susnet.nu statistik Fiktiviteter – när den verkliga verkligheten inte räcker till…

En tidslinje och lite annat

Etiketter:

Fiktiviteter har fått tillökning i form av en tidslinje, vi kan kalla det skrytsida också om ni vill men det låter inte lika snyggt ;-) Jag har helt enkelt samlat ihop några favoritinlägg, lite sånt jag skrivit på annat håll och lite annat som ligger mig varmt om Fiktiviteter-hjärtat och klämt in det på en sida. Jag har också tagit tag i min recensionssida och delat in den i mindre avdelningar, a-ö började bli lite ohanterbart…

En långfredag om tvivel och tro

Jag känner att jag nog borde berätta varför jag dras till de här bibliska berättelserna. Problemet är att jag inte är riktigt säker själv. Grundhistorien, passionsdramat är förstås fulländat som berättelse, där finns allt av sorg, uppoffring, kärlek och död. Det är en aspekt. Sen blir det ofta bra böcker av de där detaljbetraktelserna som fokuserar en person i den större helheten. Det finns så många intressanta personer där. Men det räcker inte så, det är något mer som drar mig dit. Redan som barn var jag smått besatt av berättelsen om Jesus golgatavandring och allt som omslöt den. Minns ni den där tv-serien som visades varje påsk för nu ganska många år sen? Jag såg den varje år, från allt för tidig ålder. Om jag var troende? Ibland. Inte som barn men sen i tonåren trodde jag nog. I sena tonåren blev jag mycket troende vilket jag var några år och det är en historia för sig som inte är särskilt intressant för någon annan än mig. Min tro krossades på ett väldigt abrupt sätt och det är egentligen för privat och för sårigt för att vi ska ta det här men det handlade om att uppleva sig lämnad ensam och att sakna ork att stå emot tvivlet, om att ge upp något väldigt värdefullt i mitt liv. Jag tror att det är därur min fortsatta fascination kommer. Min förundran och alla dessa berättelser om tvivel. För det är det de handlar om. Bibeln beskriver tro medan de här lika skönlitterära berättelserna berättar om vantron och tvivlet hos dem som befinner sig runt Jesus, eller Jesus själv. Jag tycker mycket om att se alla dessa mekanismer och förstå att de är mänskligt maskineri precis som det tvivel och den verklighet vi tampas med idag.

Idag känner jag att jag vill berätta lite om några av de riktigt bra böcker jag läst av just den anledningen. Vi börjar med en bok jag läst ganska nyligt och fortsätter med två äldre favoriter.

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Marias testamente är en väldigt bra bok i sin nisch av passionsskildringar, det är en bra bok helt enkelt. En litterär pärla.

Marias testamente av Colm Tóibín. Norstedts

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot? Hela recensionen hittar du här.

Baksidestexten till Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren är kort och koncis – ”Det här är inte ett evangelium” står det och sen inget mer. Prick på, för det här är verkligen inget evangelium utan snarare berättelsen om en berättelse. Det är inte förkunnelsen om Jesu liv och lidande utan förkunnelsen om hur en berättelse föds, skapas och ständigt omskapas. Frågorna Pullman ställer är intressanta och viktiga, inte bara i relation till religion utan till allt som berättas och som vi hör eller läser som sanning. Hur skapas en berättelse? Vad är sanning och vem bestämmer den? Vad får det kosta att skapa den perfekta berättelsen?

Pullman ger inte själv några direkta svar utan nöjer sig med att starta en tankeprocess hos läsaren. Denna oerhört smart skrivna bok är egentligen en rak berättelse om Jesus och Kristus och de händelser vi redan läst om – liknelserna, miraklerna, korsfästelsen, uppståndelsen… Författaren argumenterar egentligen aldrig utan låter framförallt Kristus fyllas av tvivel och diskutera vissa frågor men de djupare diskussionerna lämnas till läsaren vilket gör mig glad. Jag är inte omedveten om att Pullman med all säkerhet har en agenda och att denna troligen innefattar en stor dos av religionskritik men jag upplever det ändå som att det här är en författare och en bok som tar läsaren på allvar och med tillit lämnar de stora frågorna obesvarade. Den godhjärtade Jesus… lämnar mig med en hel hög intressanta frågor som kommer att räcka länge. Hela recensionen hittar du här.

Bödeln

Bödeln som kristus. Mänskligheten som blodtörstande och bödeln som lagd under ok, jag älskar glidningarna hos Pär Lagerkvist! Jag som dras mot skiftningar i ont och gott hittar alltid det jag söker hos Lagerkvist. Vad är ondska och vem är jag eller du att bestämma vem en annan människa är?

Bödeln är i den här boken den gestalt kring vilken allt kretsar, han finns där, sitter vid sidan av och blir talad om. Och runt omkring samlas mer eller mindre förtappade människor och talar om sin egen godhet och om ondskan som finns där ute och som rört vid mästermannen. Det är krypande gruvligt, förfärligt att se mänskligheten som Lagerkvist visar den. Som jag ibland i min mörkaste svartsyn ser den. Oss.

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia? Pär Lagerkvist gör det inte, Bödeln är mer en berättelse om samhället. Jag skulle önska att en historiker kunde hitta dagböcker som inte finns och skriva en bok om en bödel, en enda mästerman bland historiens hundratals. Jag vill veta mer om mannen än om idén, även om idén också jagar mig. Om Anders Gustaf Dahlman vet jag en del och det är intressant i sig men han levde i en tid då allt var mycket industrialiserat, visst var han kanske inte allas bäste vän men han var i alla fall en del av samhället. Hundra år tidigare var skarprättaren inte det. Mannen som brände häxan, avlägsnade barnamörderskans huvud och högg handen av tjuven. Jag vet att det är ett utslag av min makabra sida, som jag fick utlopp för och som drev mig under de där åren när jag forskade om mord och mördare, men jag är obönhörligt intresserad av vad det gör med en människa att avsluta en annans liv.

Bödeln är en djupt intressant bok, den berör mig mycket (men inte riktigt lika starkt som Barabas). Den är ständigt aktuell även om den rör sig i medeltid och sin egen nutid med en tydlig släng mot nazismen. Den är allmänmänsklig och tidlös, den handlar om oss. Människorna. Vi som tror att vi är så jäkla bra. Ursäkta mig, jag ska gå och gråta en liten stund nu.

Bödeln av Pär Lagerkvist. Brombergs

En uppgiven bok

Av naturliga orsaker – jag läser nästan alltid ut böcker jag påbörjar – skriver jag sällan om böcker jag gett upp. Men om Johanna Trollopes Sense and sensibility-variant bör jag kanske ändå säga något. Eftersom jag gick ut hårt och visade upp den på instagram och fick en del undringar. Låt mig säga det så här – Förnuft och känsla är kanske min minst älskade Austen men jag blir ändå rätt sur över det här sättet att behandla den. Att inte placera den i en trovärdig nutid utan istället gå liksom halvvägs och göra det superviktigt att pappa inte är gift med mamma, det är liksom hela förklaringsgrunden till att de tvingas lämna sitt hem. Och sen måste de hålla till godo med, och lida av, något som de flesta av oss skulle vara rätt glada över. Sen läste jag inte mer men enligt Goodreadskommentarerna så tar det sig nog inte mot slutet heller. Trist. Hoppas på Val McDermids version av Northanger Abbey istället, den har kommit ut redan har jag sett…

Etiketter:

… hos Fritz Ståhl, precis här. På en hel sida breder jag ut mig med några av mina allra bästa favoritböcker. Lite spänning, lite klassiskt, kärlek, ond bråd död och vampyrer. Och en hel hög Selma Lagerlöf. I gott sällskap är jag också, Lyrans noblesser, Enligt O, Dark places och många fler tipsar också!

Världskrig Z

Etiketter:

,

Sällan har en bok blivit stående så länge och sen visat sig vara så bra. Jag fick Världskrig Z som recensionsexemplar 2011 och läste den inte förrän härom veckan, mycket skämmigt men jag hoppas kunna väga upp min seghet med en riktig tvättäkta hyllning nu istället.

När jag först slog upp boken, ca 48 timmar innan jag var färdig, tänkte jag lite smått att det här som är så upphackat kan ju inte ge något vidare djup. Jag kommer nog inte få känna särskilt mycket här, som risken ofta är med zombiesmittat material. Sen läste jag och fastnade, och resten är underbar historia. För som jag fastnar för var och en av de människor som i tur och ordning berättar om hur de överlevde kriget och kampen och allt det förfärliga! Max Brooks är en sjukt effektiv och skicklig berättare som verkligen kan det där med att lägga upp en historia på bästa sätt.

Som alltid med riktigt bra zombie/vampyr/annat valfritt monster-fiktion så handlar det här om samhället mer än farsoten. Det blir mycket snart tydligt att det människor gjorde mot människor, oundvikligt eller inte, var långt mycket värre än det som gjordes mot dem i form av zombier. Makt som dödar, offrar, förstör sina underordnade. Människor som kliver över sina grannar och äter deras barn för att överleva. Människan som djur, den levande människan som zombie. Och det är så förfärligt och känns så sant och trovärdigt att jag känner mig paradoxalt trygg. Om nu zombieapokalypsen skulle slå till har vi här en bibel att läsa och dra lärdom av. Inte för att jag tror att det skulle bli något annat än en fasansfull upprepning i verkligheten, men en kan väl få drömma. Eller?

Världskrig Z. En muntlig historia över zombiekriget av Max Brooks. Modernista

Finns också som e-bok

Andra som skrivit om boken: Swedish zombie, Bokfetischist, Beroende av böckerBokstävlarna

Etiketter:

För precis ett halvår sen skrev jag ett inlägg om hur jag behövde ta tag i mig själv och mitt köpbeteende. Att det började bli lite stressigt att jag bara samlade på hög och inte läst de där högarna. Att jag borde sluta köpa böcker tills jag läst i alla fall ett hyllplan av de böcker jag redan hade på vänt. Jag lovade att rapportera efter sex månader och här är vi nu.

Hur det gått? Jovars, jag har inte köpt särskilt mycket böcker alls och dessutom har jag varit väldigt återhållsam med att önska mig recensionsexemplar. Jag har läst en hel del av de där väntande böckerna, närmare bestämt 20 stycken sen i oktober. Jag är mycket nöjd med mig, och stressen har faktiskt minskat. Jag kör på med min hyllvärmarboktolva och min kamp mot det dåliga lässamvetet så ska jag nog få ordning, lugn och läsaromröstning nog att snart hänge mig åt en episk bokbeställning. Det saknas inte böcker på önskelistan…

Jag blev så glad när det stod klart att Barbro Lindgren förärats ALMA-priset att jag blev tvungen att läsa några av mig tidigare olästa böcker av henne. Först var det Bladen brinner, om den unga Barbro på väg att bli kvinna. Och den var förstås ett hopkok av allt det jag älskar allra mest med Barbro Lindgren. Frispråkigheten och friheten i språket. Värmen, kantigheten, och det fullkomligt självklara i att vara sig själv precis som en är. Den som ändå vågade låta sig brinna som Barbro!

Sen läste jag Titta Max grav! och hittade den där svärtan som också återfinns i hennes barnböcker men som där är i alla fall maskerad. De där existentiella spörsmålen – vad är ett liv? Vad lever man för? VLMF?

Och så måste jag läsa lite av hennes poesi. Det var så länge sen. Det blev hjärtskärande diktsamlingen Nu är du mitt barn. En svit om Barbros mor och hennes sista tid, minnena av livet som varit. Och det var inte lätt. All denna förlamande sorg som drabbar oss människor, jag begriper verkligen inte hur Barbro Lindgren lyckas ge mig styrka genom den… Men det gör hon. Kanske är det såhär hon gör det:

Djupt djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

För mig är Barbro Lindgren hon den där som skrev Vilda bebin och Karlknut som mamma läste för mig. Sen är hon tanten som jag såg i affären en av alla semestersomrarna på Öland, hon som var så arg och sprakade av passion. Senare blev hon den geniala som gav mig och maken Nökhamlet när vi som alldeles nyihopna högläste Vems lilla mössa flyger (vilket för övrigt är den bästa boktitel jag vet) om kvällarna. Sen välsignades jag med barn och då blev Barbro den litterära gudmodern som med kärleksfull hand gav mig verktygen att öppna bokvärlden för ungarna. Från några månaders ålder läste vi Max blöja för våra bäbisar varje kväll. Först fattade de inget, sen fattade de allt. Och så glädjen i att läsa så språkligt fantastiska texter som Vilda bebi-böckerna. Och Benny! Min kärlek till den grisungen kan inte överdrivas eller beskrivas. Att få sitta med en nybliven storasyster och läsa om hur Benny snor brorsans napp och sticker. Att få uppleva glädjen av en igenkänning. Så vackert! 

Ingen är som Barbro, Barbro är som ingen. Hon har lärt mig att vi alla är unika, och väldigt, väldigt lika.

Bladen brinner, Karneval förlag / Titta Max grav!, Karneval förlag / Nu är du mitt barnRabén & Sjögren

Och så nagellack…

Bokbloggsmaffian (#boblmaf) är stor och divergerande. Alla gillar vi böcker, en del av oss räknar vad vi läser, några tillber katter, andra Instagrammar bilder av rödvin och te tillsammans med aktuell bok. Och så har vi nagellacksfalangen. Själv tillhör jag kattdelen av maffian, dricker mer kaffe än te nu för tiden och föredrar whiskey framför rödvin och så gillar jag nagellack. Det kan ha instagrammats någon bild på lack eller naglar någon gång och av den enkla anledningen fick jag boken Naglar från förlaget med medföljande presentlack. Och presenter uppskattas alltid. Men här är några insikter jag gjort.

1) Jag är inte överdrivet förtjust i att måla mönster på naglarna, jag är inte skicklig nog för att få det fint och så tycker jag ofta inte att det är särskilt snyggt ens när det görs bra. Exemplen i boken till exempel är ofta…hm…ganska fula. Det händer rätt ofta att jag tänker att ”med en annan färgsättning kanske?” Eller ”om en tar bort den där och gör en sån istället?”

2) De där lacken som följde med som present var verkligen rena skräpet, bortfallande efter två dagar, inte direkt kompatibelt med mitt föräldra- och vardagsliv… Jag håller mig till mina lack som håller upp mot en vecka istället;

<center>Katt + lack </center>

Katt + lack

3) Orka! Att måla några lager enfärgad lack kan jag göra när jag ser på tv/läser en bok/hjälper barn med läxan eller whatever, att pilla dit mönster hinner jag aldrig.

Det här är absolut ingen sågning av boken, det är mer en reflektion över mig själv och var jag står i nagellacksfrågan. Jag är lat helt enkelt, orkar inte måla varje dag, orkar inte göra konstfulla saker. Boken tror jag definitivt kan vara inspirerande för alla de som vill testa nytt, de som inte blir skeptiska och stressade av ”om jag byter färg där och ändrar mönstret så så blir det bra”, de som kan ta det på det sättet har nog hittat en guldgruva. Själv nöjer jag med alla de där praktiska tipsen i början, så får vi se vad som händer i framtiden…

Naglar – kreativa projekt att göra själv av Madeline Poole. Norstedts

I somras hände det sig att jag höll vampyrsommar och nog förläste mig en smula på blodsugande bestar. Jag tröttnade helt enkelt och just nu mår jag nästan lite illa vid tanken på att jag har några böcker i ”ska läsa snart”-hyllan som jag längtar efter men som innehåller vampyrer. Orkar inte med dem! Så det var kanske ett misstag att läsa det där recensionsexemplaret som blivit stående. Förutsättningarna var inte de bästa när jag tog tag i Svart passion men jag försökte verkligen.

Jag gillar ambitionen. Att placera en vampyrhistoria på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg ger en helt annan närhet och igenkänning än någonsin Forkes eller Bon Temps. Det gillar jag jättemycket liksom blinkningarna till popkultur och vampyrfiktion. Men detta till trots så krävs det något nytt till vampyrgenren, förutom en ny stad då, om det ska bli ett nytt liv. Hela genren är annars lika trött som jag just nu. Det är för mycket mänsklig flicka suktar efter mörk, hemlighetsfull kille som visar sig vara vampyr. Och så lite blod och lite våldsamt och så lite kyssar på det. Svart passion är tyvärr inte något undantag. Det är ok skrivet men känns inte nytt eller omvälvande på något sätt. Nej, jag tror inte att det bara är min vampyröverdos som gör det. Hade jag hamnat inför Sunshine eller Judas barn eller Sookie-böckerna eller The Gilda stories just nu hade jag känt motstånd inför att läsa det men jag hade ändå uppskattat berättelserna när jag kastade mig in. Här vill jag aldrig ge mig riktigt hän. Det är helt enkelt inte särskilt bra.

Svart passion är första delen i en serie som heter Dimmornas folk. Jag kommer inte läsa vidare men jag tycker att många av de ungdomar som läst Cast och Mead och är redo att återvända till hemmaplan borde kunna gilla det här, det är inte dåligt (förutom slutet som känns väldigt b), det är bara inte så bra som jag kräver av vampyrlitteraturen nu för tiden. Den vampyr som inte rockar min värld göre sig icke besvär.

Svart passion av Annika Banfield. Idus förlag

The weight of water

Ibland läser jag en riktigt tät och bra bok. Kanske anar jag hur den stora gåtan (vem gjorde det?) ska komma att besvaras, kanske anar jag vad som ska komma att falla sönder, kanske panikbläddrar jag mot slutet för att få just detta bekräftat. Ibland fylls jag sen av besvikelse över att jag räknade ut saker så exakt, ibland blir jag glad över att författaren och jag tillsammans har utforskat det här så fint – att gåtans lösning inte var huvudsaken och att det just därför var lite fint att jag fick avslöja den. Ibland blir det precis så som jag trott men så adderas en fasansfull aspekt på de allra sista sidorna och sen tvingas jag leva med den, kanske ångrar jag också litegrann att jag sprang så snabbt mot katastrofen. Anita Shreves The weight of water är en bok som sällar sig till de senare kategorierna.

Berättelsen är dubbel, ett mord som utspelar sig på en otillgänglig ö utanför New Hampshires kust i slutet av 1800-talet är den ena centrumpunkten, en nästan nutida grupp människor på båtresa för att fotografera ön i fråga är den andra. Och komplicerade förhållanden och sorgesamma händelseförlopp går igen och smittar av sig. Allt går sönder och det är väldigt, väldigt smärtsamt. Vad som egentligen hände där i det där huset på ön då är det jag räknar ut på sidan tidigt. Det som händer i nästannutid anar jag konturerna av men den verkliga katastrofen slår mig i huvudet totalt oväntat. Och sen är boken slut och jag lämnas helt ensam med mina tankar. Obehagligt och så himla bra.

Det här är min första Anita Shreve och jag kan inte säga att jag lockas särskilt mycket av handlingen i någon av de andra böckerna hon skrivit men jag kan ha fel, upplys mig gärna. Jag är grymt imponerad av tätheten i historien, språket och hur de båda berättelserna vävs ihop totalt utan andningspaus. Hon manar mig framåt och framåt och framåt tills hon puttar mig över båtkanten och ner i det iskalla vattnet. Så imponerande! Någon på goodreads beskrev The weight of water som chick lit men det måste jag å det allvarligaste protestera emot. Rätta mig gärna om jag har fel men när jag tar mig an en chick lit-bok vill jag ha relationer och i alla fall skymten av en ljusglimt. The weight of water är förvisso relationscentrerad men mörkret är ogenomträngligt kompakt. Och det kan nog vara bra att ha med sig den förväntan in i läsningen.

The weight of water av Anita Shreve. Little Brown and company

Det dåliga samvetets månad

Etiketter:

Alla har vi våra dåliga samveten. Det här är ett av mina. Och det är inte vilka böcker som helst, det är recensionsböcker som jag själv bett om alternativt tackat ja till att ta emot. Men jag har inte läst dem. Och i vissa fall har de stått och väntat i över ett år. Jag mår nästan lite illa av att erkänna det. Vore det så att jag tappat intresset så skulle jag förstås ha hävt bort böckerna och låtsats som om det regnar men det här är ju böcker som jag fortfarande vill läsa, de hamnar bara aldrig allra överst i högen utan blir undanskuffade hela tiden. Men nu är det dags. Nu ska jag ägna en eller möjligen två månader åt att beta av den här högen och begrava det dåliga samvetet. Vilka förordar du alldeles extra? Från vilket håll gör jag bäst i att angripa den?

Ny aprilbok

Etiketter:

Eftersom den förra svek mig så gruvligt har jag valt en ny aprilbok. Tror det kan bli bra till slut i alla fall.

Etiketter:

Allt är bra nu men jag måste delge er den obehagliga kris som inträffade på Helsingfors flygplats igår. Flyget var två timmar försenat och jag hade checkat in alla böcker utom en med bagaget. Och så var den bok jag hade tillgänglig obeskrivligt trist, över gränsen till oläslig (vad är det med dig Hilary Mantel, var det först i Wolf Hall du lyckades – Fludd är svintrist!). Vad göra? Inget pocketshop så långt ögat når! Nu har jag blivit upplyst om att det ska finnas ett bytesbibliotek någonstans på flygplatsen men det var mig obekant då. Batterierna tog slut i min iPad, allt såg mörkt ut. Det hela slutade med att jag lyssnade på ett random kapitel (min mp3-spelare har efter en krasch kastat om boken så att jag inte kan hitta ordningen längre) av Harry Potter föredömligt läst av Stephen Fry. Jag vet inte riktigt vad de gjorde, det var någon sorts kalas, men jag gillade att höra Stephen Fry tala med just mig, bara rösten…

Det var traumatiskt men jag överlevde, tågresan hem säkerställdes tack vare en snabb avstickare till den lila butiken på Stockholms central där Fludd fick sällskap av We are all completely beside ourselves i väskan (här skulle en naturligtvis kunna argumentera för att jag skulle kunna läsa någon av de inte längre incheckade böckerna istället men den som gör det känner inte riktigt mig). Att sen överförfriskade medelålders herrar förpestade tågresan så att jag inte kunde läsa är ju en annan femma.

Jag är alltså här för att vittna inför #boblmaf och alla om vikten av att välja rätt läsning och att tänka på alla eventualiteter. Jag mår bra nu men det var förstås oerhört traumatiskt. Jag kommer troligen besöka någon form av bokhandel snart och där göra ett massivt inköp, för att om möjligt trycka undan flygplatstraumat. Jag ska bara gå in och klappa på böckerna i bokhyllan först. My preciousss!

Annorstädes

Etiketter:

Här var det några dagars bloggpaus på grund av superintensiv (hinner inte ens träffa Bokbabbel!) och inspirerande jobbresa i Helsingfors och Esbo. Lämnar er med bild på läsningen jag inte hinner läsa. Vi hörs efter helgen igen!