Om du vågar

om-du-vagarDe är så galet osympatiska hela högen! Addy, Beth, coachen, allihop är de så rakt igenom förfärliga att jag får anstränga mig för att ens orka umgås med dem boken ut. Argast blir jag på coachen och de andra vuxna som beter sig precis som tonåringarna och vägrar axla något ansvar alls. Istället syltar de in ungarna i sina skitiga affärer. Nej, jag blir arg av den här boken, lite äcklad och urlakad. På ett ganska bra sätt.

Jag tryckte i mig Om du vågar på några timmar, den är bladvändarspännande, med korta kapitel och lämpar sig alltså ypperligt för hetsläsning. Den är bra, skriven på ett avslappnat och lekfullt språk, och jag blir (högst motvilligt) engagerad i de här superjobbiga människorna.

Nu efteråt känner jag mig lite tom kanske. Om du vågar är som sagt bra men det är ingen bok jag hänger kvar vid eller blir förälskad i. Möjligen tror jag att det ligger den i fatet att jag läste den parallellt med Rainbow Rowells Fangirl och det är å andra sidan en bok jag förälskade mig djupt i, en bok jag kommer bära med mig genom livet och som faktiskt ändrat något inom mig. Vid sidan av den blir Om du vågar mer av en förbiflygande mörkerdröm. Men det är verkligen inte det sämsta en bok kan vara. Det är rätt bra faktiskt.

OM DU VÅGAR
Författare: Megan Abbott
Förlag: Bokfabriken (2015)
Översättare: Ylva Stålmarck, originaltitel: Dare me
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Litteraturkvalster, och missa inte Dark places intervju med Megan Abbott
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Jinx

Jag vet inte var jag ska börja. Jag hörde först om tv-serien The Jinx via mitt husorgan TVdags. Där läste jag om näst sista avsnittet och sedan efter det sista. Det här med verklighet och dokumentär och brott och rättssystem fick mig att tänka tillbaka på förra vårens Paradise lost-period (och den har fortsatt ligga där i bakgrunden sen dess, jag måste nog helt enkelt se om de filmerna, även om jag faktiskt inte alls vill) och hur mycket jag gillade (trots att jag grät mig igenom) den. (Spoilervarning för The Jinx härifrån och framåt!) När sen verkligheten blandades upp med tv-serien när Robert Durst greps kort efter att sista avsnittet sändes blev det ju inte mindre spännande.

Och spännande är det. Robert Durst, ett multimiljardföretags arvprins, har under sitt liv anklagats för tre försvinnanden/mord, han har ett minst sagt liberalt förhållande till sanningen och skrämmer sin egen bror från vettet. Men det går förstås ändå inte att veta vad som hänt, om han är skyldig eller inte. Ofrånkomligt är det dock att den där blicken skrämmer mig, och att han lyckats köpa sig ur knipor som fattigt folk troligen avrättats för.

Visst undrar jag ibland hur ledd jag blir, hur lätt jag följer, visst känner jag mig som alltid med dokumentärer lite manipulerad men det är ju en överenskommelse en har när en börjar se såna här program. Det är en version av sanningen och kan aldrig bli något annat, den heltäckande och sanna sanningen finns inte, och kan framförallt aldrig skildras. The Jinx är det mest nagelbitande spännande jag sett på jag vet inte hur länge, någonsin kanske. Det finns så många frågor, om rättssystem bland annat. Paradise lost och WM3 framstår som en sorts motsats till Durst. Durst välklätt rika snubbe vs Damien Echolls långhåriga trailer trach-snubbe. Och jag tror ju att han som kom undan var skyldig, han som fälldes inte… Jag tycker att The Jinx kunde ha pratat ännu mer om pengar och vad som kan göras med dem. Likhet inför lagen verkar hur som helst inte existera.

Och vad kan jag säga om sista avsnittet utan att spoila, ingenting? Jag vet att många fastnat i den där monologen på slutet, det han säger när han tror att ingen hör. Det gör jag också, men inte i de sista orden. Jag fastnar i det han säger om ett hus och det som ska gömma sig därinne. Då blir det skräckfilmsobehagligt för mig. Över huvud taget är sista programmet läskigt, jag förstår att regissören Andrew Jarecki är lite skakig. Robert Durst må vara gammal, skakig och svag men han är också smart, listig och troligen sjuk. De där samtalen han för med sig själv verkar inte helt friska. Om det sen är en förklaring eller en följd av sånt som hänt (en kärlekslös uppväxt) och sånt han gjort (vi vet i alla fall att han dödat och styckat en människa) låter jag vara osagt. Robert Durst är inte en människa jag skulle vilja ha i mitt liv, hans blick skrämmer mer än det mesta.

The Jinx är så galet bra, se den. Den kommer inte släppa taget.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Systrar för livet

systrar-for-livetIbland bara måste en. Läsa en bok som helt troligt inte kommer falla en i smaken alltså. Missförstå mig rätt, jag har fördomar mot den litterära kvalitén i serien Fjällrosor men jag tror inte på något sätt att jag ska bli arg eller besviken. Jag tror mig ha rätt bra koll på serien, den är väl som Sagan om Isfolket ungefär?

Anledning till att jag över huvud taget kom på tanken att läsa Systrar för livet är att det är del ett i en bokserie så omåttligt populär på biblioteket där jag jobbar att jag till slut inte kunde stå emot. Och med 47 delar av Sagan om Isfolket innanför västen så kände jag att jag var redo.

Och visst var det rätt likt. Fjälldal, oskyldiga men dådiga flickor, hårdföra bönder, allt det där. Jag kan inte säga att jag drogs in i berättelsen som jag gjorde med Isfolket men det har nog snarare med ålder att göra än kvalitet. Kanske. Det är svårt att säga efter bara en del men jag misstänker att Margit Sandemo är en lite bättre sagoberättare än Laila Brenden också. Sandemos Tengel och Silje engagerade mig där dessa människor lämnar mig helt oberörd. Dessutom är historien blodfattig och rätt ospännande. Isfolket hade en avslutad berättelse per bok och det tycker jag väldigt mycket mer om än detta öppna.

Jag sitter inte fast och jag kommer inte läsa vidare i serien. Det var som jag tänkte mig, vare sig mer eller mindre. Och jag applåderar det faktum att böckerna ges ut eftersom de är vissa läsares enda läsglädje. Och jag vet ju vilken fröjd det kan vara att få fly in i den norska fjällvärlden.

Vill du läsa mer om norska evighetsserier? Då rekommenderar jag dagens text på Kulturkollo, om Sagan om Isfolket och alla de andra.

SYSTRAR FÖR LIVET
Författare: Laila Brenden
Förlag: Boknöje (2011)
Översättare: Eva-Maria Gelotte, originaltitel: Søstre for livet
Del 1 i den ännu avslutade serien Fjällrosor.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mördarens lärling

När jag förklarade mig själv vara fantasyskeptiker hände två saker. För det första insåg jag att jag ju faktiskt visst läst och läser fantasy, men av en viss sort. För det andra fick jag massor av bra lästips och eftersom det första fallit så väl ut tänker jag beta av de andra också.

mördarens lärlingDet var @feuerz3ug och @Eostnas som twitter-coachade mig (tillsammans med Olof i inläggskommentarerna och Carolina på Kulturkollo) att testa Robin Hobbs Farseer-trilogi (som sen på ett irriterande sätt blir ännu en trilogi) och eftersom den fanns så behändigt tillgänglig på biblioteket i svensk översättning kastade jag mig över den direkt. Och det har varit ett rent nöje.

Karaktärsdrivna berättelser är bra oavsett om de utspelar sig i Umeå eller i de sex kungadömena. En bra karaktär är en bra karaktär liksom, och Robin Hobb är fenomenal på dem. Huvudpersonen är en kille, kungen är en man, hans barn är män, men de kvinnor som slingrar sig in i berättelsen (hur många som helst) finns där av en anledning. De är tuffa, mesiga, smarta och spåniga, de är som folk är mest, precis som männen. Och så har de en självklar okönad tronföljd. Det känns fräscht och friskt, och då har de här böckerna ändå 20 år på nacken.

Jag är väldigt förtjust i tonen, i det stillsamma äventyret, i djurkopplingen, Förmågan och de där känslomässiga banden. Det råder inget tvivel om att en av mina tegelstenar i vår/sommar kommer heta Vargbroder och vara skriven av Robin Hobb.

Tusen tack bästa fantasytipsare!

MÖRDARENS LÄRLING
Författare: Robin Hobb
Förlag: Prisma (1996)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: Assassin’s apprentice
Del ett i Berättelsen om Fjärrskådarna
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

New girl!

new girl

Åh den obeskrivliga känslan när en hittar en ny förälskelse. Som när Doctor Who kom in i mitt liv eller när jag proppade i mig säsonger av Bones förra våren. Veronica Mars… Nu är det New girl som gäller.

Jag ser en hel del serier, som Wolf hall, The Jinx (som jag skriver om här senare i veckan) och sånt som inte rinner ner så lätt. Men jag behöver lättsmält också, för trötta kvällar. Då blir det QI, omtittning av Vänner och sånt. Men Vänner har känts sådär. Det är, framförallt i början där jag befinner mig, rätt daterat och trött när det kommer till könstänk och homofobi. Perfektionen i att jag hittade New girl som inte är nedtyngt av det där är oändlig. Jag älskar New girl helt enkelt. Älskar! Det var bara det.

Vad ser/läser/gör du för avkopplingens skull?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Floden mellan bergen

floden-mellan-bergenInnan Lyran tipsade mig och lovade att jag skulle tycka om Ngũgĩ wa Thiong’os Floden mellan bergen eftersom den ställde en hel del feministiskt intressanta frågor så hade jag aldrig trott det. Jag trodde något helt annat. En sån tur att Lyran finns och en kan ändra sig.

Floden mellan bergen är en kärlekshistoria men det är än mer en berättelse om ett samhälle, hur det faller sönder, vad som håller det samman och vad tro betyder. En viktig lärdom är att saker och ting aldrig är så enkla som vi tror. I Floden mellan bergen lyckas författaren med det till synes omöjliga att förklara kvinnlig omskärelse för mig. Han förklarar och visar på dess betydelse i religionen, men utan att säga att det är det enda rätta. Bara att när den förbjuds, som den gör i det Kenya på gränsen till kristnande som tecknas i boken, så kommer något att fattas så länge inte en ny initiationsrit införs.

Floden mellan bergen är väldigt sparsmakad med detaljer, vilket jag älskar, men den berättar precis lagom mycket för att jag ska få fantisera vidare på egen hand och det vet vi ju alla att jag gillar. Jag tycker mycket om Ngũgĩ wa Thiong’o och hans sätt att skriva, jag skulle inte alls bli ledsen om han fick det där nobelpriset.

FLODEN MELLAN BERGEN
Författare: Ngũgĩ wa Thiong’o
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: The river between
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Nära darrar ingen hare

nara-darrar-ingen-hare

Vissa saker mäktar jag inte med, som att recensera poesi till exempel. Jag har gjort mina försök men känner mig alltid väldigt otillfredsställd efteråt. Jag kommer aldrig nära upplevelsen med mina ord. Så jag struntar i det idag.

Jag har läst nära darrar ingen hare. Det var en upplevelse och en resa. I vissa ord älskade jag att vila, andra talade inte till mig alls. Mest av allt är jag glad att jag då och då tar mig tid att långsamläsa poesi. Det är en njutning jag nästan glömmer bort mellan varven.

NÄRA DARRAR INGEN HARE
Författare: Emma Warg
Förlag: Sadura 2014
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Wolf Hall, en tv-serie

Den smått galna kärlekshistorien fortsätter…Det finns ingen rim och reson i hur mycket jag älskar Wolf Hall. Jag läste den och fastnade och tjatade mer än lovligt om den. Sen reste jag till Stratford upon Avon av en enda anledning, att se teateruppsättningen av Hilary Mantels historia. Och nu kommer tv-serien. Eller den har kommit redan, BBC visade den tidigare i våras, men svt håller oss på sträckbänken ända till juni. Det klarar jag naturligtvis inte att vänta på så jag köpte dvd:n och har redan sett hela spektaklet, och vilket ljuvligt spektakel det är.

Jag tänker nu skriva om serien avsnitt för avsnitt och passar på att varna för att jag kommer spoila. Texten är skriven till de som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det, du hinner före juni!

Avsnitt 1

Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, som jag skrivit om här, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2

Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3

Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4

Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5

Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är, om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6

Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna som Hilary Mantel skulle sagt, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Edies dagbok

Graden av avsky jag känner inför den här boken kan inte beskrivas. Det kan inte ens bli en liten lustig sågning av det här.

Jag vet inte vad som stör mig mest, det kan vara:

1. Att det inte hänger ihop. Edie är helt tyst, innesluten i sig själv, på gränsen till fientlig och redan på sidan 36 blir hon ändå kysst av skolans populäraste kille, efter att de sagt kanske tio ord till varandra och alla var fientliga.

2. Att nämnda kille är galet otrevlig. Han kysser henne och förvandlas sen till en riktigt vidrig översittare, om och om igen. Vilket hon finner sig i för det (han?) är ju så komplicerat. Till och med när han säger: ”jag vet inte gumman, jag antar att en del av mig vill såra dig” sitter hon kvar med inte mer än en lite ledsen känsla.

3. Fördomarna! På sidan 23 börjar talet om att ”han gillar att klippa hår, då måste han ju vara bög, det trodde jag inte”, och sen fortsätter det så. Jag slutade till slut markera alla ställen där fördomar eller skämt om homosexuella förekom. Det är inte en förmildrande omständighet att två av karaktärerna i periferin är bögar när så mycket av ”skämten” görs på deras bekostnad.

4. Alla karaktärer är helt obegripliga. Drivkrafter, humörsvängningar – allt är all over the place och helt omöjligt att begripa. Kanske är det tonårshormonerna…

Det är så dåligt det här. En stund försökte jag övertyga mig om att det var uppfriskande med en småflicksdröm som får sättas på pränt trots att den inte är trovärdig, som en motvikt till alla icke trovärdiga mansfantasier vi översköljs med varje dag. Men jag orkar inte hålla i den tanken, det är för dåligt. Tyvärr.

Det finns två böcker till i serien också. Jag läser inte dem…

EDIES DAGBOK: KYSSAR I PARIS
Författare: Sarra Manning
Förlag: Bonnier Carlsen (2005)
Översättare: Torun Bager, originaltitel: Diary of a crush: French kiss
Första delen i en serie.
Finns inte att köpa längre men om du vill plåga dig rekommenderar jag ett biblioteksbesök.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Något så vackert

nagot-sa-vackert

Något så vackert av Christina Bergil är en sån där bok som jag valde att läsa trots att den handlar om en av de saker som var det som drev mig in i den där utmattade ”jag vill bara läsa fluff”-dimman. Den handlar om cancer.

Lise är 28 år när cancern slår sig ner i henne och redan från första sidan står det klart att den inte ska flytta ut förrän hon är borta. Och det är riktigt vidrigt att följa henne. Jag kan förstås inte låta bli att koppla Lise till någon jag känner som just nu allt för ung kämpar med den där jävla sjukdomen i sin kropp. Vi hoppas att den ska låta sig förintas, men vi känner den också allt för väl, cancern. Den närheten gör Lises vardag, hennes döende så väldigt just vardagligt, påtagligt. Jag kan känna hennes mående i min egen kropp. Och det är ett gott betyg till boken om än inte helt hälsosamt för mig.

Jag känner så starkt för Lise, och också hennes mor även om hon bara får en skärva av berättelsen. Pappan har jag inte mycket till övers för men jag kan känna honom och hans sorg också även om han är irriterande självisk. Möjligen kan jag tycka att sidoberättelsen från DDR blir lite mycket, det hade kunnat vara en egen bok. Men den stör mig inte, drar inte ner upplevelsen. Kanske fungerar den istället som andningspaus från Lises hemska verklighet, för den tackar jag.

Något så vackert är en andlöst vacker berättelse. Jag rekommenderar den varmt för alla som orkar. Språket är vackert, karaktärerna komplexa. Det finns så många lager här och så mycket att vända och vrida på om Lise, om pappan, om…

NÅGOT SÅ VACKERT
Författare: Christina Bergil
Förlag: Ord & visor förlag (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Skymningsporten

skymningsporten”I norr finns mörkret” inleds denna bok. Och denna bok är mörkret. Skymningsporten berättar om människans allra mörkaste vrår, det skitiga, det vi gör för rädslan, av hat. Beskrivningen av tillvaron i den där brunnshålan i Lancaster castle, barnen som utnyttjas och säljs för bröd, men också i de finare salongerna finns den bottenlösa maktlösheten och maktmissbruket sida vid sida.

Jag älskade The daylight gate när jag läste den för tre år sedan och jag tycker mycket, mycket om Skymningsporten. Jag känner att något gått förlorat i översättningen (och det är inte fråga om en dålig översättning utan är bara min känslomässiga reaktion på att det inte är som det var), språket är inte längre en beståndsdel i det mörka och magiska, det berättar snarare än att vara. Det drar ner min upplevelse, men boken är fortfarande briljant.

En sak som slår mig är hur mycket jag minns. Jag läser så mycket att det mesta blir lite dimmigt för mig efter ett tag, men Skymningsporten minns jag. Tortyren, dimman, magin och allt det skitiga. Jag minns precis allt och det är ett väldigt gott betyg liksom det faktum att jag tycker om att läsa igen trots att allt är bekant och väldigt förfärligt.

Missa inte Kulturkollos diskussion av boken!

SKYMNINGSPORTEN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)
Översättare: Johan Nilsson, originaltitel: The daylight gate
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Bäst 2015, februari och mars

Tiden går väldigt fort hörrni… Jag gjorde en sån här genomgång över bästa böcker redan i januari och nu är det redan dags att redovisa två månader till. Reglerna är enkla, jag får välja max fyra titlar per månad att ta med in i slutavgörandet av vilka som verkligen varit 2015 års bästa böcker. Här är mina val:

Februari
Anna and the french kiss av Stephanie Perkins
Under det rosa täcket av Nina Björk
Here’s looking at you av Mhairi McFarlane
To the lighthouse av Virginia Woolf

Mars 
Violencia av Lina Hagelbäck
Något så vackert av Christina Bergil
Mördarens lärling av Robin Hobb
Fangirl av Rainbow Rowell

Riktigt bra blandning!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En tidsresa?

Veckans tema på Kulturkollo är Då och sen, historia och framtid. Igår publicerade jag en intervju med Anna Jakobsson Lund om hennes science fiction-dystopi Tredje principen. Längre fram i veckan kan jag avslöja att det blir en mix av biblisk tid, häxprocesser och tidsresor. Och just tidsresor handlar det också om i veckans Tisdagsutmaning

Om du fick tidsresa fritt – vart och när skulle du resa?

Jag bör kanske erkänna att det är jag som skrivit frågan men jag har verkligen inget roligt svar. Jag är ju för feg för att resa till framtiden och det förgångna vet jag alldeles för mycket om för att längta till. Det är ju så kallt och hemskt i det förslutna… Det finns såklart platser jag skulle vilja se och människor jag skulle kunna tänka mig att möta, men det hela faller på att jag är så feg. Tänk om något gick fel med tidsmaskinen (som det ju alltid gör!) så att jag inte skulle kunna komma tillbaka… Möjligen skulle jag kunna tänka mig att tidsresa till den där påsken då jag fick en hel bautaskål med godis och ägnade helgen åt att se Mitt Afrika för första, andra och tredje gången. I min fordom. Men i övrigt är jag nog alldeles för mycket Ferdinand, jag trivs helt enkelt mycket bättre här (och nu). 

Jag hoppas verkligen att ni andra som svarar på tisdagsutmaningen är roligare än vad jag är…
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tredje principen

tredje-principenTredje principen är något så ovanligt som en dystopisk framtidsskildring för unga vuxna utan den obligatoriska kärlekstriangeln. Kontemplera lite över det, hur galet skönt det är att läsa! Och då följer boken ändå tre karaktärer, två tjejer och en kille. Men de är inte kära, de är vänner! Att det ska vara så ovanligt att jag reagerar på det!

En annan sak som gör mig glad är att de alla är komplexa, de får oavsett kön vara starka och svaga på en och samma gång, som folk är mest, bara väldigt sällan i fiktion.

En annan sak som är ovan för mig är att det är såpass mycket teknik, det finns apparater och procedurer som vi bara kan drömma om. För mig som läst väldigt lite sådan science fiction är det väldigt intressant, och en väldigt bra introduktion.

Tredje principen är en spännande bok som ändå rör sig bitvis långsamt, men aldrig för långsamt. Den tar sig tid att låta karaktärerna skymta bitvis och bli tydligare för oss och varandra för varje sida vi tvångsmässigt vänder. Jag är väldigt förtjust i det här och ser fram emot fortsättningen som kommer i höst.

Missa inte min intervju med författaren på Kulturkollo idag.

TREDJE PRINCIPEN
Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda förlag (2015)
Del 1 i en serie.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokhuset
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall

Här släcker en ner datorn och går från jobbet en fredageftermiddag. Tar sig hem och gör allt det där som fredagar kräver och önskar. Och så slängs ett öga på en skärm och sen är han borta. 

När Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris till slut så grät jag, för att han var så värdig och för att hans lyrik berört mig. Och nu har han alltså tystnat. Men hans ord lever naturligtvis kvar, tystna kommer han aldrig att göra i oss.

Min favoritdikt är, som för så många andra

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Here’s looking at you

heres-looking-at-youJag tyckte om You had me at hello när jag läste den i höstas, men den var ingen riktig fullträff. Men Here´s looking at you är det, en fullträff alltså.

Först blev jag lite orolig när jag började läsa, det verkade som att det skulle kunna bli en “Den fula ankungen” av alltihop. Aureliana som går från att vara ful, fet och finnig, och mobbad, till att vara vacker, smart och fantastisk, som inte kan begriiipa att männen dras till henne. Den berättelsen hade kunnat bli riktigt olidlig. Men istället blir det en roman om just de sakerna men utan att väja för all den där smärtan det involverar att vara utanför, att uppfinna sig själv på nytt och att fortfarande känna lojalitet med det där ensamma barnet som var en själv då. Anna är väldigt trasig och jag tycker verkligen att Mhairi McFarlane målar ett trovärdigt och inte rakt igenom sympatiskt porträtt av henne, och av James. Det går att tycka om dem och känna igen sig samtidigt. Och nämnas bör kanske att Anna/Aureliana är igenkänningsbar för mig mer på grund av sitt förflutna än för det faktum att hon är disputerad historiker. Men jag älskar förstås det inslaget också, och att det inte pratas skit om historia eller historiker nästan alls. Jag önskar lite att McFarlane skulle skriva en bok om bibliotekarier också…

En annan sak som McFarlane lyckas ypperligt med är perserkatten Luther – romanens självklara nav. Jag är helt övertygad om att författaren har nära kontakt med perserkatter för jag ser min egen dito i varenda beskrivning. Luther är bäst av dem alla, priset för bästa husdjuriga biroll i en roman, någonsin, går definitivt till just honom.

Here´s looking at you är by far den allra bästa bok jag läst under mitt chic lit-experiment. Mhairi McFarlane är en favorit numera och jag kan till och med upplysa om att jag skrattade högt flera gånger under läsningen (och inte bara åt Luther), det finns alltså roliga böcker som är roliga även för mig – Eureka! Jag kommer absolut läsa It’s not me, it’s you snart, och hoppas på att hon skriver mer mycket snart.

HERE’S LOOKING AT YOU
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper Collins UK (2013)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Hyllan
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Just a girl, standing in front of a boy

just-a-girl-standing-in-front-of-a-boyJag står inte ut! Just a girl, standing in front of a boy är ingen dålig bok, den är kanske till och med bra på det den är tänkt att vara bra på, eller? Men det är för mycket! Det är pojkvän och kompis och lägenhetskompis och mamma och pappa och nya snygga killen och f-n och hans moster. Det hade varit förträffligt att välja en eller möjligen två av trådarna att dra i, inte alla!

Och så klarar jag inte av tonen, det flåshurtiga (jo, tyvärr). En huvudkaraktär som kallar folk på jobbet för ”my Lovely”, henne kan en ju inte ta på allvar. I alla fall inte om en är jag och lite allergisk mot sånt, såväl i böckernas värld som i verkligheten.

Jag avskyr inte den här boken som jag avskyr Me and mr Darcy, men jag tycker inte om den. Den är inte för mig, och det är tilltalet som gör det svårast för mig. Att den är överlastad kan jag leva med, under protest…

JUST A GIRL, STANDING IN FRONT OF A BOY
Författare: Lucy-Anne Holmes
Förlag: Sphere (2013)
Del 1 i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, I Hyllan
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Me and mr Darcy

me and mr darcySjukt osympatisk huvudperson + stor portion tjat om mr Darcy = rätt så olidligt.

Me and mr Darcy är inte det bästa jag läst i år, men det skulle kunna vara det sämsta. Det är så fånigt, så oerhört fånigt! Och Emily är så förfärligt irriterande.

Jag tror att Emilys avgörande misstag var att hon på en av de första sidorna beskrev hur hon var tvungen att anställa en person med absolut noll intresse för böcker att jobba i bokhandeln med henne eftersom hon annars tvingats jobba med en nördtjej “som ägnade kvällarna åt att uppdatera sin blogg”. Som nördtjej som ägnar stor del av min kvällstid åt att uppdatera min blogg är jag offended. Också bortom det faktum att kunderna lär få rätt dålig service i den där butiken med en ointresserad och en som bara går och stör sig på killar för att de inte är mr Darcy.

Jag tänkte lite på Austenland (filmen) när jag läste och det är aldrig helt bra. Men Austenland är bättre, den är ju i alla fall väldigt söt i sin tafatthet. Me and mr Darcy är inte söt någonstans, bara irriterande.

ME AND MR DARCY
Författare: Alexandra Potter
Förlag: Ballantine Books (2007)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest