Blackout

blackoutDen minnesgoda Fiktiviteter-besökaren vet att jag med jämna mellanrum tjatar om en fantastisk bok som jag snubblade över under en semesterresa och sen läste och fullkomligt älskade. En bok om tidsresande historiker. Domedagsboken eller Doomsday Book som den heter i original kom ut 1992 och det var nog i den vevan ungefär jag läste den (1994/95 kanske?). För något år sen förstod jag att det fanns en fortsättning, eller om det möjligen är en fristående duo med samma grundförutsättningar (men händelserna i Domedagsboken nämns så jag tycker nog att det är en fortsättning ändå) – Blackout och All clear.

Blackout är något så ovanligt som en framtidsskildring och historisk skildring i ett. De tidsresande historikerna utgår från år 2060 och flera av dem reser till blitzens London 1940. Framtiden är intressant, men skildringen av krigsvardagen är superb. Det är så påtagligt, kroppsligt och instängt. Som historiker ser jag definitivt tidsreseforskningens lockelser och fördelar, tänk att få känna vad människorna då kände, att få vara en del av och verkligen förstå, uppleva inpå skinnet. Men jag skulle förstås aldrig i livet utföra historisk forskning under de förutsättningarna, jag skulle aldrig kunna göra en tidsresa, med vetskapen om allt som kan gå fel. För fel måste det ju gå.

Jag tycker att Blackout är en riktigt bra bok, en sån där bladvändare man inte lägger ifrån sig. En varning utfärdas dock för att man inte får någon sorts slut eller upplösning alls, det kommer inte förrän i slutet av nästa bok. En annan liten miniirritation är att den är väldigt lång. Om vi klippt en hel del i framförallt Pollys ältande av problemen som uppstår (ett ältande jag har all förståelse för men i bokform blir det väldigt tjatigt) kunde vi nog ha slimmat berättelsen med hundra sidor. Det hade inte varit fel.

Sammanfattningsvis är det himla bra det här, jag kommer snart ge mig på All clear. Och så kanske jag ändå kan försöka mig på en omläsning av Domedagsboken, den är nog fortfarande bra. Och jag fascineras trots allt ännu mer av äldre historia som det handlar om där än av andra världskrigshistoria. Alla dessa ljuvliga timmar av tidsresehistorisk forskning som ligger framför mig…

BLACKOUT
Författare: Connie Willis
Förlag: Gollancz fantasy (2010)
Del ett i en serie, typ. Eller del två om man räknar Domedagsboken vilket jag tycker att man ska…
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det ringer om död. Obönhörligt.

Bodil Malmsten kom till mig sent och relativt nyligt. Jag läste den första av hennes loggböcker 2013 och fastnade direkt. För den där friheten och vildheten i tankens skull. För att hon tänkte som jag så ofta och inte var rädd för att berätta om de där tankarna. För modet att säga det där som kanske är obekvämt men livsnödvändigt att kommunicera. Bodil Malmsten var (det är galet att behöva skriva var och inte är!) aldrig rädd för känslor även om de ibland var ilskna och icke-tillrättalagda, hon var så mycket mer än sin litteratur, och då var den ändå fantastisk. Allra mest tycker jag (av det jag läst alltså, jag har så mycket kvar) nog om diktsamlingen Det här är hjärtat från förra året. Om död, sorg och döende. Det är också ur den samlingen jag lånat min inläggsrubrik, från den här dikten:

Personer som säger
Gå bort
när de menar dö.
Jag hatar dem
De ska dö
Alla ska dö
 
Du har inte gått bort
Du är död
 
Alla som varit med om det vet
Det ringer om död
Obönhörligt
Imorgon också
Om en månad
Om ett år
 

Bild Lars Sundh

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Några bra saker till

Möjligen var jag lite negativ, eller svartsynt snarare, igår. Det händer förvisso så mycket skit ute och inne i världen att det är svårt att andas, men det händer ändå lite bra saker också. Faktiskt. I alla fall på det lilla och bloggpersonliga planet. Jag har ju glömt att skryta om den där Cision-listan över bok- och litteraturbloggar som jag är rätt stolt över att vara med på:

  1. Bokhora
  2. Kulturbloggen
  3. Feministbiblioteket
  4. Enligt O
  5. Breakfast Book Club
  6. Fiktiviteter
  7. Boktokig
  8. Bokomaten
  9. Lyrans Noblesser
  10. Och dagarna går…

Här finns en intervju med Marcus från Bokhora om bokbloggeri, och missa inte heller Enligt Os fina text om detsamma.

En annan stor och rolig sak under veckan var att vi på Kulturkollo fick äran att publicera en novell av Linda Olsson, en väldigt fin novell dessutom – läs den här. Och när du ändå är inne på Kulturkollo tycker jag att du ska passa på att läsa Annas intervju med författaren också.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: ledig fredag!

Den här veckan har väl inte varit så mycket att hänga i julgranen om jag ska vara ärlig. Lynchmobbar, rasism, kvinnohat, you name it… Och mer vardagsnära förkylningar förstås, vad annat skulle man ägna vabruari åt? Men från den ljusa sidan då. Jag har sett en massa morgon-tv med barn nära, nära. Jag har försökt övertyga sjuklingar om att sjukdom bäst fördrivs med nyponsoppa och glass, misslyckats och själv fått ta mig an all nyponsoppa och glass. Såna saker. Och idag är det dags för ledig fredag för såväl mig som barnen. Och vi är lite friskare. Och solen skiner lite. Och hela helgen ligger framför oss med massor av ingenting planerat. Vi tar oss nog igenom den här veckan också…

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Nu sticker jag!

Verkligheten just nu alltså… Så mycket småttighet och vansinne, omedmänsklighet och hat. Det är så många djupa andetag och nya tag som behövs hela tiden att jag blir helt utmattad bara av att tänka på det. Så jag behöver resa lite i fantasin, se andra platser, prata med nya människor, uppleva. Tack och lov att det är dags för Lyrans jorden runt-resa så att jag bara kan ge mig iväg. Första anhalten är Amerika och de böcker Lyran valt ut åt oss är:

En bön för de stulna – Jennifer Clement (Mexico)
Hägern – Lise Tremblay (Kanada) – som jag läste i somras och föll alldeles pladask för.
Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare – Lydia Davis (USA) – som jag läste i december och tyckte mycket om.
Hausfrau – Jill Alexander Essbaum – (USA)
Kaptenens verser – Pablo Neruda (Chile)
Axolotl – Julio Cortázar (Argentina)

Och jag väljer Pablo Neruda. För att jag aldrig läst honom, och för att jag behöver lite kärlekspoesi i mitt liv just nu. Jag börjar få slut på positiva tankar, kanske kan Pablo Neruda återge mig lite hopp om mänsklighet och verklighet?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Orlando

Äntligen har jag läst Orlando, och vilket äventyr det är!

Alla känner till förutsättningarna? Om Orlando som föds som man, lever ett poetiskt och utsvävande liv, bär sina egenheter med stolthet och en morgon vaknar som kvinna. När berättelsen lämnar henne har flera hundra år passerat och Orlando börjar bli trött.

Orlando är min första traditionella roman av Virginia Woolf. Med början, mitt och slut menar jag. Att läsa Mot fyren var till exempel mer som att trassla in sig i ett garnnystan och lita på att författaren ska tråckla ut mig därifrån igen om jag bara håller i en tråd tillräckligt hårt.

Handlingen gör det möjligt för författaren att reflektera kring könsroller och det eviga i kvinnors underordning. När Orlando först förvandlas är hen rätt nöjd med sin nya status som kvinna men väldigt snart står det klart hur begränsad kvinnans frihet är. I de reflektionerna känner jag igen Virginia Woolf, den arga Virginia Woolf från exemplevis Ett eget rum. Men här finns också andra Virginior, den lekfulla och den konstnärligt fria som jag tycker så mycket om.

Jag tycker också mycket om Orlando för dess grundförutsättningars skull och för tonen, språket, sättet att berätta (det är ofta helt omöjligt att veta hur snabbt eller långsamt tiden går, blinkar man kan man missa ett könsbyte osv). Ska jag säga något negativt så är det att den inte är helt jämn. Det finns rätt långa stycken som känns om inte onödiga så i alla fall för långa och lite långtråkiga. Men som helhet är Orlando precis allt det jag hoppades på. Välskriven (förstås) och tankeväckande om såväl tid som kön och identitet.

ORLANDO
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Norstedts klassiker (1982) / Random house (2012)
Översättare: Margaretha Ekström
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Två år…

Det slog mig att det ikväll är precis två år sen den där kvällen, imorgon är det två år sen jag skrev det där inlägget. Och jag har inte kommit över det. Det är fortfarande så himla onödigt, och sorgligt. 

Jag nämnde honom när Alan Rickman gick bort, Philip Seymour Hoffman befinner sig i ett alldeles eget och speciellt rum i mitt hjärta (i anslutning till Freddie Mercurys naturligtvis dekadent luxuösa hjärterum). Jag får nog börja jobba på att se om hans filmer snart, har inte riktigt klarat av det sen den där kvällen (de två sista Hungerspels-filmerna var tunga att ta sig igenom). Han har ju gjort så mycket bra, det är nog dags att jag försöker låta det faktumet överskugga det där grymma i tanken på allt han aldrig hann. Men riktigt ändå fram dit kommer jag nog aldrig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Novellsamlingar för skeptiker

Noveller. Svåra grejer. Inte att läsa egentligen, som jag trodde så länge, men uppenbarligen är de väldigt svåra att skriva. Jag har trott att jag inte gillar noveller, fått för mig att jag vill ha mer utveckling och detaljer, och då hävdar jag ändå envist att den bästa romanen är den korta romanen. Det är något av en paradox. 

På senare tid har jag kommit att inse att nyckeln är att hitta rätt noveller, rätt författare för mig. Det är sjukt svårt att skriva kort, uppenbarligen, och det är långt ifrån alla som övertygat mig om formens förträfflighet. Alice Munro är till exempel mästerlig men hon omvände mig inte när jag första gången läste Kärlek, vänskap, hat. När jag läst vidare har jag däremot hittat in i hennes värld och upptäckt att jag älskar den. Vi kör ju Kort och gott-tema på Kulturkollo den här veckan och där kommer alla novellälskare och skeptiker kunna hitta tips så det räcker och blir över. Men jag vill ändå lyfta tre ypperliga samlingar som betytt mycket för min svängning från skeptiker till kanske inte älskare men ändå uppskattare av noveller:

Bubblor av Claire Castillon (små, korta, instängda mästerverk uppradade efter varandra, var noga med att ta andningspauser då och då!)

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis (ingen är som Lydia Davis)

Sorgesång för Easterly av Petina Gappah (jämn och intressant samling om vardagslivet i ett land jag bara kände ryktesvägen)

Sen är jag själv sugen på att möta Joyce Carol Oates och Margaret Atwood som novellister, och Stephen King är ojämn men mästerlig ibland, gillar Different seasons-samlingen och novellen N från Strax efter solnedgången. Och så kan jag inte låta bli att lyfta fram fantastiska fantastiksamlingen Jagannath av Karin Tidbeck, så galet bra! 

Vilka novellälsklingar bär du närmast hjärtat? 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: Ljudböcker!

Jag älskar verkligen att bli motbevisad och överraskad! 

Jag har testat ljudböcker några gånger. En gång, med Maskarna på Carmine Street, gick det bra, men alla andra gånger har det misslyckats kapitalt. Jag har tappat tråden, koncentrationen eller somnat. Och ändå slogs jag för några veckor sen av tanken att jag borde testa igen, att jag borde skaffa en sån där tjänst där man får lyssna obegränsat och se om det ändå inte kunde vara något för mig. Ingen form av bok får ju undkomma mig liksom. Så jag skaffade och testade, och fastnade direkt. Jag insåg att jag nog försökt med fel böcker tidigare…

Så nu lyssnar jag när jag inte orkar läsa själv, när jag går till och från jobbet, när jag tränar. Och jag har bestämt att jag bara får lyssna på sånt som inte ingår i någon utmaning, inte kan vara bra att ha läst i jobbet, inte för några krav med sig alls. Bara kravlöst, fluffigt, avkopplingslyssnande. Just nu läser jag en ungdomsbok med relativt ansträngd handling, bara för att jag kan. Jag älskar det!

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Gånglåt

ganglatOch så finns de där igen då, de där kvinnorna som ingen plats får ta. De där människorna som inte lyssnas på för att de ingenting säger och som utsocknes tror inte har något att komma med bara därför. De tysta, bistra, kantiga glesbygdssjälarna som är så få förunnat att skildra bra. Och återigen är det Elin Olofsson som gör det. Och som hon gör det!

Jag tyckte om Till flickorna i sjön men upplevde inte att den nådde riktigt ända fram till Då tänker jag på Sigrid, i alla fall inte på sättet den drabbade mig. Sigrid var en stor fet smäll i ansiktet för att den handlade om mig och de mina, det är orättvist att jämföra någon annan bok med den med tanke på sättet den gick rakt in. Men Gånglåt är också där, ända framme hos mig, ända längst där inne.

Jag älskar egentligen alla trådarna i den här väven. Jenny och hennes sökande efter det där som ska bestämma vad hon ska göra med sitt liv, Sonjas kamp för att komma undan självföraktet och sorgen för allt hon gjort, Nancybeth som vill bort från minnet av allt det hon inte gjorde, Harpan och hans björnjakt, Joakims arga saknad, Sture, och så Gun-Britt. Kanske är det Gun-Britt som känns mest? Hennes ihopbitna tänder och övertygelse om att allt går att lösa med hårt jobb. Och så systrarna som munhuggs och slåss utifrån regler de gjort upp i barndomen, som nog inte skulle överleva utan kampen, som nog uttrycker sin kärlek genom den. Allt det outsagda, allt som är försent.

Och det kanske är det vackraste med den här boken, att den berättar om det där som är försent utan att skönmåla eller släta över. Vissa saker är försent sen länge, det gör jäkligt ont men det är bara att kämpa vidare. Framåt. Livet är inte så tillrättalagt och vackert som vi kanske skulle vilja. Annat än stundtals.

GÅNGLÅT
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ännu mera vego

annu-mera-vegoJag är inte vegetarian, men jag gillar vegetarisk mat, har jag upptäckt de senaste åren. Det har blivit så att jag äter mindre och mindre kött och mer och mer bönor, grönsaker och sånt. Men det är inte helt lätt att veta hur man använder allt det där spännande men obekant. Vad har man bovete till, vad är gott med svarta bönor – alla dessa frågor. För att navigera använder jag kokböcker, och så letar jag nya favoriträtter förstås. Min favoriträtt i dagsläget är en svampcanneloni från Mera vego, en osannolik sak för något år sen då jag länge levt i villfarelsen att jag inte gillar svamp… Nu finns en ny bok av Sara Ask och Lisa Bjärbo att provlaga.

Som helhet är den här boken lika snygg som den förra, den är inspirerande och en fröjd att bläddra runt i. Den är bra för mig som nybörjare eftersom den förklarar grundläggande saker, möjligen är det väldigt många ingredienser att köpa till vissa recept men vana vegolagare har kanske mycket hemma redan… Jag har svårt att få tag på vissa ingredienser men det säger nog mer om vådan av att bo bortom stan än om boken.

Det här har jag testat:

Indisk kikärtscurry: god, allt med kikärter blir ju gott! Kanske lite tam men det kan ju bero på den som faktiskt kryddar 😉 Upptäckte att jag visst älskar rostad kokos också…

Potatisvåfflor: när barnen (som typ bara äter och älskar våfflor) utropar att ”det här är ju godare än vanliga våfflor” då har såväl kokboksförfattare som hemmakock gjort något rätt. Jag kommer aldrig mer göra någon annan sorts våfflor.

Hummussallad: det här var en sån där rätt där jag inte fick tag på allt som skulle vara i utan fick fantisera lite byten själv. Men det blev väldigt, väldigt gott. Och det berodde inte bara på att allt blir gott med kikärter.

Spenatbörek: rätt pilligt att göra men så värt det. Goda knyten (potatis, spenat, feta mm i filodeg), god yoghurtsås och god mandelröra med paprika – mycket gott helt enkelt.

Jag har hur mycket som helst som står på tur att laga ur den här boken och en hel del jag lagar och lagar om ur den förra. Det finns nog hopp om att jag också ska lära mig att kombinera rätt saker på egen hand längre fram. Om jag bara får öva och inspireras lite till först.

ÄNNU MERA VEGO
Författare: Lisa Bjärbo och Sara Ask
Förlag: Ordfront (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Silent land

Först är där två minuters läsning om perfekta skidspår och orörd snö. Sen kommer lavinen och ligga instängd under massorna och inte kunna röra sig, sen kommer allt det andra. Och jag tänker inte berätta vad allt det andra är. Ni får lita på mig när jag säger att det här är en bok ni bör läsa. Eller inte.

Jag är väldigt ambivalent när det kommer till om jag ska rekommendera den här boken för läsning. Den är fantastisk. Men den är också 247 sidor ren ångest. Alltså inte sån där ångest man kan prata om som egentligen är oro eller olust. Den här boken väcker andra saker, djupare reaktioner, ångest på riktigt. Pressen över bröstet, inuti bröstet och oförmågan att komma ihåg hur man andas. Ni vet. Eller förhoppningsvis inte.

Om du är en sån som är rädd för instängdhet, för döden, för livet och allt det där som är så stort att det är ogreppbart. Om du är en sån som kan gå vilse i existentiella grubblerier. Då kanske du inte ska läsa den här boken. Eller så ska du det, kanske är det just du som ska det? Jag är en sån och jag överlevde, och jag ångrar mig inte. Tror jag.

THE SILENT LAND
Författare: Graham Joyce
Förlag: Gollancz fiction (2010)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

You’re never weird on the internet (almost)

youre-never-weird-on-the-internet-almost-a-memoirJag utnämnde Felica Day till ”årets återseende” i min årsbästalista på Kulturkollo och proklamerade samtidigt att jag är lite kär i henne. Och det är sant, jag älskar Felicia Day – allt med henne! Hon är klok, smart, rolig, innovativ och alldeles, alldeles underbar. Men mest av allt älskar jag henne för att hon är så inspirerande, för att hon predikar allas vår rätt att vara precis som vi är. Att läsa hennes bok som den allra första på ett nytt år är en fenomenalt bra idé.

I You’re never weird on the internet (almost) berättar Felicia Day hela berättelsen från att hon hemskolades som barn, av medelklasshippieskäl, till gamergate för något år sen. Men mest av allt berättar hon om hur hon blev ett internetfenomen med sin serie The guild (som jag måste se trots att jag inte kan gamervärlden alls). Och det är välskrivet, roligt, rivigt, drivet. Och så blir jag så glad då jag upptäcker att Felicia, som jag gillat i rätt många år nu, är ganska lik mig. Vi faller ner i våra passioner, jag skulle lätt ha kunnat fastna i att spela World of warcraft dygnet runt i två år, om jag inte fastnat för andra saker. Jag är ändå människan som enbart lyssnade på Whiter shades of pale på repeat under tre månader när jag slutskrev min avhandling. Jag är människan som ser fem säsonger av en serie på tre månader och samtidigt läser 29 böcker, jobbar heltid och är någon sorts förälder. Och det är inte dåligt. Det kanske inte är den allra bästa grunden för ett föräldraskap, men det är mitt. Och det är ok. För det säger Felicia Day. Typ.

YOU’RE NEVER WEIRD ON THE INTERNET (ALMOST)
Författare: Felicia Day
Förlag: Touchstone (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Burken

BurkenDet är ju så att jag har en hel del böcker här hemma… Och olästa böcker hemma är en rikedom det fortsätter jag att mena, som ett eget bibliotek eller en bokhandel att besöka precis när du behöver en ny bok, och utan att gå ut eller betala för det. Men det är ju bra att någon gång börja läsa och pausa påfyllandet också. Nu är det dags för det.

I år tänker jag göra en allvarlig insats för att minska hyllvärmarantalet här hemma. Tanken är att jag får köpa max en ny bok per tre utlästa hyllvärmare. Jag ska prioritera hyllvärmare framför låneböcker och nyutgivet. Och det kommer inte bli tråkigt alls för jag har så galet mycket bra som står här hemma och väntar på mig. Problemet är mer i vilken ordning jag ska läsa dem. Också där har jag förstås en lösning och de gånger när jag inte kan bestämma mig har jag en burk till hjälp. I den finns titlarna på de flesta av mina hyllvärmare, bara en dragning bort. Ibland är jag himla finurlig om jag får säga det själv 😉

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Agents of S.H.I.E.L.D, säsong 2

Det var länge sen jag såg en så väl sammanhållen och genombra seriesäsong som denna andra av Agents of S.H.I.E.L.D Säsong ett var också bra, men riktigt fenomenal blev den inte förrän efter att det som hände i filmen Captain America: Winter soldier hade hänt, i avsnittet Turn, turn, turn. Efter det har kvaliteten varit hög och jämn.

Allra mest tycker jag om det faktum att skaparna av serien är så orädda för att gå över gränsen. Pur ondska, redig galenskap, ingenting värjer de för och det gör det här så bra. Att våga skriva en roll som den Kyle McLachlan har är rent mod, och så bra det blir när en så bra skådespelare får ett sånt material att jobba med (och det måste ha varit som julafton för honom att läsa manus).

Det finns mycket annat som är roligt också (för mycket av det som är bra här är roligt), i det lilla. Som de där små blinkningarna från i övrigt rätt stela Phil Coulson och Leo Fitz (jag älskar Leo Fitz och Iain De Caesteckers förmåga att leverera sarkasm och känslighet!).

Relationerna fördjupas och också här finns det några riktiga favoriter. Som allt runt Skye. Hennes far och dotter-liknande relation med Coulson sätts på prov när hennes riktiga föräldrar kommer in i spelet. Och vilka föräldrar det är…

Wards ”utveckling” är av det riktigt psykopatiska slaget vilket förstås älskas. Herregud så oerhört otrevligt obehaglig han är! Och ändå…

Det finns mycket att tycka om med andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. Min enda oro inför framtiden är hur sjutton de ska lyckas toppa det här till säsong tre (som just nu visas på kanal 9 och ska ses ikapp så snart som möjligt). Den som lever får se.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kära Liv och Caroline

kara-liv-och-caroline-liv-stromquist-och-caroline-ringskog-ferrada-noli

Du: Om man (som du) är väldigt förtjust i Liv Strömquist men aldrig i sitt liv lyssnat på ett avsnitt av en podd för att intresse saknas och man således inte har någon koll på En varg söker sin podd – har man behållning av boken Kära Liv och Caroline då?

Jag: Ja, jag har behållning av boken. Det finns resonemang som lyfter, tankar jag inte tänkt men mår bra av att fundera lite kring, och så finns det formuleringar så roliga att klockorna stannar en liten stund (ibland är de dessutom roliga och hemska nog för att väcka funderingar kring vad jag skrattar åt egentligen). Jag tror att det nog är ännu mer givande för den som lyssnat på podden och har ett annat sammanhang. Kära Liv och Caroline är ingen oförglömlig bok jag kommer bära med mig genom livet, men som en sån där läsa lite varje dag när en roman känns övermäktig är den ypperlig.

KÄRA LIV OCH CAROLINE
Författare: Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Förlag: Norstedt (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest