Halv elva en sommarkväll

halv-elva-en-sommarkvallJag har en rutin som går ut på att så snart jag läst ut en bok skriver jag ett utkast till en recension. Sen låter jag det ligga till sig några dagar (ibland veckor) innan jag skriver om det till en färdig bloggtext med lite perspektiv till läsningen. Jag gillar att ta det där råa och sen låta det möta eftertankens kranka blekhet. Det är sällan jag gör några stora förändringar i utkastet dock. Varför berätta detta? Jo men när jag läst ut Margurite Duras Halv elva en sommarkväll glömde jag bort (det var skolavslutningstider ok!?!) att skriva ner mina tankar direkt. Inte förrän en vecka senare kom jag på att det borde göras. Och just den här boken var en sån där där jag tänkte under läsningen att jag måste anteckna direkt, annars skulle jag glömma allt. Så jag skapade mig således en liten utmaning.

Halv elva en sommarkväll är en dröm, en alkoholindränkt, högsommarhet, feberdröm. Och jag upptäcker att jag minns mer än jag trodde att jag skulle göra. Den lilla familjen, alkoholiserad mamma, distanserad osammanhängande pappa, ambivalent och kåt väninna plus negligerad liten dotter är på semester i Frankrike. Det sommarregnar och är hett, det sovs i hotellkorridorer för att det är fullt överallt, det hånglas och det knyts kontakt med en man som gömmer sig undan rättvisan efter att ha mördat sin fru och hennes älskare. Eller om allt egentligen händer i Marias alkoholdimma… Jag har svårt för så mycket i den här boken. Alla är väldigt osympatiska, ingen tänker efter före, det dricks så mycket och jag har väldigt svårt för det, i verklighet såväl som i fiktion. Och den lilla flickan glöms bort hela tiden. Det är så hemskt alltihop. Och alldeles underbart!

Jag älskar Marguerite Duras sätt att betrakta världen – hon klär av med sin knivskarpa blick, den som inte missar något,  och samtidigt är hon så poetisk i sina formuleringar. Hon är till synes osammanhängande för att sen visa upp en hel väv som inte kunde ha skapats på annat sätt än med små små trådar. Jag har ett litet lager av hennes böcker hemma just nu och jag tror att 2016 kan bli Duras-sommaren.

Och det var verkligen bra att jag fick skriva det här en vecka senare eftersom jag då blev varse att jag visst minns och att jag tyckte väldigt mycket om det här. Annars kanske jag glömt.

HALV ELVA EN SOMMARKVÄLL
Författare: Marguerite Duras
Förlag: Lind & co (2005)
Översättare: Ingemar Forsström, originaltitel: Dix heures et demie du soir en été
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sagan om Turid: Krigstid

sagan-om-turid-krigstidJag älskar det här! Som gammal historiker älskar jag att det känns trovärdigt och källnära. Som feminist älskar jag att Turid existerar och alla de andra kvinnorna som tar makten över sina liv i en tid där liten makt var dem given. Som läsare älskar jag att det känns så på riktigt mitt i allt det magiska. Och det är sannerligen magiskt rakt igenom.

Första boken om Turid var grym. Där fanns en smärta och ett mörker så stort att det gick genom boksidorna. Och här är det än värre. Det Turid och hennes träl Unna tvingas se och utstå… Det är en grymhet som egentligen inte kan ordsättas, men Elisabeth Östnäs gör det väldigt bra.

Jag tycker så mycket om ilskan hos Turid, den som driver henne, i göpans form visserligen men ändå hennes egen. Hatet och törsten efter blod och hämnd. Det är inte våldsamt ofta vi får möta den i kvinnoform, men den finns där ibland när den måste, i alla tider.

Jag älskar sagan om Turid! Jag vill aldrig att den ska slut! (Men jag ser ändå fram emot november då tredje och avslutande delen i serien kommer.)

KRIGSTID
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs (2016)
Del 2 i Sagan om Turid. Del 1 Kungadottern
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Svart som natten

svart-som-nattenÅter till karga öar och egensinniga människor! Förra året var det Peter May som tog mig till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, för en till en början oerhört fin samvaro som tyvärr gick över i rejäl besvikelse vid sista boken. Men miljön gillade jag hela vägen, och nu när Ann Cleeves tar med mig till Shetlandsöarna känner jag igen mig lite. Jag befinner mig återigen på en plats där jag inte vill bo eller ens besöka, men den fascinerar liksom människorna som valt (eller tvingats) att bo på en så utsatt och delvis isolerad plats.

Ann Cleeves skriver intressanta personer som får tid att utvecklas, och trots det känns det inte som att historien går långsamt framåt. I den här boken, den första i hennes Shetlandskvartett, är det Magnus Tait och hans berättelse jag fastnar för. Det är så hjärtskärande, och det känns sant även när det nästan blir otroligt.

Om vissa saker gissar jag rätt i den här boken men det gör ingenting. Det är för mig måttet på en riktigt bra deckare, där lösningen på gåtan inte är huvudsaken utan där det är personerna instängda i gåtan som betyder mest. Det finns mycket att fascineras av här, inte minst ett samhälle där allt är offentligt och där hemligheter överskuggar allt.

 

SVART SOM NATTEN
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Översättare: Jan Järnebrandt, originaltitel: Raven black
Första delen i Shetlandskvartetten
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

How to seduce a band geek

how-to-seduce-a-band-geekJodå, jag gillade ju (förvånat och lite motvilligt) första delen i den här serien, How to date a nerd, och jag var naturligtvis tvungen att läsa vidare. 

How to seduce a band geek är fånig på det sättet att historien är lättutlistad, språket är superirriterande, det är 1) så som ungdomar faktiskt pratar eller mer troligt 2) så som författare tror att ungdomar pratar. Slang som jag misstänker gick ur modet för ett tag sen…

Det jag gillar är att vi igen får en ungdomsbok från Cassie Mae där de där könsrollerna inte är cementerade, där tjejer kan (och vet att de kan), där killar får lära sig att de gått på en myt och nit när de fostrats in i en patriarkal mansroll. Inte uttalat förstås men det är faktiskt i grund och botten det det handlar om.

Det är långt ifrån perfekt det här och den här gången blir et fåniga lite för mycket för mig, men det är ändå befriande långt bort från dåligt. Det finns en del tre i serien också, men den lämnar jag nog till den riktiga målgruppen tror jag…

HOW TO SEDUCE A BAND GEEK
Författare: Cassie Mae
Förlag: Swoon romance (2014)
Del 2 i How to…-serien. 
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Hunden

hundenJag älskar hundar, växte upp med hundar. Jag har en närhet till hundar i blodet och förstår deras språk på ett sätt som det tagit mig och min katt Buffy 12 år att bygga upp.

Kerstin Ekmans Hunden är långsam. Den är egentligen inte eftertänksam eller analyserande. Den bara är. I hunden. Den grå som springer ut ur stugan och sen inte hittar tillbaka. Valpen som blir unghund som klarar sig själv. Släpar sig fram, överlever.

Det enda jag har svårt för är den ibland närgångna beskrivningen av hur hunden livnär sig. Det är naturligt men grymt. Jag har svårt för det, på samma sätt som jag har svårt för det där med kamp och överlevnad i naturfilm.

Det här är en säregen bok. Precis lagom som kortroman och i ljudboksform. Lagom lång, lagom långsam.

HUNDEN
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Bonnier Audio (2010)
Inläsare: Helena Brodin
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Who’s that girl?

wp-1460303301218.jpgAv Mhairi McFarlane förväntar jag mig vissa saker. Humor (hon är en av väldigt få som faktiskt kan få mig att skratta genom text), svärta och vardagsromantik. Och hennes senaste bok Who´s that girl levererar precis just det, kanske bara ännu mer av allt och det är väldigt bra.

Edie är en helt fantastisk karaktär som man kan känna igen sig i men också tycka oändligt mycket om, alla måste vilja ha en kompis som Edie, det är bara att hon inte fattar det själv. Det finns en hel del sorgligt hemska människor här (Jack!), det finns sorgligt fina människor (Margot, pappan, Meg) och så finns det folk att bli kär i (Edie då, och Elliot förstås). Det finns allt och extra allt utan att bli ens i närheten av överlastat.

Det som gör den här boken så väldigt bra är svärtan. Den har alltid varit viktig i Mhairi McFarlanes böcker och vi ser den i mobbingen av Anastasia i Here’s looking at you, otroheten i It´s not me, it´s you och i de förlorade chanserna i You had me at hello. Här är det mörkare ändå, på djupet sorgligt och oåterkalleligt. Det som hänt Edie och hennes familj kommer inte bli bra, de kan hantera det men det försvinner aldrig. Jag har känt med Mhairis karaktärer tidigare men jag har aldrig gråtit med dem. Nu gör jag det.

Min enda önskan nu är att Mhairi McFarlane ska öka på sin skrivarspeed och ge mig minst två romaner om året precis lika bra som allt hon hittills skrivit. Eller så vill jag ha massor av andra författare som skriver likadant. Jag saknar redan att ha en McFarlane-bok oläst. I sommar ägnar jag mig nog åt en liten omläsning av hennes tidigare böcker. Och i höst kommer Who´s that girl i svensk översättning som Finns det en, finns det flera. Då blir ju det lite som att läsa en ny bok. Typ.

WHO´S THAT GIRL
Författare: Mhairi McFarlane
Förlag: Harper collins (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, missa inte heller vår intervju med Mhairi på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Min fantastiska väninna

min-fantastiska-vaninnaVissa böcker måste jag ju läsa, på grund av rent grupptryck, fast jag egentligen inte läser såna där upphaussade böcker… Men jag gjorde mig till och med omaket att läsa Min fantastiska väninna som lånebok med kort lånetid (för att kön är så oändlig), jag som blir så stressad av kort lånetid… Men den var helt klart värd besväret.

Min fantastiska väninna är förstås bra, väldigt fin till och med. Jag vet inte om den riktigt förtjänar uppståndelsen som omger den, men den kommer väl också ur det faktum att ingen vet vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrantes och sånt bryr jag mig ju inte om… Boken gav en väldigt lågmäld (jag älskar det lågmälda och långsamma!) och just fin läsupplevelse.

Jag gillar hur komplicerade de är allihop, ingen hänger ihop och alla beter sig som stollar emellanåt, precis som folk gör. Och Elena är rätt blind för sin egen stollighet vilket vi väl alla är och det tycker jag är väldigt avväpnande och älskansvärd. Elena (som jag tycker oändligt mycket mer om än Lila, kanske för att Elena som berättar inte heller kommer riktigt till ro med henne) är väldigt barnslig där hon lever sitt tonårsliv i en rätt hård miljö, barnslig men tilltvingat vuxen.

Mest av allt tycker jag om känslan. Det är som att sitta på ett café med en gammal uppväxtkompis som berättar vad som hänt sen sist, pekar ut människor som passerar och däremellan sitter man bara och tittar på folk. Det är så vilsamt, och svårt att slita sig. Jag kommer absolut läsa vidare i kvartetten, nästa bok kommer i september och jag har redan ställt mig i kö på biblioteket.

MIN FANTASTISKA VÄNINNA
Författare: Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Översättare: Johanna Hedenberg, originaltitel: L’amica geniale
Del 1 i Napolikvartetten
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo, Enligt O, Lyrans noblesser, Bak bok mat, Feministbiblioteket
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En skogsutflykt

Skog

Veckans tema på Kulturkollo är skogen och jag skrev redan igår om min djupa kärlek till skogen, inlägget hittar du här. Veckans utmaning är att visa sin favoritskog och min bästa skog är den som finns bakom mitt hus och mellan mig och mitt jobb. Den där jag går igenom varje morgon och eftermiddag på sommarhalvåret. Den som jag besöker flera gånger om dagen så länge jag slipper snön.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: en bokresa

Globe-Africa
Lyrans Jorden runt-resa (den femte i ordningen) är i mål för denna gång och jag har för första gången varit med på den från start till mål. Mycket oväntat har jag hittat på vår resa och en hel del sånt som jag nog aldrig kommit på att läsa annars. Tusen tack till Lyran som snickrat ihop läslistor och agerat reseledare! De här böckerna har jag läst under resans gång:
Kaptenens verser av Pablo Neruda (Chile)
Irakisk Kristus av Hassan Blasim (Irak)
Drottning Pokou av Véronique Tadjo (Elfenbenskusten)
Dikter och fragment av Sapfo (Grekland)
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir (Sovjetunionen)

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Bild: Globe-Africa

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

De försvunna böckernas bibliotek

de-forsvunna-bockernas-bibliotekBibliotek var (och är fortfarande) för mig en tillflyktsort, en plats av trygghet och värme. Ett rum där jag gömde mig bakom bokhögarna på håltimmar och raster, där inga verkligheter kunde nå mig. Ett rum dit inte vampyrer, hjärnätare och varelser med sylvassa naglar nådde, även om de förstås finns där så är de tryggt undanstoppade mellan bokpärmarna.

Kristoffer Leandoer inleder sin roman De försvunna böckernas bibliotek med en berättelse om hur bokens jag brukade följa med mamma på biblioteket som barn, men att han föredrog det mystiska De försvunna böckernas bibliotek eftersom det var så tyst där. På det vanliga biblioteket väsnades böckerna så förfärligt… När han börjar där är jag förstås fast. För bortom den där ständigt pågående (och viktiga men ofta oinsatta) debatten om stök på bibliotek och tysthetsnorm och allt det där har vi missat att prata om oväsendet från böckerna själva… De ropar på mig också. Kräver och stökar och hoppas och vill, och är allmänt oregerliga om man bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt.

Men i ärlighetens namn verkar det inte så fredligt bland de försvunna böckerna heller. Hela författarskap glöms bort och går om intet i Leandoers bok, försvunna Mary Poppins-utgåvor sprider död och elände och skrivande människor upphör att existera.

Det här är en bok om böcker, om hur de kräver, hur de väsnas i huvud och hjärta på oss och hur de är omöjliga att värja sig mot. Hur kärleken till dem kan se ut, förtärande och alldeles fantastisk. Och hur det i deras närmsta närhet kan gömma sig fasor större än vi kan ana, kanske genom portar in i vårt eget mörker…

Hela texten om biblioteksskräck i allmänhet och De försvunna böckernas bibliotek i synnerhet publiceras idag på Kulturkollo, läs den här.

DE FÖRSVUNNA BÖCKERNAS BIBLIOTEK
Författare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En bokenkät

Den här veckan kör vi på temat Lånat, bytt och fåttKulturkollo. Det blir en hel del bibliotek men också annat. Och så har vi avslöjat att vi kommer finnas med på Bokmässan också i höst, med bokbloggsrum och roligheter. Mer om det berättar vi under veckan på bokmässans instagram så följ oss gärna där!

Veckans utmaning är en enkät på temat lånat, bytt och fått och här är mina svar:

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu? 25. Det är galet mycket, men det har med det här att göra.
Vilken var den senaste boken du fick? Jag får väldigt sällan böcker eftersom ingen törs köpa böcker till mig, jag är en sån där som redan har allt jag vill ha (tror andra i alla fall). 
Vilken var den senaste boken du gav bort? Monstret i natten och Nikkis dagbok, hur du gör din egen dagbok till mina barn.
Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad? Jag byter gärna bort böcker på exempelvis bibliotekets bokbyte, men jag försöker stå emot att få med mig något tillbaka. Jag behöver ju egentligen inte öka samlingen.
Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken? Jag slalomläser Sagan om Turid: Krigstid (recensionsexemplar från förlaget), Simma med de drunknade (e-bok från biblioteket) och Svart som natten av Ann Cleeve (lånad på biblioteket).

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Misstag i Moskva

Simone, fram+bak.inddDen börjar i ärlighetens namn lite segt den här boken. eller trevande är nog ett bättre ord, och trevande funkar inte jättebra med mitt ljudbokslyssnande. Men sen tar den sig (eller om det är min uppmärksamhet som vaknar) och som den tar sig – den växer och växer och växer sig fantastisk. Egentligen händer inget banbrytande alls här. Nicole och André reser till Moskva för att umgås med hans vuxna dotter. de samtalar och tänker. Mycket handlar om åldrande och uppoffringar, men också om kärlek och svårigheten i att leva ett helt liv tillsammans med en annan, och med sig själv.

Jag känner igen mig så smärtsamt mycket i Nicole – inte att jag skulle känna att jag offrar mitt själv för ett vi (ingenting om relationen faktiskt, där skiljer vi oss åt hon och jag och vi och dem), men hur hon reagerar och formulerar tankar. Att hon promenerar bort sin ångest och in i sina tankeprocesser, att hon håller saker inom sig utan att prata fast hon lever i ett klimat där allt kan sägas. Tack och lov lever vi inte likadana liv, men vi är väldigt lika. Det är rätt jobbigt faktiskt, och trösterikt.

MISSTAG I MOSKVA
Författare: Simone de Beauvoir
Förlag: A nice noise (2016)
Inläsare: Louise Raeder
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: Att planera sommarläsningen

Att planera sommarläsningen är alltid en liten vetenskap, en väldigt trevlig vetenskap. Det brukar bli oändliga högar som jag inte ens själv tror att jag kommer komma halvvägs i. Förra året blev det rätt många tegelstenar som jag sparat på. I år har jag faktiskt ingen hög, men däremot lite lösa tankar. Jag vill läsa Strindberg tror jag, och så ska jag läsa om Löwensköldska ringen inför teater i Teaterladan med Västanå teater. Och så finns det några omläsningar jag vill göra. Mer specifikt än så är det faktiskt inte. Jag tror det löser sig. Det brukar ju göra det. Hur ser dina läsplaner ut?

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Dikter och fragment av Sapfo

sapfoDen här månaden* styrde mig Lyrans Jorden runt-resa till Grekland och Sapfo. Jag har förvisso läst Sapfo redan tidigare men det var i fordom när jag läste någon litteraturkurs på folkhögskola tror jag, det var helt enkelt hög tid att återknyta bekantskapen.

Egentligen har Lyran själv redan sagt allt som finns att säga, vi har läst samma utgåva. Jag som egentligen är rätt ointresserad av författare gillar verkligen att få kontexten här. Ok att jag fortfarande inte behöver veta särskilt mycket om nutida författare, men att veta något om världen runt Sapfo ger onekligen ytterligare en dimension till lyriken.

* Av månadens böcker har jag redan läst Väggen, Flykten, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Nora Webster sen tidigare och Misstag i Moskva lyssnar jag på just nu.

SAPFO – DIKTER OCH FRAGMENT
Förlag: FIBs lyrikklubb (1999)
Tolkning från grekiskan, inledning och kommentar av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ormens väg på hälleberget

ormens-vag-pa-hallebergetNär man hör sig själv skrika “gubbjävel” till ingen mitt under promenaden i skogen (tack vårherre för att ingen granne dök upp i närheten och kände sig förorättad!) då vet man att boken man lyssnar på är riktigt, riktigt bra.

Och Ormens väg på hälleberget är mer än bra. Den är en av de största läsupplevelserna, en av de mest omkullkastande och ilskeframkallande böcker jag läst. Och jag har läst en del… Till det är det verkligen ingen picknick i parken så att säga. Mörkret är så oändligt att inte minsta solstrimma lyckas söka sig igenom. Och det är bra det, för så var det. Jag känner igen så mycket från allt det jag tog del av när jag skrev och forskade om kvinnors maktlöshet på den här tiden. Här är det allas (de fattigas, de lite mindre fattigas, de skuldsatta) maktlöshet och Torgny Lindgren visar så förfärligt hemskt hur patriarkatet fångar alla som kommer i dess väg.

Och så har jag lärt mig att det är för såna här böcker som talboken uppfanns. Att höra Torgny Lindgren läsa sin norrländska sorgesång är som balsam för själen samtidigt som det är det som sliter upp såren. Det är så remarkabelt fantastiskt att jag inte finner fler ord.

ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Bonnier audio (2010)
Inläsare: Torgny Lindgren
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

52 bra saker: att tagga ner

Jag vet inte om det är våren (eller ”våren” som den kanske ska kallas med tanke på temperaturen just nu) eller något annat, men jag är rätt rejält trött just nu. Och ni kanske har märkt att det inte händer stort mycket mer än enstaka recensioner här på bloggen för tillfället. Det är helt enkelt för att jag valt att lyssna på kroppen och huvudet och hjärtat och orken. Bloggen går in i sommarlättjelunk (=recensioner när jag vill och hinner och annat där de passar) redan nu och det är en bra sak, det ger mig tid och ork att koppla bort, slappna av och återfinna lusten. Jag har alltså inte gått någonstans, jag har bara lutat mig tillbaka lite. 

 

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest