Min dag på 3 minuter

image

Jag har skrivit någon form av dagbok sen jag var kanske åtta år. I trettio år alltså… Då var jag ytterst noggrann med varje dag och att få med allt. Ett tag var dagböckerna väldigt konstfärdiga och liksom livlinor i en verklighet jag inte begrep.

Idag har jag förfallit till att skriva korta reflektioner i såna där årskalendrar, och inte ens det får jag till med regelbundenhet. Därför var Min dag på 3 minuter ett välkommet experiment på mitt sängbord.

I drygt 40 dagar har jag nu antecknat tacksamheter, drömmar och reflektioner, och jag gillar det. Jag gillar repetitionen i de återkommande frågorna och jag gillar att det finns plats för allmän reflektion. Extra förtjust är jag i några av de särskilda frågorna som får mig att fundera över vad jag åstadkommit det senaste året, vilka drömmar jag skulle vilja kämpa för att uppfylla och så vidare. Frågor som faktiskt förändrar mitt tänkande lite.

Sen undrar jag vad som gör att jag har så evinnerligt svårt att fylla i den där ”dagens goda gärning”-raden. Jag kanske helt enkelt inte är särskilt god, eller så har jag svårt att se vardagliga snällheten som något så högtidligt som ”Goda gärningar”. Det borde jag kanske öva lite på?

MIN DAG PÅ 3 MINUTER
Författare: Sara Starkström, och jag :-)
Förlag: Nicotext (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Saving June

Jag har läst mycket för ungdomar och unga vuxna den här sommaren. En hel del lättsamt, en hel del om kärlek och allt väldigt mycket för att slippa tänka på så mycket som har med vuxen verklighet att göra. För att koppla bort och koppla av. Den här boken funkar inte alls för det.

saving-juneI Saving June möter vi Harper, och June är hennes storasyster som när boken inleds precis valt att ta sitt liv. Vi träffas första gången på minnesstunden efter Junes begravning. Sen blir det roadtrip med bästa vännen och en kille som kände June, en resa för att sprida Junes aska på en plats dit hon alltid längtade. Och genom hela resan som den här boken är reagerar Harper på systerns död, hon försöker hitta sig själv mitt i all saknad och ilska och smärta. Hon söker svar, och hittar aldrig riktigt några. Just det tycker jag är något av det allra finaste med den här boken, att det inte finns en lösning. June har inte en anledning till att göra det hon gör, hon gör det och Harper tvingas hantera det. Det är hjärtskärande sorgligt och själviskt och eländigt, men det känns väldigt sant. Och jag tycker så väldigt mycket om June, trots att jag aldrig möter henne, för att Harper gör det.

Saving June är en bok om riktiga saker, viktiga saker, förklädd till en roadtrip med romantisk kärlek i förarsätet. Det är den aldrig. Där finns massor av kärlek, men mest sån där som gör riktigt ont och visar sig vara värd all smärtan. Den värsta sorten, och kanske den bästa…

SAVING JUNE
Författare: Hannah Harrington
Förlag: Mira Books (2011)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Perfect you

perfect-youAv alla dessa ungdomsböcker jag läste i somras är denna den blekaste. Den är väl inte dålig men den biter sig inte fast. Inte som exempelvis Saving June som jag skriver om imorgon. Den betyder inget särskilt.

Jag har funderat rätt mycket på om jag stör mig så mycket på Kate för att hon är rätt lik den jag var i den åldern. En sån som hoppas, trånar efter vänskap, gömmer sig i ett hörn och är lite bitter över att allt är så jobbigt. En sån som tror det värsta om allt. Men jag vet inte, Kate är objektivt rätt jobbig, hennes aggressiva sätt mot allt och alla och alla de där ledsna känslorna som hon ändå inte lyckas göra sig av med. Och den där hemska fd bästisen som hon inte bara dumpar. Jag fattar, men jag fattar inte. Och så tycker jag att den där kärlekshistorien är väldigt pliktskyldig och rätt ologisk. Varför i hela friden skulle han vilja utsätta sig för henne? Och varför kan inte det här få vara en bok om vänskap och familj? Och varför är pappan bara knäpp. Hans dröm är att sälja vitaminer i en galleria? Och det är viktigare än allt och alla? Och mamman, och mormor, och alla, nej de är bara för konstiga allihop och jag gillar dem inte.

Perfect you kan vara ett bra tidsfördriv någon dag, men vill du ha mer substans kan du med fördel välja något annat i genren. Håll utkik efter morgondagens recension om du vill ha tips på en riktig pärla.

PERFECT YOU
Författare: Elizabeth Scott
Förlag: Simon Pulse (2008)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Årets bästa, del 4

Dags för en sammanfattning av de allra bästa böckerna till årssammanräkningen. Max fyra böcker per månad är det som egentligen gäller, men eftersom jag haft en så galet bra lässommar gjorde jag ett avsteg i juli, det var helt enkelt omöjligt att välja. Här är skörden från juni-augusti:

Juni

Mistborn 1: Sista riket av Brandon Sanderson

The death house av Sarah Pinborough

The Terror av Dan Simmons

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Juli

Station eleven av Emily St. John Mandel

Hägern av Lise Tremblay

The secret place av Tana French

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

Augusti

Pestens tid av Stephen King

Det andra könet av Simone de Beauvoir

It’s not me It’s you av Mhairi McFarlane

Allt vi såg var lycka av Gregoire Delacourt

 

Tidigare månader hittar du här: del 1 (januari), del 2 (februari-mars), del 3 (april-maj)

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ice

9780720612684_large_ice_haftadJag har svårt för böcker jag inte hänger med i. Jag kan se deras litterära värde, men jag njuter inte av läsningen.

Till en början var Ice precis lagom mystisk. Kylan håller på att ta över världen på grund av vad som verkar vara en ganska plötslig väderförändring. En man letar efter en kvinna (flickan) av oklar anledning. Det är suggestivt och snyggt. Men så barkar det iväg. Flickan är plötsligt många flickor, men ändå en och densamma. Det finns en man där som också skiftar. Och allt som händer (om det nu gör det) sker i ett drömliknande tillstånd som ifrågasätter allt inklusive mig som läser. Och så är det detta med flickans totala utsatthet och huvudpersonens outtalade men ändå väldigt uppenbara vidrighet…

Nej, Ice är inget jag njuter av, inget jag kommer läsa om. Men det är en intressant bok som förtjänar fler läsare och en rättmätig plats i klassikerhyllan, och framförallt är det en bok som inte lämnar mig ifred. Återkom om ett år så kanske jag har en helt annan upplevelse av boken när den fått mogna färdigt i mig.

ICE
Författare: Anna Kavan
Förlag: Peter Owen Publishers (2007)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

How to date a nerd

Det är pinsamt, men jag känner att jag måste börja den här recensionen med att skämmas över bokval, omslag (alltså, hu!) och titel. Det är väldigt pinsamt att jag känner så, men det hänger nog också ihop med vad jag tänker skriva. För den här boken är vid första anblick möjlig att skratta åt. Den ser fånig ut, baksidestexten är fånig och jag valde den nog för att jag behövde något lite fånigt. Det slutade med att jag satt och storgrät för mig själv. Så väldigt oväntat.

how-to-date-a-nerdAtt gå i skolan är inte så lätt, liksom att växa upp inte är det, och inte att passa in. I alla fall inte de där åren när allt som betyder något är att passa in. Om en dessutom är lite speciell, som de allra flesta är, har ett udda intresse, har finnar, har en brorsa med en konstig keps, eller vad det nu är som bestämmer att en sticker ut för ”all framtid”, är det förstås ännu värre. Jag har alltid trott att det finns två sätt att överleva det där – 1) gå rakryggad och låtsas att det inte gör ont eller 2) gömma sig så gott det går. Jag trodde länge att jag själv gjorde den där andra grejen när jag höll mig hemma på mitt rum och läste och skrev, men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur jag vägrade ändra mig för att passa in och hur jag utvecklade någon sorts avståndstagande ovanifrånperspektiv för att distansera mig. Det är en strategi som fungerar, men det är kostsamt och det är väldigt svårt att göra sig kvitt.

Zoe i den här boken använder en annan strategi, som jag inte tänkt så mycket på för att jag aldrig vågade tror jag. Hon uppfinner en ny persona när hon går från middle school till high school. Hon förskjuter allt som var hon (tv-spel, Star Wars, X-men – allt), i alla fall ute bland folk, och hon blir en riktig bitch.

Det finns förstås saker i den här boken som verkligen är fåniga (eller tråkiga som den något outvecklade diskussionen kring att tjejer påtvingas hela ansvaret för sexualiteten medan killar kan bete sig som svin och komma undan med det), som exempelvis att den där nördgrejen exotiseras rätt rejält och görs väldigt upphöjd ibland (men jag älskar Doctor Who-referenserna så jag köper det). Kärlekshistorien är också på ett plan lite fånig, men jag älskar Zak så jag köper det också…

Det som griper tag i mig är Zoes kamp med sig själv. Hon är så väldigt ensam och så utsatt och så kan hon inte ens tycka om sig själv. Och det är det som får mig att gråta, att hennes inre kamp är så väl skildrad och att jag känner så mycket för henne. Hon är en tjej som valde en annan väg, ut ur mitt problem.

Jag vill inte säga att det här är världens bästa bok, jag är oförmögen att bedöma den litterärt, skulle gissa att den är en medelbra trea. Men i min läsdagbok där jag bara ger betyg utifrån känslan jag har när jag precis läst ut fick den en femma, av fem möjliga.

HOW TO DATE A NERD
Författare: Cassie Mae
Förlag: Swoon romance YA (2013)
Del 1 i en serie.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lexie läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

När kejsaren var gudomlig

nar-kejsaren-var-gudomligJulie Otsuka skriver som ingen annan. I och för sig tänkte jag mycket på Ru när jag läste Vi kom över havet, men det berodde mer på temat än på skrivsättet. Och jag kan fortfarande inte, efter två lästa böcker förklara vad det är hon gör så bra. Men bra är det.

När kejsaren var gudomlig utspelar sig under några år i direkt anslutning till Pearl harbour-attacken. Japanska amerikaner förs bort, flyttas till läger och ska sedan återintegreras i ett samhälle som lärt sig hata dem. Mitt i detta möter vi en liten familj. En stoisk men sönderfallande mamma, en ansvarstagande men vass dotter, en naiv men heroisk son, och en pappa som tvingas vara frånvarande. Och det är så hjärtskärande normalt och vardagligt alltihop. De lagar mat, äter mat, pratar om vardagligheter, drömmer om djur och hoppas på att allt ska bli som vanligt igen. Och så är de så galet förstående. De står mitt i en storm av förföljelse och förtryck och håller med om att det är så det måste vara.

Det här är en bok om hur allt är försent, hur det är att bli en symbol för allt som är fel och ont, och det är en bok om att överleva det och skapa sig ett själv mitt i det tunga. Det är en väldigt bra bok om det.

NÄR KEJSAREN VAR GUDOMLIG
Författare: Julie Otsuka
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: When the emperor was divine
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, C.R.M Nilsson
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kvinnoalfabetet, bokstaven C

image

Dags för en ny bokstav i Enligt Os Kvinnoalfabetet.

1. Vem är en favoritförfattare med för- eller efternamn på C?
Det måste vara Christine Falkenland. Jag är inte oerhört förälskad i hennes senaste böcker (de är bra, bara inte fantastiskt bra), men hennes historiska romaner, och nutida dramat Öde är sanna storfavoriter. Mitt första möte med Falkenland var Min skugga, jag rekommenderar varmt att alla som vill läsa sin första Falkenland börjar just där.

2. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på C som är en stor favorit och som du tycker fler borde upptäcka!
Catherine Chanter (extrapoäng för dubbel-C!) är en författare som bara gett ut en roman, Källan, och som jag ser mycket fram emot att läsa väldigt mycket mer av. Alla som gillar fiktivt mörker, suggestiva miljöer och den där förapokalyptiska känslan som vilar i luften strax innan åskvädret bryter ut borde läsa och älska Catherine Canter.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på C som du vill lyfta fram. Det kan vara en känd eller okänd kvinna inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
Jag småfuskar lite och säger Ann-Christine Roxberg (trots att inget av namnen börjar på c, men det finns där i alla fall först i mitten) för att jag så gärna vill lyfta henne och det kan jag tycka att det är värt att vrida reglerna lite för. Hur Ann-Christine blev till kan en läsa i dottern Esters bok, jag skulle oerhört gärna vilja läsa hennes egen sida av historien.

4. Lyft fram ett kulturellt verk på C. Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs, en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.
Carmilla är en tidig vampyrskildring med två kvinnor i huvudrollen och lesbiska undertoner. Om en vill jämföra så är det en väldigt mycket mer givande läsning än andra samtida, som exempelvis Dracula. Vill du läsa mer efter att ha lärt känna Carmilla? Testa The Gilda stories för mer tjejvampyr-power.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tegelstenssommaren – så gick det

Ni vet hur det brukar vara, en föresätter sig något, som att läsa en massa supertjocka romaner under sommaren, och sen går det åt skogen. Så blev det faktiskt inte alls för mig i år. Varför jag ville läsa dem kan du läsa mer om på Kulturkollo, hur det gick berättar jag mer om här.

Jag bestämde mig för att sätta gränsen för en tegelsten på 500 sidor, och ja jag vet att många tycker att den ska vara vid 600 eller högre ändå. Men det struntar jag faktiskt väldigt mycket i. 500 är min gräns och jag har läst åtta böckerna i den kategorin i sommar. Åtta! Med tanke på allt det där andra jag också läst så förstår ni att jag haft en helt fantastisk lässommar. Och här är de, mina tegelstenar:

Sista riket av Brandon Sanderson

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

The Terror av Dan Simmons

Stad av glas av Cassandra Clare

The Secret Place av Tana French

Pestens tid av Stephen King

Its not me its you av Mhairi McFarlane (recension kommer)

Det andra könet av Simone de Beavoire (recension kommer)

Så mycket har varit så bra, på väldigt olika sätt. Det går liksom inte att jämföra Det andra könet med Pestens tid. Måste jag välja en favorit så blir det The Terror, men som sagt, det var en samling riktigt fenomenala böcker det här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Pestens tid

Tänk att det tog mig flera veckor (månader!) att inse att jag inte kunde köra en tegelstenssommar utan att läsa Pestens tid

IMG_2053.JPGJag gillar förstås det ofta ogenomträngliga mörkret i den här boken, och är nog mest förtjust i när den lilla gruppen vandrar i sin dödsskuggas dal, alla dör omkring dem och de tvingas lita på sina diffusa och oroande drömmar. Den biten är fenomenal.

Pestens tid är 1229 sidor apokalyps, samhällsuppbyggnad, fantasy, magi, religiös kamp och relationer. Och alla dessa delar är välskrivna, men i den där spretigheten ligger också det enda negativa jag kan hitta med det här gigantiska monsterbygget. Det är svårt att förena så mycket till en enda fungerande helhet. Ibland funkar det inte. Jag tror att om jag fick välja skulle jag välja bort lite av det magiska. Ibland när King svävar ut i magiska effekter försvinner skrämslet och människorna. Jag älskar som alltid när han beskriver människor, oavsett vad de drivs av och om de valt “den goda” eller “den onda” sidan. Och så gillar jag att det inte är så stor skillnad på dem, oavsett var de hamnat.

PESTENS TID
Författare: Stephen King
Förlag: Bra böcker (2010)
Översättare: Lennart Olofsson, originaltitel: The stand
Köp en engelsk utgåva t.ex. här eller här, en ny svensk hoppas vi på.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

den-okanda-historien-om-frankie-landau-banksJag vet att ni alla redan läst och hyllat den här boken. Och så väldigt rätt ni har. En feministisk bok för unga, som håller! En tjej som inte låter drömkillen förminska eller äga henne. En tjej som genomskådar och ifrågasätter patriarkatet. Jag kan inte annat än älska Frankie Landau-Banks, även om hon naturligtvis skulle vara jobbig i verkliga livet. Det är ju det som är grejen med sanningssägare.

Herrklubbar har alltid ett löjets skimmer över sig (tänk Aldermanns arvinge…) och här är det löjligare än vanligt. Hur de sitter där och pratar tjejer och dricker öl och försöker återuppfinna urgamla ritualer. Och det löjliga är naturligtvis inte att de här pojkarna har en grupp tillsammans där inte alla är välkomna. Det är att den här gruppen återskapar den makt de redan har och cementerar den. Och att de tillåts göra det.

Jag älskar hur boken är okonventionell. Hur det är en kärlekshistoria, men en där Frankie vägrar låta Matthew korrigera henne oemotsagd. Det är en berättelse om feminism, men tjejerna är inte perfekta eller ens särskilt benägna på systerskap. Frankie kämpar med näbbar och klor men hon förlorar (eller vinner) inte hela kungariket för det. Det är en berättelse på liv och död och samtidigt är det en parentes i något större, den större kampen, Frankies liv.

DEN ÖKÄNDA HISTORIEN AV FRANKIE LANDAU-BANKS
Författare: E. Lockhart
Förlag: Lavender Lit (2015)
Översättare: Carina Jansson, originaltitel: The Disreputable History of Frankie Landau-Banks
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna, Beas bokhylla och Enligt O.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Häng med på temahelg: Resor i tid och rymd

Fiktiviteter har funnits i sex år och det är helt galet länge. Jag har ägnat en god bit av sommaren åt att fundera kring hur länge det är och allt jag fått göra tack vare att den här bloggen är mitt eget lilla rum. Och när jag funderade över hur det bör firas tänkte jag väldigt mycket över vad som varit allra roligast. Temahelgerna! Därför firas årets födelsedag, i efterhand, med en temahelg.

Jag har tidigare anordnat temadagar om Jane Austen, Jonas Gardell, Maria Lang och Superhjältar (…), och så temahelger om Stephen King, Joss Whedon och Doctor Who. Jag har fått önskemål om att hålla en Star Trek-helg, men nog för att Khans vrede är en av de filmer jag sett flest gången, jag besitter inte någonstans i närheten av kunskapen för att förlänas ett sådant ansvar. Men för att liksom blanda alla de där helgerna och öppna för stjärnorna tänker jag mig att årets temahelg ska röra sig kring temat Resor i tid och rymd.

Resor i tid och rymd

Reglerna är att det inte finns några regler. Den som vill skriva skriver om något som på något litet sätt kan kopplas till temat, fria tolkningar är välkomna. Alla som vill vara med anmäler sig till mig (på mailadress fiktivahelena@gmail.com). Sista anmälningsdag är onsdagen den 16/9 och jag mailar publiceringsschema till alla anmälda den 17/9. Temahelgen Resor i tid och rymd hålls 19-20 september.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kvinnoalfabetet, bokstaven B

Ny vecka, ny bokstav i Enligt Os alfabete.

1. Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn på B?
Bodil Malmsten. Älskade, älskade Bodil Malmsten! Hon är så skarp och så vass och så infernalisk fantastisk. Jag har läst lite loggböcker, en diktsamling och en oändlig mängd tweets. Allt älskar jag. Bodil tar ingen skit och det vill inte jag heller göra.

2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Buffy Summers: ingen kulturpersonlighet i traditionell bemärkelse, en fiktiv karaktär, men oj så viktig för så mycket. Buffy och hennes medsystrar (främst Willow) har hängt med mig länge, de formade sina flickskap till kvinnoskap tillsammans med mig och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att Buffy varit avgörande för att jag och många med mig insett att tjejer kan lite allt möjligt.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på B som du har som förebild. Det kan vara en känd eller okänd kvinna inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
Simone De Beauvoir, denna gigant bland giganter. Jag har i dagarna läst ut hennes klassiska teoretiska genomgång av konsten och kampen att vara kvinna. Det andra könet är en sån där bok jag kommer referera till när jag är i pensionsåldern, så skarpsynt, så bra! Förebild är hon för att hon är så välformulerad, noggrann och smart.

4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på B har du ännu inte utforskat?
Jag har inte läst något av Suzanne Brøgger. Det vill jag nog.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mycket mer än så

mycket-mer-an-saNu förstår jag varför ni pratar så mycket om Sarah Dessen. När jag läste Blunda och hoppa så tyckte jag att den var lite mysig, men ingenting utöver det vanliga. Och då kunde jag inte riktigt fatta hypen. Tur då att en har bloggkompisar som kan tala om för en att Mycket mer än så är boken som måste läsas.

Upplägget känns igen. En tjej, Auden, ett sommarlov som ska förändra allt, en kille, lite trasighet, lite vänskap, knepiga föräldrarelationer. Voilà – en hjärtevärmande, lagom hjärtslitande historia. Jag vet att det kanske låter nedlåtande, men jag tycker verkligen, verkligen om sånt. Lättläst, välskrivet, och viktigt. Jag har läst väldigt mycket ungdomsböcker i sommar, mycket ungdomsromantik för att vara mer exakt och jag tycker verkligen att Dessen är ett fint bidrag i min samling. Särskilt mycket tycker jag om hur hon lyfter vänskapen (och familjerelationerna) och ofta låter dem vara viktigare än den romantiska kärleken.

Det är inte helt omöjligt att det blir en till Dessen ganska snart, Johanna har tipsat om Lock & key som verkar väldigt bra. Har ni andra Dessen-favoriter?

MYCKET MER ÄN SÅ
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Raben & Sjögren (2010)
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: Along for the ride
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Bokhora
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lola and the boy next door

lola-and-the-boy-next-doorJag läste de här böckerna i lite fel ordning, men det gör inte så mycket. I första boken reser Anna till Paris och hittar sin väg och Etienne, i den tredje boken hittar Isla sin självkänsla och Josh. Här är det Lola som kämpar med att förstå att hon är bra precis som hon är, och med att fatta att hon är kär i grannkillen. Det är tre helt bedårande böcker som dessutom försöker vara något djupare och lyckas. De säger faktiskt alla viktiga saker som en behöver ta till sig och fatta i den åldern (och som 37-åring också för den delen).

Jag kan inte på något sätt säga att jag har en favorit bland böckerna, det jag kan säga är att jag älskar Stephanie Perkins sätt att skriva, den där otvungna humorn, dialogerna och de där karaktärerna som jag egentligen borde störa mig på för att de är för perfekta men som jag älskar på riktigt. Jag önskar att det fanns fler av de här böckerna och jag lovar heligt att läsa allt jag kommer över av Perkins i framtiden.

LOLA AND THE BOY NEXT DOOR
Författare: Stephanie Perkins
Förlag: Usborne (2011)
Del 2 i en serie. Del 1: Anna and the french kiss, del 3: Isla and the happily ever after
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sommaren som var

Nej, den är inte slut än. Nej, det finns fortfarande lata dagar och solsken kvar. Men vardagen är här, med jobb, skola och något mer uppstyra dagar. Och Kulturkollo inleder en splitter ny temavecka med en sommarenkät. Därför.

Sommarens…
Bästa bok är nog kanske The Terror ändå. Jag har läst så väldigt mycket bra i sommar, jag ligger rejält efter med recenserandet, men vi kan alla se fram emot en boktipsrik höst :-)
Bästa tv/film =? Jag har sett så lite på tv. Det jag sett är Masterchef Australia och det är förstås fortfarande som balsam för själen. Vi såg Interstellar också, men den var väl sådär…
Bästa dag var kanske någon av dem på Orust-semestern, eller en lat onsdag där i mitten när vi slöade på stranden, eller någon av dem när jag var ensam och läste järnet, eller… Jag har haft en riktigt bra sommar i år, i det lilla.
Projekt: Tegelstenarna. Rapport på Kulturkollo igår, mer blir det nästa vecka.
Nya bekantskap – Brandon Sanderson och Emily St. James Mandel. Fina bekantskaper.
Lärdom: Jag kan läsa tegelstenar, jag är inte rädd!
Kulturupplevelse – One Direction på Ullevi i juni, utan tvekan. Själva konserten var inte mer än ok, men glädjen hos fansen! Första besöket på Lars Lerins Sandgrund var också fint, visst är det galet att en blir så hemmablind att det dröjt till nu innan jag kom dit…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det som varit

Nu är det slut på semester och ledighet också för mig. Vardagen står för dörren och jag välkomnar den som vanligt. Jag gillar semester, men jag gillar tack och lov vardag också. Och hösten! Hur sommaren förflutit har ni kunnat se på mitt instagramkonto, men här är ett rätt representativt nedslag – böcker, böcker, katt, nostalgi och jordgubbar. En riktigt bra sommar. Hur har du haft det?

 

   

 
 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest