Kalendrar var det här!

Etiketter:

December stundar och därmed inte mindre än tre bloggkalendrar i mitt liv. Jag kommer ha en väldigt ojulig läskalender här på Fiktiviteter. Den kommer bestå av 24 lästips, alla publicerade klockan 10 varje dag fram till jul. Jag kommer också delta i Sofies julkalenderbloggstafett om ungdomsböcker, den 13 december kommer min läskalenderlucka också vara ett inlägg i den kalendern. Till allt detta bjuder vi också på en lite juligaste kalender på Kulturkollo. Väl möt i december!

IMG_1578.JPG

Här följer publiceringsschemat för julkalenderbloggstafetten.
1. Sofies bokblogg 
2. Book obsessions
3. Bokvarg 
4. We are all stories in the end
5. Bokslukaren
6. Gabriella 
7. 2 advent på Sofies bokblogg
8. Lauras läsvärld 
9. Nathalie
10. Elina
11. Mias vardagsrum
12. Sagan om sagorna 
13. Fiktiviteter
14. 3 advent på Sofies bokblogg
15. Västmanländskans bokblogg
16. Matilda på Sofies bokblogg
17. Enligt O
18. Sockerslott
19. Agnes bokblogg
20. Barnboksbloggen
21. 4 advent på Sofies bokblogg
22. Bokbeate
23.
24. Alla på Sofies bokblogg Enkät: vad läser du i jul?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vinn en riktigt god bok

Etiketter:

Just nu pågår en utlottning på Kulturkollo som jag gärna skulle vinna. Det är Pär Lagerkvists klassiker Dvärgen som ligger i potten och jag gjorde precis den förfärliga upptäckten att den inte bor i min bokhylla. Bödeln och Barabbas och Gäst hos verkligheten finns där men inte Dvärgen

Ta chansen att undvika denna bokhyllekatastrof för egen del, utlottningen pågår tills på söndag klockan 12!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

IMG_1579.JPGSherlock Holmes är ingen karaktär jag fastnat för (*duckar och tar skydd*). Jag läste En studie i rött och gillade men det klickade aldrig. Jag har sett lite Sherlock och lite Sherlock Holmes och lite Elementary men mja, det är väl ok men inte riktigt min grej. Och så är det med The Holmes affair också, den är nog mer för Holmes-fantasterna.

Det är spännande och berättelsen har driv men jag saknar ändå något, möjligen det där intresset. Av de båda flanera runt i London-böcker jag läst i min tre på tre utmaning gillar jag helt klart Drood mer. The Holmes affair är en bra bok, men ingen som biter sig kvar eller tvingar sig på.

 

THE HOLMES AFFAIR
Författare: Graham Moore
Förlag: Arrow Books (2011)
Köp t.ex hos Bokus,Adlibris

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jag läser hela historiska England

Etiketter:

Jag är helt insnöad och besatt av London, England och engelsk historia för tillfället och när jag gick igenom min bokhylla plus bibliotekslånen så hittade jag denna nätta samling i ämnet.

IMG_1544.JPG

  • The small hand av Susan Hill – engelskt, historiskt, spöklikt.
  • Clockwork angel av Cassandra Clare – övernaturligheter i 1800-talets London
  • Rivers of London av Ben Aaronovitch – någon sorts magisk deckare?
  • Mayhem av Sarah Pinborough – Ripper-action av kvinnan som gav mig The language of dying.
  • A dark and twisted tide av SJ Bolton – inte historisk, men London!
  • The vanishing witch av Karen Maitland
  • Dissolution av CJ Sansom – deckare på Cromwells tid
  • Promenader i Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson – lite praktisk måste en också vara, och förbereda inför nästa Londonresa
  • Den vita drottningen av Philippa Gregory – jag förhåller mig småskeptisk men det kanske är dags att ge henne en ny chans?
  • Stormarnas tid av Ken Follett – första delen i serie av historiska tegelstensmästaren som jag aldrig läst…
  • Daughters of the witching Hill av Mary Sharratt – samma historia, om de sk Pendlehäxorna som i senaste näst senaste Ruth Galloway och The daylight gate

Nu dyker jag in här och kommer ut när jag läst ut allt eller tröttnat. Har du läst något i min hög (eller något annat i ämnet, gud förbjude) som jag bör prioritera, eller hoppa över helt och hållet?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En pristagarenkät

Etiketter:

IMG_1575.JPG

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är en enkät om pristagare. Här följer mina svar:

1. Nobelpriset, Augustpriset, Man Booker Prize, hur ser ditt förhållande till bokpriser ut? Man Booker prize gav mig Hilary Mantel. Utöver det så brukar jag tycka att det är intressantare med nomineringar och långlistor och sånt. Nobelpriset är till exempel allra bäst timmen innan den ständige sekreteraren kliver ut genom dörren. Pirret i magen som sprider sig över hela biblioteket älskar jag. Sen blir det ofta lite tomt, när det inte är Tranströmer.

2. Oscarsgalan är en höjdpunkt för många filmälskare, Guldbaggegalan en något mindre svensk version. Vilken är, enligt dig, den bästa film som blivit utnämnd till bästa film under dessa galor? Svårt! Gillade Crash väldigt mycket. Och förstås American beauty, Shindlers list och Gladiator men när jag tittar på listan så måste jag nog välja Gökboet. Så fenomenal!

3. Vilka är dina favoritskådisar som kammat hem stayetter? Jag har dålig koll och dessutom väldigt obskyra favoriter (de gör mer tv-serier än film), men Philip Seymour Hoffman fick ju en i alla fall.

4. Vilka skådespelare, som ännu inte fått priset, borde få det snarast? Som sagt dålig koll på vem som fått och inte.

5. Emmy Awards är ett amerikanskt pris, ett tv-världens motsvarighet till Oscars. Vilken tv-serie är din favorit bland pristagarna? Helt ärligt så orkar jag inte leta efter en lista över vilka som prisats (det visade sig vara lättare sagt än gjort), men om världen är som den ska så har Veronica Mars fått en Emmy och då säger jag Veronica Mars :-)

6. Att tävla i musik funkar tydligen också, det är Melodifestivalen ett exempel på. Vilken är din favorit av de låtar som tävlat? Nu kör jag på obskyr igen, jag gillar en hel del melodifestivallåtar men den enda som hittat vägen till min lyssningslista är Road salt med Pain of salvation. Så grymt bra, så grymt sågad när det begav sig :-)

7. Har du någon kulturell favorit som inte hann få sin beskärda del av priser innan hen dog? Philip Seymour Hoffman borde ha fått fler än sin enda Oscar. Gitta Sereny borde ha fått Nobelpriset.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

För några veckor sen skrev jag en recension av den sista delen i Veronica Roths Divergent-trilogi. Jag var positiv, oerhört positiv, orimligt positiv. Och ingen höll med mig. Sånt gillar jag, att få tycka lite annorlunda och vid sidan av. Men nu har tid förflutit och jag har sett Divergent-filmen och tyckt att den var väl rätt trogen boken men inte alls särskilt bra. Dags att revidera mitt tyckande alltså, tyvärr.

Det jag inte längre håller med mig själv om är omdömet om serien som helhet. Jag använde visst ord som ”fantastisk”. Hm. Jag står fast vid att jag älskar slutet av Allegiant, och att jag tycker om hela boken. Jag ser naturligtvis problem med slutet men gillar det ofantligt mycket ur berättartekniskt perspektiv. Det är modigt, och också tycker jag, konsekvent ur Tris perspektiv. Det står jag fast vid. Det jag inte kan stå fast vid är att serien som helhet skulle vara något speciellt. Jag gillade första boken men med en del betänkligheter. Det var en bladvändare men den berörde mig aldrig. Bok två, Insurgent, var också ok men väldigt rörig. Det är så många karaktärer i de här böckerna och eftersom de inte berör mig så glömmer jag dem. Sista boken gillar jag bäst eftersom den faktiskt går in på riktigt där mot slutet. Så enkelt är det.

Det var bara det jag ville få sagt. Hur är det för er, ändrar ni uppfattning om böcker ni läst över tid eller är ett betyg skrivet i sten?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Bell Jar

IMG_1549.JPGEgentligen bör en inte läsa den här boken mitt under en novemberdepression, även om den är relativt mild. Men jag visste faktiskt inte det. Och det gick ju bra ändå.

Sylvia Plaths enda roman är ett slag i magen på alla oss som känner igen oss. Depressionen, kampen att finna sig själv och rädslan för att förlora sig själv till galenskapen (och i förlängningen institutionen) – allt är så jobbigt väl beskrivet.

Det är något (förfärligt) visst att läsa de sista ord en författare skrev innan hen tog sitt liv. Som när jag läste Stig Sæterbakkens Genom natten och grät hejdlöst efteråt för att den var så mörk och för att han aldrig mer skulle skriva något lika fantastiskt och inte ens något ofantastiskt. Sylvia Plath publicerade denna resa in i psykisk sjukdom och självmordsångest bara veckor innan hon tog sitt eget liv. Det är som sagt något visst att läsa sådana böcker, oerhört smärtsamt förstås, och så blir det på något sätt extra viktigt att ta till sig de där sista orden. Som om de skulle betyda något särskilt, äga en särskild tyngd. Men det gör de ju inte. Det är bara ord. Precis så hopplöst är det. De är bara döda. Ord.

The Bell Jar är en av mina största läsupplevelser i år och någonsin, för att jag känner igen mig lite för mycket i tonårsjaget. För att mamman hela tiden undrar vad hon gjort för fel och ber dottern att skärpa sig, bestämma sig för att bli frisk. Så är det fortfarande va? Att många tror att någon måste ha gjort något fel och den som är sjuk kan skärpa sig och bli frisk om hen vill… Finns det en väg ut ur och bort från den synen på människan, och den psykiska sjukdomen?

THE BELL JAR
Författare: Sylvia Plath
Förlag: Faber & Faber fiction (1976)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokdetektiven, Feministbiblioteket
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tjugo snabba

Etiketter:

Enligt O lyser upp novembermörkret med tjugo snabba frågor, och det ska gudarna veta att det mörkret behöver lättas upp. Här är mina svar:

 

Augustpriset eller Nobelpriset? För att det är så mycket pirr i magen inför tillkännagivandet. I övrigt struntar jag rätt mycket i båda faktiskt.

Malala Yousafzai eller Patrick Modiano? Malala är ju en hjälte, Modiano en rätt ordinär författare som råkat få ett pris.

Hungerspelen eller Hobbit? Har inte läst Hobbit men väl första boken om ringen och den var seeeg. Hungerspelen älskar jag.

Horace Engdahl eller Peter Englund? Han fick mig en gång i världen att förstå att akademisk historia med fördel kan intressera sig för vardagliga människor och för det har jag svurit honom evig kärlek.

Snö eller regn? Nej.

Lussekatter eller pepparkakor? Svårt val, jag älskar båda men lussekatter är ändå i en klass för sig. Undanber mig dock russin som är äckligt och bara duger att mata katt eller barn med.

Dystopi eller feelgood? Jag är nog lite sjuk i huvudet för jag klarar inte av må bra-böckerna ens när jag behöver dem.

Lars Kepler eller Camilla Läckberg? Nej tack, avstår båda.

Amaryllis eller hyacint? Doften! Skulle kunna ge mig julstämning i juli.

Pappersbok eller e-bok? Gillar e-böcker väldigt mycket också men trivs bäst med pappersböcker. Pratar vi tegelstenar så går dock pappersboken fetbort.

Biografi eller memoar? För att de (oftast) garanterat är skrivna av någon som kan skriva. Läser väldigt sällan någon av dem…

Mia Skäringer eller Lena Dunham? Fattade aldrig grejen med Girls, har inte läst boken och har ingen känsla för Dunham. Förlåt.

Glögg eller julmust? Älskar julmust!

Fredrik Backman eller Lena Andersson? Egentligen svårt för jag har läst varsin bok av dem som jag älskat, Ove och Var det bra så? Sen kom Egenmäktigt förfarande som jag ogillar. Backman vinner möjligen på att jag inte läst mer av honom…

Tegelstenar eller tunnisar? Ingen tvekan. Läser tegelstenar då och då men alltid under gnäll.

Film eller tv-serie? Ser väldigt lite film, orkar inte hålla mig vaken, ens på dagtid.

Netflix eller HBO? Det finns en hel del bra på HBO också och jag tittar gärna men tjänsten är så pass dålig (ingen fungerande listfunktion!) att jag alltid gör det under protest.

En i taget eller slalomläsning? Just nu är jag riktigt förkyld och klarar inte riktigt av att hålla isär böcker så då kör jag på en enda, men i alla andra lägen är det slalomläsning som gäller.

Skratt eller gråt? Om vi tänker böcker alltså (så knepig är jag inte att jag föredrar gråt framför skratt i verkliga livet). Jag har svårt för trivsamt roliga böcker, vet inte när en sån funkade på mig senast… Gråter gör jag hela tiden…

Julafton eller nyårsafton? Jag älskar jul med barnen för att deras julälsk smittar ner till och med den grinshigaste biten av mig. Men egentligen tycker jag att julafton är rätt kravfylld, juldagen däremot är guld för då är jag ledig och kan släpa omkring i pyjamas hela dagen och äta godis. Nyårsafton är inte förknippad med några måsten alls i min värld. Förutom det lite jobbiga att jag måste hålla mig vaken till midnatt…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mockingjay!

Etiketter:

Mockingjay1Igår trotsade jag min superduperförkylning och tog mig till biografen för att se senaste Hungerspelsfilmen. Alla djupa funderingar kring detta kan nu läsas på Kulturkollo. Konstateras kan att jag fortfarande är väldigt berörd av detta (för sorgesamt också för november) och att jag tyckte väldigt mycket också om Mockingjay 1. Hunger games, Cathing fire och Mockingjay 1+2 kommer landa i en alldeles fantastiskt bra kvadrologi (eller tetralogi som jag inte hade en aning om att det också heter…)

Som jag skrev i måndags har Kulturkollo i veckan publicerat i dystopiernas tecken, mina bidrag var en lista över tio riktigt bra dystopier, tips om Zombieland och en diskussion om fenomenala Väggen.

Och så har Kulturkollos läsare bestämt att jag ska läsa Oryx & Crake. :-)

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Räddas det som räddas kan

Etiketter:

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om att rädda en bok undan den totalitära regering som vill förbjuda alla böcker (som det brukar kunna vara i de däringa dystopierna).

Jag tänker att det ska vara en bok om motstånd som så många som möjligt vill och kan läsa (i smyg!). Jag tänker Mio min Mio av Astrid Lindgren. Eller Hungerspelen vars hälsning orsakar sån uppståndelse i Thailand just nu. Hur tänker ni?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Daughter of time är en synnerligen spännande mix av intressant och superseg. Grundhistorien är att en polis ligger i en sjukhussäng och har tråkigt. Han behöver något att göra och kommer på att han ska undersöka om Richard III (kung i England på 1400-talet) verkligen mördade sina brorsöner som legenden gör gällande. Han tar sig an uppgiften med iver och får en bekant att gräva i arkiven åt honom.

daughter-of-timeJag är naturligtvis all for historisk forskning som hobby men det blir ibland lite parodiskt med allt det här ”åh vi ska göra något som ingen historiker lyckats med för vi kan minsann se med objektiva ögon på denna historiska händelse”. Att de upptäcker källkritikens grunder och tror att de är först med det är ju också gulligt, alla som någonsin träffat en historiker vet att vi/de lever och andas källkritik. In absurdum. Men det är ju bara min sårade historikerfåfänga som talar, det finns andra saker som gör mig skeptisk också. Som att berättelsen känns tunn, det kunde lätt blivit en novell på 25 sidor istället för att sträckas ut i romanlängd. Och som att boken är nedlusas med texter, brev och citat och jag orkar aldrig (aldrig!) läsa texter, brev och citat i romaner.

En detalj som stör mig är trashandet Thomas More också, som nog är tänkt som någon lustig bisak som ingen någonsin har vågat sig på tidigare. Han är ju gudbevars helgon. Men när jag läser det efter Hilary Mantels hårda porträtt av honom så blir det inte så nytt, bara tjatigt och särskilt som det han anklagas för är en skrift som de konstaterar tidigt i boken att han inte ens skrivit.

Det är inte så att jag hatar The Daughter of time men jag önskar att den varit något annat. Istället för två dudes som pratar med varandra om vad en av dem hittat och vad den andra begriper av det så kunde det väl ha följt snubben i arkivet istället. För tro det eller ej, att forska i arkiv är alldeles fantastiskt när en hittar något. Det saknar jag i mitt liv, knastertorra resonemang om regentlängder not so much.

Det jag gillar med boken är att den tar historia på allvar, handlar om engelsk historia och att det faktiskt är riktigt spännande på mitten ett tag. Men i övrigt gör den sig skyldig till att vara såpass tråkig att jag till slut fetstruntar i om Richard mördade ungarna eller inte.

DAUGHTER OF TIME, Josephine Tey
Cornerstone, 2009
Del 5 i serien om Alan Grant (jag har inte läst de andra delarna).

Andra som skrivit om boken: Goodreads

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Penny dreadful

Etiketter:

PennyDreadful

Jag har precis börjat titta på Penny Dreadful och det verkar ju vara en rejäl dos viktorianska London-mörker. Har någon sett hela serien och fortsätter det bra också efter avsnitt ett? Har också börjat på Ripper Street men är ännu inte övertygad, får se om jag fortsätter. Penny dreadful går nog före tror jag.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

den-som-vill-ha-hare-till-frukost-maste-jaga-om-nattenDen allt överskuggande frågan är: finns det något nytt att säga om Anne Boleyn och hela spektaklet som blev hennes liv, och död? Svaret är nog nej. Det finns inget nytt att säga men det som sägs kan sägas på olika sätt.

Den som vill ha hare till frukost… berättar Annes historia utan att gå särskilt nära. Allt serveras anekdotiskt och i småbilder. Tiden i franska hovet, mötet med Henry, uppvaktningen, äktenskapet, väntan på döden. Allt berättas utan känslor, utan närhet, helt och hållet betraktat utifrån. I detaljerna lär jag mig nya saker, vilket inte borde vara möjligt med tanke på min sedan länge pågående besatthet i ämnet. Och jag bryr mig om Anne, trots avståndet.

Anne blir inte mer begriplig och inte någon annan heller, men sambanden lyser lite tydligare när jag läser Den som vill ha hare… Jag tycker om hur allt berättas, det där lätta språket som liksom kastar berättelseglimtar omkring sig. Jag tycker mycket om den här boken av någon anledning jag faktiskt inte kan förklara.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Anyone for Shakespeare?

Den som vill vara elak skulle kunna säga att jag hittat fram till Shakespeare på det där typiskt fangirliga sättet, genom att hitta två snygga skådisar och följa dem. Det vore ju som sagt elakt, och osant. Men samtidigt vill jag inte ljuga om att i alla fall den vänstra av dessa herrar fått mig att gå djupare in i Shakespearedramatikens värld.

tennant hiddleston
Men sanningen är ju den att jag läst och fascinerats av och tyckt mycket om William Shakespeares dramatik i ganska många år nu, över tjugo faktiskt. Kenneth Branaghs insatser för det ska inte förminskas, såväl Mycket väsen för ingenting som Henry V i hans tolkning har tillhört mina favoriter länge. Jag hoppas på att snart ta mig tid att se och jämföra hans (mastodontlånga) Hamlet med David Tennants Hamlet. Lyckan vore att också kunna jämföra mot John Simms Hamlet men den verkar inte finnas inspelad…

I tonåren läste jag många av dramerna också, Macbeth, Hamlet, Romeo och Julia… Jag tror det är språket som drar mig till sig, och att det även om det verkar snirkligt och konstigt ibland är väldigt aktuellt men framförallt möjligt att trassla in sig i, på ett bra sätt.

Det märkligaste jag gjort i Shakespeareväg är nog att, efter min Wolf Hall-älsk ge mig på att läsa smått obskyra dramat Sir Thomas Moore som visade sig vara knappt färdigskriven och troligen bara delvis författat av herr S. Den är främst intressant eftersom den skrevs när den skrevs. Under Elizabeths styre när den handlar om en man som avrättades av hennes far, risky business. Pjäsen har uppenbarligen censurerats men det som blivit kvar är spännande. More framställs som en lärd man, klok, slagkraftig och rättrådig. Men han är också ganska grym i sitt sätt att vägra se sin familjs lidande och ganska korkad som väljer att dö när han så lättvindigt kunde fått leva. Så lyder pjäsens tolkning av honom alltså, verkligheten var förstås mer komplex. Men jag är förtjust i att man lyckats göra honom mångbottnad och hedervärd så kort tid efter hans fall, under Tudor-eran. Intressant är också att ställa denne More mot den glorifierade i The Tudors och den av Cromwell så djupt avskydde i Wolf Hall.

hollow crown

Mastodontprojektet har varit och är att se tv-serien The hollow crown -pjästrion Richard II, Henry IV och Henry V, jag är för tillfället någonstans mitt i Henry V. Pjäserna bjuder på oerhört intressanta studier i makten och dess tyranni. Särskilt Richard II. När jag säger maktens tyranni så menar jag inte nödvändigtvis eller enbart tyrannens makt utan framförallt maktens tyranni över den som är satt att utöva den. I Richard möter vi inte alls någon ovillig monark, vi möter en härskare som försvagas och förstörs av sin vana vid makt. Av sin oförmåga att se bortom de som lismar. När sedan knivhugget i ryggen faller är han försvarslös. Men tyranniet stoppar inte där. Också den som griper makten ur Richards händer finner sig hemsökt av det. Är för evigt dömd att rädas sin egen skugga. Den krona som sätts på huvudet på följande monarker är i sanning ihålig

Om The Hollow Crown kommer jag skriva mer när jag sett klart, och den som vill läsa mer redan nu kan titta på min Kulturkollo-text om döden i pjästrilogin.

Och killarna då undrar vän av ordning. Ja, från vänster till höger: David Tennant förälskade jag mig i som the doctor i Doktor Who och när jag reste till England för att se en annan teateruppsättning (Wolf Hall!) så passade jag på att se Richard II på The Barbican också, bara för att David Tennant spelade huvudrollen. Så hittade jag till The hollow crown-pjäserna och tv-serien. I tv-serien hittade jag sedermera Tom Hiddleston som jag vid det laget redan förälskat mig i som genial Loki i Avengers-universat. Så, så ligger det till. Allt intrasslat i varandra. På ett fint Shakespearskt sätt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den här veckan alltså!

Etiketter:

Ni har så mycket att se fram emot! Här på Fiktiviteter kommer jag att köra någon sorts engelskt, historiskt tema som redan inletts med min skeptiska recension av Stormfågel, jag lovar att det kommer bli bättre och mer positivt! På Kulturkollo kör vi dystopiskt tema den här veckan under rubriken Dystopi, apokalyps och jordens undergång. Kul va!?! Jag har redan skrivit en lista! Och kan ni inte få nog av mig svamlandes dystopier så har jag tipsat sådana på jobbet också, kolla här!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest