Du blir aldrig färdig, och det är som det skall

Här släcker en ner datorn och går från jobbet en fredageftermiddag. Tar sig hem och gör allt det där som fredagar kräver och önskar. Och så slängs ett öga på en skärm och sen är han borta. 

När Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris till slut så grät jag, för att han var så värdig och för att hans lyrik berört mig. Och nu har han alltså tystnat. Men hans ord lever naturligtvis kvar, tystna kommer han aldrig att göra i oss.

Min favoritdikt är, som för så många andra

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Here’s looking at you

heres-looking-at-youJag tyckte om You had me at hello när jag läste den i höstas, men den var ingen riktig fullträff. Men Here´s looking at you är det, en fullträff alltså.

Först blev jag lite orolig när jag började läsa, det verkade som att det skulle kunna bli en “Den fula ankungen” av alltihop. Aureliana som går från att vara ful, fet och finnig, och mobbad, till att vara vacker, smart och fantastisk, som inte kan begriiipa att männen dras till henne. Den berättelsen hade kunnat bli riktigt olidlig. Men istället blir det en roman om just de sakerna men utan att väja för all den där smärtan det involverar att vara utanför, att uppfinna sig själv på nytt och att fortfarande känna lojalitet med det där ensamma barnet som var en själv då. Anna är väldigt trasig och jag tycker verkligen att Mhairi McFarlane målar ett trovärdigt och inte rakt igenom sympatiskt porträtt av henne, och av James. Det går att tycka om dem och känna igen sig samtidigt. Och nämnas bör kanske att Anna/Aureliana är igenkänningsbar för mig mer på grund av sitt förflutna än för det faktum att hon är disputerad historiker. Men jag älskar förstås det inslaget också, och att det inte pratas skit om historia eller historiker nästan alls. Jag önskar lite att McFarlane skulle skriva en bok om bibliotekarier också…

En annan sak som McFarlane lyckas ypperligt med är perserkatten Luther – romanens självklara nav. Jag är helt övertygad om att författaren har nära kontakt med perserkatter för jag ser min egen dito i varenda beskrivning. Luther är bäst av dem alla, priset för bästa husdjuriga biroll i en roman, någonsin, går definitivt till just honom.

Here´s looking at you är by far den allra bästa bok jag läst under mitt chic lit-experiment. Mhairi McFarlane är en favorit numera och jag kan till och med upplysa om att jag skrattade högt flera gånger under läsningen (och inte bara åt Luther), det finns alltså roliga böcker som är roliga även för mig – Eureka! Jag kommer absolut läsa It’s not me, it’s you snart, och hoppas på att hon skriver mer mycket snart.

HERE’S LOOKING AT YOU
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper Collins UK (2013)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Hyllan
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Just a girl, standing in front of a boy

just-a-girl-standing-in-front-of-a-boyJag står inte ut! Just a girl, standing in front of a boy är ingen dålig bok, den är kanske till och med bra på det den är tänkt att vara bra på, eller? Men det är för mycket! Det är pojkvän och kompis och lägenhetskompis och mamma och pappa och nya snygga killen och f-n och hans moster. Det hade varit förträffligt att välja en eller möjligen två av trådarna att dra i, inte alla!

Och så klarar jag inte av tonen, det flåshurtiga (jo, tyvärr). En huvudkaraktär som kallar folk på jobbet för ”my Lovely”, henne kan en ju inte ta på allvar. I alla fall inte om en är jag och lite allergisk mot sånt, såväl i böckernas värld som i verkligheten.

Jag avskyr inte den här boken som jag avskyr Me and mr Darcy, men jag tycker inte om den. Den är inte för mig, och det är tilltalet som gör det svårast för mig. Att den är överlastad kan jag leva med, under protest…

JUST A GIRL, STANDING IN FRONT OF A BOY
Författare: Lucy-Anne Holmes
Förlag: Sphere (2013)
Del 1 i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, I Hyllan
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Me and mr Darcy

me and mr darcySjukt osympatisk huvudperson + stor portion tjat om mr Darcy = rätt så olidligt.

Me and mr Darcy är inte det bästa jag läst i år, men det skulle kunna vara det sämsta. Det är så fånigt, så oerhört fånigt! Och Emily är så förfärligt irriterande.

Jag tror att Emilys avgörande misstag var att hon på en av de första sidorna beskrev hur hon var tvungen att anställa en person med absolut noll intresse för böcker att jobba i bokhandeln med henne eftersom hon annars tvingats jobba med en nördtjej “som ägnade kvällarna åt att uppdatera sin blogg”. Som nördtjej som ägnar stor del av min kvällstid åt att uppdatera min blogg är jag offended. Också bortom det faktum att kunderna lär få rätt dålig service i den där butiken med en ointresserad och en som bara går och stör sig på killar för att de inte är mr Darcy.

Jag tänkte lite på Austenland (filmen) när jag läste och det är aldrig helt bra. Men Austenland är bättre, den är ju i alla fall väldigt söt i sin tafatthet. Me and mr Darcy är inte söt någonstans, bara irriterande.

ME AND MR DARCY
Författare: Alexandra Potter
Förlag: Ballantine Books (2007)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Just nu

Linda har enkätat om pågående läsning och det vill jag också göra.

Vid sängen: ja, det är ju en försvarlig hög eftersom jag förvarar alla mina pågående böcker där. Fangirl av Rainbow Rowell är den bok jag faktiskt läser i sängen (men aldrig vid läggdags, vid den tiden -21:30-  är jag alldeles för trött för att läsa…)

Vid soffan: Inga böcker, bara filmer, spel och skräp. Just nu ligger dvd-varianten av Wolf Hall på hedersplatsen. Har sett halva serien och älskar förbehållslöst och eldigt.

På jobbet: Läser jag inte, men jag lånar förstås med mig galna mängder böcker hem. Just nu finns 18 böcker på utlåningskvittot och då ska ni veta att jag är väldigt nöjd med att hålla mig under 20-strecket…

Utmaningsbok: Mördarens lärling av Robin Hobb som en enig expertis rekommenderade när jag kom ut som fantasyskeptiker. Den är mycket bra.

Bokcirkelsbok: Har precis diskuterat Boktjuven i jobbcirkeln, ikväll ska vi se filmen tillsammans. Ska läsa om Jag, en inför aprilträffen men har inte kommit dit än.

På läsplattan: Är inne i en anti e-boksfas just nu, men Americana ligger där och väntar, bland annat.

Då och då: Skuggan av ett liv av Hilary Mantel är en bok jag avnjuter i små bitar. Så fin!

Längtar efter att få läsa: Om du vågar av Megan Abbott och Brandon Sandersons Mistborne-bok som ska komma ut i snart, snart, snart.

Senast köpta bok: För in de döda som jag insåg att jag inte ägde men förstås måste ha eftersom jag planerar en omläsning av serien och då på svenska. Hittade förmånligt på bokrean.

Skulle vilja köpa: Jag har en lista, en ganska lång en men just nu är jag nog ganska nöjd med det som finns hemma för läsning. Återkom framåt sommaren när semesterläsningen ska planeras på allvar…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Breakfast at Darcy’s

breakfast at darcyJag har berättat att jag var i stort behov av avkopplande fluffläsning för en tid sen. Först ut på plan var Ali McNamara och hennes bok om Darcy som ska driva en egen ö och skapa sig ett nytt liv. Som vi alla vet sen tidigare så är jag en svartsjälad typ utan hjärta. Vi ska inte förvänta oss att jag förvandlas till en mysälskande marschmallowsmjukis bara för att jag drabbats av en högst tillfällig mörkeröverdos, men jag tycker ändå att Breakfast att Darcys är helt ok.

Det finns en ansats till genustänk, som kanske inte räcker hela vägen fram, men det är i alla fall en ansats. Det är inte nydanande eller omvälvande eller fantastiskt men det är ju inte heller det jag söker i den. Det är mysigt. Jag längtar till Darcys ö när jag måste göra annat här i livet och jag vet inte när jag satt invirad i en filt och kände mig så varm senast. Faktiskt.

Plus och minuspoäng för att triangeldramat aldrig är något triangeldrama. Minuset kommer sig av att saker och ting händer alldeles för snabbt på slutet, eller i alla fall utanför bild. Det känns lite fånigt, att inte få vara med när de får till det, särskilt som snubben hon får till det med är den enda jag egentligen gillar på riktigt riktigt (förutom advokaten, han är bedårande!).

Som roman betraktad så är den helt ok. Karaktärsbygget imponerar kanske inte jättemycket, men det finns några oväntade svängar och några på riktigt sympatiska personer. Det duger gott för mig just nu. Men jag tror och hoppas att det finns bättre böcker i min fluffhög. Jag återkommer på onsdag med en ny fluffboksrecension.

BREAKFAST AT DARCY’S
Författare: Ali McNamara
Förlag: Sphere (2011)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Hyllan
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Violencia

Först trodde jag att Violencia var en bok att läsa långsamt, kort kapitel för kort kapitel. Snart insåg jag att det var en bok att hoppa rakt in i, sluka, begrava sig i. Så då gjorde jag det.

violenciaJag har känt Violencia, levt med Violencia, varit Violencia… Jag identifierar mig såklart mest med Stina, det förstår alla som känner mig det minsta lilla. Stina som i tysthet betraktar, avvaktar, hoppas att hon ska få finnas kvar i Violencias strålande ljus. Och jag har som sagt känt och levt med Violencior, smarta, geniala kvinnor som brinner och brinner upp och tar allt med sig. Mer förvånande är att jag känner igen mig också i den strålande, den svikande, den som brinner. Jag vet inte om jag är glad över det, men kanske lite ändå.

Berättelsen om Violencia är ursinnig och blodfull, omöjlig att värja sig mot… Någonstans mot slutet känner jag att Christine Falkenland skulle ha älskat att uppfinna en gestalt som Violencia, de hade passat ihop. Och det är en komplimang till såväl Christine Falkenland som Violencia. Och till Lina Hagelbäck som ju är den som skapat. Jag älskar den prosalyriska berättarstilen, tätheten i de perfekt avvägda orden. Och så älskar jag att det kommer en fortsättning, Violencia och hennes far, nu i vår.

Violencia
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Brombergs (2013)
Del 1 i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tegelstenshjälp

tegelstenar

En lagom galen tanke slog mig. I sommar (ja, den är avlägsen men måste ändå planeras!) ska jag ta mig an ett gäng tegelstenar. Jag gör inte det så ofta, eftersom jag egentligen gillar de där små tunna mästerverken bäst, men varje gång jag gett mig på ett tegelstensmästerverk så har jag också älskat, förstås.

Därför ska den här sommaren bli tegelstenssommar tänker jag. Sommaren då jag tar mig tid. Några har jag på lut redan – En halv gul sol, Broken monsters och The Terror (och Pillars of the Earth som blivit liggande och som jag inte alls vill prata om…), och kanske en omläsning av Gabaldons Främlingen som jag älskade när det begav sig, men vad mer (jag är medveten om att dessa räcker för en hel sommar men jag vill ju vara garderad, och vem vet när sommaren börjar i år? ;-) )? Jag känner att jag behöver hjälp av er tegelstensexperter – vad ska jag läsa? Vilken är din bästa tegelsten? Snälla hjälp en halvfobiker att hitta rätt!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Syndaflodens år

syndaflodens-arJag fullkomligt älskade Oryx & Crake och att få kliva in i och begravas i Jimmy Snömans värld. I Syndaflodens år får jag möta Jimmy igen, och Crake och några av de andra viktiga. Men jag får se dem ur nya synvinklar. I seriens andra bok får jag några fler ledtrådar till hur allt hänger ihop.

Och om det är något som stör mig så är det just det, att allt hänger ihop så väl. Att just de här människorna möts, överlever och möts igen. Samtidigt är det naturligtvis logiskt, men eftersom livet sällan är logiskt så gnager det lite, lite.

I övrigt tycker jag att Syndaflodens år är en bra bok i sig själv och som en del av Maddaddam-trilogin är den riktigt bra, jag tror att det här blir helt fantastiskt till slut. I maj är det dags för den avslutande delen på svenska. Jag längtar!

SYNDAFLODENS ÅR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2010)
Översättare: Birgitta Gahrton, originaltitel: The year of the flood
Del 2 i serien om Maddaddam. Del 1 Oryx & Crake
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Under det rosa täcket

Jag sitter här med 33 foton av sidor i Under det rosa täcket i mobilen. För att jag inte vill stryka under i boken (den är makens), och för att det finns så mycket jag vill prata och skriva om. Och samtidigt vet jag inte var jag ska börja.

under det rosa täcketNina Björk känns som en allierad i mitt ständigt fäktande mot normer. Hon representerar en feminism som är mycket mer min än till exempel Caitlin Moran gör (men jag älskar henne också, jag vill att vi ska kunna vara feminister på många olika sätt!) Och så skriver hon i Under det rosa täcket om ämnen som engagerar mig: den akademiska världen, Virginia Woolfs Orlando (jag ska läsa nu snart!) och om kvinnan, moderskapet och kroppen. Jag skulle kunna skriva något utsvävande om allt detta, om alla mina 33 bilder. Men jag gör inte det, ingen orkar med det.

Men jag måste ändå säga något om när jag födde barn.

Den kvinnliga erfarenheten, den där lite upphöjda, Upplevelsen som gör Kvinnan till Modern och låter henne uppnå sin fulla potential. Jo men det finns ju en sån föreställning, om hur det är och hur en ska vara. För mig var det inte så, det var ytterligare en påminnelse om att jag nog inte är någon riktig kvinna ändå, trots att det rent genitalt ser ut så. När jag födde mitt första barn höll vi på i två dygn. Det revs och slets och gräts och klipptes. Jag dog nästan (det är bara nästan en överdrift). Barnet sprangs det iväg med och maken har en intressant historia om hur hon först inte andades som hon skulle men hur sen personalen tog sig tid att leta efter ett rosa täcke till henne för att det skulle hon ju ha (ja herregud hur skulle det annars gå med identitetsarbete och sånt). Jag syddes av en sköterska och en elev (i fullt undervisningsmode kan jag säga – ”här ser du en bristning på kvinnan”), utan fungerande bedövning. Min förlossningsupplevelse stavas inte upphöjd och kvinnlig, den stavas liv och död. Jag har förvisso aldrig känt mig så levande som bredvid döden, men jag har heller aldrig känt mig så mycket som en liten, blodig, söndrig människokropp. En människa. Eftersom det kom sig av en förlossning så var det väl en sorts “kvinnlig erfarenhet” men gudarna ska veta att jag tror att en man hade kunnat uppleva samma sak om han blivit överkörd, uppklippt och ihopsydd utan bedövning. Med den skillnaden att han inte skulle få ett barn för besväret, men jag var inte heller helt säker på att jag ville ha det då…

Vi var på neonatalavdelningen i en vecka och under den tiden bytte jag inte en enda blöja, jag ville inte hålla och ammade bara för att jag var tvungen. Sen kom vi hem och jag ville fortfarande inte vara ensam med barnet och jag grät för att jag liksom satt fast i en annan person. Och jag vet att några av er kanske diagnosticerar mig nu och fördömer. Så får inte en mamma vara. Inte en kvinna reagerar så.

Men tänk det får hon. Det kan hon också göra. Den kärlek jag känner för mitt barn är inte mindre för att den kom efterhand. Jag är inte en sämre förälder (eller mamma för den delen) för att det blev som det blev och jag är som jag är! Men jag har inte alltid vetat det. Några som är säkra på sin sak är däremot mina barn, de vet att jag älskar dem bortom allt, jag lovar.

Jag är således rätt dålig på att vara kvinna på det där rätta sättet, men ganska så bra på att vara feminist, och att vilja att ingen av oss ska behöva känna så – att vi inte är kvinnliga när vi är oss själva. Jag förstår att många irriterar sig på Nina Björk (hon är kategorisk och politisk), men för mig är hon en bundsförvant som sätter ord på tankar jag haft. Det finns så mycket skit just nu, antifeminism och hat. I sådana tider är det fint att hitta bundsförvanter. Feminism för mig är (bland annat) kampen om min rätt att få definiera mitt själv bortom normen, och att min lön/möjlighet att nå en position osv inte ska bestämmas av mitt könsorgan (eller något annat ovidkommande som min sexualitet, hudfärg eller födelseland). Den kampen går vidare. Också snart tjugo år efter att Under det rosa täcket skrevs och första gången orsakade diskussion.

Och om ni undrar vad den här monsterlånga texten egentligen har med boken att göra… Inte mycket annat än att tankarna väcktes och krävde att få uttryckas. Det säger väl också något om boken kan jag tycka.

UNDER DET ROSA TÄCKET
Författare: Nina Björk
Förlag: Wahlström & Widstrand (1996)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Om hittepåspråk

Idag skriver jag ett inlägg på Kulturkollo om att läsa på andra språk än sitt modersmål. Det blir lite Shakespeare och lite Mantel och lite Hungerspelen. Och så en hel massa The Wake av Paul Kingsnorth, en bok som fortfarande är den märkligaste jag läst. Och en av de bästa. Tror jag… Inlägget hittar du här.

Och på tal om Kulturkollo, igår tilldelades vi Massolit Book Blog Award som bästa bokblogg, och Lotta vann priset för bästa blogginlägg (läs inlägget här). Jag är naturligtvis fortfarande galet glad över detta. Galet!

Och på tal om galet och bra – läs för guds skull Annas intervju med oerhört sympatiske Jesper Högström på Kulturkollo, han pratar bland annat om Wolf Hall och om hur det kom sig att han översatte den. Älsk! Läs!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tillbaka från de döda…

… eller i alla fall från de väldigt, väldigt förkylda! Få tillfredsställelser är så stora som när en orkar sitta upprätt i mer än fem minuter i sträck efter en riktig feberresa. När en kommer utanför dörren och nästan kan känna doften av vår, när förmågan att läsa återvänder och livet blir värt att leva igen. Det är lite Sound of music-varning på den känslan, det är svårt att inte brista ut i musikalsång helt enkelt.

Vad jag fördrivit tiden med? Ja, jag har inte läst, inte varit vaken och inte varit en förträfflig förälder till mina barn. Jag har inte lagat mat och inte samtalat eller varit någon särskilt trevlig fru heller. Jag har legat i sängen, sovit, gnällt och gnagt mig igenom två säsonger av The Taste, säsong 1 finns inte på Youtube, annars hade jag sett den också. Bara så ni vet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Språkkärlek!

Den här veckan har vi tema: Språk! på Kulturkollo. Vi har förstås en hel massa spännande på lager och först ut är som brukligt tisdagsutmaningen.

1. Vilket är världens vackraste (eller bästa, konstigaste, mest användbara…) ord?

När jag gick skrivarlinje på folkhögskola (mitt bästa år någonsin?) minns jag en uppgift där vi alla fick skriva vårt favoritord på tavlan och sen utgå från hela klassens ord när vi skrev en dikt. En tjej skrev Hummelhonung och det älskar jag, det fick bli min dikts viktigaste ord. Kanske inte så användbart i verkliga livet dock. Mitt ord var vemod och jag tror att jag står fast vid det. Jag älskar vemod som känsla och som ord, jag känner det. Det är jag. Ett annat fantastiskt ord är ohemul, jag och maken hade ett vad om att få in det i våra avhandlingar bara för att. Han lyckades men inte jag, jag tycker fortfarande att han är en lite bättre människa för den sakens skull :-)

2. Saknar du något ord i svenska språket? Uppfinn ett!

När det kommer till sammansättningar så gör jag sådana hela tiden, för att jag behöver dem och för att jag vill leka med språket. I övrigt är jag nog rätt fantasilös och hittar inte på särskilt mycket. Däremot älskar jag numera att slänga in dialektala ord när jag pratar, skulle vilja göra det mer i det skrivna också.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sårade själar

sårade själarSårade själar är en historisk roman som blivit levande väldigt länge i den där läshögen, sen i somras faktiskt. Och nu när jag väl läste den så var det för att se om den möjligen var något att tipsa om i jobbet. Och det är det ju. Sårade själar är en läsvärd bok.

Handlingen utspelar sig under Napoleonkrigen och i dess skugga. Små människor i stora händelsers centrum och periferi. Det är drömmar och umbäranden och det känns alltigenom väldigt äkta. Men det går ibland också lite för fort i svängarna, tid förflyter mellan och inom kapitel på ett sätt som inte alltid känns bra. Jag vill få stanna upp lite mer emellanåt och se hur de har det i sitt vardagsliv mellan det livsavgörande. Det blir lite hoppigt med korta kapitel och personer jag skulle vilja fördjupa mig i snarare än springa förbi. Boken täcker in tre generationer vilket naturligtvis förklarar och ursäktar en del av det fragmentariska, en annan sak som jag tog reda på i efterhand är att Sårade själar är en fristående fortsättning på romanen Utan fräls oss ifrån ondo (som jag hört talas om och hållit mig ifrån på grund av detta). Kanske ger den mer kött på benen.

Men det är som sagt en läsvärd bok, långt ifrån romantiserade historieskildringar och med en rejäl dos skitigt vardagsliv. Det gillar jag förstås, jag är ju sån…

SÅRADE SJÄLAR
Författare: Ana Porss
Förlag: Idus förlag (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Virginia

VirginiaWoolf (1)

Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…

När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.

Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.

Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!

Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i  floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.

Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest