Livet efter dig

livet-efter-digVad skriva om en bok som ”alla” redan läst och älskat? Jo, en sak: Jag är nog tyvärr lite hård och kall och omänsklig.

Jag grät inte en enda gång under läsningen. Visst snörper det ihop sig lite i halsen framåt avslutningen, men mer än så blir det inte. Kanske beror det helt enkelt på att jag förstås vet hur det ska sluta. Eller så hänger det ihop med att jag förvisso knökte i mig boken och gillade den för stunden, men aldrig riktigt fastnade för någon av karaktärerna. Visst gillar jag Lou och är lite nyfiken på hennes syster men jag kände hela tiden att jag inte nådde riktigt fram till de andra. Kanske är det det. Men det spelar inte så stor roll, jag behöver gå under jorden nu va?

LIVET EFTER DIG
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Emö Malmberg, originaltitel: Me before you
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Pocketpinglorna
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: böcker och bär

blueberries-690072_640

Förra veckan blev det ingen bra sak på grund av död, begravning och en massa dåliga saker. Visst finns det ljus i mörkret och allt det där, men att publicera en av 52 dyrbara saker en begravningsfredag kändes fel. Så det blir två den här veckan istället.

Bra sak 1: Ett sagolikt läsflyt. Med det menar jag inte att själva läsningen går extrasmidigt utan att jag kommit över några riktigt fantastiska böcker på slutet. Jag tänker främst på Flickorna av Emma Cline (recensionsdatum är först 8/9 men jag kan säga redan nu att det är en av årets bästa) och Malin Persson Giolitos helt fenomenala Störst av allt. Jag har också läst Elizabeth Hands Wylding hall (fantastiskt vilsamt obehaglig) och Grief is the thing with feathers av Max Porter (egentligen obeskrivlig men fantastisk) de senaste veckorna. Recensioner kommer vad det lider.

Bra sak 2: Blåbär. Fem steg utanför dörren. Bara att gå ut före frukost eller plocka några enstaka som humörhöjare på väg ut på morgonlöprunda. Och många finns det också. Typ en miljon bra saker i en skog nära mig.

Det här är två av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The last best kiss

the-last-best-kissSå har jag läst en till av Claire Lazebniks Austen-varianter, den här gången på min favorit Övertalning. Den är söt, väl placerad i high school-miljön och kanske lite väl långdragen för att bli perfekt. Men den är ändå precis vad jag förväntade mig, perfekt semesterläsning med:

En styck omtyckningsbar “hjältinna”
En styck underbar “hjälte”
En riktigt dysfunktionell familj a la Austens Eliotts
Lagom antal förvecklingar
Ett lyckligt slut

Inget som dröjer sig kvar men absolut något att läsa om om några år, när behov av avkoppling uppstår, som det ju gör ibland.

THE LAST BEST KISS
Författare: Claire Lazebnik
Förlag:Harper teen (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Daisy in chains

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tala är guld

tala-ar-guld-de-sa-allt-till-varann-utom-det-allra-viktigasteDen här recensionen skulle kunna bli en berättelse om hur jobbigt jag ändå tyckte det var att läsa den här boken eftersom jag känner igen lite väl mycket av Matthews tvångssyndrom. Men jag vet inte om den här bloggen klarar fler inlägg om allt som är skevt med mig (vi har ju alltid recensionerna av KroppspanikConstant reader och Fangirl till det, bland annat), och dessutom vill jag inte ta fokus från det viktiga, boken.

Men boken istället:

Flicka med cerebral pares möter pojke med tvångssyndrom och ljuv musik uppstår. Typ. Men inte. Jag älskar att de inte möts av en slump utan att det är Amy som styr det dit. Jag älskar att de är fel och gör fel och klantar till det så mycket att jag får bli irriterad på dem men samtidigt heja på dem (som personer och inte alltid som ett par). Det är sällan personer med en sjukdom eller diagnos får vara personer snarare än sjukdom och diagnos i böcker, men här är de det. Jag ville liksom aldrig lämna dem, men Tala är guld tog slut till slut (och möjligen kan jag medge att det som hände strax före slutet var lite för mycket, men inte så att det förstörde något) som också goda böcker tenderar att göra. Nu hoppas jag bara att jag ska lyckas övertyga några av er att läsa den också. Jag skulle gärna vilja presentera er för mina vänner Amy och Matthew.

TALA ÄR GULD
Författare: Cammie McGovern
Förlag: Constant reader (2016)
Översättare: Maria Lindén, originaltitel: Say what you will
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vinden som sprider elden

Jag har mina fördomar förstås. En av dem är att sydamerikansk litteratur inte riktigt är något för mig. Det är liksom sådär skränigt och mustigt att jag får allergiska utslag bara av att tänka på det. Vilken himla tur att jag kan tillåta mig själv att bli motbevisad känner jag, för Argentinska Vinden som sprider elden är allt annat än det jag trodde.

Vinden som sprider elden är en väldigt rakt berättad och enkel historia. Eller egentligen är den många små fragment av flera väldigt snåriga och vardagliga berättelser. Pastorn vars bil bryter ihop i hettan, varför gjorde han så mot sin fru och vem är han egentligen? Hans dotter Leni – vad vill hon ha ut av livet och kommer hon kunna lista ut det? Bilmekanikern, hur ska det gå för honom,  och för Tapioka..? Det finns så mycket som glimtar förbi i den här boken, så mycket jag sen får pussla själv. Och det är inte alls besvärande, jag gillar att pussla.

Undrar vilken fördom jag ska slakta härnäst, och vilka sydamerikanska författare jag missat och måste upptäcka.

VINDEN SOM SPRIDER ELDEN
Författare: Selva Alvada
Förlag: Tranan (2016)
Översättare:  Hanna Axén
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Huset vid sjön

Det är märkligt med Kate Mortons romaner, jag tycker alltid om dem men har väldigt svårt att hålla isär dem och minnas vad de innehöll. Jag tror att jag skulle kunna läsa exempelvis Dimmornas lek på nytt utan att veta hur allt hänger ihop förrän rätt sent. Huset vid sjön däremot, den tror jag inte att jag kommer glömma.

Det har förstås att göra med att den utspelar sig kring ett barn som försvinner och sånt är jag väldigt känslig inför. Tack och lov är fokus nästan uteslutande på de vuxna och dessutom ligger händelsen långt tillbaka i tiden vilket hjälper, men det är ändå omöjligt att inte i alla fall vissa stunder sätta sig in i upplevelsen, även om en försöker att inte.

Jag tycker väldigt mycket om familjen Edevane på 1930-talet, de är en sån samling individer och allihop är de så underbart egensinniga och älskansvärda också när de inte är det. Och jag tycker mycket om Sadie som i nutid flyr från ett fall som gått fel och trasslar in sig i det gamla försvinnandet för att hon inte kan lägga polistakterna på hyllan, och för att hon plågas av sitt förflutna.

Eftersom jag inte minns mycket mer av Kate Mortons andra böcker än att jag tyckte mycket, mycket om dem kan jag inte jämföra dem med varandra, men Huset vid sjön är hur som helst mycket bra. Jag brukar mena att hennes böcker är perfekt höstläsning, men de är också perfekt julläsning och ypperlig sommarläsning. Det är böcker för alla lästillfällen helt enkelt. Jag längtar redan efter nästa. Och i väntan på den kan jag ju alltid läsa om, det kommer kännas nytt och fräscht och oväntat tack vare glömskan.

HUSET VID SJÖN
Författare: Kate Morton
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Louise Thulin, originaltitel: The lake house
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Att hitta en ny favoritförfattare, och tröttna…

Jag vet inte hur det är med er men jag blir ibland oändligt trött på mig själv.

cold-hearted-rakeFör några veckor sen hittade jag en ny romanceförfattare på Storytel, två böcker av Lisa Kleypas som jag slängde mig över. Först ut var Cold-hearted Rake om Kathleen som precis blivit änka och som dras in i Devon Ravenels liv när han ärver och tar över hennes döde makes egendom. Det är allt det klassiska – antagonism, passion, undangömd kärlek och åtrå. Det är rätt mycket sex också, men ganska bra sådant. Det är på det hela taget väldigt bra och tolv timmar går oerhört fort när man lyckas få till kanske fyra timmars lyssning per dag…

Del två heter Marrying Winterborne och handlar om Helene och Rhys som förlovade sig i första boken men som skildes åt av så kallade omständigheter. Nu ska de få ihop det igen. Till en början är det bra, men väldigt snart utvecklar det sig till en enda lång sexscen och efter två lyssnade timmar känns det som att de haft detaljerad och hest viskande sex i en och en halv. Så är det nog inte men jag orkar inte med dem. Så jag pausar nog lite och sparar till tider när allt jag vill ha är lite passion (eller så spolar jag fram en bit).marrying-winterborne-lp

Nåja, jag blir ändå lite trött på mig själv som slukar en bok och sen slänger mig över del två när jag egentligen vet att jag borde vänta en liten smula för att undvika mättnaden som infinner sig säg två timmar in i bok nummer två…

Och nu glömde jag nästan det viktigaste, uppläsaren! Mary Jane Wells är fantastisk! Hon gör röster till alla karaktärer utan att det blir ett dugg teatraliskt och hon får till och med maratonsexet att bli nästan spännande. Hon är magisk och jag funderar allvarligt på att lyssna till allt hon läst in nu, det är bara det att det är romance i samma skola och jag tror att jag ska pausa lite först. Lära av mina misstag…

COLD-HEARTED RAKE (/MARRYING WINTERBORNE)
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Harper Collins (2015/2016)
Inläsare: Mary Jane Wells
Del ett och två i serien om familjen Ravenel
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Halv elva en sommarkväll

halv-elva-en-sommarkvallJag har en rutin som går ut på att så snart jag läst ut en bok skriver jag ett utkast till en recension. Sen låter jag det ligga till sig några dagar (ibland veckor) innan jag skriver om det till en färdig bloggtext med lite perspektiv till läsningen. Jag gillar att ta det där råa och sen låta det möta eftertankens kranka blekhet. Det är sällan jag gör några stora förändringar i utkastet dock. Varför berätta detta? Jo men när jag läst ut Margurite Duras Halv elva en sommarkväll glömde jag bort (det var skolavslutningstider ok!?!) att skriva ner mina tankar direkt. Inte förrän en vecka senare kom jag på att det borde göras. Och just den här boken var en sån där där jag tänkte under läsningen att jag måste anteckna direkt, annars skulle jag glömma allt. Så jag skapade mig således en liten utmaning.

Halv elva en sommarkväll är en dröm, en alkoholindränkt, högsommarhet, feberdröm. Och jag upptäcker att jag minns mer än jag trodde att jag skulle göra. Den lilla familjen, alkoholiserad mamma, distanserad osammanhängande pappa, ambivalent och kåt väninna plus negligerad liten dotter är på semester i Frankrike. Det sommarregnar och är hett, det sovs i hotellkorridorer för att det är fullt överallt, det hånglas och det knyts kontakt med en man som gömmer sig undan rättvisan efter att ha mördat sin fru och hennes älskare. Eller om allt egentligen händer i Marias alkoholdimma… Jag har svårt för så mycket i den här boken. Alla är väldigt osympatiska, ingen tänker efter före, det dricks så mycket och jag har väldigt svårt för det, i verklighet såväl som i fiktion. Och den lilla flickan glöms bort hela tiden. Det är så hemskt alltihop. Och alldeles underbart!

Jag älskar Marguerite Duras sätt att betrakta världen – hon klär av med sin knivskarpa blick, den som inte missar något,  och samtidigt är hon så poetisk i sina formuleringar. Hon är till synes osammanhängande för att sen visa upp en hel väv som inte kunde ha skapats på annat sätt än med små små trådar. Jag har ett litet lager av hennes böcker hemma just nu och jag tror att 2016 kan bli Duras-sommaren.

Och det var verkligen bra att jag fick skriva det här en vecka senare eftersom jag då blev varse att jag visst minns och att jag tyckte väldigt mycket om det här. Annars kanske jag glömt.

HALV ELVA EN SOMMARKVÄLL
Författare: Marguerite Duras
Förlag: Lind & co (2005)
Översättare: Ingemar Forsström, originaltitel: Dix heures et demie du soir en été
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sagan om Turid: Krigstid

sagan-om-turid-krigstidJag älskar det här! Som gammal historiker älskar jag att det känns trovärdigt och källnära. Som feminist älskar jag att Turid existerar och alla de andra kvinnorna som tar makten över sina liv i en tid där liten makt var dem given. Som läsare älskar jag att det känns så på riktigt mitt i allt det magiska. Och det är sannerligen magiskt rakt igenom.

Första boken om Turid var grym. Där fanns en smärta och ett mörker så stort att det gick genom boksidorna. Och här är det än värre. Det Turid och hennes träl Unna tvingas se och utstå… Det är en grymhet som egentligen inte kan ordsättas, men Elisabeth Östnäs gör det väldigt bra.

Jag tycker så mycket om ilskan hos Turid, den som driver henne, i göpans form visserligen men ändå hennes egen. Hatet och törsten efter blod och hämnd. Det är inte våldsamt ofta vi får möta den i kvinnoform, men den finns där ibland när den måste, i alla tider.

Jag älskar sagan om Turid! Jag vill aldrig att den ska slut! (Men jag ser ändå fram emot november då tredje och avslutande delen i serien kommer.)

KRIGSTID
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs (2016)
Del 2 i Sagan om Turid. Del 1 Kungadottern
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Svart som natten

svart-som-nattenÅter till karga öar och egensinniga människor! Förra året var det Peter May som tog mig till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, för en till en början oerhört fin samvaro som tyvärr gick över i rejäl besvikelse vid sista boken. Men miljön gillade jag hela vägen, och nu när Ann Cleeves tar med mig till Shetlandsöarna känner jag igen mig lite. Jag befinner mig återigen på en plats där jag inte vill bo eller ens besöka, men den fascinerar liksom människorna som valt (eller tvingats) att bo på en så utsatt och delvis isolerad plats.

Ann Cleeves skriver intressanta personer som får tid att utvecklas, och trots det känns det inte som att historien går långsamt framåt. I den här boken, den första i hennes Shetlandskvartett, är det Magnus Tait och hans berättelse jag fastnar för. Det är så hjärtskärande, och det känns sant även när det nästan blir otroligt.

Om vissa saker gissar jag rätt i den här boken men det gör ingenting. Det är för mig måttet på en riktigt bra deckare, där lösningen på gåtan inte är huvudsaken utan där det är personerna instängda i gåtan som betyder mest. Det finns mycket att fascineras av här, inte minst ett samhälle där allt är offentligt och där hemligheter överskuggar allt.

 

SVART SOM NATTEN
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Översättare: Jan Järnebrandt, originaltitel: Raven black
Första delen i Shetlandskvartetten
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

How to seduce a band geek

how-to-seduce-a-band-geekJodå, jag gillade ju (förvånat och lite motvilligt) första delen i den här serien, How to date a nerd, och jag var naturligtvis tvungen att läsa vidare. 

How to seduce a band geek är fånig på det sättet att historien är lättutlistad, språket är superirriterande, det är 1) så som ungdomar faktiskt pratar eller mer troligt 2) så som författare tror att ungdomar pratar. Slang som jag misstänker gick ur modet för ett tag sen…

Det jag gillar är att vi igen får en ungdomsbok från Cassie Mae där de där könsrollerna inte är cementerade, där tjejer kan (och vet att de kan), där killar får lära sig att de gått på en myt och nit när de fostrats in i en patriarkal mansroll. Inte uttalat förstås men det är faktiskt i grund och botten det det handlar om.

Det är långt ifrån perfekt det här och den här gången blir et fåniga lite för mycket för mig, men det är ändå befriande långt bort från dåligt. Det finns en del tre i serien också, men den lämnar jag nog till den riktiga målgruppen tror jag…

HOW TO SEDUCE A BAND GEEK
Författare: Cassie Mae
Förlag: Swoon romance (2014)
Del 2 i How to…-serien. 
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Hunden

hundenJag älskar hundar, växte upp med hundar. Jag har en närhet till hundar i blodet och förstår deras språk på ett sätt som det tagit mig och min katt Buffy 12 år att bygga upp.

Kerstin Ekmans Hunden är långsam. Den är egentligen inte eftertänksam eller analyserande. Den bara är. I hunden. Den grå som springer ut ur stugan och sen inte hittar tillbaka. Valpen som blir unghund som klarar sig själv. Släpar sig fram, överlever.

Det enda jag har svårt för är den ibland närgångna beskrivningen av hur hunden livnär sig. Det är naturligt men grymt. Jag har svårt för det, på samma sätt som jag har svårt för det där med kamp och överlevnad i naturfilm.

Det här är en säregen bok. Precis lagom som kortroman och i ljudboksform. Lagom lång, lagom långsam.

HUNDEN
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Bonnier Audio (2010)
Inläsare: Helena Brodin
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Who’s that girl?

wp-1460303301218.jpgAv Mhairi McFarlane förväntar jag mig vissa saker. Humor (hon är en av väldigt få som faktiskt kan få mig att skratta genom text), svärta och vardagsromantik. Och hennes senaste bok Who´s that girl levererar precis just det, kanske bara ännu mer av allt och det är väldigt bra.

Edie är en helt fantastisk karaktär som man kan känna igen sig i men också tycka oändligt mycket om, alla måste vilja ha en kompis som Edie, det är bara att hon inte fattar det själv. Det finns en hel del sorgligt hemska människor här (Jack!), det finns sorgligt fina människor (Margot, pappan, Meg) och så finns det folk att bli kär i (Edie då, och Elliot förstås). Det finns allt och extra allt utan att bli ens i närheten av överlastat.

Det som gör den här boken så väldigt bra är svärtan. Den har alltid varit viktig i Mhairi McFarlanes böcker och vi ser den i mobbingen av Anastasia i Here’s looking at you, otroheten i It´s not me, it´s you och i de förlorade chanserna i You had me at hello. Här är det mörkare ändå, på djupet sorgligt och oåterkalleligt. Det som hänt Edie och hennes familj kommer inte bli bra, de kan hantera det men det försvinner aldrig. Jag har känt med Mhairis karaktärer tidigare men jag har aldrig gråtit med dem. Nu gör jag det.

Min enda önskan nu är att Mhairi McFarlane ska öka på sin skrivarspeed och ge mig minst två romaner om året precis lika bra som allt hon hittills skrivit. Eller så vill jag ha massor av andra författare som skriver likadant. Jag saknar redan att ha en McFarlane-bok oläst. I sommar ägnar jag mig nog åt en liten omläsning av hennes tidigare böcker. Och i höst kommer Who´s that girl i svensk översättning som Finns det en, finns det flera. Då blir ju det lite som att läsa en ny bok. Typ.

WHO´S THAT GIRL
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper collins (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, missa inte heller vår intervju med Mhairi på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Min fantastiska väninna

min-fantastiska-vaninnaVissa böcker måste jag ju läsa, på grund av rent grupptryck, fast jag egentligen inte läser såna där upphaussade böcker… Men jag gjorde mig till och med omaket att läsa Min fantastiska väninna som lånebok med kort lånetid (för att kön är så oändlig), jag som blir så stressad av kort lånetid… Men den var helt klart värd besväret.

Min fantastiska väninna är förstås bra, väldigt fin till och med. Jag vet inte om den riktigt förtjänar uppståndelsen som omger den, men den kommer väl också ur det faktum att ingen vet vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrantes och sånt bryr jag mig ju inte om… Boken gav en väldigt lågmäld (jag älskar det lågmälda och långsamma!) och just fin läsupplevelse.

Jag gillar hur komplicerade de är allihop, ingen hänger ihop och alla beter sig som stollar emellanåt, precis som folk gör. Och Elena är rätt blind för sin egen stollighet vilket vi väl alla är och det tycker jag är väldigt avväpnande och älskansvärd. Elena (som jag tycker oändligt mycket mer om än Lila, kanske för att Elena som berättar inte heller kommer riktigt till ro med henne) är väldigt barnslig där hon lever sitt tonårsliv i en rätt hård miljö, barnslig men tilltvingat vuxen.

Mest av allt tycker jag om känslan. Det är som att sitta på ett café med en gammal uppväxtkompis som berättar vad som hänt sen sist, pekar ut människor som passerar och däremellan sitter man bara och tittar på folk. Det är så vilsamt, och svårt att slita sig. Jag kommer absolut läsa vidare i kvartetten, nästa bok kommer i september och jag har redan ställt mig i kö på biblioteket.

MIN FANTASTISKA VÄNINNA
Författare: Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Översättare: Johanna Hedenberg, originaltitel: L’amica geniale
Del 1 i Napolikvartetten
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo, Enligt O, Lyrans noblesser, Bak bok mat, Feministbiblioteket
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest