Efter en vecka av försjunkande i tegelstenar – vilka som lästs, vilka som inte lästs, vad en tegelsten egentligen är – så är det nu dags för tunnisarna. Lyran vill att vi i veckans tematrio berättar om tre korta böcker (100-150 sidor) som stannat i medvetandet.
Mörkt vatten av Joyce Carol Oates är en inte helt fantastisk men otroligt tät bok som är väldigt svår att släppa. Jag läste den i våras och det händer att den fortfarande kommer in i mina tankar. När jag sitter i en bil eller i närheten av vatten…
Min skugga av Christine Falkenland är en helt fantastisk kortroman som visar tjusningen med ”genren” – Falkenland är en mästare på att trycka in en hel värld på få sidor och ändå få det att kännas luftigt. En oerhört bra bok.
Robson av Pernilla Glaser är det i och för sig ganska länge sedan jag läste men jag minns fortfarande hur den nästan slet sönder mig inifrån. Det är hennes debutroman och handlar om hur hon mötte och förlorade sin kärlek, Robson. Oerhört fint och sorgligt om en kort tid (och på få sidor) som dröjer sig kvar.
Jag jobbar dubbelpass idag – morgon och kväll och nu såhär i mellantid är jag hemma för att äta, maila, plugga och lite vad jag hinner. Allt stannade dock upp när jag i brevlådan hittade ett pocketkedjepaket innehållande två böcker jag länge velat läsa och dessutom lite bonusgodis… En av böckerna hade färdats ända från exlibriscia via Boktradition, Maritas bibliotek, Enligt O och Hanna. Tusen tack Hanna för månadens paket!
Himlen i Bay City är en väldigt lättläst bok och samtidigt oerhört svår. Språket är å ena sidan enkelt å andra sidan en djup, förtrollad skog som man kan förvilla sig långt in i. Berättelsen är enkel och rak men samtidig oerhört slingrig. Huvudkaraktären är meddelsam och ärlig och samtidigt helt enigmatisk också för sig själv. Himlen i Bay City är helt enkelt en liten egen verklighet innanför två halvmjuka pärmar.
Amy växer upp i ett hus i en vanlig stad i USA under sent 70-tal. Hennes mor och moster är starkt sammanbundna med sitt förflutna i den gamla kontinenten Europa och den ständigt närvarande förintelsen som fortfarande pågår, inte minst inom och runt Amy. Natten mellan den 4 och 5 juli 1979 händer något som på ett sätt ändrar allt och på ett annat ingenting alls. Det är om tiden runt denna avgörande händelse som boken handlar men vi får också möta Amy i nutid när hon arbetar som pilot och försöker fly från alla minnen och allt som inte kan göras ogjort.
Läsaren får veta allt som finns att veta om himlar. Hur de ser ut på olika platser, vad de sett och kanske framförallt att man inte kan lita på dem… En annan viktig lärdom och huvudpoäng är att man aldrig kan komma undan historien, vare sig den egna eller mänsklighetens, hur man än försöker bränna den från sin näthinna. Den kommer alltid tillbaka i mer eller mindre bekant form för att göra sig påmind.
Himlen i bay city är en av mina största läsupplevelser på länge och jag är glad att den motsvarade mina mycket högt ställda förväntningar. Den är trots det en väldigt svår bok att recensera. Den troliga anledningen till det är att jag upplever Himlen… som en bok där en ganska liten del av berättelsen händer i själva boken medan resten formar sig inuti mig. Boken blev ganska snart en utgångspunkt för inre diskussioner om det förgångna som lever vidare, vrede, sorg, familj, uppväxt och om att leva vidare med alla minnen. Det gör det svårt för mig att säga så mycket om boken eftersom jag är osäker på vad som händer i den och vad som händer i mig. Men jag kan sträcka mig så långt som till att säga att den är sorglig, tung, vacker, humoristisk och alldeles, alldeles underbar…
~Sekwa, 2010~
Läs också Jonas Thentes recension som väckte mitt intresse för boken och Helenas fina recension på Bokhora.
I veckans bokbloggsjerka gäller det att inventera att läsa-hyllan och redogöra för hur många böcker som återfinns där. Själv har jag en hylla (eller ett hyllplan egentligen) för biblioteksböcker och en för recensionsexemplar och på dessa står just nu sammanlagt 19 böcker. Borträknade är då ett tiotal kursböcker. Egentligen borde några andra böcker som jag planerar att läsa snart och som står utplacerade i bokhyllan också räknas med men då blir det alldeles för krångligt och alldeles för många böcker. Till saken hör dessutom att hälften av alla lånade biblioteksböcker brukar lämnas tillbaka olästa så det är långt ifrån säkert att alla 19 böcker kommer att bli lästa över huvud taget.
Snyggt uppradade i katträdet för fotografering ser ni här mina nyförvärv – muggarna. Tack och lov har jag fått med maken på idén att byta ut våra fula blåa muggar mot såna här skönheter. Priset gör förstås att bytet sker lite pö om pö men slutresultatet kommer att bli väldigt bra. Tänk att öppna skåpet för att hämta en temugg och mötas av en rad såna här, bara tanken… Näst på tur att inhandlas är nog Persuasion och The Body in the Library…
Jag förälskade mig i Steinar Bragis rosade (den var bland annat nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i år) Kvinnor redan på första sidan och sedan hängde jag liksom med genom hela den mardrömslika berg- och dalbaneturen. Efter att ha läst ut boken satt jag i fåtöljen och flämtade med känslan av att ha åkt ett ganska stort antal varv i en torktumlare… Kvinnor är sannerligen en bok som lämnar sin läsare med fler frågor än svar. Om man nu kan säga att det är en bok som lämnar läsaren över huvud taget…
Handlingen i mycket kort korthet: Eva flyttar in i en lägenhet. Hon är ledsen och besviken över livet men hoppas på en bättring och återförening med pojkvännen. Eva känner sig illa till mods i lägenheten. Det händer mystiska saker. Allt blir bara värre och värre.
Det är oerhört svårt att skriva en recension av en bok som man inte vill avslöja för mycket om och som jag dessutom, om sanningen ska fram, än så länge bara har fattat hälften av. Gåtorna är så många – varför är Eva i lägenheten, vari består det mystiska och skrämmande, vem ligger bakom, ligger någon bakom, vad händer, varför händer det, händer det över huvud taget? Och jag har fortfarande ingen aning, pusslandet pågår i mitt huvud och jag misstänker att jag aldrig kommer att nå några svar eftersom de inte finns. Det jag vet är att Bragi berättar en stark berättelse om inre kamp, om hopp, förtvivlan, ensamhet, kvinnoförakt och om stunden när rädslan för att ge upp försvinner (och vägen dit).
Det finns ett kapitel i slutet av boken som är en nyckelscen till förståelsen av vad som händer med Eva. Den är fasansfull och involverar en liten flicka, Eva, en svår situation och ett val. Egentligen är det en förtvivlad scen men när Bragi plötsligt och utan att åter kommentera händelsen lämnar det därhän för att gå vidare blir det ingen tid för längre gråtattacker. För mig är det inte bara en av nycklarna till berättelsen utan också till förståelsen av varför Steinar Bragi är en så skicklig författare. Han försjunker inte, drar inte fram violinerna utan går istället vidare till konsekvenserna av valet. Han följer berättelsen istället för att hemfalla åt sentimentalitet vilket är snyggt och väldigt befriande. Det betyder förstås inte att jag glömmer kapitlet eller vårdar det mindre ömt i mitt tårkanalade minne men det hjälper mig att placera det i sammanhanget snarare än att lyfta fram det som huvudsak och slutpunkt i berättelsen.
Vill man läsa något riktigt otäckt, klaustrofobiskt och alldeles, alldeles underbart ska man alltså läsa Kvinnor av Steinar Bragi. Min känsla är att den tappar lite i fantastiskhet mot slutet när berättelsetrådarna flyger åt alla håll men jag är inte säker på om jag har rätt. Den här boken kan man aldrig riktigt säkert veta var man har nämligen.
~Natur & Kultur, 2010~
Bokbabbel bekänner idag vilka tegelstenar hon inte läst trots att hon vill och uppmanar oss att göra detsamma (Ord och inga visor har redan svarat). Det ska erkännas att det finns en del att bekänna på den punkten så jag listar härmed några dåliga samveten av den tjockare varianten. Sägas bör dock att det dåliga samvetet är ganska litet eftersom vissa av böckerna säkert inte är särskilt bra och då gör det inget att jag inte läst dem och de som är bra kommer jag säkert att läsa senare…
Anna Karenina är en koloss som jag faktiskt började på för ganska många år sen, som jag då tyckte om men sen var tvungen att lämna tillbaka till biblioteket och så föll den i glömska. Nuförtiden står den i bokhyllan vilket borde borga för att jag någon gång kommer att få lust och ork att verkligen ta tag i den igen.
Jane Eyre kanske inte betecknas som någon tegelsten men ganska tjock är den allt. Den är inte alls något dåligt samvete eftersom jag nu (sen ett halvår tillbaka) läser den. En ren njutning och väl värd att vänta på.
Murakamis Fågeln som vrider upp världen är en riktig tegelsten som jag längtar efter att få tid att läsa. Jag har hört så mycket positivt om den men hittar inte tiden att ge mig in en sådan tjockis just nu. Det får nog bli någon av de mer hanterbara Murakamisarna först.
Och så Brott och straff förstås… Jag befinner mig någonstans ganska precis mitt i den här tegelstenen och tycker att den är väldigt intressant men läsningen går ändå trögt. Brott och straff är mitt sällskap riktigt långsamma dagar på biblioteket och vi har inte haft några sådana på ett tag 
Vilka är dina olästa och efterlängtade tegelstenar? Vilka av dem jag nämnt har du läst och vad tyckte du?
Precis som jag trodde så har augusti varit en intensiv läsmånad. Mestadels beror det förstås på att det kommer många nya, läsvärda böcker i början av hösten som förstås måste läsas och tyckas om. Och så dyker det alltid upp redan utkomna böcker som lockar till allt längre höstkvällar i läsfåtöljen.
Så vad har jag läst då? Jo – en deckare, ett tätt drama, en vampyrbok, några böcker om ondska och lite annat smått och gott. Glädjande nog har jag inte stött på några rejäla bottennapp under perioden. Inger Edelfeldts Samtal med djävulen var förväntat bra och intressant liksom Ann Heberleins En liten bok om ondska. Den största positiva överraskningen bjöd Josefin Sundström på med sina Vinteräpplen. Men allra, allra bäst under augusti var de två senast utlästa – Steinar Bragis Kvinnor (som jag recenserar imorgon här på bloggen) och Christine Mavrikakis sagolikt fina Himlen i Bay City (som jag också ska recensera snart).
September inleds med två klassiker – Dracula och Jane Eyre (vilket par 
) som båda är riktigt, riktigt bra vilket ju bådar gott inför nästa läsmånad.
Idag fortsätter den bokgeografiska resan enligt O och denna gång landar vi i Kanada:
1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.
En av mina absolut största läsupplevelser var Den engelske patienten av Michael Ondaatje och eftersom han kommer från Kanada får jag skriva om den här Jag läste boken ungefär samtidigt som filmen kom (vilket resulterade i att mitt ex av boken pryds av ett sånt där förhatligt filmomslag…) och föll i handlös förälskelse med den. Filmen blev jag dock rejält besviken på när jag såg den, jag tyckte att den var seg där boken var trollbindande. Och då spelar ändå en av mina favoritskådisar – Ralph Fiennes huvudrollen… Undrar om jag skulle tycka lika idag?
2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Alice Munro är ju en av de där författarna som ständigt nämns i nobellprisspekulationerna (och snart är det väl dags igen). Hon är föddes i Ontario 1931 och gav ut sin första bok 1968. Jag har enbart läst novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat som jag upplevde som tät, krävande och intressant. Jag läser henne gärna igen i framtiden. För bara några veckor sedan kom hennes senaste bok på svenska – För mycket kärlek.
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.
Jag har ju ännu inte läst en enda bok av Margret Atwood men det är en brist som jag planerar att avhjälpa under hösten. Troligen kommer jag att ge mig på Oryx & Crake först. Sen är jag väldigt nyfiken på Kattöga också…
