Stjärnor som föds

Igår var jag på bio och såg A star is born och herregud vilken upplevelse! Mina förväntningar var rätt höga, mycket beroende på att jag hört en del av soundtracket innan och för att jag älskar Lady Gagas röst, men det här var ändå en filmupplevlese jag var lite oförberedd på. 

A star is born är ingen perfekt film, mycket är det som behandlas känns som skrap på ytan, det finns så mycket outsagt och outforskat att jag nästan blir frustrerad ibland. Det är en film med tio möjliga filmer inom sig. Ibland blir det också förutsägbart, men aldrig så att det känns problematiskt.  Och skådespeleriet från Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiskt, deras röster, var och en för sig och tillsammans, är helt perfekta och musiken bär filmen. A star is born är en mäktig filmupplevelse.

En helg

Det har varit ganska mycket i veckorna på senaste tiden och därför behöver mina helger vara som de är just nu. Lugna, kontemplativa, långsamma. Den här upplagan innehöll dessutom en ledig fredag vilket var synnerligen välbehövligt. Jag har promenerat och sparkat i höstlöv, läst, stickat och varit på bio (och sett A star is born!). En bra helg alltså, igen. 

Förresten, bilderna som jag publicerar här i mina söndagsinlägg är förstås bara ett urval av det jag lägger ut på instagram, vill du se hela alltet rekommenderar jag att du följer mig där också.

The last hours av Minette Walters

Jag har läst rätt mycket av Minette Walters tidigare i livet och det som jag minns som särskilt bra i hennes deckare var förmågan att skapa spänning och att berätta om samhället och hur det påverkar människor. I hennes bok The last hours återfinns det en ganska stor dos av det senare, men inte av det första tyvärr. Jag lyckas aldrig bli särskilt engagerad.

Och det där att jag inte blir engagerad är faktiskt smått chockerande. Det här är nämligen en bok som utspelar sig på den engelska landsbygden år 1348. Svarta döden sveper in över landet. Berättelsen innehåller dessutom en kvinna som tar över makten. Det är liksom allt jag gillar att läsa om och ändå känner jag aldrig att det är en bok som angår mig. Troligen för att jag upplever det som att Minette Walters trasslar in sig, eller kanske troligare att jag förväntat mig något annat än jag får. Jag vill inte ha mysterier och brott, jag vill ha pest och socialrealism och elände. Inte intriger och obstinata, korkade tonåringar. Jag förväntade mig, delvis med min tidigare kärlek till Minette Walters böcker som grund, något i stil med de bästa pestskildringarna jag läst (Domedagsboken, När pesten kom och Tiden är inte än) och fick något ganska mediokert. Jag säger inte att det är allt igenom dåligt, det är helt ok, men jag säger att jag inte kommer läsa nästa bok i serien som jag tror komma skall. Jag är färdig med byn Develish i den här formen.

THE LAST HOURS
Författare: Minette Walters
Förlag: WF Howes (2017)
Inläsare: Helen Keeley
Första delen i en serie

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

När Shaun Bythell berättar om livet som antikvariatsägare i den skotska småstaden Wigtown så är det med en stor portion svart humor. Och bitterhet. Jag älskar det! Jag beskriver sina kunder och inte minst personalen som hemsöker hans butik med en elak sarkasm, men den som tillslut ändå blir mest tillplattad av dem alla är han själv. Det märks under de ibland rätt hårda formuleringarna att det här är en grupp människor som tycker väldigt mycket om varandra. Med det sagt skulle jag aldrig våga sätta min fot i The bookshop på grund av risken att säga något korkat och hamna på den där Facebooksidan.

Möjligen kan boken som är skriven i dagboksform (förstås, det framgår litegrann i titeln…), uppfattas som lite malande och enformig, men jag hade inget problem med det. Just när jag tog mig an den var det precis en sån bok jag behövde. En normal människa kanske vill läsa den här boken stötvis, lite i taget, jag slukade den och det gick också bra.

Jag tycker mycket om dem allihop (Nicky med sitt soptunnehittade fredagsgodis är förstås bäst av dem alla, en så fantastiskt irriterande och samtidigt föredömligt lat människa, jag älskar hennes inställning till livet, även om jag förstås inte skulle vilja umgås med henne och ännu mindre försöka bedriva verksamhet tillsammans med henne). Och butiken, det låter ju alldeles, alldeles underbart på alla sätt och vis. Och så bor han ovanpå butiken. Och katten Kapten sover vid öppna spisen inne i butiken. Ni hör ju.

EN BOKHANDLARES DAGBOK
Författare: Shaun Bythell
Förlag: Natur & kultur (2018)
Översättare: Andreas Vesterlund, originaltitel: The diary of a bookseller
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

En helg

Den här helgen har jag insett att jag bara läste 6 böcker förra månaden och begripit varför (tröttheten som kommit av höst och semesterslut har varit bedövande). Jag har gjort mitt bästa för att bättra på lässtatitistiken för innevarande månad, skrivit litegrann, sovit, promenerat i höstsolen och vilat i största allmänhet. Bra helg!

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

På promenaden var det höstigt.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 6 Okt 2018 kl. 4:37 PDT

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Nu Nuckan. #fiktiviteterläser2018 #läst2018

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 6 Okt 2018 kl. 7:40 PDT

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen

Han är inte helt lätt den där doktor Bagge, inte ens när han själv får berätta. Visst förstår jag kanske lite mer om honom, som att föräldrarnas tillkortakommanden (och sonens vägran att se dessa, i alla fall hos en av föräldrarna) påverkat honom. Att det där som hände på sjukhuset den där dagen för länge sen förändrade honom. Men det är bara glimtar, aldrig går han på djupet, aldrig kan jag vara riktigt, riktigt säker på att han inte förtiger de viktigaste delarna för mig. Snarare tvärtom, jag vet att han gör det.

När Vigand Bagge motvilligt sätter sig ner och skriver blir det inte som det är tänkt, inte som han tänkt. Han som är så förtvivlat rädd för att verka sentimental och svag slås till marken av den där sjukdomen som allt för långsamt tar hans liv. Jag tycker synd om honom för det, och för att han har det så särdeles svårt med människor, med relationer och med sig själv. Jag kan känna igen mig litegrann i vissa delar och det får mig att tycka ännu mer synd om honom som liksom sjunkit ner i det utan att någonsin tvingats förstå att man kan bli lyckligare om man bekämpar de där egenheterna som håller en isolerad i världen. Om han ändå förmått sitta ner med sin hustru mer.

En sak förstår jag i alla fall när jag läser Doktor Bagges anagram. Han ville inte Lilly illa med det där brevet, med hur det var och blev. Han förmådde helt enkelt inte mer.

DOKTOR BAGGES ANAGRAM
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Andra boken om makarna Bagge, första boken kom i våras och heter En ny tid
Köp den t.ex. här eller här.

Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed

Jag är, som den återkommande Fiktiviteterläsaren vet, förtjust i en viss sorts böcker skrivna för ungdomar. Jag har svårt att definiera hur den där sorten ser ut och är, men Samira Ahmeds Kärlek, hat och andra filter faller definitivt inom den där beskrivningen jag inte har.

I kärlek, hat och andra filter möter vi Maya under sista året på high school. Mycket handlar om kärlek och vardag och tonårsproblem, men det jag verkligen älskar med den här boken är hur detta balanseras mot berättelser om traditionens makt (Mayas föräldrar är invandrade muslimer från Indien, de har själva brutit sig lösa till viss del, men i relationen till Maya har de svårt att omfamna det moderna), terrorism, rasism och allt det där fula som vi inte vill ens tänka på, men som spelar så stor roll i allas våra liv till vardags.

Jag tycker mycket om Maya, hennes styrka och beslutsamhet tillsammans med den undangömda längtan att få vara den där flickan föräldrarna förväntar sig att hon ska vara. Jag gillar Phil och stillsamt upproriska moster Hina. Jag älskar lättheten i språket också när det är svåra saker som behandlas. Jag gillar helt enkelt Kärlek, hat och andra filter väldigt, väldigt mycket.

KÄRLEK, HAT OCH ANDRA FILTER
Författare: Samira Ahmed
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Cecilia Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Eli läser och skriver

Lincoln i Bardo av George Saunders

Det här är den näst märkligaste bok jag någonsin läst, konstigast är fortfarande The wake med sitt låtsasspråk, men den här kommer inte långt efter.

Lille Willie Lincoln dör i en sjukdom 11 år gammal. Han hamnar i någon sorts mellanvärld där döden ännu inte omsluter honom helt, men där inte heller det levande är nåbart för honom. Berättelsen om Willie, om platsen och om hur Willies far, president Lincoln, förtvivlat söker sin sons närvaro berättas av andra själar i mellanvärlden. De utgör en kör som med mycket korta eller mycket långa repliker redogör för det som varit, är och kommer. Detta tillsammans med verkliga utsagor om vad som hände när den verkligen Willie Lincoln avled utgör romanens innehåll. Det är precis så förvirrande och konstigt som det låter.

Men det är också väldigt fint, väldigt sorgligt. Eftersom dessa olyckliga (och ovetande) döda berättar sina egna liv blir det väldigt känslomässigt. Jag har nog aldrig läst saknad och sorg beskrivna så väl, troligen för att de aldrig berättats på det här sättet.

LINCOLN I BARDO
Författare: George Saunders
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner

En helg

Ännu en lugn helg (alla mina helger som är som jag vill ha dem är lugna), om än med lite jobb och lite praktiska saker avklarade. Och en mycket bra läshelg med långsamt sällskap av Elisabeth Strout och Lucy Bartons gamla grannar.

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

När man försöker arrangera någon sorts bild för ett boktips på jobbet och får oombedd hjälp…

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 29 Sep 2018 kl. 3:54 PDT

I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell

I mjölnarens spår är en lågmäld, men djupt smärtsam berättelse om olevda eller i alla fall fellevda, förfelade, liv. Det är en berättelsen om Emma, som levnadsglad 22-åring 1895, som förskrämd, slagen kvinna 1936. Om allt däremellan. Här finns kärlek, svek, hemligheter, sånt som kan likna ondska, alla ingredienser till ett drama och en tragedi. Och ändå är allt väldigt lågmält och vardagligt skrivet. Det tycker jag mycket om.

Det finns många historiska romaner som beskriver kvinnors begränsade liv, men det behövs alltid fler. Emmas historia känns ny om än sorgligt bekant, viktig, unik och allmängiltig. Där finns en ödesbundenhet som i kombination med funderingar om allas skuld och betydelsen av inblandning i varandras liv som lyfter berättelsen.

I dessa dagar av kvinnokamp, uppror mot förtryck och #metoo är Emmas öde fortsatt aktuellt och djupt berörande. Den kyla och det förtryck hon utsätts för, som blir hennes liv, utövas inte bara av den som blir hennes make. Hon går genom hela livet under mäns makt. Så som det var.

I MJÖLNARENS SPÅR
Författare: Stina Nilsson Bassell
Förlag: Ebes förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokstund

Den där bokmässan…

Jag vet inte om ni märkt att den där bokmässan i Göteborg pågår för fullt? Jag är inte där i år utan ägnar mig åt annat, som jobb till exempel. För oss som inte är på plats och känner oss längtansfulla eller bara lite nyfikna på vad som händer skulle jag rekommendera Kulturkollo den här helgen. Ett gäng därifrån är på plats och rapporterar flitigt som alltid.

Blackmoore av Julianne Donaldson

1820-tal, engelsk landsbygd, alla heter Austenska saker som Mr Brandon. Jag borde verkligen gilla Blackmoore, men det gör jag inte.

Mitt största problem är nog att jag tycker att Kate, sagans huvudperson, är rätt störig, korttänkt och oerfaren som det naturligtvis inte är konstigt om man är som ung, rätt instängd kvinna på den tiden. Men ändå, jag står inte ut med henne riktigt. Och hennes mamma är en sån karikatyrritad häxa att det inte går att ta henne på allvar heller. Jag tror helt enkelt inte att det finns en enda karaktär i den här boken som känns trovärdig eller omtyckningsbar eller ens frånstötande på ett spännande sätt.

Blackmoore saknar dock inte förtjänster. Jag är förstås svag för miljöerna, inte minst det gamla huset vid heden. Det är inte utan att jag tänker lite på Northanger abbey (och Jane Eyre förstås) då och då, inte minst som det också här finns en viktig Henry att ta hänsyn till.

Allt detta sammantaget gör Blackmoore till ett småtrevligt lässällskap en trött och kanske regnig söndag när förväntningarna inte är så särskilt höga.

BLACKMOORE
Författare: Julianne Donaldson
Förlag: Louise Bäckelin förlag (2017)
Översättare: Tove Janson Borglund
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan

Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren

Jag har jobbat heltid i 11 månader nu. Men jag skulle inte säga att jag är återställd. Jag tror inte längre att jag blir helt mig själv som jag var innan utmattningen igen. Någonsin. Och jag tror inte heller att jag vill det. Det är ok att vara den jag blev.

Hjälp jag är utmattad är en bra bok, en bok jag nog gärna skulle ha läst våren 2017, på väg mot uppvaknandet efter den allra värsta fasen (mitt inuti den kunde jag ju inte ens läsa). Jag känner igen allt, tankarna är kloka och listorna bra. Samtidigt är jag glad att jag kommit fram till mina egna strategier på egen hand, böcker som denna kan tjäna som påminnelser och bekräftelser.

Det finns mycket i Hjälp jag är utmattad som triggar minnen och väcker smärta. Till exempel inleds det hela med Erica Dahlgren berättelse om när hon kraschade. Min krasch var mindre påtaglig, men den är fylld med så mycket skam och sorg att jag haft svårt att närma mig den. Nu känner jag, två år efter den där dagen, att jag kanske börjar bli redo att vända och vrida lite på den, för att avdramatisera. Jag har också precis läst igenom min sporadiska dagbok från året innan vändpunkten och efter. Det var mycket jobbigare än jag väntade mig. Det är så mycket jag glömt, och så mycket ångest och mörker som gömmer sig med allt det andra glömda.

Idag är läget stabilt. Jag har mina perioder där allt blir för mycket och jag balanserar väldigt nära kanten. Jag är inte längre rädd för att falla ner i en ny utmattning, men jag vet istället att jag är kvar där inne, att jag måste tänka mig för hela tiden. Mina strategier handlar om långsamhet, om att få in vila, rörelse och lugn i varje dag. Om att försöka ha koll på när nej är det stående svaret på allt som går utöver och när utmaning är svaret istället. Mitt minne är rätt förstört, jag minns inte mycket i närtid och också långtidsminnet är svårt att fiska fram allt som oftast. Omständigheterna har inte varit med mig den här tiden då jag kämpat mig tillbaka till någon sorts vardag, så mycket död och sorg, elände… Men det går och på jobbet går det bättre än jag trodde att det någonsin skulle. Hemma också, jag har lärt mig mycket och den jag blev är så mycket bättre för oss alla. Allt handlar numera om att minnas att jag inte längre är densamma, och stoppa de där hetsiga prestationstankegångarna när de kommer över mig. Det går förhållandevis bra.

Ett sätt på vilket jag märker att jag mår bättre är att jag inte känner mig så fångad eller jagad längre. Jag gick till exempel inte in i sommarsemestern med tankar om att den snart skulle vara slut och vintern här, så som jag gjorde för några år sen. Nu är jag lite mer i nuet och kan njuta av en regnig trökdag i september lika väl som en solig ledig dag i juli. Det är befriande.

Jag befinner mig alltså nästan precis två år från min krasch och ett år från återgång till ett vardagsliv. Det blev som det blev och det blev rätt bra till slut. Jag umgås med mycket litet bitterhet över allt det här, jag försöker och lyckas ofta se det som en nystart mot ett bättre liv. Men helst av allt hade jag naturligtvis sluppit dramatiken.

Hjälp jag är utmattad är en bok som fångar upp sådana som jag, sådana som kanske befinner sig lite tidigare i processen och säkert också de som befinner sig längre fram, som varit ”friska” ett tag och kanske glömt. Det är viktigt att påminna sig, alltid, för oss alla.

HJÄLP JAG ÄR UTMATTAD
Författare: Clara Lidström och Erica Dahlgren
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

En helg

Jag är ganska trött just nu så den här helgen gick i vilans och läsningens tecken.

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Ny dag, ny bok, samma förträffliga lässällskap. #fiktiviteterläser2018 #läst2018

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 23 Sep 2018 kl. 7:41 PDT

Blå gryning av Ann Cleeves

På grund av att jag råkat läsa baksidestexten på en bok i den andra Shetlandskvartetten så visste jag redan från början att det som händer i den här boken ska hända. Det som händer i slutet. Jag brukar inte vara spoilerkänslig, men här hängde vetskapen över mig från allra första sidan, grundhistorien blev rätt oengagerande. Tankarna om ”nu kanske, eller nu” tog över. Det kanske förstörde lite av min läsupplevelse. Men ärligt talat tror jag inte att jag klarat av det så bra om jag varit oförberedd.

Miljön är om möjligt än mer ödslig än vanligt. Perez barndomsö är, hm, liten… Där finns en fyr, en gemensamhetslokal och en forskningsstation. Och några hus. Det är det hela. Hela dramat, som verkar inledas när en kvinna dödas natten efter Perez förlovningsfest, utspelar sig i den väldigt klaustrofiskt instängda och till naturkrafterna utlämnade miljön. Det är svårt att andas.

Jag är helt tagen av det där ooväntade som hände. Jag kommer förstås läsa vidare in i nästa kvartett. Hur skulle jag kunna låta bli?

BLÅ SKYMNING
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Blue lightning
Sista delen i den första Shetlandkvartetten, tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter och Rött stoft
Köp den t.ex. här eller här.

Träskkungens dotter av Karen Dionne

Vad kan man kalla Träskkungens dotter annat än en mörk saga. Möjligen kan man säga att historien inleds i en liten strimma ljus, men väldigt snabbt övergår tonen i moll och mörkret sänker sig. Det gillar jag förstås.

Det är en Helena som är huvudperson och berättare här, en av få namnar jag stöter på i litteraturen. Den här Helena är plågad av sitt förflutna, full av en inre konflikt hon burit länge, alltid och hon är väldigt trasig. Men hon är också lyckligt gift med en man som kanske inte förstår henne, men ändå ger henne utrymme att göra det hon måste (som att dra ut i skogen och jaga i en vecka utan några frågor eller krav). Och så har hon två döttrar som hon skulle dö för.

Boken inleds med att Helena får veta att hennes far rymt från fängelset där han suttit inspärrad i många år, för att han kidnappat och förgripit sig på Helenas mamma, bland annat. Helena känner att hon behöver leta reda på pappan eftersom hon är den enda som kan. Parallellt med att vi får följa Helenas sökande får vi följa med tillbaka till träskmarken där den lilla dysfunktionella familjen levde i lågintensiv skräck för träskkungen som höll dem fångna. Jag tycker mycket om hur Helena får vara dubbel i sina känslor, hon älskar den här mannen som hon inte förstod förrän i tonåren var hennes fångvaktare, och hon hatar honom. Det hade så lätt kunnat bli en mycket sämre bok genom att göra mannen till ett monster, här får han vara en djupt störd individ som samtidigt delar stunder av ömhet och beundran inför naturen med sitt barn. Helenas ambivalens känns i hela kroppen och den gör boken såväl omöjlig att lägga ifrån sig som djupt oroande och perfekt att tänka vidare på långt efter att den är utläst.

TRÄSKKUNGENS DOTTER
Författare: Karen Dionne
Förlag: Nona (2018)
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The Marsh King’s daughter
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fanny på Kulturkollo

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag brukar tänka om Jonas Gardell att han räddade mitt liv när jag var i tonåren. Det är förstås en smula överdramatiskt, men när det kommer till Jonas Gardell är överdramatiskt precis så som det bör vara. Sanningen är den att han i alla fall gjorde min tillvaro mer uthärdlig genom att finnas där och skriva sina böcker och delge mig sin förtvivlan, den som jag kände igen så väl. Jonas Gardell lovade mig att det fanns ett vuxenliv som skulle kunna bli värt att leva.

Till minne av en villkorslös kärlek är mycket. Det är berättelsen om Jonas liv, om Jonas mamma Ingegärd vars liv inte blev som hon önskade. Det finns så mycket att säga om denna mamma, jag lämnar den delen av boken till ett inlägg på Kulturkollo, du hittar det här

Till minne av en villkorslös kärlek är också en gåva till mig. Till den läsare som inte läst utan inhalerat, burit vid sitt hjärta, (nästan) alla de böcker Jonas Gardell skrev också innan Torka aldrig tårar utan handskar. Här tolkas och analyseras dessa verk utifrån människan Jonas Gardell (må vara den fiktiva, och döda, människan Jonas Gardell, men ändå…). Det är, för mig som älskar intertextualitet och litteraturanalys, en underbar gåva.

Till minne av en villkorslös kärlek är genomsyrad av allt det jag kommit att betrakta som Gardelskt. Det bibliska språket, det predikande, omkvädena, legenderna, fokus på kvinnoporträtten, det småttigt vardagliga som är det största.

Det som får mig att avsluta den här boken tårögd är ändå den oändliga kärlek som Jonas lyckas förmedla till och kring sin mor där i slutet. Barnets av födseln nödvändiga kärlek till sin förälder, den som inte alltid är enkel. Skildringen av demensens härjningar krossar mitt hjärta, men hur kärleken ändå ligger där under ytan och vinner lagar mig litegrann. Det är en fin berättelse jag tagit del av, men samtidigt troligen något av det sorgligaste jag någonsin läst. Liv som inte blivit fyllda med det de skulle bli fyllda med är alltid förfärliga att läsa.

TILL MINNE AV EN VILLKORSLÖS KÄRLEK
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

En helg

Ungefär hela den här helgen har gått åt till att ta in och bearbeta två kulturella uttryck, två riktigt fantastiska och smärtsamma kulturella uttryck som väckte oanade sorgeminnen i mig. Precis så som det är när det är som bäst. En bokrecension kommer förstås vad det lider men för nu nöjer jag mig med att rekommendera och samtidigt utfärda försiktighetsvarning för denna bok respektive film:

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Och sen avslutade vi den av bokläsning sorgtyngda lördagen med en av de tyngsta och absolut bästa filmer jag sett. Någonsin.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 15 Sep 2018 kl. 11:47 PDT

Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

Making a murderer

Några år efter alla andra har jag nu precis avslutat tittningen på Netflix-serien Making a murderer och vad kan man säga? Jo, jag kan säga att den är helt jäkla ogenomträngligt förfärlig. Jag vet inte när jag mådde så dåligt av något som jag gjort under de här tio avsnitten. Jag fick ta till överlevnadsmekanismer som att sticka intensivt på sjal för att kunna ha lite ofokus, och att tvätta hjärnan med komediserie efteråt. Det har varit förfärligt.

Att det varit förfärligt för mig är förstås väldigt småttigt att framhålla i sammanhanget…

Making a murderer är bra, oerhört dramaturgiskt imponerande. Det är förstås väldigt vinklat, det är alla dokumentärfilmer, jag förstår att det finns en del jag inte får veta, men det är ändå galet fascinerande och förfärligt som det är. Värst är inte Steven Averys situation, värst är det att se 16-åriga Brendon Dassey ledas av polisens utredare in i en berättelse som är uppenbart falsk, men som han inte tar sig ur.

Jag vet inte efter att ha sett serien vem som mördade Teresa Holbach. Jag tror inte att det var Steven Avery, jag är rätt säker på att det inte var Brendan Dassey. Alternativen, just nu kretsar (försvarets) misstankarna kring Brendans bror och styvfar, är alla fasansfulla. Oavsett vilket kan jag tycka att också denna gång (som nästan alltid i true crime-sammanhang) hamnar offret i bakgrunden. För Teresa Holbach finns ingen rättvisa att få, hennes liv är över och troligen kommer hennes död inte ens leda till att rätt gärningsman spärras in och hindras från att begå fortsatta brott. Igen (det är ju det som är det värsta med det första fallet där Steven Avery satt fängslad i 18 år för en våldtäkt medan den verklige gärningsmannen gick fri och förgrep sig på kvinnor). Det är så genomgripande sorgligt alltihop.