Inkräktare av Tana French

Tana French är makalös, också när hon inte är på topp är hon så himla bra.

När jag började läsa den här boken för ett år sen (jag köpte den när den kom ut, men sen blev jag som bekant utmattad och läsoförmögen) gjorde jag det med vetskapen om att många tyckte att den var lite skakig. Samtidigt var jag också medveten om att många ansåg Faitful place som lite skakig och den älskade jag. Över huvud taget har jag inte riktigt samma topplista som alla andra Frenchläsare. Jag tycker förstås att Broken harbour är allra bäst, herregud den är en av mina bästa böcker alla kategorier. Men jag älskar inte de två första böckerna i serien och inte heller den näst senaste The secret place.

The Trespasser (Inkräktare som den heter i den svenska översättning som jag efter långt uppehåll läste ut boken i) är inte den bästa boken i serien, men jag tycker väldigt mycket om den. Jag gillar Antoinette Conway och hur hon får gå igenom den där katharsisutvecklingen. Jag gillar att Stephen Moran hänger kvar. Jag gillar hur komplext och hur svårt det, som vanligt hos Tana French, är att skilja rätt från fel och mörker från ljus. I centrum av berättelsen finns en hjärtskärande sorglig och onödig, men ändå ödesbestämd, uppgörelse.

Conway gillar man verkligen inte för hennes personlighet och ändå är det ju det jag inte kan låta bli att göra. Moran är mjukare, mer lätt att ta till sig. Breslin är en vidrig liten råtta, eller? Inget är så enkelt som det verkar samtidigt som det förstås är det.

Jag har förstått att det inte är någon ny bok i serien på gång, i höst kommer Tana French ut med fristående boken The witch elm. Jag längtar barnsligt mycket efter att läsa nytt av Tana French och jag tycker att hon gör helt rätt i att utforska utanför de bekanta korridorerna i polishuset i Dublin, men jag kan inte låta bli att hoppas att vi får göra ett återbesök på mordroteln om något år.

INKRÄKTARE
Författare: Tana French
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Christian Ekvall, originaltitel: The trespasser
Del 6 i serien om Dublin Murder squad. Del 1: Till skogs, del 2: Okänt offer, del 3: Faithful place, del 4: Broken harbour, del 5: The secret place
Köp den t.ex. här eller här.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Det tog ett tag, men nu har jag läst Selma Lagerlöfs debutroman, Gösta Berlings saga. Precis hur långt ”ett tag” är kan du läsa om på Kulturkollo där jag lägger ut texten ordentligt. Ett smakprov hittar du här:

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd.

GÖSTA BERLINGS SAGA
Författare: Selma Lagerlöf
Köp den på ett antikvariat eller låna den på biblioteket 

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

Finna sig av Agnes Lidbeck

Det är underligt ändå med vissa böcker. När jag första gången försökte mig på att läsa Finna sig av Agnes Lidbeck kunde jag inte tycka om den. Jag tyckte att den påminde lite för mycket om Egenmäktigt förfarande och misstänkte att den var pretentiös. Så jag la bort den och tänkte att allt är inte för alla.

Sen valdes boken till Kulturkollo läser (där vi samtalar om den med start idag, häng på här) och jag kände mig pressad att ge den en ny chans. Och tack och lov ändå för press och andra chanser. För Anna i Finna sig har förvisso vissa beröringspunkter med Ester i Egenmäktigt förfarande, men det finns så oändligt mycket mer här. Det finns sånt jag kan känna igen och sånt som är mig helt främmande och det är ju den där blandningen som gör Anna till en djupt fascinerande karaktär.

Jag knyter oerhört starka band till Anna i vissa av hennes upplevelser som förälder, framförallt förälder till riktigt små barn. Jag har också kämpat där, men jag har tack och lov känt att jag kunnat prata med den jag delar föräldraskapet med om det, nästan utan skam. Jag är så ledsen för Annas skull att hon aldrig riktigt hittar någon att höra ihop med. Kanske för att hon inte förstår att det är det hon nog vill, hon fortsätter att söka någon som behöver och kräver henne.

Agnes Lidbeck skriver så fint, med små insmugna presenter i form av formuleringar och undangömda huvudsaker där man minst anar det. Jag tycker så mycket om det här och har fortsatt vidare till hennes nyaste roman Förlåten som jag recenserar här om några dagar.

FINNA SIG
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskan, Stories from the city, Just nu just här

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Det här är typiskt en sån där bok som jag aldrig hade ens hört talas om om det inte vore för att den oförhappandes damp ner i min brevlåda tidigare i vår.

I kärlekens tunga tecknar Anna Åhlund en bitsk och rätt förfärlig bild av kärleken. Kärleken som kräver och kväver och sårar. Och det vore förstås hemskt om där saknades djup eller budskap. Men det finns något att hämta i de där nålsticken, något viktigt.

Sen finns där annat också. Homofobi förklädd i omtanke till exempel och gubbig mansplaining som får sitt straff. Allt som allt är Kärlekens tunga en uppfriskande bok. I all sin avskalade, skenbara enkelhet.

 

KÄRLEKENS TUNGA
Författare: Anna Åhlund
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Med näsan i en bok

Lite om längtan (och kungligheter)

Den här veckan skriver vi på Kulturkollo om sånt som är kungligt. Och ni kan ju gissa hur jag valt att vrida på det, historiskt förstås, Henrik VIII förstås, Hilary Mantels roman om Cromwell-längt förstås. Den som orkar hänga med ett varv till hittar texten här.

De vita staden av Karolina Ramqvist

Långsam förtvivlan är nog de ord jag skulle välja för att beskriva Den vita staden. I alla fall rätt länge, sen blir förtvivlan lite mer rörlig. Att läsa om Karin och hennes vardag i huset där hon blivit övergiven med en väldigt liten bäbis är som att sjunka ner i dy och inte veta hur man ska komma upp, bara att man inte får kämpa. Det är fasansfullt, fascinerande och det känns i kroppen.

Jag har inte läst något av Karolina Ramqvist tidigare, och jag vet inte om jag kommer välja att göra det. Men jo, det är förfärligt tungt, men det är också väldigt, väldigt bra. Välskrivet. Vässat. Obönhörligt grymt. Jo, jag kommer definitivt läsa mer, men kanske inte nu direkt. Det krävs nog en liten andningspaus först.

DEN VITA STADEN
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Men vad läser jag egentligen…

Det slog mig att min slalomläsning just nu kanske inte är så värst upplyftande. Jag läser:

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, gillar den inte så värst och samtidigt rätt mycket. Men huvudsaken är att det går väldigt, väldigt illa för alla i den.

Förlåten av Agnes Lidbeck, vanvettigt bra bok, men den får mig att gråta hejdlöst på grund av saker jag ska försöka få ner i text i recensionen.

… Och ljudboken jag lyssnar på just nu är En dag i Ivan Denisovitj liv av Alexander Solsjenitsyn. Behöver jag säga mer?

Jag tror jag måste hitta något läsfluffigt att väga upp det här med…

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Jag har lyssnat på Mrs Dalloway (mestadels, vissa stycken har jag läst), något jag inte skulle ha kunnat göra med något annat av Virginia Woolf som jag tagit in hittills, med möjligt undantag för Ett eget rum. I såväl Orlando som Mot fyren är det ett sjå att manövrera i tiden, begripa var man befinner sig och vad som sägs. I Mrs Dalloway är allt ett enda tankesvaj, jag tror att det till och med underlättar att lyssna till den.

Det finns nog inga gränser för hur mycket jag älskar att läsa Virginia Woolf. Hon är så bitsk och rolig, inte minst i betraktandet av manligt och kvinnligt och samhället (hon känns som djupt besläktad med Jane Austen, bara oändligt mer driven). Och så är hon så fantastisk i sitt utforskande av olika sätt att skapa litteratur. Mrs Dalloway är egentligen en enda lång tankeström, en böljande betraktelse över människor som råkar korsa varandras vägar just den här dagen som Clarissa går ut för att köpa sina blommor och hålla sin bjudning.

Jag blir djupt gripen av flera av de människoöden Virginia Woolf låter mig snudda vid. Och så är det en annan sak också. Jag får en ny förståelse för Michael Cunninghams fantastiska Timmarna som jag älskat i många år, men inte vill läsa om. Detaljer därifrån, som jag trott att jag glömt, gör sig påminda under läsningen av Mrs Dalloway. Och inte bara minnen av Clarissa och Virginia, nej andra detaljer som är nyckelscener som jag inte hade en aning om att de var så intimt fastknutna till den här historien.

Att följa med ut på den här morgonpromenaden är att tvingas släppa alla förväntningar om vad en roman ska vara och för mig har det varit mycket vilsamt, i alla fall när jag lyckades släppa kontrollen. När jag begrep vad som berättades för mig.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Viatone (2016)
Inläsare: Elin Abelin

Den grymmaste månaden av Louise Penny

Jag hade vissa invändningar inför förra boken i den här serien, jag upplevde en av de centrala motiven som rätt kränkande faktiskt. Jag ville läsa vidare och ville inte. Det som fick mig att faktiskt läsa var att jag gärna ville läsa något tidsbundet i påskas och Den grymmaste månaden råkar utspela sig under en påskhelg.

Och vilken evinnerligt tur ändå, Den grymmaste månaden är verkligen något helt annat, något väldigt bra. Jag vet inte vad jag gillar mest, berättelsen om Hadleys hus i Three Pines och det som hänt där, eller den utdragna, förfärligt sorgliga soppan som Gamache är indragen i på jobbet. Allt blandas till slut ihop och exploderar, på ett stillsamt sätt. Hela bokserien skulle lätt ha kunnat avslutas här, och jag är väldigt glad att den inte gör det. Jag längtar efter att läsa vidare. Precis som Gamache känner jag att älskar att befinna mig i Three Pines, jag längtar också efter att gå i pension och bosätta mig där. Eller inte…

Jag lyssnade halvvägs på den här som ljudbok och jag uppskattade den samtidigt som jag saknar Tomas Bolme som inläsare. Väldigt mycket saknar jag honom. Det var nog avsaknaden av den där mysdeckarrösten som fick mig att läsa klart på egen hand. Det är förstås också bra, bara inte riktigt lika bra.

DEN GRYMMASTE MÅNADEN
Författare: Louise Penny
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: The cruelest month
Del 3 i serien om kommissarie Gamache och Three pines. Del 1 Mörkt motiv, del 2 Nådastöt
Köp den t.ex. här eller här.

 

Bokhandeln på Riverside drive av Frida Skybäck

Jag har gillat allt jag läst av Frida Skybäck (och särskilt serien om systrarna Stiernfors), men Bokhandeln på Riverside drive är något ännu bättre. Det är en oemotståndlig läskaramell.

Jag gillar feelgood när där finns svärta. Som hos Mhairi McFarlane och Lucy Dillon. Det ska göra riktigt ont mellan varven så att man uppskattar det där lyckliga slutet och de mysiga omgivningarna. Och det får Frida Skybäck verkligen till. Svärtan och smärtan är konkret kännbar, slutet är fint och mysigt men gör inte allt bra igen, det som är är fortfarande. Det tycker jag så mycket om.

Och bokhandeln förstås. Där skulle jag ju lätt kunna gräva ner mig några år, läsa böcker, äta bullar och bara drömma mig bort. Ett besök i Bokhandeln på Riverside drive ordineras till alla som behöver en må bra-bok som inte bara är fluff. Fluff är bra, men det kräver sin smärta för att kännas på riktigt, och det får det här.

BOKHANDELN PÅ RIVERSIDE DRIVE
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Louise Bäckelin Förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Hyllan, Johannas deckarhörna 

 

Åter till arbetarlitteraturlistan

På Kulturkollo har vi gått in i en synnerligen befriande vecka då vi skriver om sånt vi inte begriper oss på tjusningen med. Jag har inget eget inlägg på temat, men känner mig trygg i att Lotta och Linda redan formulerat flera saker jag verkligen inte förstår mig på. Veckans utmaning går ut på att berätta om sånt andra verkar älska men som jag verkligen inte fattar. Jag hade tänkt hänga på den och ondgöra mig över radiohumor, Lena Anderssons texter och kanske avocado. Men sen hittade jag något som jag verkligen inte begriper mig på, som få andra begriper sig på heller och som således faller utanför utmaningen, men jag måste göra något med det. Så det blir inget lustigt inlägg som följer utmaningen här, det blir ett politiskt utbrott istället, i den lilla bokälskande skalan.

Det är första maj idag och det behövs tydligen folkbildning igen. Nazisterna har bestämt sig för att förfäkta uppfattningen att det här är deras dag att sprida sitt skitiga budskap. Och så såg jag att ett bibliotek gjort en tolkning helt i andra änden av spektrat där man medelst skyltning av böcker likställer arbetarrörelsen med kommunistiskt förtryck och gulagläger (ja, jag antar att det är någon sorts humor, men jag tycker inte att det är roligt att vara respektlös, historielös och att spela högerkrafterna som försöker skriva om historien i händerna, sån är jag). Nu vet (hoppas!) jag att inte så många nazister (eller arbetarrörelse=Gulag-folk) läser mig, men här kommer ändå min arbetarlitteraturlista i repris. För att vi som söker motargument ofta kan hitta dem i skildringar av människors villkor. Och kanske framförallt för att insikten att arbetarrörelsen alltid handlade om människor och deras kamp verkar falla i bakgrunden när bilden målas med större penseldrag, vi behöver uppenbarligen påminnas.

Listan innehåller sånt jag läst och kan rekommendera (fetmarkerat), tillsammans med sådant jag snappat upp och vill läsa. Titta på kommentarerna till listan om du vill vara säker på att få med alla tips (jag har säkert missat att uppdatera med alla titlar):

Yarden av Kristian Lundberg
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson
Mor gifter sig av Moa Martinson
Nickel and dimed/Barskrapad av Barbara Ehrenreich
Barn-serien (vävarnas barn osv) av Per Anders Fogelström
Stad-serien (Mina drömmars stad osv) av Per Anders Fogelström
Serien om Bricken (Sågverksungen osv) av Vibeke Olsson
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Klass av Anneli Jordahl
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Berättelsen om Nancy (Glasfåglarna osv) av Elsie Johansson
Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril
Allt som återstår av Elin Boardy
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
När man skjuter arbetare av Kerstin Thorwall
Trilogin om Lars Hård (Jag, Lars Hård osv) av Jan Fridegård
Hjärtblad av Aino Trosell
Socialsvängen av Aino Trosell
Stål av Silvia Avalone
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Piga bland pigor av Ester Blenda Nordström
Romanen om Olof (Nu var det 1914 osv) av Eyvind Johnson
Nässlorna blommar av Harry Martinsson
Tåbb med manifestet av Lars Ahlin
Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnson
Katrineholmssviten/Kvinnorna och staden (Häxringarna osv) av Kerstin Ekman
Huset vid Flon av Kjell Johansson
Godnatt, jord av Ivar Lo Johansson
Jernbaneeposet (Din tjänare hör osv, Lifsens rot ) av Sara Lidman
Underdog av Torbjörn Flygt
Sonja Åkessons samlade dikter
Förlossningen av Måns Wadensjö
Efter arbetsschema av Johan Jönsson
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Andra klassens människa av Maria Edgren
Gårdarnas krig, Fångarna på Fattigmannagatan och De rödas uppror av Harry Kullman
Stridshästen av Harry Kullman
Bilder som inte angår mig av Felicia Stenroth

Den här listan är väldigt gammal och skulle behöva fyllas på med mer aktuella böcker, tipsa gärna i kommentarerna om sånt som borde vara med. Och oavsett om de som behöver upplysas låter sig upplysas eller inte så blev i alla fall jag sugen på att läsa lite mer arbetarlitteratur igen, det finns en hel del på den här listan som lockar mig. Och det är ju alltid något…

Hur det gick med slattläsningen…

Egentligen känner jag att vi kanske kan prata lite tyst om det. Om att jag utlyste en månad när jag skulle läsa ut en hel hög påbörjade böcker. Om att jag fortfarande inte läst ut en enda. Ingen! Men jag har två saker att säga till mitt försvar, min morfar dog och det visade sig att jag faktiskt inte var så himla sugen på att läsa särskilt många av de där hyllvärmarna. Jag var inte så väldigt sugen på att läsa alls egentligen. Och det jag läst har jag läst för att fly verkligheten som jag inte orkat hantera. Kanske är det lite bättre nu, kanske hanterar jag lite bättre, kanske vill jag läsa lite mer. Men inte de påbörjade hyllvärmarna…

Jag kanske också kan försvara mig med att jag håller på med två av dem. Gösta Berlings saga och The Trespasser blir lästa i detta nu. Faktiskt.

Jag tänker slänga mig ut i ett annat tema istället för hyllvärmarna (de finns ju kvar), jag ska bege mig in i läsplattan och njuta av allt jag hittar där. Allt jag laddat ner och glömt. Det kommer bli ett äventyr som räcker hela sommaren. Eller så faller det platt som förra gången, man vet aldrig innan man testat…

Ut i världen?

Den här veckan heter temat på Kulturkollo ”Vi ser oss om i världen”. Utmaningen lyder: “Det är semesterplaneringstider för många av oss och veckans utmaning handlar helt enkelt om huruvida ni förbereder er resa genom att nosa lite extra på kultur från resmålet.”

Om ni läser mitt inlägg på Kulturkollo, det jag döpt till ”Jag stannar hellre här” så förstår ni att jag har lite svårt att delta i utmaningen. Men visst är det så att om jag mot förmodan går med på att företa en resa (det finns ju familjemedlemmar som gillar det där betydligt mer än jag…) så förbereder jag mig med guideböcker och väldigt gärna skönlitteratur också. I sommar till exempel så bär det av till Skagen och det vill jag förstås förbereda litterärt, har ni några tips till mig om hur?

Själasörjaren av Christine Falkenland

Christine Falkenland har länge varit en av de författare som betyder allra mest för mig, som talar till mig. Öde, Min skugga och Själens begär är alla var och en några av mina allra största läsupplevelser. Jag tyckte inte lika mycket om hennes senaste romaner, Spjärna mot udden och Sfinx. Därför var jag lite osäker när det blev dags att läsa Själasörjaren. Det hade jag inte behövt vara, Christine Falkenland är tillbaka i det existentiella, religiösa grubbleriet (eller tillbaka och tillbaka, hon har snuddat det men aldrig riktigt gett sig in helt och fullt tidigare, det känns som att det alltid är hitåt hon varit på väg).

Åh vilken fantastisk bok Själasörjaren är! Inte en bok som ger mig något gratis, varje vändning måste jag kämpa med, varje känsla (sympatin, äcklet, ilskan och hatet) måste jag ta till mig och inse att de är mina egna. Det finns något så frånstötande att det blir vackert här.

Jag måste ju nämna Erland. Som jag hatar honom! I baksidestexten beskrivs det hur Claudia kommer in i hans harmoniska liv och stör, hur hon drar in honom i sitt mörker. Det är ju också den berättelsen han berättar för sig själv. Den jäveln! Jag ska inte avslöja mer här, men nöjer mig med att konstatera att visst känner jag med Erland, tycker synd om honom och kan till viss del till och med förstå honom i vissa delar, men det han utsätter Claudia för i en av de där träffarna i hennes lägenhet kan jag aldrig förlåta honom. Jag hatar honom från djupet av mitt svarta hjärta. Det är en sån ynnest att få läsa en bok som frammanar så oerhört starka känslor i en. Jag tror att det är nyttigt.

SJÄLASÖRJAREN
Författare: Christine Falkenland
Wahlström & Widstrand (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Judas av Amos Oz

Amos Oz bok Judas består av två parallella delar där en fascinerar mig oändligt och den andra inte alls. Berättelsen om Schmuel, hans fascination för Atalia eller bekymmer om vardagen känns inte jättespännande. Den forskning Schmuel bedriver däremot. Hans försök att skriva ett evangelium enligt Judas. Där har han mig totalt.

Kringberättelsen fyller förstås en funktion i det att det är personerna i den som samtalar om Judas, hans roll i det kristna religionsbygget och i antisemetismens svårtystade röster. Det är också i kringberättelsen vi hittar andra möjliga förräderier att förstå Judas utifrån. Människorna i det lilla huset är inte (för mig) intressanta nog för att bära en egen berättelse, men de är själva utgångspunkten som gör den andra historien möjlig. Det är också ett mästerligt sätt att skapa en text.

JUDAS
Författare: Amos Oz
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Översättare: Rose-Marie Nielsen, originaltitel: HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Jag har redan skrivit om Judas och Judas på Kulturkollo

 

Drottningen i kassan av Erika Petersson

Att som servicepersonal ge sig på att läsa Drottningen i kassan är som att sakta dras in i ett djupt stormvrål av ”är det verkligen det här du vill hålla på med?” Det finns så mycket att känna igen här, också om man som jag är bibliotekarie och inte jobbar inom handeln. Men tack och lov är det mycket som också skiljer åt i upplevelse just på grund av de olika yrkena.

Jag möter för det allra mesta väldigt trevliga, snälla och artiga människor. De säger hej och tack och är genuint tacksamma för att såna som jag finns. Men visst dyker det ibland upp en representant av de andra också, en sån där som kräver och hojtar och har sig. Och dem vill man ju kräkas på. Vilket man får när man läser Erika Peterssons bok, det blir en sorts solidariskt och gemensamt kräk.

Drottningen i kassan är en väldigt rolig bok som jag inte skrattar jättemycket åt och det är inte glad jag känner mig nu när jag läst den. Den är en sorts modern socialrealistisk betraktelse över mänskligheten av idag och bilden som tecknas kan inte göra någon glad. Berättelserna vittnar om en sån oerhört ensamhet, isolerande psykisk ohälsa och utanförskap. Jag blir jätteledsen helt enkelt. Och så blir jag än mer glad och tacksam över alla fina samtal jag får föra om dagarna, alla goda möten som hör till mitt jobb.

DROTTNINGEN I KASSAN
Författare: Erika Petersson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora har skrivit en mycket bra text om Drottningen i kassan, utan den texten hade jag troligen aldrig läst, i allafall inte än på länge eller med förväntan.

Min vän Dahmer av Derf Backderf

Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.

Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.

Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.

MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker

Missa inte den mastodontlånga intervjun med Jack Werner!

Jag har precis publicerat en intervju med Jack Werner som jag fått äran att göra för Kulturkollos räkning. Vill du lära dig mer om viralgranskning, myter och hur vi ska överleva valåret rekommenderar jag vidare läsning här.