Wrong about the guy

wrong-about-the-guyMen åh ändå vad fina de är de här Jane Austen-varianterna som Claire Lazebnik skriver! Jag har ju tidigare läst Epic fail (Stolthet och fördom) och Last best kiss (Övertalning) och det här är Emma-varianten, och min absoluta favorit såhär långt. Jag tycker verkligen att hon använder teman och story på ett varsamt sätt och så flyttar hon över till nutid och gör allt så himla varmt. Det finns sån värme i familjen och mellan karaktärerna här. Kanske är det min förkärlek för Knightley men han har verkligen gjorts fint här, inte alls sådär magisterjobbig som han ibland är i originalet.

Det här är böcker att må bra med helt enkelt och jag är rätt glad att jag har Mansfield park-versionen kvar. Och sen hoppas jag hon skriver en Northanger abbey också. Tänk er! Med böcker och läsning och gotiskt slott eller vad nu nutiden placerar den i för verklighet.

WRONG ABOUT THE BOY
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper teen (2015)
Ingår i en serie fristående tolkningar av Jane Austens romaner.
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jack

Jamen visst är Jack sådär bra som alla säger. Väldigt, väldigt bra!

Jack i sig själv är kanske inte särskilt fantastisk, tillsammans med honom själv får jag tvärtom veta att han är rätt misslyckad under sitt lyckade killen-skal. Han har alla de där följarna på insta och han är bäst i innebandyn och alla vill hänga med honom, men gillar de honom? Och det allra viktigaste som Jack inser är att han nog inte gillar sig själv.

Jag gillar trots allt Jack, för att han vill komma till insikt och försöker göra något åt sig. Jag gillar hans mamma som kämpar och odlar sin egen keyboardspelande personlighet. Och Freja förstås som är sådär som i alla fall jag drömde om i tonåren, liksom fri… Jag gillar Rolf förstås och så är jag väldigt svag för plötsligt uppdykande och totalt utkastade lille Enar. Han är sex år och ingen tar egentligen hand om honom, hur ska det gå för stackarn? Det är nästan så jag kräver en uppföljare om Enar om tio år för att försäkra mig om att han har det bra (han måste få det bra!) för honom kommer jag tänka mycket på.

Jack är en särdeles lättläst och lyckad bok, som stannar kvar. Och språket är så himla bra, tonen är precis den rätta och det är sannerligen inte självklart. 

JACK
Författare: Christina Lindström
Förlag: B. Wahlströms (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Enligt O

Christina Lindström kommer också finnas med på bokmässan, läs mer på bokmässans sida.

Bokmässan.jpg

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Middagsmörker

middagsmorkerDet går verkligen undan här! Det är trolldom och myter och krafter och ond bråd död. Och listiga planer och folk man inte kan lita på. Jag gillar det. Jag gillar Àili som kommer hem (men inte hem) till släkten i Idijärvi sameby och finner sig indragen i långt mer än sorg efter sin bortgångna pappa. Sorgen har svept in henne i ett lager av blindhet som inte viker förrän hon är mitt uppe i vad det nu är hon är mitt uppe i.

Jag gillar det magiska, det känns realistiskt om ni missförstår mig rätt. Som om det hänger ihop med verkliga myter på ett trovärdigt sätt. Jag kan ytterst lite om samisk kultur och myt, och om koloniseringen av Sápmi. Det var som vi alla vet någonting vi inte lärde oss om i skolan. När man skriver en berättelse om ett kulturarv som ofta negligerats och trängts undan krävs en extra dos respekt och ett ansvar att skriva fram också förtigande, förföljelsen och förminskandet. Jag tycker att Charlotte Cederlund gör det bra, ur mitt perspektiv. Hur boken känns för den med samisk erfarenhet kan jag inte säga. Eli skriver jättebra om det i sin recension, om ansvaret, det som skaver lite och det som skulle kunna bli ännu bättre. Läs vidare hos henne.

MIDDAGSMÖRKER
Författare: Charlotte Cederlund
Förlag: Opal (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Charlotte Cederlund kommer till Bokmässan där hon bland annat deltar i seminarierna Vikingaliv och samisk mytologi och Det nordiska lockar och skrämmer.

Bokmässan.jpg

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vinn ett seminariekort till bokmässan!

Just nu pågår uppsnacket inför årets bokmässa för fullt på Kulturkollo. Till veckans utmaning har vi fått ett 4-dagars seminariekort att lotta ut, allt en behöver göra för att delta är att tipsa om ett särskilt lockande seminarium i årets mässprogram. Allt om detta hittar du här.

Själv är jag som vanligt ytterst oförberedd när det gäller seminarieplanering. Jag brukar gå väldigt mycket på de där dagliga seminariebroschyrerna som finns på mässan. Jag har en del biblioteksrelaterade seminarier som jag vet att jag ska gå på, och så vill jag försöka tränga mig in på det där lördagsseminariet med Sofi Oksanen. Och Mhairi McFarlane och Lisa Jewell förstås… Hur planerad är du?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Fågelburen

fagelburenAnledningen till att jag läst Lisa Jewells Fågelburen är att så många så länge sagt mig att jag borde göra det. Anledningen till att jag läst den just nu är naturligtvis bokmässan.

Om handlingen kan sägas att det är en rätt magisk berättelse om en familj som fallit sönder, där alla och ingen valt fel mer än en gång.

Om min reaktion kan man säga – ren ångest. Så himla jobbigt ändå! Som vanligt var jag oförberedd på vad den skulle väcka i mig och reaktionen var rätt våldsam. Visst är det väl fantastiskt att man kan få känna så av böcker? Men inte bara fantastiskt förstås, jag är lätt traumatiserad fortfarande en vecka efter att jag läste ut. Det finns ett avslöjande där mot slutet, om en liten händelse som växer sig oöverstigligt stor och svår för att den blir slutgiltig. Det är så hemskt att ta in. Det där mörkret som alla och en själv kan säga att det var inte ditt eller mitt fel, men eftersom det inte kan ogöras blir det ändå för evigt. Hon skriver det ohyggligt bra Lisa Jewell. Jag läser det möjligen inte lika bra just nu… Det här är väldigt långt ifrån den sortens fluff jag föreskrev mig själv i det här inlägget, men jag kunde inte låta bli.

FÅGELBUREN
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Christina Stalby, originaltitel: The house we grew up in
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går

Lisa Jewell besöker bokmässan under lördagen då hon bland annat samtalar med Mhairi McFarlane och minglar med bokbloggare i Kulturkollos regi.
Bokmässan.jpg

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vi

viNär jag tänker tillbaka på Ru och min upplevelse av att läsa den så fylls jag av en varm känsla. Men jag minns inte så mycket av vad den handlade om. Jag minns båtresan, jag minns att det fanns glimtberättelser som jag läste om och om och om igen för att de berörde mig, men jag minns inte vad de berättade. Och det gör ingenting. Allt sitter där ändå, som en tuss bomull kring hjärtat.

Så kommer det att bli med Vi också tror jag. Boken kommer inte förblekna, men den kommer bli ett fotografi snarare än ett levande minne. Jag kommer spara den som en känsla i minnesbanken. En bra känsla.

Det är så fint att få följa med in i Kim Thúys värld, hon tar mig alltid i handen och följer med hela vägen. Inte genom att berätta allt eller peka utan genom att finnas där med sitt lugn och sin kärlek. Jag vet att det nog låter dumt, men det är så det känns. Kim Thúy är min vän, hon skulle aldrig svika.

Rent litterärt så är Kim Thúy en sån där författare som aldrig har med ett överflödigt ord, som Alice Munro också är. Allt, minsta komma, känns vägt på silvervåg och självklart. Ingenting för lite, ingenting för mycket. Allt är bara så som det ska vara.

VI
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2016)
Översättare: Ulla Linton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, och dagarna går…

Kim Thuy kommer till Bokmässan och medverkar på bokcirkelträff med Kulturkollo, och på ett söndagsseminarium.
Bokmässan.jpg

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Femton hundar

femton-hundarDet där med förväntningar är riskabla grejer. När man får ett följebrev som talar om en bok som “delar in våra liv i ett före och ett efter” och “utan tvekan en av de starkaste berättelser vi någonsin läst” då är det dags att företa läsning med stor försiktighet. Tillsammans med förhandsexemplaret av Femton hundar fick jag ett sådant brev, jag var inte nog försiktig…

Femton hundar handlar om just femton hundar som på grund av ett illa genomtänkt vad mellan gudarna Apollon och Hermes föräras mänskligt medvetande. Det får naturligtvis konsekvenser, rätt förfärliga och sorgliga konsekvenser.

Jag tycker om en hel del i den här boken men jag tror att det jag gillar gillar jag för att jag är så förtjust i och van vid hundar. Jag har växt upp med dem och förstår hur de funkar, och förmänskligandet av dem är väldigt bra skrivet, jag tror på det. Det finns något djupt sorgligt och berörande i hur hundarnas utsatthet och därigenom människors utsatthet skildras. Jag gillar diskussionen kring religion och makt och jag är förtjust i känslan som förmedlas, hur hundighet känns. Jag är mer intresserad av hundighet än mänsklighet om jag ska vara ärlig.

Det är en intressant bok men den ger mig ingen djupare insikt om världen eller vad det innebär att vara människa. Att förvänta sig det är naturligtvis dumt, men det var ju det där följebrevet… Jag upplevde något av ett Paolo Coelho-ögonblick, som när jag läste hans Alkemisten och hela tiden väntade på djupet och det den hade att säga men aldrig hittade det. Det är samma sak här. Möjliga förklaringar till det är att boken är ett ok hölje kring en ganska grund berättelse, eller så är jag helt enkelt inte mottaglig för livsvisdom.

FEMTON HUNDAR
Författare: André Alexis
Förlag: Kalla kulor förlag (2016)
Översättare: Hanna Williamsson, originaltitel: Fifteen dogs
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kulturkollo på bokmässan

Bokmässan_2015.jpg

Ska du på bokmässan i år? Då har du inte missat att Kulturkollo håller bokbloggarrummet öppet i år igen va? Eller att vi bjuder in till en massa roliga saker för bokälskare? På torsdag blir det bokälskarmingel med kaffe, fikabröd och författarmöten, lördag bjuder på feelgoodmingel med bland andra Mhairi McFarlane (och Lisa Jewell som jag precis läst min första bok av (recension kommer i veckan) och nu är relativt förälskad i). Och på söndag kan du, men inte jag eftersom jag orutinerat bokat en tidigare tågbiljett hem, bokcirkla om Kim Thúys Vi med självaste Kim Thúy. Och det finns platser kvar så anmäl dig om du inte gjort det. Info om hur och var du anmäler dig finns hos Kulturkollo och via länkarna i det här inlägget.

Uppdatering: Här hittar du ännu mer info via Bokmässan.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sputnikälskling

sputnikälsklingHaruki Murakami är en författare jag älskar och samtidigt har väldigt svårt för. Hans fascination för kvinnokroppen och hans ofta slemmiga och obehagliga sätt att beskriva den och slänga in lite random bröstvårtor här och där, och att förse träiga manliga berättare med unga och villiga älskarinnor, är tröttsamt och irriterande. Men när han inte hänger sig åt rena dumheter är han ofta briljant.

När han utforskar gränsen mellan verkligheten och det andra, en gräns som kanske finns inom oss själva och är en fysisk plats samtidigt. När han ger sig hän i sin uppenbara fascination för brunnar (främst i Fågeln som vrider upp världen, men brunnarna finns i Sputnikälskling också som ett hot i bakgrunden). När han slänger sig ut i det magiska och vardagliga och absurda (som här och i Strange library förstås). Då är han genial.

Läraren K är en sån där träig berättarman och anledningen till att jag ändå gillar att lyssna till hans berättelse är nog att jag här slipper veta mer om den där ”flickvännen” än att hon finns. Hans vän Sumire däremot får jag veta desto mer om och det är nog genom henne jag typ gillar honom. Hans förälskelse i Sumire säger bra saker om honom helt enkelt på samma sätt som det faktum att hon inte är intresserad av honom utan faller för affärskvinnan Myu talar till Sumires fördel.

Sputnikälskling är en vacker och sorglig berättelse om kärlek och vänskap, om förlust. Den är sorglig inte på det där gråtsättet utan sådär att det går en sorgesam ton genom hela berättelsen. Och en av Murakamis storheter är att han skriver om magi (må vara magisk realism men ändå) så att jag känner igen mig i det. Förlusten är så väl formulerad att den genomsyrar hela romanen. Förlusten och saknaden. Kanske är det inte ens den där människan som försvann man saknar, kanske är det sig själv.

Av slutet begriper jag ingenting, det är nog det jag älskar allra mest.

SPUTNIKÄLSKLING
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Norstedts (2008)
Översättare: Vibeke Emond, originaltitel: Supuutoniku no koibito
Andra som skrivit om boken: Enligt O
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Flickorna

Låt mig presentera ett styck babblig och osammanhängande recension av en bok som måste förklaras så eftersom den lämnade mig litegrann i osammanhängande småbitar. Jag älskar det!

flickornaNär jag precis hade läst färdigt Flickorna i somras kunde jag inte formulera meningar för att beskriva den, ens för mig själv. Jag hittade bara enstaka ord som egentligen inte täckte in ens en bråkdel, men de var allt jag hade. “Obönhörlig” till exempel. Här finns ingen nåd att få och även när jag begriper att jag borde lägga boken ifrån mig, för att den där scenen (den obeskrivligt hemska) närmar sig, så läser jag vidare. Av tvång. Det finns som sagt en scen jag verkligen inte ville släppa in i min tankevärld, jag såg den komma men jag läste  ändå, rakt in i tårarna och mörkret.

Obönhörlig. Och “grym”. Inte bara när det gäller vad de gör på slutet, morden, utan också den där vardagstillvaron som drivit dem dit, som driver Evie. Det där grymma i att vara tjej (på 60-talet och idag) och inte äga sin kropp eller sitt själv. Flickorna handlar om det, och om att ta makten. Flickors utsatthet och kraft.

Det hemska och jobbiga och bra ligger nog i att det är så lätt att känna igen sig i Evie, hur hon reagerar och agerar. Och hur Evie relaterar till och hör ihop med Suzanne som är drivande i det hemskaste, hur vi relaterar och hör ihop med henne.

Flickorna bygger på, men handlar inte om, Charles Mansons sekt “Familjen” och jag har (mot bättre vetande) läst nog mycket om dem för att veta att berättelserna hör ihop, de hänger ihop. Tack och lov har jag läst nog lite för att veta om Russell (vilket äckel han är, feg in i det sista) bär verkliga likheter med Manson och hur kvinnorna relaterar till sektkvinnorna i verkligheten. Men det känns sant, inte nödvändigtvis i relation till Mansonmorden, men i relation till den egna berättelsen.

Flickorna är en bok jag inte kommer släppa, det är en film som kommer veva om och om och om igen (varför läste jag den där jäkla mordscenen!?!) för att den når in på djupet, till den där platsen längst där inne där en sällan låter något komma in, in till kärnan.

FLICKORNA
Författare: Emma Cline
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Erik MacQueen, originaltitel: The girls
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Smålands mörker

smalands-morkerSmålands mörker är en riktigt träffsäker titel. Det är vansinnigt mörkt inne i den här grafiska romanen. Ogenomträngligt mörkt med föräldrar som sviker, kärlek och vänner som sviker, egna svek och en ilska som samlas på hög och till slut måste slippa ut. Eriks handlingar och politiska åsikter får konsekvenser och om jag nödvändigtvis ska kategorisera boken skulle den hamna på hyllan för utvecklingsromaner.

Ibland blir allt lite för rått och fult och utlämnande för mig, men det ska det vara. Om inte skulle det inte gå in på riktigt. Jag är glad att jag läst Smålands mörker, och jag är glad att jag är igenom den så att säga.

SMÅLANDS MÖRKER
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Galago (2012)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dagens bok
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Husfrid

husfridNär grafiska romaner är riktigt bra så är de riktigt, riktigt bra. Det är något med bilderna som plockar upp berättelsen och bär den ända in i hjärtat. Husfrid av Alison Bechdel (ja, den Bechdel – hon med testet) är en sån riktigt, riktigt bra grafisk roman. Långsam men aldrig seg, omöjlig att lägga ifrån sig, hypnotisk.

Husfrid är självbiografisk och handlar om Alisons uppväxt, relationen till pappan som kanske tog sitt liv och definitivt kämpade med sin sexualitet och levde en lögn. Det handlar främst om Alisons egen process att hitta en rätsida på allt och också hitta sin egen plats i helheten, som dotter och senare som lesbisk kvinna.

En av de saker som gör det här till en riktigt favoritbok är nog de litterära referenserna, analyserna och parallellerna som Alison ritar upp kring sina föräldrar (men jag vill gärna ha en egen bok om mamman, vem var hon som lät honom leva sitt ”hemliga” liv vid sidan av deras offentliga?). Hon försöker hitta sin pappa i böckerna han läste och undervisade, så som de ofta kommunicerade med varandra. Det är väldigt vackert, och väldigt, väldigt sorgligt.

HUSFRID
Författare: Alison Bechdel
Galago (2009)
Översättare: Caroline Åberg, originaltitel: Fun home
Lånas lämpligen på biblioteket då den är svår att få tag på, i alla fall på svenska, i handeln
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Henrietta är min hemlighet

henrietta är min hemlighetHenrietta är min hemlighet är en bok om att vara blyg, att vara tonåring, och att vara kär. En väldigt bra bok om allt det där. Allt är på pricken så som jag minns det. Hu!

Måsen är kär i Henrietta och det är egentligen först när Henrietta börjar närma sig henne och kanske också är intresserad som problemen börjar. Hur gör en ens för att prata med någon en är kär i när en knappt vågar prata över huvud taget? För Måsen knyter det sig och jag känner igen mig så smärtsamt väl i henne. Jag var också den där som satt instängd på mitt rum, som tyckte att hela livet skavde sönder vardagen, som gav mig hän åt ett enda intresse (för mig skrivande, för Måsen fotografering). Jag tänker att vi är ganska många som var och någonstans fortfarande är såna, det känns fint att det finns böcker om och för oss.

Maja Hjertzell skriver precis som i Vad gör man inte lågmält och inkännande. Jag tycker mycket om hennes språk och sättet hon berättar en historia. Det är en kärlekshistoria av det egentligen enkla slaget, men också, som så ofta är fallet, av det tillkrånglat allra svåraste slaget.

HENRIETTA ÄR MIN HEMLIGHET
Författare: Maja Hjertzell
Förlag: Rabén & Sjögren (2005)
Låna på bibblan eller läs den på tyska, den svenska utgåvan är svår att hitta för inköp.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Välkommen hem

valkommen-hemJag har följt med Ninni Schulman till min uppväxtbygd fyra gånger tidigare. Det har varit njutbart och rätt jobbigt. Jag är, som så många av oss, ambivalent inställd till min uppväxtort (det är vackert men jag vill inte komma i närheten, och jag känner mig ledsen över det för att det är så vackert). Det är med en blandning av trygghet och magoro jag läst om älgjakt och vinter och bränder i Hagfors.

När jag tänker på skolan så slutar jag med det rätt snabbt. Jag trivdes inte alls särskilt bra i skolan. Jag var deprimerad och angstig och allmänt jag redan då och skolan fick symbolisera mycket av det som var jobbigt. Därför är en klassåterträff (med medföljande återgång till den jag och vi var) det ultimata skräckscenariot i min värld. Hu! I Ninni Sculmans Välkommen hem är de faktiskt några som går på den där klassträffen. Av outgrundlig anledning. Herregud, varför stannar de inte bara hemma!?! För i Magdalenas klass var det inte bara tonårsangst som pågick. Och nu är en i klassen känd och ska typ skriva en bok… Ni kan ju tänka er!

Välkommen hem är spännande rakt igenom. Jag köper inte slutet och jag tycker att vissa av problemtrådarna bland de återkommande karaktärerna dragits ut lite för långt nu, men det är en bra bok. Inte så fantastiskt bra som Vår egen lilla hemlighet men helt klart läsvärd, obehaglig och spännande. Och egentligen hade inga mord behövts, bara att vara med på den där återträffen är ju skräck nog. Dessutom känns det nu ännu bättre att jag inte gick på min egen.

VÄLKOMMEN HEM
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2016)
Del fem i Hagforsserien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också min intervju med Ninni Schulman från förra våren här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Prince of thornes

jorg ancrath
Den där bilden säger egentligen allt du behöver veta om Prince of thornes, boken och huvudpersonen. Sån är han Jorg. Han gör allt som Joffrey skulle ha älskat bara lite grymmare och lite mer utstuderat plågsamt. Det är förvisso synd om Jorg, som såg sin mamma och lillebror slaktas och lämnades för död. Men det är svårt att tycka synd om honom eftersom det onekligen vore bättre för en hel del oskyldiga bybor om han också fått skallen krossad vid det där överfallet…

prince of thornesHan är grym och dessutom totalt oberäknelig som berättare, det fuskas hej vilt i den här berättelsen och jag älskar det. Jag älskar honom även om jag nästan inte törs erkänna det. Det är så befriande att läsa om någon som släppt på bromsen och bara kör. Genom kaklet liksom.

Sen gillar jag också det här med tiden, att det inte är fantasy i ett fantasiland i en fantasitid, det är postapokalyptiska framtid och det är här men då. Det ger ytterligare perspektiv på det som är världen idag och vad som komma skall.

Ett stort tack till Carolina som med sina övertygande recensioner fick mig att lyssna på den här boken (och för bilden ovan), inläsningen är dessutom ypperlig. Jag är snart tillbaka för en dos till med bok två. Jag ska bara värma hjärtat med något lite lättsamt först.

PRINCE OF THORNES
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Harper collins (2012)
Inläsare: Joe Jameson
Första delen i Broken empire-trilogin
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En syster i mitt hus

en-syster-i-mitt-hus (1)En syster i mitt hus är min allra första bok av Linda Olsson och den blev läst enbart tack vare bokcirkeln i Kulturkollo läser och Sigtuna litteraturfestival (där vi idag samtalat kring boken med författaren). Ibland är det sådär böcker kommer till en.

En syster i mitt hus är en bok om systerskap och familj. Om väldigt vardaglig och allt uppslukande kärlek och hur den stärker och förgör. Relationerna står naturligtvis i centrum i boken, men det är miljön som fascinerar mig mest. Jag vill verkligen bo i Marias hus, leva hennes avslappnade liv, absolut inte ta över orsaken till att hon dragit sig undan men liksom få det där sömniga livet gratis. Det gör nästan ont i kroppen så mycket önskar jag att få sitta på den där terrassen och dricka vin och livnära mig på croissanter.

Jag känner inte riktigt vare sig Maria eller Emma efter att ha träffat dem de här dagarna och det ligger nog i sakens natur, de känner inte varandra eller sig själva särskilt väl heller. Jag har lite problem med att de pratar väldigt mycket och välformulerat för att vara en familj som inte pratar med varandra, kanske har de ägnat åren åt att formulera det de nu släpper fram men jag kan inte koppla an till det. Troligen för att det är mig så främmande, jag kommer från en plats där en inte talar och då gör en inte det. Som i Elin Olofssons romaner. Men alla är vi olika, andra kan säkert begripa sig på Maria och Emma också.

Vill du veta mer om boken eller kanske till och med diskutera lite så hittar du samtalet från bokcirkeln här, det går utmärkt att kasta sig in såhär i efterhand eller bara läsa allas tankar.

EN SYSTER I MITT HUS
Författare: Linda Olsson
Förlag: Brombergs (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Enligt O, Beas bokhylla
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En dag i Sigtuna

Sammanfattningen av denna dag i Sigtuna, på litteraturfestival och bortom, lyder: superb!

  • Sarah SheppardJag och minsta småfiktiviteten (som inte alls är liten längre) har bevistat Sarah Sheppards besök på Sigtuna bibliotek. Vi har fått lära oss massor om dinosaurier, en del av oss har känt på en Spinosaurustand och så har vi kollat in dinobajs. Hur coolt som helst.
  • Efter några timmars intensiv kamp har vi säkrat biljetter till Marcus och Martinus konsert i Stockholm i februari. Delar av familjen är rätt mycket i extas.
  • Vi har besökt Venngarns slott och tyckt att det är väldigt fint.
  • Vädret har varit fantastiskt.
  • Sigtuna är en mycket mysig stad.
  • Jag har njutit prosecco och Kulturkollo-sällskap i kvällssol.
  • Och Sigtuna har sjukt många pokestops! Vi har ett så precis utanför fönstret att vi kan ta det från hotellrummet.

En väldigt, väldigt bra dag helt enkelt. Imorgon blir det mer Pokemon go, mer Kulturkollo-sällskap på morgonens bokcirkel om Linda Olssons En syster i mitt hus och sen blir det hemresa och kattgos.

Och nyaste familjemedlemmen har skött sig jättebra...

Och nyaste familjemedlemmen har skött sig jättebra…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Baby Jane

baby-janeSofi Oksanen kommer till bokmässan i år och ett steg mot att verkligen uppskatta ett storseminarium är ju att faktiskt läsa henne. Jag tycker att hon är hur cool som helst och brukar säga bra saker, men att sitta på ett seminarium kan bli mer än så med rätt förberedelser. Sen tidigare har jag läst hennes Utrensning, en mörk roman som jag tyckte väldigt mycket om. Snart läser jag alldeles färska Norma och i sommar ägnade jag några dagar åt hennes Baby Jane.

Baby Jane handlar om, ja vad handlar den om? Jaget som försöker leva och överleva i ett Helsingfors som bara bitvis känns som hemma. Hon träffar Piki, Helsingfors coolaste flata som är lika infallsrik och passionerad som hon är instängd och begränsad. Det här är en roman om kärlek och konsten att ha en kärleksrelation men det är också en bok om panikångest och konsten att överleva när en inte kan lämna lägenheten för att utföra den minsta eller vardagligaste syssla.

Baby Jane är och var troligen en viktig bok ur HBTQ+-perspektiv, jag vet inte hur tidig eller banbrytande den var, hur debatten gick. Däremot vet jag att den är viktig och modig om psykisk sjukdom. Om hur det är att leva med den och att leva med den som lever med den. Den där instängdheten som så bra symboliseras av att vara fängslad innanför sina fyra väggar, när det egentligen är mycket större än så och fängelset mycket trängre. Baby Jane gör ont att läsa (och varning för slutet!), men den är livsviktig.

Och jag sällar mig till fangirl-skaran som kommer hänga på låset till det där seminariet på lördag eftermiddag på bokmässan. Ses vi där?

BABY JANE
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Bazar förlag (2005)
Översättare: Janina Orlov
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest