Mitt inte så perfekta liv av Sophie Kinsella

Jag har läst (lyssnat) på en Sophie Kinsella-bok tidigare och den var sådär. Den här däremot är betydligt mer än så, den är nästan Mhairi McFarlane-klass. Nästan. Det roliga är inte riktigt lika roligt, men fokus ligger lika bra, på vänskap och relationer mer än romantisk kärlek, även om den också finns, förstås.

Jag gillar Katie och hennes problematiska Londonliv, jag gillar hennes föräldrar och jag gillar att folk får vara lite sådär komplicerade. Mitt inte så perfekta liv ger mig anledning att tro att det finns mer i Sophie Kinsellas gedigna bibliografi som jag skulle kunna gilla. Jag ska gräva lite i den högen, hjälp mig gärna genom att ge mig era allra bästa Kinsella-tips.

MITT INTE SÅ PERFEKTA LIV
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Printz publishing (2017)
Översättare: Elisabeth Fredholm, originaltitel: My (not so) perfect life
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan 
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Det var en halvsen junikväll efter jobbet som tanken på att läsa den där boken om folk som nog är rätt mycket som jag själv dök upp. Såna som känner och gör in absurdum och inte ser väggen förrän den slår dem i ansiktet. Så jag laddade hem en e-bok och slängde i mig Drunkna inte i dina känslor.

Och jag hittade mycket att känna igen, några råd att ta till mig. Men viktigast är att jag kan koppla ihop. Sensitivitet med utmattning, kravet att vara duktig med rädsla, känslan av att inte vara bra nog och oron för att inte räknas in med allt det andra. Den eviga prestationen och hur den hör ihop med att känna sig omtyckningsbar över huvud taget. Och de där känslorna jag burit som blir så stora och triggar igång känslosvall och reaktioner. 

Det är mycket att känna igen, men jag skulle inte direkt kalla boken för en ögonöppnare, den går lite för lite på djupet för det. Men en riktig uppenbarelse får jag ändå i slutet när de lyfter en av mina mest älskade romankaraktärer och får mig att se varför jag älskar honom så innerligt, innerligt. Jan i Skrolycka, som nog stängt inne sina känslor (som rusat i hans kropp men inte fått någon plats, hur skulle det ens fungera i torparlivet?) tills dagen då den lilla flickan kommer in i hans liv med solen. Då öppnar han alla fönster och går totalt upp i känslorna. Jag har alltid älskat det, och honom för det. Nu ser jag att han, förutom att vara är en del av en underbar berättelse av en underbar författare, är en frände. Och jag kan se en längtan hos mig att göra som han, släppa alla spärrar och bara låta det svälja mig. Det går ju inte så bra och skulle inte funka, men frihetskänslan måste ändå vara total, för en stund tänker jag.

Det här är inte en fantastisk bok, men den skickar med mig väldigt nyttiga saker. Som självacceptans och vikten av att faktiskt vara snäll mot sig själv. Jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra och det är inte bara ok, det är fantastiskt.

DRUNKNA INTE I DINA KÄNSLOR – EN ÖVERLEVNADSBOK FÖR SENSITIVT BEGÅVADE
Författare: Maggan Hägglund och Doris Dahlin
Förlag: Libris förlag (2012)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Fiktiviteter läser Den femte sanningen del 2

Det där att tro på något politiskt och att det inte alltid hänger ihop. Där befinner sig Doris Lessing just nu (300 sidor in) i Den femte sanningen. Skiljelinjen mellan vardagsliv och politisk övertygelse (flyktigt, jag kan inte ens formulera vad det egentligen är jag menar, men Lessing är sjukt bra på det) spelar en huvudroll, målas fram och suddas ut. Sorgen när övertygelsen och politiken inte är vad man trodde, här brottas det med kommunismen – kamratskap och förföljelse, att tvivla och samtidigt känna att man borde vara lojal. Att inte veta vad som händer, vad de inte säger.

Det är mer politik än feminism, men i den där linjen, balansen, jag pratade om finns båda och allt annat. Och mot slutet av den andra delen blir det också äntligen riktigt feministiskt när Anna agerar i relation till sin obegripligt själviske älskare, utan att reflektera närmare över det. Men jag reflekterar massor åt henne.

Det tar sig verkligen, jag känner att jag får lön för mödan och upplever att jag saknat det här med att ta mig tid med läsningen, låta det utmana utan att ge upp. Nästa gång hoppas jag att jag också kan formulera mig klarare kring vad det här är för bok och vad det är hon gör som är så konstigt men bra.

Mitt förra inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En ros åt Emily

Jag har i flera år läst, kämpat med och fängslats av William Faulkners As I lay dying. Senast jag la bort den var det för att den gjorde fysisk ont att läsa när det handlade om barnen. Men jag älskar den också, jag ska läsa vidare en dag när det känns rätt.

I väntan på detta följde jag Lyrans råd och gjorde ett försök med novellen En ros åt Emily. Och den är fin, det är den. Inte alls svår eller krävande. Väldigt enkel och finstämd på temat att vi egentligen inte vet ett endaste dugg om det vi tror oss ha full koll på, särskilt när det kommer till människor. Riktigt fint. Och nu är jag sugen på mer William Faulkner, kanske ger jag mig ändå på As I lay dying igen, eller så får det bli något annat. Vilket är ditt bästa Faulknertips?

Obs! Spoilervarning för As I lay dying i kommentarerna

EN ROS ÅT EMILY i samlingen EN ROS ÅT EMILY OCH ANDRA NOVELLER
Författare: William Faulkner
Förlag: Carlssons (1990)
Översättare: Elisabeth Helms, originaltitel: The Lover’s Dictionary
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Inte för nära av Colleen Oakley

Jag gillar precis allt jag läst från förlaget Lavender lit (och det har blivit en hel del nu). Det finns alltid det där alldeles extra i böcker därifrån, den där särskilda känslan. Det gör det också i Inte för nära.

Och ändå saknar jag något. Eller snarare, det känns inte så mycket som jag vant mig vid. Jag vet inte säkert vad det är. Det är inte Jubilee (hon är underbar och hennes såriga relation med mamman sliter sönder hjärterötterna), det är inte Eric (hans kamp med föräldraskapet känns alldeles för bekant för att inte beröra) och det är verkligen inte Aja. Den där lille killen som Eric adopterat är den stora behållningen med den här boken. Jag älskar honom! Det är naturligtvis inte heller biblioteksmiljön som hindrar mig från att sätta en full femma på den här boken. Jag tror att det handlar om slutet. Den tappar det mot slutet. Som om författaren inte riktigt orkade föra berättelsen i land. Jag är lite besviken men samtidigt glad över det som är bra. Och till syvende og sidst kanske jag bara är sur för att det här inte är en bok om Aja så att jag får veta hur det går för honom i livet. Det skulle kunna vara så…

INTE FÖR NÄRA
Författare: Colleen Oakley
Förlag: Lavender lit (2017)
Översättare: Hanna Williamsson, originaltitel: Close Enough to Touch
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Liten parlör för älskande av David Levithan

Det är inte mycket att orda om, vi vet redan allihop att David Levithan kan det där med att skriva in liv i en berättelse. Han kan skriva kärlek och sorg och vardag så att den känns för den som läser. Naturligtvis spelar det ingen roll om målgruppen är unga eller vuxnare människor.

Liten parlör för älskande är en enkel bok på det sättet att den är lättläst och enkel att ta till sig. Det den inte är är snabbläddrad som man skulle kunna tro. Det finns något på varje sida som kräver eftertanke och nästan lite mod. Det här är en berättelse om en vardaglig och ordinär kärlekshistoria, men storslagen och unik så som allas våra kärlekshistorier är. Det krävs lite mod att låta sig själv känna igen sig i en sån historia. Där glöden finns och falnar i vissa perioder. Där inte allt är perfekt eller vackert eller enkelt att lösa. Jag älskar David Levithans sätt att skildra något som inte är självklart eller polerat så att jag inte vet hur det slutar. Det är ju lite så det är, också utanför bokpärmarna.

LITEN PARLÖR FÖR ÄLSKANDE
Författare: David Levithan
Förlag: X Publishing (2012)
Översättare: Elisabeth Helms, originaltitel: The Lover’s Dictionary
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Memorys bok av Petina Gappah

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Memorys bok känns inte som en bok jag ska orda så mycket om, det känns som en bok vi alla ska läsa och uppleva och göra till vår alldeles egen. Men jag gör väl något sorts försök.

Petina Gappah är en av de författare jag tycker allra mest om. För berättelsernas skull förstås, men mest av allt ändå för rösten, tonen tror jag. Jag tyckte väldigt mycket om novellsamlingen Sorgesång för Easterly när jag läste den härom året. Romanen Memorys bok är egentligen outhärdligt tung – riktigt, riktigt mordiskt förfärlig. På alla plan. Utom i tonen. Den är så lätt och full av humor att jag orkar bära den. Och ändå skojar den aldrig någonsin bort allvaret. Jag vet inte hur hon gör det, men jag är väldigt tacksam att hon lyckas.

Memorys bok får mig ofta att tänka på en annan av mina allra bästa böcker, Alias Grace av Margaret Atwood. Jag vill minnas att det finns vresig humor också där, och en ung kvinna i centrum för händelser oerhört mycket större än hon själv. Atwood skriver historia och klass (och kvinnors villkor), Gappah skriver nutid och klass, och ras, och kvinnors villkor. Jag blir väldigt sugen på att läsa om historien om Grace när jag läser om Memory, för att kunna lägga berättelserna bredvid varandra på riktigt. Jag tror att det finns en del att hitta där.

Jag saknar Memory nu när hennes bok är avslutad. Jag vill umgås mer med henne, veta hur det går. Samtidigt känns det tryggt att ha stängt dörren, här i mitt trygga rum kan jag inbilla mig att allt går bra. Att frihet och liv omger henne och att ingenting ont längre existerar.

TITEL
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: The Book of Memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Åh vad jag tycker mycket om riktigt bra kortromaner! Mödrarnas söndag är verkligen en riktigt bra kortroman.

Det är så mycket som är bra här. Den drömska tonen mitt i det väldigt påtagligt vardagliga. Allt som bara händer och är liksom livsomvälvande i smyg. Det sensuella. Det sorgliga. Det vackra. Den där vårdagen som känns i huden och hjärtat.

Egentligen har jag bara en negativ sak att säga, eller mer av en fråga att ställa – vadan denna oerhörda fascination inför säd och manliga uttömningar hos författaren? Han får mig inte riktigt att tro att det verkligen är Jane som är så ockuperad av tanken på det. Är det någon sorts försök att visa på Pauls betydelse för berättelsen också när han inte är där? Det känns i så fall lite överflödigt med tanke på hur närvarande han är, också när han lämnat huset. Som en skugga litegrann vid sidan av bilden.

Jag tycker så förtvivlat mycket om Jane, trots att hon är otillgänglig, trots att jag bara får titta in i hennes tankevärld den där söndagen. Jag tror att det är just det, att jag får en glimt och sen inget mer. Jag tycker om att läsa när jag får skriva lite själv.

Hela tiden jag läste tänkte jag också på släktskapet med en annan fantastisk kortroman. Ian McEwans På Chesil Beach. Den hade kanske kunnat handla om Paul och Emma. Om inte om vore…

MÖDRARNAS SÖNDAG
Författare: Graham Swift
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Hans-Jacob Nilsson, originaltitel: Mothering Sunday
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Just här- just nu 
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Secrets of a summer night av Lisa Kleypas

Hon är bra Lisa Kleypas. För att en historisk roman (romance eller inte) ska bli så där lyckad krävs en förståelse för människor, men också tiden och det känner jag att Lisa Kleypas har. Här skriver hon lika mycket ett samhälle i förändring som hon skriver en kärlekshistoria, eller hon skriver väl snarare samhällsförändringarna genom kärlekshistorien. Snyggt är det i alla fall. Och bra.

I den här boken som är den första i en serie om panelhönorna (det måste väl vara den svenska varianten av wallflower, även om jag inte gillar den varianten alls) som tar saken (giftermålen) i egna händer är det viktigt att jag inte bara faller för den aktuella hjältinnan, jag måste gilla fler för att vilja läsa vidare. Och jag älskar dem verkligen, Anabelle kanske minst om jag ska vara ärlig. De galna amerikanskorna och Eevie som snart ska få sina egna böcker lovar att bjuda förstklassiga romantiska historier. Och Anabelle är förstås intressant i sig, även om Simon Hunt är mer lockande och det faktiskt är den där samhällsförändringen, där aristokratin ser sig snart omsprungen av en arbetande medelklass som tjänar sina egna pengar, är det mest spännande. Anabelle tillhör den gamla världen och den oerhört avskyvärde Mr (inte sir eller baron eller någonting, bara en sorglig Mr…) Simon Hunt den nya.

Jag har tidigare lyssnat på första boken i en annan av Lisa Kleypas serier, den här lovar att bli ännu bättre och jag kommer definitivt ägna mig åt väggblommorna (jag vägrar använda ”panelhönorna” en gång till…) under sommarens läsdagar.

SECRETS OF A SUMMER NIGHT
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon books (2015)
Del 1 i serien Wallflowers.
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Hemligheter små

En romancebok som utspelar sig i en fiktiv värmländsk småstad som heter nästan detsamma som min egen värmländska småstad, vem är jag att motstå det?

Christina Schillers Hemligheter små är verkligen en finfin debut. Jag har en särskild plats i mitt hjärta för romantiska berättelser om ”vanligt folk”, de som är som jag och grannen och som det får gå bra för till slut. Alexandra och Daniel (och alla andra omkring dem) är just väldigt vanliga och igenkänningsbara människor. Jag anade en fortsättning i slutet av boken och har nu läst mig till att det ska bli fler böcker i serien, jag ser fram emot att få läsa vidare.

Den värmländska småstaden då? Jo, den känns på riktigt. Mörka hemligheter, familjedrama och krossade hjärtan göms undan också i våra villakvarter och vardagsliv. Jag tycker att Forsberga känns väldigt mycket som en värmländsk småstad jag känner, även om den är större än den jag bor och tidigare bott i. Jag känner igen människorna. Och jag tycker om dem.

HEMLIGHETER SMÅ
Författare: Christina Schiller
Förlag: Harlequin (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Boklusen
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mãn

Jag har redan läst Ru och Vi och förväntade mig mer av samma magi. Fler ord vägda på guldvåg, fler outtalade drömmar, mer av det där svårdefinierade som gör Kim Thúys böcker till just hennes. Och jag blev förstås inte besviken på något sätt.

Jag läste Mãn under en vecka när jag höll på att gå sönder av trötthet och häggblomning. Det blev en ny sorts upplevelse där boken var som läkande nektar över hela mitt inre. Jag fick sjunka in i orden och låta mig vaggas, tröstas. Jag tror det är för att Kim Thúy alltid är så vänlig och varm som det fungerar så. Jag får vara med på mina egna villkor och berättelsen berättar sig själv på precis rätt nivå för att jag ska hänga med och ta till mig just i den stund jag läser den. Jag tror att Kim Thúys böcker är kameleonter som upplevs olika av samma läsare beroende på var, hur och när de läser dem.

Mãn handlar om kärlek. Om kärlek till en mor, till barn, till män. Kärlek som kan vara outtalad eller utskriken, kärlek som ser annorlunda ut och inte kan mätas. Kärlek som drivkraft och sänke. Allt det där som kärleken är och kan vara, berättat på ett helt nytt, Thúyskt, vis.

MÃN
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2013)
Översättare: Marianne Tufvesson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Bokmania
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest