensioner. Och inga fler finns på horisonten eftersom jag inte kan koncentrera tankarna nog mycket för att läsa än. Och inte går det lika lätt att formulera skrift heller. Mer om varför kan du läsa här.

Jag är fortfarande trött, fortfarande ofokuserad och sjukskriven ett bra tag till med order att vila. Vissa dagar går det rätt lätt och vissa dagar är det obegripligt svårt och tungt. Men, och det här är ett jätteviktigt men, jag har det rätt bra. Jag tar mig tid att vila sådär som jag egentligen alltid gjorde fram till en punkt i livet när jag glömde. Jag sitter i en timme och tittar på träden som släpper sina blad i höstvinden, jag låter tankarna fara och bara är. Och det är fantastiskt.

Och så har jag börjat sticka. Och jag har ett “komma tillbaka till läsningen”-projekt. För jag ska tillbaka till läsningen, sakta men helt säkert så ska jag dit. Hur jag gör tänkte jag faktiskt berätta om snart. Hoppet är långt ifrån dött och så alltså inte heller den här bloggen, den kommer bara handla lite mer om läsning, lästestande och strategier en stund. Och så kommer den vara långsam och så som den blir. Inget krångel, inga krav. Men jag känner att det kan vara bra (för mig, men också för andra kanske) att skriva ner lite om hur jag hanterar just den här lilla biten av utmattningssyndromet. Det är lite spännande ändå, och jag vill ju väldigt gärna fortsätta skriva trots att jag inte läser. Jag vill hålla fast i någonting som är normalitet och passion i allt det här lugna och vilsamma.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Meant to be

meant-to-beDet händer rätt ofta att jag låter mig styras av Goodreadsrekommendationer när det gäller ungdomsromantik, köper hem en hög och medvetet “glömmer bort” dem tills de behövs. Ibland bara måste man.

Och så läser jag, jämför med Stephanie Perkins (och, orättvist eftersom det inte är riktigt samma genre, Sarah Dessen) och finner dem inte alls lika bra. Ibland är det rätt bra ändå, trots att de inte når upp till Lola och gänget. Meant to be är en sån bok, inte fantastisk men ändå ungefär det jag hoppades när jag plockade den från hyllan. Möjligen är den lite för seg på mitten, möjligen är det lite för lätt att lista ut hela kedjan av sammanhang men karaktärerna är söta, London är magiskt och slutet är ganska bedårande.

Det är himla bra det där jag gör när jag köper på mig en bunt sånt här och i alla fall prickar in några guldkorn. Dags att fylla på snart igen…

MEANT TO BE
Författare: Lauren Morrill
Förlag: Ember (2012)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ännu mer Åsa Grennvall

I höst kommer en ny serieroman av Åsa Grennvall och det är en stor sak i min litterära värld (och lets face it, jag har knappt något annat än en litterär värld…). Efter att ha fallit andlöst för såväl Deras ryggar luktade så gott som Elfriede – en dystopi ägnade jag stora delar av sommaren åt att läsa igenom allt Åsa Grennvall skrivit. Det har varit en resa in i ett mörker så djupt att det är jobbigt att känna igen sig därinne. Men det är fint också, att få höra ihop, och att få tröst. Det är ändå något med folk som lyckas skriva ångest så att den dämpar ens egen.

En liten rapport kom redan i början av augusti då jag skrev om Det känns som hundra år, Mie och Svinet. Här kommer resten:

Det är inte värst sådär i början
Det här är egentligen inte en serieroman, det är mer som en serienovellsamling eller en samling episoder som i och för sig berör samma tema men ändå inte är lika. Jag gillar, men blir inte berörd på det sättet jag kommit att förvänta mig.

Sjunde våningen
Oj! Saker jag känner igen i den här boken: att bo på folkhögskola, att ställas inför valet att vara sig själv eller förändra sig för att passa (in i gruppen eller för att passa en annan). Saker jag inte känner igen och som jag är oerhört tacksam över att inte känna igen: det obeskrivligt destruktiva förhållandet Åsa dras in i. Jag vet inte om jag någonsin läst en relation där våld (fysiskt och verbalt) skildras så starkt och begripligt. Det går inte att avfärda kvinnor i våldsamma relationer med ”men varför gick hon bara inte” när man läst Sjunde våningen (om man till äventyrs tyckte att det gick innan alltså) samtidigt som det är det enda kroppen skriker. Tack och lov att hon gick!

Ett familjealbum
Här känner jag igen en del av Åsas teman (märker ni hur jag nått fram till du-status med författaren vid det här stadiet) – den oerhört komplexa mammarelationen, bekantskapskretsmannen som tafsar och sen blir typ styvpappa, ångest. Det extra fina med den här boken är att den gör så beundransvärda och bra försök att se problematiker och händelser ur olika perspektiv. Väldigt starkt, och hemskt.

Cynisk romantiker
Det här är verkligen en bra bok att avsluta den här genomläsningen med. Den kopplar ihop händelser och serieromaner på ett föredömligt tydligt sätt. Här får jag tidslinje och reflektion vilket jag tycker väldigt mycket om. Det är ingen må bra-utflykt att ge sig ut i Grennvalll-land men det är ändå fullt möjligt att känna sig stärkt efteråt, när man kommer hem. Och det gör jag.

Åsa Grennvalls nya roman Jag håller tiden kommer ut i november.

DET ÄR INTE VÄRST SÅDÄR I BÖRJAN
Förlag: Optimal press (2003)
SJUNDE VÅNINGEN
Förlag: Optimal press (2002)
ETT FAMILJEALBUM
Förlag: Optimal press (2005)
CYNISK ROMANTIKER
Förlag: Galago (2006)

Författare: Åsa Grennvall

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

When beauty tamed the beast

when-beauty-tamed-the-beastLite Skönheten och odjuret, lite House M.D, lite febersjukdom och gamla slott. En hel del sex. Och en riktigt snärtig (jag kan inte tro att jag använde just det ordet i en recension precis nu på bloggen) dialog. Det finns mycket att gilla i min andra bok av Eloisa James. Som jag hoppades var den mycket bättre än den andra boken i samma serie som jag redan läst. Ännu mer mersmak alltså. Fortsätter nog med ljudböckerna, inläsningen var finfin.

WHEN BEAUTY TAMED THE BEAST
Författare: Eloisa James
Förlag: Harper Collins US (2011)
Inläsare: Susan Duerden
Ingår i Happy ever after-serien där jag tidigare läst Once upon a tower.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vi tar det en gång till, med glädje!

Vet ni vad, det blev väl ändå lite tråkigt det där att jag gömde det fina med Bonniers Bokklubbar val av Fiktiviteter som en av de 11 bästa bokbloggarna i ett så tråkfokuserat inlägg häromdagen. Jag blev på riktigt glad över det, inte minst med tanke på att det varit rätt motigt på slutet och att bloggorken sinat. Det är uppskattning som denna, och gemenskapen bloggen gett mig, som inspirerar mig att redan nu tänka vad jag vill skriva här framöver, så snart jag orkar

Mina 10 kollegor bland de utvalda är flera gamla favoriter och en hel hög nuvarande och före detta kulturkollare: Sincerely Johanna, Bokhora,Enligt O, Jennies boklista, Beas bokhylla, Hyllan, Litteraturkvalster och småtankar, Bokstapeln , Bokomaten – många av mina egna absoluta bloggfavoriter, fint sällskap! Motiveringen till varför jag hamnade i detta sällskap gjorde mig riktigt glad och lyder som följer:

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest