The Daughter of time är en synnerligen spännande mix av intressant och superseg. Grundhistorien är att en polis ligger i en sjukhussäng och har tråkigt. Han behöver något att göra och kommer på att han ska undersöka om Richard III (kung i England på 1400-talet) verkligen mördade sina brorsöner som legenden gör gällande. Han tar sig an uppgiften med iver och får en bekant att gräva i arkiven åt honom.

daughter-of-timeJag är naturligtvis all for historisk forskning som hobby men det blir ibland lite parodiskt med allt det här ”åh vi ska göra något som ingen historiker lyckats med för vi kan minsann se med objektiva ögon på denna historiska händelse”. Att de upptäcker källkritikens grunder och tror att de är först med det är ju också gulligt, alla som någonsin träffat en historiker vet att vi/de lever och andas källkritik. In absurdum. Men det är ju bara min sårade historikerfåfänga som talar, det finns andra saker som gör mig skeptisk också. Som att berättelsen känns tunn, det kunde lätt blivit en novell på 25 sidor istället för att sträckas ut i romanlängd. Och som att boken är nedlusas med texter, brev och citat och jag orkar aldrig (aldrig!) läsa texter, brev och citat i romaner.

En detalj som stör mig är trashandet Thomas More också, som nog är tänkt som någon lustig bisak som ingen någonsin har vågat sig på tidigare. Han är ju gudbevars helgon. Men när jag läser det efter Hilary Mantels hårda porträtt av honom så blir det inte så nytt, bara tjatigt och särskilt som det han anklagas för är en skrift som de konstaterar tidigt i boken att han inte ens skrivit.

Det är inte så att jag hatar The Daughter of time men jag önskar att den varit något annat. Istället för två dudes som pratar med varandra om vad en av dem hittat och vad den andra begriper av det så kunde det väl ha följt snubben i arkivet istället. För tro det eller ej, att forska i arkiv är alldeles fantastiskt när en hittar något. Det saknar jag i mitt liv, knastertorra resonemang om regentlängder not so much.

Det jag gillar med boken är att den tar historia på allvar, handlar om engelsk historia och att det faktiskt är riktigt spännande på mitten ett tag. Men i övrigt gör den sig skyldig till att vara såpass tråkig att jag till slut fetstruntar i om Richard mördade ungarna eller inte.

DAUGHTER OF TIME, Josephine Tey
Cornerstone, 2009
Del 5 i serien om Alan Grant (jag har inte läst de andra delarna).

Andra som skrivit om boken: Goodreads

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Penny dreadful

Etiketter:

PennyDreadful

Jag har precis börjat titta på Penny Dreadful och det verkar ju vara en rejäl dos viktorianska London-mörker. Har någon sett hela serien och fortsätter det bra också efter avsnitt ett? Har också börjat på Ripper Street men är ännu inte övertygad, får se om jag fortsätter. Penny dreadful går nog före tror jag.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

den-som-vill-ha-hare-till-frukost-maste-jaga-om-nattenDen allt överskuggande frågan är: finns det något nytt att säga om Anne Boleyn och hela spektaklet som blev hennes liv, och död? Svaret är nog nej. Det finns inget nytt att säga men det som sägs kan sägas på olika sätt.

Den som vill ha hare till frukost… berättar Annes historia utan att gå särskilt nära. Allt serveras anekdotiskt och i småbilder. Tiden i franska hovet, mötet med Henry, uppvaktningen, äktenskapet, väntan på döden. Allt berättas utan känslor, utan närhet, helt och hållet betraktat utifrån. I detaljerna lär jag mig nya saker, vilket inte borde vara möjligt med tanke på min sedan länge pågående besatthet i ämnet. Och jag bryr mig om Anne, trots avståndet.

Anne blir inte mer begriplig och inte någon annan heller, men sambanden lyser lite tydligare när jag läser Den som vill ha hare… Jag tycker om hur allt berättas, det där lätta språket som liksom kastar berättelseglimtar omkring sig. Jag tycker mycket om den här boken av någon anledning jag faktiskt inte kan förklara.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Anyone for Shakespeare?

Den som vill vara elak skulle kunna säga att jag hittat fram till Shakespeare på det där typiskt fangirliga sättet, genom att hitta två snygga skådisar och följa dem. Det vore ju som sagt elakt, och osant. Men samtidigt vill jag inte ljuga om att i alla fall den vänstra av dessa herrar fått mig att gå djupare in i Shakespearedramatikens värld.

tennant hiddleston
Men sanningen är ju den att jag läst och fascinerats av och tyckt mycket om William Shakespeares dramatik i ganska många år nu, över tjugo faktiskt. Kenneth Branaghs insatser för det ska inte förminskas, såväl Mycket väsen för ingenting som Henry V i hans tolkning har tillhört mina favoriter länge. Jag hoppas på att snart ta mig tid att se och jämföra hans (mastodontlånga) Hamlet med David Tennants Hamlet. Lyckan vore att också kunna jämföra mot John Simms Hamlet men den verkar inte finnas inspelad…

I tonåren läste jag många av dramerna också, Macbeth, Hamlet, Romeo och Julia… Jag tror det är språket som drar mig till sig, och att det även om det verkar snirkligt och konstigt ibland är väldigt aktuellt men framförallt möjligt att trassla in sig i, på ett bra sätt.

Det märkligaste jag gjort i Shakespeareväg är nog att, efter min Wolf Hall-älsk ge mig på att läsa smått obskyra dramat Sir Thomas Moore som visade sig vara knappt färdigskriven och troligen bara delvis författat av herr S. Den är främst intressant eftersom den skrevs när den skrevs. Under Elizabeths styre när den handlar om en man som avrättades av hennes far, risky business. Pjäsen har uppenbarligen censurerats men det som blivit kvar är spännande. More framställs som en lärd man, klok, slagkraftig och rättrådig. Men han är också ganska grym i sitt sätt att vägra se sin familjs lidande och ganska korkad som väljer att dö när han så lättvindigt kunde fått leva. Så lyder pjäsens tolkning av honom alltså, verkligheten var förstås mer komplex. Men jag är förtjust i att man lyckats göra honom mångbottnad och hedervärd så kort tid efter hans fall, under Tudor-eran. Intressant är också att ställa denne More mot den glorifierade i The Tudors och den av Cromwell så djupt avskydde i Wolf Hall.

hollow crown

Mastodontprojektet har varit och är att se tv-serien The hollow crown -pjästrion Richard II, Henry IV och Henry V, jag är för tillfället någonstans mitt i Henry V. Pjäserna bjuder på oerhört intressanta studier i makten och dess tyranni. Särskilt Richard II. När jag säger maktens tyranni så menar jag inte nödvändigtvis eller enbart tyrannens makt utan framförallt maktens tyranni över den som är satt att utöva den. I Richard möter vi inte alls någon ovillig monark, vi möter en härskare som försvagas och förstörs av sin vana vid makt. Av sin oförmåga att se bortom de som lismar. När sedan knivhugget i ryggen faller är han försvarslös. Men tyranniet stoppar inte där. Också den som griper makten ur Richards händer finner sig hemsökt av det. Är för evigt dömd att rädas sin egen skugga. Den krona som sätts på huvudet på följande monarker är i sanning ihålig

Om The Hollow Crown kommer jag skriva mer när jag sett klart, och den som vill läsa mer redan nu kan titta på min Kulturkollo-text om döden i pjästrilogin.

Och killarna då undrar vän av ordning. Ja, från vänster till höger: David Tennant förälskade jag mig i som the doctor i Doktor Who och när jag reste till England för att se en annan teateruppsättning (Wolf Hall!) så passade jag på att se Richard II på The Barbican också, bara för att David Tennant spelade huvudrollen. Så hittade jag till The hollow crown-pjäserna och tv-serien. I tv-serien hittade jag sedermera Tom Hiddleston som jag vid det laget redan förälskat mig i som genial Loki i Avengers-universat. Så, så ligger det till. Allt intrasslat i varandra. På ett fint Shakespearskt sätt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den här veckan alltså!

Etiketter:

Ni har så mycket att se fram emot! Här på Fiktiviteter kommer jag att köra någon sorts engelskt, historiskt tema som redan inletts med min skeptiska recension av Stormfågel, jag lovar att det kommer bli bättre och mer positivt! På Kulturkollo kör vi dystopiskt tema den här veckan under rubriken Dystopi, apokalyps och jordens undergång. Kul va!?! Jag har redan skrivit en lista! Och kan ni inte få nog av mig svamlandes dystopier så har jag tipsat sådana på jobbet också, kolla här!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Stormfågel

IMG_1546.JPGJag kan egentligen inte säga vad som är fel men jag fastnar inte för Stormfågel. Det är inte ämnet, jag är som vi alla vet sjukligt intresserad av engelsk historia och Rosornas krig hör till höjdpunkterna när det gäller action. Jag har dessutom sett Shakespeare-dramer som handlar om tiden strax före detta skeende. Manegen är krattad, och kanske är det det som är problemet. Shakespeare mot Iggulden är smått osportsligt…

Jag tycker att det är för mycket av allt – för många personer och för många ord. Det blir kompakt och ogenomträngligt och tråkigt. Om jag jämför med Hilary Mantel, vilket förstås också är orättvist, så finns där också massor av människor men utgångspunkten är ändå hela tiden en och densamma. Här är det så splittrat, nya synvinklar hela tiden och aldrig lyckas jag uppbåda något intresse för någon av dem. Jag ska nog inte läsa Conn Iggulden helt enkelt, hans berättarsätt passar inte mig, jag läste att någon dessutom tyckte att det här var hans bästa bok… Men nu är intresset återuppväckt i alla fall, jag ägnar timmar åt att surfa runt och hitta andra böcker om engelsk historia. En lista över vad jag hittat kommer på lördag ;-)

STORMFÅGEL, Conn Iggulden
Förlag, 2014
Översättare: Leif Jacobsen, originaltitel: Wars of the Roses. Stormbird
Del ett i serien Rosornas krig.

Andra som skrivit om boken har gillat den betydligt mer än vad jag gjorde, läs till exempel hos Bokfrossa 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Jag har tilldelats två Sisterhood of the World blogger award. Det är Enligt O och Fantastiskt fiktion som förärat mig dessa och knåpat ihop roliga frågor för mig att besvara. Det hela går ut på att svara på tio frågor och ställa tio frågor själv. Här kommer först mina tio gånger två svar. Mina egna frågor hittar du längst ner.

Fantastisk fiktions frågor
1. Har du något uttalat syfte med ditt bokbloggande, och i så fall vilket?
Jag vill förmedla glädje och passion, läsglädje och tv-serieglädje och allmän levnadsglädje emellanåt. Och så vill jag skapa en minnesbank över min läsning, för min egen skull.
2. Vilken är den bästa svenska fantastikbok du läst?
Anders Björkelids Berättelsen om blodet, med Ondvinter som första bok, tror jag.
3. Vilken är den bästa ickevästerländska fantastikbok du läst?
Fågeln som vrider upp världen har en del fantastiska inslag så jag säger den, i övrigt är jag sorgligt dåligt beläst utanför västvärlden.
4. Har du några ”allroundböcker” som du kan rekommendera till nästan alla som frågar om lästips?
Det är jättesvårt att hitta böcker som funkar för alla, jag boktipsar dagligen i mitt jobb och hittills kan jag inte säga att jag har någon mer sån bok än En man som heter Ove och Expeditionen.
5. Läser du fantastik mer för att fly verkligheten eller för att förstå den?
Både ock lyder det tråkiga svaret. Men mest för att fly tror jag.
6. Om du skulle leva i en fantastikboks verklighet, vilken bok skulle du välja?
Egentligen är jag nog för feg för att leva i en fantastikbok med alla krig och ondsinta varelser och problem. Men i War for the oaks var det så himla trevligt vid sidan av allt det där så där skulle jag nog kunna tänka mig att semestra i alla fall.
7. Har du en läsupplevelse som du hoppas att få återuppleva igen varje gång du öppnar en ny bok?
Sagan om Isfolket har en särställning bland läsupplevelser i och med att det var flera års totalt uppslukande i en bokvärld. Hungerspelsläsningen var underbar. Och upptäckten av Wolf Hall.
8. Har boken en särställning som kulturform?
Ja, för mig. Men jag älskar tv-serier också, och teater, och konst. Allt som kan få mig att känna starkt och utvecklas.
9. Tror du att pappersboken kommer att ersättas av e-boken på sikt?
Nej, men jag tycker att e-boken är ett väldigt bra komplement.
10. Tycker du som jag att bokbloggande och katter verkar höra ihop? Några idéer om varför?
Vi är ett gäng diaboliska, häxerikunniga crazy cat ladies (och lads)?

Enligt Os frågor
1. Vilken bok önskar du dig mest just nu?
Jag har köpt en hel del böcker på slutet så jag önskar mig ingen på det sättet men jag önskar att få läsa Lauren Beukes Broken monster snart, hennes Flickor som skimrar skrämde och fascinerade mig så totalt att jag bara måste få mer.
2. Vilken är din favoritgenre?
Historiska romaner. Utan tvekan.
3. Vad läser du helst inte?
Noveller, jag gör regelbundna undantag för mästarna men har svårt att hitta hem bland novellerna.
4. Vilken är den bästa bok du läst hittills 2014?
Väldigt svårt, möjligen Jag heter inte Miriam. Jag återkommer kring nyår med en definitiv lista.
5. Vilken författare är riktigt överskattad?
Det finns många som hyllas men som jag inte gillar men jag vet inte om de är överskattade, vi har bara olika smak, jag och resten av världen ;-)
6. Och vem får på tok för lite uppmärksamhet?
Stig Sæterbakken. En fantastisk författare som gick bort så alldeles för tidigt. Jag har bara läst Genom natten och sparar på hans övriga böcker för att de inte ska ta slut. Så fantastisk var han.
7. Vad skulle din självbiografi heta?
Jag har verkligen ingen aning, får återkomma till den…
8. När blir en bok för lång?
När den blir långtråkig, jag läste till exempel precis en bok som heter The daughter of time som är ca 150 sidor lång men där det känns som att historien lätt kunde ha berättats på trettio sidor, då är boken för lång.
9. Vilken är den senaste bok du rekommenderar till absolut alla?
Se svar ovan
10. Vilken bok vägrar du läsa för att du tycker författaren är osympatisk?
Jag har faktiskt tänkt en del på det sen jag skrev det här inlägget. Och jag håller fast vid Min kamp och Enders game.

Tusen tack båda för väldigt intressanta frågor! Här följer mina frågor som jag ställer till alla som är sugna på att svara:
1. Vad läser du just nu?
2. Vilken är din allra bästa tv-serie och varför?
3. Planerar du din läsning eller är du helt spontan?
4. Vilka böcker har du hemlånade från biblioteket just nu?
5. Vilken bok skulle du vilja se filmatiserad?
6. Hur ser det vackraste bokomslaget ut?
7. Föredrar du tegelstenar eller tunnisar?
8. Vilken är den bästa klassiker du läst?
9. Finns det någon författare du skulle vilja läsa en biografi om?
10. Vilken bok drömmer du om ska ges ut 2015?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Konsten att skapa en tjej

IMG_1550.JPGFörst: jag älskar och avgudar Caitlin Moran precis lika mycket som alla andra. Det finns dagar när jag vill vara Caitlin Moran. Ganska många. Jag tycker att hon är briljant och tuff och bäst. Jag älskade Konsten att vara kvinna även om jag inte riktigt delar den feministiska analysen hela vägen och jag känner mig som bästis med Moran i Morantology där hon vräker ut sig i Doctor Who-kärlek som om hon vore min andra halva.

Konsten att skapa en tjej då? Jo, tack. Den har den där friheten i språket som är Caitlin Moran. Den där jag skiter i alla regler-attityden som jag älskar. Den har miljoner referenser till musik jag hört talas om men aldrig lyssnat på. Den har en familj som jag vill adoptera (även om jag verkligen inte önskar att den var min). Den har drömmar och sexuellt självskadebeteende som gör ont att läsa om, som jag har svårt att relatera till och som blir alldeles för detaljerat och utdraget mot slutet men som jag tycker säger något viktigt om hur tonåren kan vara.

Jag gillar Johanna Morrigan och hennes familj. Jag tycker att sexet blir för mycket och jag hänger inte med på referenserna nog mycket för att förälska mig i Konsten att skapa en tjej. Jag kämpar också en hel del med detaljer som tempusbyten och kommentarer från en nutida Johanna som bryter illusionen då och då. Med det är en bra bok, en som får mig att hoppas på mer från Caitlin Moran. Jag längtar efter en historia som är lite mindre den hon redan berättat tidigare. Jag tror att det skulle kunna bli formidabelt.

Konsten att skapa en tjej ,Caitlin Moran
Albert Bonnier förlag, 2014
Översättare: Molle Kanmert Sjölander, originaltitel: How to build a girl

Andra som skrivit om boken: Goodreads

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kärlekspar

På Kulturkollo skriver vi denna vecka under rubriken Hjärta och smärta. Veckans utmaning handlar naturligtvis om kärlek och favoriten bland kärlekspar. I ett inlägg på Kulturkollo var jag tidigare idag möjligen aningens bitter och småsint (men absolut inte utan grund vill jag påpeka), men här och nu lovar jag att vara kärleksfull och fin.

gwen-rhys2-3047Visst är det svårt att undvika Jane Austen här? Egentligen gillar jag nog Mr Knightley mesta av alla Austen-karaktärer men Emma är rätt jobbig så dem kan jag inte ta. Katherine Morlan och Henry Tilney  ligger bra till också, men jag måste nog ändå stanna hos Anne Elliott och Captain Wentworth. Boken är naturligtvis bäst, men den här filmen (eller den här också för den delen) ger klart så kallat mervärde (väldigt mycket mer Austen-filmiskt hittar du här).

Om jag ska göra en lite utflykt från Austenland (ja, jag har sett filmen och den var väl inte väldigt bra, men småmysig) så fastnar jag för ett kärlekspar i Torchwood, Gwen och Rhys. Hur fina är inte de? Hon är ute och bekämpar aliens om dagarna och han lever ett väldigt vardagligt vardagsliv vid sidan av, och i det möts de och lyfter varandra. Dem älskar jag!!!

Vilka är dina favoriter?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ännu en ungdomsdystopi? Jaadå, men den är bra.

sveketJag var på ett väldigt spännande seminarium på bokmässan, med Ursula Poznanski och Maths Claesson där det talades om hans Linux och hennes trilogi om sfärerna. Det pratades om tjejers kamp och killars teknikkärlek, det talades om konsten att skapa något nytt i dystopigenren där det redan finns så mycket annat. Ursula Poznanski berättade att hon medvetet undvikit att läsa dystopier för unga vuxna för att hon visste att hon skulle skriva den här boken och ville undvika allt för uppenbar påverkan.  Ett smart drag känner jag, och det lönar sig. Sveket känns inte som allt annat, det är en ganska egen skildring av det allmänmänskliga.

Människorna har byggt sfärer för att leva i, det finns de som hamnat utanför också men de kan man inte riktigt räkna som människor ändå. I alla fall är det det man lär sig i sfärerna. Något går förstås fel och våra hjältar (som är väldigt lite hjältar) tvingas möta verkligheten på det hårda sättet.

Jag har inte läst Ursula Poznanski tidigare men är sugen på att ge mig på Erebros eller Saeculum också, egentligen helst den sistnämnda men jag vet inte efter att ha läst vad Carolina tycker, det får kanske bli Erebros ändå….

SVEKET, Ursula Poznanski
Opal, 2014
Översättare: Sofia Lindelöf, originaltitel: Die Verratenen
Del 1 i en trilogi.

Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Just nu läser jag…

Etiketter:

…alldeles för mycket upphackat i småbitar. Det är tio sidor här, fem sidor där och så en snabb koll i den där boken, innan jag tappar det och sätter på tvn. Såhär ser det ut:
Utmaningsbok: Månadens första tre på tre-bok är The Bell Jar av Sylvia Plath, så väldigt, väldigt bra!
Läser jag när jag inte orkar annat-bok: Den onda vanan att döda kungar, en essäsamling om engelska kungakriser av Göran Ramberg. Eftersom jag är trött väldigt ofta just nu så sitter jag ofta och ugglor över den här, den är inte fantastisk men den är trygg. Och så inser jag att jag saknat historien lite.
Bok jag längtat efter: Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran som jag är inne på sluttampen på och recenserar på fredag, när recenserade jag en bok på recensionsdagen senast?
Böcker jag läser stötvis: Läser inget, läser inget, möljer i mig hundra sidor. Läser inget, läser inget… Så intar jag Daughter of time av Josephine Tey och Kättarnas tempel av Gabriella Håkansson.
Långsamläser: Sent i november av Tove Jansson för att jag behöver den just nu och för att den måste få ta tid. Och Den som vill ha hare till frukost… av Anna Hedlin.
Försöker läsa: Etthundra mil av Jojo Moyes för att alla säger att hon är så bra och för att väga upp all den där mörkerläsningen som ibland får mig att känna mig som en apart kuf. Det tar emot, inte för att den är dålig men för att jag läser av lite fel anledning…
Vill läsa: jag börjar nästan gråta när jag ställer mig själv den frågan. Jag har oändliga högar av böcker som jag vill läsa just nu, oändliga! En hel hög med historiska romaner om England, och Lauren Beukes nya Broken Monsters. Och Tana French senaste, och… Lider av grav lässtress (kombinerad med lika grav novemberrelaterad trötthet) och det blir inte bättre av att jag släpar hem minst fem böcker om dagen från biblioteket… Så många böcker, så lite lästid!

Ja, det var det lilla. Vad läser du?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jag gillar komplexiteten, mörkret som genomsyrar, Brimstone, mysterierna, Karou före Akiva, Madrigal, myterna.

Jag har svårare för relationen mellan ängeln och Kirou, de känns inte så trovärdigt skildrade, lite barnsligt obegripliga snarare, jag vrider lite på mig när jag läser om dem. Och det är inte så lyckat när det är där tyngdpunkten så uppenbart ligger.

Helhetsintrycket är positivt. Jag gillar början och slutet jättemycket, tycker att mitten är rätt seg men står ut med det för att det i alla fall är en väldigt annorlunda historia i botten. Och för att tjejerna inte tar en massa skit. Jag läser vidare i Blod och stjärnstoft i detta nu.

MÖRK ÄNGEL, Laini Taylor
Bazar, 2014
Översättare: Lena Karlin, originaltitel: Daughters of smoke & bone
Del 1 i serien Önskemånglarens dotter.

Andra som skrivit om boken:  Carolina läser, Eli läser och skriver

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

,

endgameAtt läsa vad den här boken handlar om (ungdomar som ska kämpa på liv och död i ett spel) är att tro att det skrivits ännu en Hungerspelskopia. Men Endgame: Kallelsen är faktiskt mer speciell än. En liknande bok har inte skrivits, inte i genren och inte i någon annan heller. Det gillar jag, problemet är att jag inte vet om jag gillar boken…

Det jag tycker om är handlingskraftiga karaktärer av båda könen och en råhet som får mig att förvänta mig vad som helst. Jag tycker om det drastiska och det mystiska, att jag inte får hela bilden klar för mig. Det jag ogillar skarpt är känslan av ansträngning, det är en grymt konstruerad bok det här. Möjligen bidrar det evinnerliga räknandet till den känslan, jag har väldigt svårt för siffror och här droppas det siffror och decimaler så jag slutar att se dem. Och att det finns en tävling kopplad till boken med länkar och grejs förtar en hel del av upplevelsen för mig faktiskt. Det blir också för splittrat med alla dessa kapitel med olika spelare i fokus, till slut inser jag att jag egentligen bara fått lära känna typ två personer av alla tolv tävlande och dem gillar jag inte heller, övriga är rätt robotlika.

Jag älskar ambitionen, att skriva en bok där världen utforskas, där västvärldscentreringen är lite mindre än vanlig, men samtidigt så är en av de få som fördjupas amerikanska vilket ju känns lite same old. Endgame: Kallelsen känns lite som friskt vågat, hälften vunnit. Men jag kommer säkert läsa vidare när nästa bok kommer, jag känner mig själv nog väl för att inse det…

ENDGAME: KALLELSEN, James Frey
Bonnier Carlsen , 2014
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: Endgame
Del 1 i en serie.

Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna, Carolina läser

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Alla fina pappor

Etiketter:

Missa inte alla pappor den här veckan. Fars dag på söndag förstås men dessförinnan som tema hos Kulturkollo. Jag har skrivit om min älsklingspappa på det fiktiva planet, Jan i Skrolycka, där idag. Där finns också en text som Anna skrivit om min näst bästa fiktiva pappa, Mumintrollets. Och en hel massa annat fint om pappor.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

IMG_1541.JPGJag vet inte vad jag ska säga! Slutet på den här boken gör hela serien fantastisk. Att hon (Veronica Roth alltså) vågar! Så oerhört modigt att avsluta så. Så vackert och sant och hemskt och underbart. Det känns som en total trohet mot en berättelse som på alla sätt handlar om att ingenting är vad det verkar vara, att vi aldrig kan lita på att det som ska komma är det som förespeglats oss. Jag älskar det!

Mitt enda problem är att jag inte håller ordning på människorna (igen!), de är så många. Men det var samtidigt ett större problem i Insurgent, här hänger jag ändå med.

Jag kan inte säga så mycket mer, vill inte avslöja slutet. Men resten av boken är också bra, möjligen är svängarna hit och dit och förvecklingarna lite väl många men det är helt ok.

IMG_1542.JPGJag har egentligen svårt för noveller som ska kila sig in mellan romaner men i det här fallet med Four så funkar det. Four har som karaktär alltid varit något av ett mysterium och det behövs en fördjupning. Dessutom är det välskrivet. Ett riktigt bra komplement till romanerna helt enkelt.

Som helhet är Divergent-trilogin något eget. Det är en modig serie om att ifrågasätta auktoriteter. Om att vi alla måste göra det. Alltid. Även om priset alltid är högt.

ALLEGIANT/ FOUR, Veronica Roth
Modernista , 2014
Översättare: Katarina Falk
Del i en serie. Föregående böcker: Divergent och Insurgent

Andra som skrivit om Allegiant och Four: Boktycke, Eli läser och skriver

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest