susnet.nu statistik Fiktiviteter – när den verkliga verkligheten inte räcker till…

Ulrikas bok

Jag vet inte vad det är, men jag läser liksom det här med ena ögat eller halva hjärnan. Kanske är det att jag ju egentligen är djupt ointresserad av hur de hade det på präst- och herrgårdarna ”förr i tiden”. Kanske att jag allt för ofta förtränger att jag vill ha riktigt mörker och inte allt bara för att det är historiskt. Litegrann kan det också vara att Ulrikas bok är första delen i en serie och de systrar som inte är Ulrika och som ska få egna böcker vad det lider intresserar mig mer. 

Ulrikas bok är inte dålig, men för mig ganska ointressant. Avslappnande semesterläsning är det hur som helst när en inte orkar ta in typ någonting. Och Maria Gustavsdotter är förstås skicklig på snickeriet, men jag hoppas på att seriens fortsättning griper tag lite mer. Först då kan jag tänka mig att läsa vidare, nästa semester när jag detoxar från teknik och sånt…

Ulrikas dagbok av Maria Gustavsdotter. Historiska media

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Här var det rätt bra älvaction hörrni! Inte War for the oaks-bra eller Tithe-bra men nära nog. Mycket långt bort från Melissa Marr-dåligt (elakt men i efterhand minns jag Marrs bok som betydligt sämre än vad recensionen antyder) i alla fall ;-)

Älvor är ju knepiga som vi som försökt bekanta oss med dem genom litteraturen vet. Och därför är det alltid lika chockartat trevligt när en dyker på guldkornen. Vad det är som gör de bra böckerna om fefolk bra är svårt att säga men det jag gillar med Lament är Dee. Och det lediga språket, de är slängda i käften men till precis rätt gräns. Det finns en lätthet i mörkret som passar väldigt bra med temat, älvor är ju per definition lättsamma, svävande och livsfarliga på en och samma gång. Mörker och ljus. Änglar med huggtänder. 

Egentligen är väl Lament mycket av en blåkopia på Tithe om jag tänker efter och minns rätt men det finns något i Lament som jag gillar ändå, eller så är det precis nog länge sen jag läste Tithe. Det är bland annat det där med musiken som jag gillar och som borde vara ett självklart inslag i all älvlitteratur. Det finns en uppföljare till Lament också och den ska handla om James så den läser jag nog också. James är den där typiska sidekicken men på ett väldigt sympatiskt sätt. Jag vill att det ska gå riktigt bra för honom i livet men med tanke på att han är påväg till någon mystisk magiskola med Dee känns ju det högst osannolikt som framtidsscenario…

Lament av Maggie Stiefvater. Scholastic

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Att skriva

Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola.

Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar fördelen med att utgå från sina inre bilder. Ett problem med King är att han kan vara rätt gubbig (jag uppfattade honom så i framförallt Det men tycker mig ha anat det också annorstädes, kanske har det blivit bättre med tiden?) och det tycker jag också förklaras i boken inte minst i den där litteraturlistan över favoritböcker på slutet, har han gillat tre kvinnliga författare (förutom sin fru) bland de femtio (nej, jag har inte räknat och överdriver förstås men det är en svidande minoritet som är skrivna av kvinnliga författare)?

Att skriva är en himla rolig och livfull bok att läsa, även om den på intet sätt ger den fulla förklaringen till karlns furiösa utgivningstakt. Men jag tror att den ligger där någonstans, det ligger något i den jämförelse han gör med Oates och Rendell, kanske är de mindre rädda att lämna ifrån sig material än många andra. Det finns fördelar och nackdelar med alla förhållningssätt, ger man ut extremt genomarbetade böcker som exempelvis Donna Tartt undviker en kanske storslagna romaner som avslutas med trehundra sidor ren skit. Å andra sidan blir det bara tre böcker på trettio år och det är också synd.

Att skriva- en hantverkares memoarer av Stephen King. Bra böcker

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Författaren i familjen

Allra först måste jag säga att jag nästan är chockerad över att det är samma författare som skrivit den här boken som också har skrivit den relativt lättglömda Allt jag önskarVisst den senare är helt ok och jag tänker ha med den på bokcirkeln på jobbet i höst för att det finns en del att diskutera, men Författaren i familjen är ju en pärla i en helt annan dimension. Den är smått fantastisk. Och så är det den som är debuten…

Med nästan osynligt små medel skapar Delacourt en familj jag aldrig kommer glömma, älskarinnan, Dumbo, brodern med vingarna och syster stenhjärta. Så fina de är, och så eländigt sorgliga och små. Bokens jag har verkligen förmågan att se sina föräldrar som människor i all sin nakna litenhet, det är också en förmåga som jag själv önskar mig. Det där att förlåta eftersom vi ju faktiskt kräver för mycket, det finns inget att förlåta… Över huvud taget är människosynen i den här boken fantastisk vacker och inspirerande. Jag önskar att jag vore mer som Eduard, en bättre människa.

Jag älskar dessutom att få lära mig att vår superhjältekraft är att rädda människor med hjälp av våra ord!

Författaren i familjen av Gregoire Delacourt. [Sekwa]

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sista andetaget

Paddy Meehan alltså, jag älskar henne bara mer och mer. Och i Sista andetaget har hon blivit vuxen, accepterar sig själv och struntar i att viktnoja hela tiden. Det gör hon så himla rätt i!

Sista andetaget är bäst i serien tycker jag. Läste på Goodreads om någon som inte läst de andra och tyckte att Sista andetaget var trist för att det inte hände något. Och det är ju sant, det händer inte jättemycket. En man med vilken Paddy har ett förflutet blir mördad i bokens första kapitel och sen får vi följa Paddys förtryckta sorg och journalistiska drivkraft att avslöja vad som hände. Det är länge lugnt, stilla, försiktigt, ömsint och väldigt, väldigt fint. Jag vill aldrig att Sista andetaget ska ta slut. Och när den verkligen tar slut är det på ett sätt som jag har svårt att begripa om jag gillar eller inte. Det är helt chockerande.

Jag förutsätter att serien om Paddy Meehan är det bästa Denise Mina gjort men jag ska absolut läsa vidare nu. Nämast med Garnethill som återutges av modernista i höst.

Sista andetaget av Denise Mina. Minotaur

Tidigare böcker i serien om Paddy Meehan: Blodsarv och Vargtimmen

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Bübins unge

När jag läser Bübins unge känner jag en stor önskan att vara litteraturvetare, jag skulle vilja ägna en doktorsavhandling åt att gräva mig in i Mare Kandres bildspråk och tankevärld. Trots, eller tack vare, mörkret vill jag gå in i Bübins värld och inte komma ut förrän jag några år senare förstår den. 

Läsaren får ingenting gratis här och väldigt få ledtrådar om vad som är fiktiv verklighet och vad som är inre, själslig kamp. Min tolkning är att det mesta sker i flickans inre, men helt säker är jag inte. Det tycker jag om. Säker är jag på att en flickas transformation till kvinna står i centrum och det känns sorgligt ovanligt. Vuxenblivandeböcker handlar ofta om pojkar, menstruationens revolutionerande attack på flickkroppen är väldigt frånvarande som tema (Carrie är det enda undantag jag kommer på just nu men det måste finnas fler). Därför är Bübins unge så viktig. Och för att den är vacker i all sin gotiska svärta, den smyger sig in under huden och slår rot.

Och nu är jag påmind om hur fantastiskt vackert och viktigt Mare Kandres författarskap var och är, i min värld av litteratur kommer nog bara Christine Falkenland riktigt nära i tema och språk.

Bübins unge av Mare Kandre. Albert Bonniers förlag

Andra om Bubins unge: FeministbiblioteketBokmania

Denna bok är en del av min feministiska läsning som du kan läsa mer om här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Öde

Oj! Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.

Siris liv, som hon beskriver det, är så skrämmande mörkt och motigt. Hon är så ensam och oälskad att hon låter sviniga karlar göra vad som helst mot henne. Hon vill att de ska göra det så att hon slipper. Som jag avskyr dem, de där två männen från det förgångna som hakar sig fast vid Siri. Far och Samuel. Allt de gör mot henne, det är inte utan att jag vill klösa dem lite.

Att Öde handlar om psykoanalys känns helt rätt med tanke på allt Christine Falkenland också skrivit, att utforska det inre landskapet är liksom hennes grej. Öde och Quinnan och dr Dreuf av Mare Kandre tycks som sprungna ur samma tanke om kritik mot mäns tolkningsföreträde av kvinnors inre, en samtidig utforskning av psykoanalysens inre verklighet. Jag tycker mycket om också den aspekten.

Öde av Christine Falkenland. Månpocket

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Jag ser att ni är flera som tagit er an att lista årets hittills bästa böcker, sex stycken. Ni är duktiga ni! Jag har antecknat bland era tips och fyllt på min ynkliga lilla läslista (…) och som tack för det måste jag förstås också bjuda på en topplista men eftersom jag alltid ska vara lite extra så blir det en topp 7 (nej, jag kunde inte plocka bort en till!), utan inbördes ordning:

The language of dying av Sarah Pinborough

En galet vacker och naken skildring av döendet och livet, med precis lagoma mängder magiska inslag.

In i skogens djup av Jean Hegland

Syskonkärlek deluxe, i vildmarken, under och efter samhällets sönderfall.

En mörderska bland oss av Hannah Kent

En historisk mörderskeberättelse av bästa märke. Skitigt, kallt och hostigt på Island.

Den utvalde  av Lois Lowry

Mystisk och magisk ungdomsbok som ska bli film, hur nu det ska gå till…

Oceanen vid vägens slut  av Neil Gaiman

Det är Neil Gaiman, det är fantastiskt, vi jobbar gemensamt för att glömma att vi någonsin läste om masken (förlåt!)

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

Årets viktigaste, kanske årets bästa. Recension kommer i samband med en politikbonanza jag planerar till augusti/september

Om jag stannar av Gayle Forman

Oförglömlig ungdomsbok. Fantastisk, läs! Recension ligger i pipeline.


PS – det var jättesvårt att välja!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Allt det jag fastnar för i den här boken och i mig själv… Så mycket! Så bra!

  • Att det som jag tror ska vara en bok om barnlängtan och kamp är det men också så mycket mer!
  • Att Klara Zimmergren inleder boken så himla stenhårt och osentimentalt att jag gråter redan på sidan 16.
  • Att jag uppenbarligen tänker så mycket på att min katt, som jag älskar mer än jag trodde var möjligt, nyss fyllt tio hela år och logiskt sett inte har hundra kvar att leva, att Klaras berättelse om sin hund rör mig till tårar utan ansträngning. Och hur hon beskriver sorgen efter ett djupt älskat djur så bra.
  • Att hon verkligen får med hur förhållandet mellan att längta ett barn och att längta en hund (eller katt eller hamster eller) är så komplext. Att det spelar roll att nyss nämnda katt föddes samma dag som vi fick vårt första missfall och kom till oss den sommaren för att läka oss. Att hon låg vid min mage och spann när jag bar barnen jag skulle få föda och att de älskar henne mer än livet, tillber. 
  • Att jag är helt oförberedd på hur den här boken skulle beröra mig, det borde jag naturligtvis inte ha varit.
  • Att Klara Zimmergren inte bara är en av de roligaste kvinnorna i det här landet, hon är en av de klokaste också, och så formulerar hon sig med precision, det går säkert hand i hand.
  • Att jag älskar den här boken en hel del.

Längtan bor i mina steg av Klara Zimmergren. Forum

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sagas bok

Såhär är det. Jag älskar Elsie Johanssons böcker om Nancy, Glasfåglarna, Mosippan och Nancy, bortåt vansinnets gräns (nåja, men jag tycker mycket, mycket om dem i alla fall). De är tre av de bästa böcker jag läst. Någonsin. Tå-Pelles Nancy är en av mina bästa fiktiva vänner.

De böckerna är tills nu det enda av Elsie Johansson jag bekantat mig med. Inte ens poesin har jag läst utöver. Men när nu Sagas bok kom kände jag en plötslig längtan att återknyta bekantskapen. Sagas bok är en berättelse om utanförskap och att lämna det bekanta bakom sig. Saga är utsatt och lite rädd för att gräva i det förgångna och det undanträngda men hon gör det eftersom hon måste. Det är fina teman för en djupdykning. Men jag fångas aldrig riktigt. Sagas bok är fin på sitt sätt men den brinner aldrig riktigt i mig. Ibland känner jag att den nog är för förklarande, för ordrik. Jag tycker mycket om det där lite aviga hos Saga som jag också känner igen från Nancy. Jag kan inte förklara det närmare men det finns en kantighet inte bara i karaktärerna utan också i berättelsen, stilen, känslan som jag är väldigt svag för. Sagas bok är inte min bästa bok men den manar mig i alla fall vidare in i Elsie Johanssons författarskap, jag måste förstå och utforska den där avigheten som jag känner igen mig ganska mycket i.

Sagas bok. En trovärdig historia av Elsie Johansson. Albert Bonniers förlag

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mina förväntningar på den här boken var verkligen skyhöga, främst på grund av grundförutsättningen – ett liv som levs om och om igen, men också för att den blivit så prisad och omtalad. Jag tror inte bara att det beror på förväntningarna men jag är riktigt besviken faktiskt. Visst är det välskrivet och visst är det bitvis intressant och hänger ihop och är gripande ibland. Men allt för sällan. Jag känner inte särskilt mycket för de här personerna särskilt ofta. Ibland glimrar det till, som när lilla Ursula tvingas leva om samma hemska dagar om och om igen för att dö om och om igen på samma sätt tills hon finner lösningen. Men glimret är för sällsynt, allra mest tycker jag att Life after life är lite som vispad grädde – fluffig och rätt tom. Det är inte dåligt eller bortkastad lästid, men det är så långt ifrån det jag trodde att det skulle vara och det är ingen bok jag kommer bära med mig. En bok i mängden helt enkelt och det trodde jag verkligen inte på förhand.

Life after life av Kate Atkinson. Doubleday

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sommaren utan regn

Att värmen gör något med oss människor är väl de flesta av oss överens om. Den där värmen som inte släpper taget och som inte erbjuder någon lättnad i form av nattliga regn eller vindar, inte minsta bris. När badvattnet inte svalkar och duschen eller den fuktiga källaren kanske är enda räddningen från de tankar som väcks, kroppen som kämpar för att inte ge upp… Så kan det faktiskt kännas ibland och just den känslan skildras riktigt exakt, nästan obehagligt exakt, i Maggie O´Farrells Sommaren utan regn.

Jag har bara gott att säga om den här romanen – den är lättläst, persongalleriet är rikt och ingen är särskilt lättvindig att vare sig förstå eller tycka särskilt mycket om, till en början vill säga. Det är en bok helt orädd för att smutsa ner karaktärer med brister och felval och allmän elakhet. Det är en skildring av en familj som är som en familj och det gillar jag. Nu efteråt kan jag inte välja vem jag tycker mest synd om eller vem jag gillar bäst, de är en enhet så trasig och stark att jag för allt i världen inte vill krypa in och tillhöra den men jag vill gärna sitta i soffan bredvid och se dem bråka och kramas och läka.

Vad mer? Inte mycket, Sommaren utan regn är en bra bok, en perfekt sommarbok, en lättläst, avslappnad ledighetsbok som inte är rädd för att i alla fall snegla ner i djupet. Och det djupet är både det som finns i en familj och det som finns i oss alla, det där lite skrämmande, mörka som vi alla bär på och som hålls någorlunda stängt av den här civilisationen som omger oss, men som en långvarig värmebölja med vidhängande vattenransonering till slut kommer att lyfta på locket till. Det djupet. Och det tål att betraktas.

Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell. Etta förlag

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Min relation till Neil Gaiman är mer komplicerad än jag skulle vilja. Jag älskar karln, han verkar vara en fantastiskt fin människa med alla de rätta värderingarna och infallen. Älskar! Han har dessutom skrivit två fina Doctor Who-avsnitt och det ska aldrig förringas. Jag tycker mycket om Sandman-serien som jag inte är riktigt färdig med än. Neverwhere tog jag mig aldrig in i, den ska få en ny chans snart, medan Coraline var en fantastisk läsupplevelse. Men sen har vi debaclet med Amerikanska gudar som jag verkligen inte gillade alls. Över huvud taget. Jag blev så förvånad där att jag blev osäker på mig själv. För jag vet att det ju inte är Neil det är fel på. Gissa om jag var lite småskakig när jag gav mig i kast med Oceanen vid vägens slut.

Tack och lov tog det mig inte många minuter att inse att det här var mer min Coraline än min Amerikanska gudar. Oceanen vid vägens slut är sagolik och varm och förvriden och lite sned och alldeles fantastisk fel. Barn som far illa och tvingas slåss mot något ont. Föräldrar som gör de mest förfärliga saker med sina barn utan att kanske veta om det. Och ändå den där värmen, den där tryggheten som vara barnets tillit kan ge. Fantasin flyger genom Oceanen vid vägens slut och jag blir varm av att allt det som jag visste att Neil Gaiman kunde vara får färdas fritt. Det finns inga gränser eller regler, allt går. Gaiman är som allra bäst när han är barn och låter oss läsare också vara det. Jag bestämmer mig omgående för att läsa allt han skrivit för barn och unga innan jag ger Newerwhere en ny chans.

Som ett ps kan jag nämna att jag aldrig kommer glömma den där hemska masken, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Den är det ultimata beviset för att det är i detaljerna det sitter. Och i den där förmågan att sväva ut i fantasin med hjälp av det ytterst, jätteäckligt, påtagliga… 

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Bonnier Carlsen

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jag tycker mycket om den här bokserien som inleddes med Rör mig inte. Det är språket, de komplexa karaktärerna och Juliette som gör det, i den ordningen tror jag. Juliette är förvisso väldigt, väldigt irriterande stora delar av tiden, i alla fall hela Rädda mig inte, men hon rör sig, hon är påväg någonstans. Mot att finna sig själv och det är faktiskt en av de bästa sakerna med Sätt mig i brand, att hon gör det. Juliette äger! 

Jag gillar hela boken även om det blir lite kliché ibland, Tahere Mafis kliché är ändå lite annorlunda än alla andras. Karaktärerna (de flesta av dem) bär på en mognad och jag är särskilt förtjust i Juliettes gnabbiga vänskap med Kenji, där är det aldrig något tal om att något ska gå sönder. De romantiska förvecklingarna är mindre jobbiga i Sätt mig i brand än i de tidigare böckerna och det stör mig faktiskt. Jag har älskat utmaningen i att heja på en kille som gör helt sjuka saker, att brottas med mig själv i den frågan. Här blir det helt plötsligt snabbt oproblematiskt eftersom ingenting är som vi trott och han är ju snäll egentligen. Det känns nästan lite fegt även om det förstås är logiskt då vi sett genom Juliettes ögon och hon har aldrig riktigt haft hela historien. Det är nog mer frustrationen i det, den jag delar med Juliette, jag störs av än själva twisten. Mot slutet blir Sätt mig i brand en sorts superhjältesaga och det får mig förstås att hoppas på en filmatisering, men då skulle språket gå förlorat så jag vet inte ändå. Hur som helst så tycker jag väldigt mycket om de här böckerna, det kommer bli omläsningar och jag hoppas på mer från Tahere Mafi, mycket mer!

Sätt mig i brand av Tahere Mafi. B. Wahlströms

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Norrsken

Du har semester. Du vill läsa något lättsmält men ändå lite komplext och kanske till och med med mörka stråk. Du vill ha välskrivet, historiskt och medvetet om kvinnors utsatthet. Komplicerade familjerelationer, kärlek och förvecklingar. Du är inte rädd för att ge dig in i en serie som ännu inte är färdigskriven. Är det så så tycker jag absolut att du ska läsa Frida Skybäcks senaste bok Norrsken. Den handlar om Cecilia och är allt det där jag beskriver. Möjligen är huvudpremissen, vad som hänt Cecilia, allt för tydligt avslöjad allt för tidigt men det enda som egentligen stör mig här är att det inte finns något slut än, jag lär få vänta ett bra tag på att få veta hur det går…

Norrsken av Frida Skybäck. Forum

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest