Och så litteraturfestivalen!

Bokmässan är igång och jag måste säga att det är trevligt det här med att alla krockar är bortbyggda i och med att allt kan ses i efterhand. Jag gillar också att jag som vanligtvis inte mäktar med att uppehålla mig på mässan efter klockan 16 kan ta del av sånt som försiggår senare än så (det är ju en del…).

Det här lockar mig allra mest under mässans två sista dagar:

Hur lång är en armlängd – staten, politiken och kulturen med Svante Weyler, Hanna Stjärne, Roland Poirier Martinsson, PJ Anders Linder, Susanna Dahlberg.

Böcker i skräckens grepp med Jack Werner, Mats Strandberg, Johanna Koljonen, Jenny Jägerfeld, Peter Fröberg Idling.

I hemmets mörka vrå med Alexandra Pascalidou, Ulrika Ewerman, Elaine Eksvärd, Frida Boisen.

Selma Lagerlöf – tidlöst aktuell med Eva-Lis Sirén, Anna-Karin Palm, Anna Nordlund, Mats Malm, Gunilla Kindstrand.

Möjliga och omöjliga inställningar till livet med Per Naroskin, Anna Kåver, Johanna Koljonen, Göran Everdahl, Stefan Einhorn

Klimathotet i litteraturen med Jesper Weithz, Margit Richert, Erik Lewin, Josefin Johansson, Thomas Engström.

True crime – hur sant får man skriva med Per E Samuelson, Ika Johannesson, Tina Frennstedt, Peter Englund, Lena Ebervall.

Vem har makten över kvinnokroppen med Hanna Nordenhök, Mian Lodalen, Johanna Frändén.

Och så New York-studion med Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer och Jacqueline Woodson.

Det är en lång lista, men faktiskt bara en liten del av det jag vill se. Sen är det ju alltid så med mässan att man måste välja och helt plötsligt seglar något upp från kulisserna och blir det bästa man upplevt, så tror jag det kommer bli också i år.

Vilka guldkorn siktar du in dig på?

En bokmässa och en bildningshubb

I år är ingenting som det brukar vara, inte heller bokmässan. Jag har svårt att tänka mig något så oerhört Corona-ovänligt som bokmässan faktiskt (det är ju inte bara jag som alltid blir sjuk veckan efter varje år). Egentligen hade jag inte tänkt åka i år, men det är sjukt störigt att jag nu inte kan få ångra mig sådär som jag brukar göra varje gång jag säger så vid årsskiftet. Nåja, en utebliven bokmässa är ju inte det värsta med 2020 så jag väljer för en gångs skull glädjen och kollar vad som kan tänkas locka i på Bokmässan play och seminarieprogrammet för årets digitala bildningshubb.

Eftersom jag är bibliotekarie och ser mässan som en chans att få kompetensutveckla mig en smula och ta del av andras erfarenheter och idéer så är det främst sånt jag letat upp i bildningshubb-programmet. Jag kommer lyssna på samtal om högläsning, demokrati och bibliotekens roll i samtiden och framtiden. Du hittar dina alldeles egna favoriter här.

Ett inlägg om själva Litteraturfestivalen kommer på imorgon eftermiddag.

Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst

Rodham av Curtis Sittenfeld

Det här är faktiskt lite jobbigt att skriva, jag vill ju vara med i gänget och jag vet att allt för många är det för att jag ska kunna hävda att det är hon och inte jag. Men det här med bokbloggandet hänger på ärligheten och jag kan inte riktigt älska Curtis Sittenfeld… Jag vet som sagt att jag borde, men vi klickar inte riktigt. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker, I en klass för sig och nu Rodham, och det kan ju finnas annat jag skulle tokälska, men jag vet inte om jag verkligen ska tröska på i någon sorts dumdristig envishet eller om jag bara ska acceptera att det här inte är en klubb där jag får vara med…

Grejen är den att jag inte ogillar Rodham (eller I en klass för sig heller för tydlighets skull), men jag är så himla ljummen där jag helst hade hoppats på flammande kärlek. Jag tycker att Rodham skriver fram Hilary rätt bra, som en om inte sympatisk som i alla fall begriplig och logisk karaktär, men jag känner henne inte. Bill ogillar jag å det grövsta, men det är förstås meningen och som det ska vara. Det jag tycker allra mest om, och som jag också såg mest fram emot, är det politiska spelet. Jag hade önskat att det inte kändes så korthugget ibland, jag hade velat ha mer av politisk strategi. Jag kan inte bestämma mig för om det ökar eller minskar min behållning av boken att den utgår från verkliga händelser och personer, visst är det kul när Donald Trump dyker upp (verkligen väldigt roligt, han fångas på pricken trots att han är med så lite), men ibland känns det lite som name dropping och cameoroller som ställer sig i vägen för det jag verkligen vill grotta ner mig i, strukturerna bakom att det som hände hände (och att det som inte hände hände här).

Jag är väldigt dubbel i min upplevelse alltså. Jag tycker inte illa om Rodham, men jag tycker heller inte särskilt mycket om den. Så får det naturligtvis vara, men jag hade som sagt hoppas på något annat, något mycket mer.

RODHAM
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Mattsson
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar.

Häng med på bokmässestafett!

Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!).

En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planerat, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till fiktivahelena@gmail.com (senast 25 september kl.18) så får du en publiceringstid av mig.

Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos Enligt O, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon. Tagga gärna dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi lättare kan hitta varandras inlägg.

Välkommen med din anmälan!

 

 

Söndagsvägen av Peter Englund

Jag kopplar upp mig mot min gamla historikerpersona när jag läser den här boken. Det beror naturligtvis på att Peter Englund är den person som inspirerade mig att bli just historiker en gång i tiden och för att han varit en förebild i historieskrivandets vedermödor genom många akademiska år. Men det beror också på att Peter Englund angriper denna bit av nutid som den historiker han är, jag tycker om det och jag sympatiserar med författaren så väldigt mycket. Jag har stor respekt för viljan att lämna den riktigt gamla historien bakom sig en stund och ta tag i något mer nutida, något man själv känner igen, för att det är bekant och för att man inte bara är hänvisad till papper i arkiv. Och så visar det sig ändå att man är hänvisad till papper i arkiv, för att människor glömmer och dör…

Berättelsen om dådet på Söndagsvägen är berättelsen om Sverige i en brytningstid, det är ett samhälle under 1960-tal som ännu inte blivit vårt men är på väg. När Kickan Granell mördas i sitt barndomshem är det ett obegripligt brott, en våldshandling riktad mot ett helt samhälle.

Gärningsmannen gäckar polisen, men visar sig till slut vara en tvättäkta incel-man anno 1965. Han är verkligen osannolikt märklig och obehaglig. Vi får lära känna poliserna under utredningens gång och följa dem över rättegång och efterspel. Om det är någon jag saknar här så är det Kickan. Hon är och förblir ett offer och inte mycket mer. Som historiker förstår jag långsamt att det är så det måste bli om man inte ska ge sig på att fabulera, det finns inte mycket att gå på. Jag sökte mig en gång till rättegångsprotokoll för att få höra ”mina kvinnors” röster i min forskning, visst tänker man att det ska finnas mer i det moderna samhället, men Kickan får förstås inte ens uttala sig vid en rättegång. Kickans röst ska aldrig höras. Det är också en tragedi.

SÖNDAGSVÄGEN: BERÄTTELSEN OM ETT BROTT
Författare: Peter Englund
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, stories from the sea, I hyllan

Skrivsöndag om sommarens skrivna

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till allt man försöker knöka in under en sommar. Det är sommarläsningshögar och familjemys och träning och hobby och njuta av värmen och… Eller det kan vara så. I år hade jag bestämt mig för att satsa på en sak (förutom familjemyset då, men det kom av sig själv eftersom vi inte får umgås med andra och inte ville resa åt något håll), att läsa Hilary Mantels The mirror and the light. Det var liksom det jag skulle göra och resten var bara fritt och bonus.

Med skrivandet har det gått bra. Eller det har väl inte hänt så supermycket. Jag hade inga krav. Förra sommaren ville jag skriva varje dag, men så har jag verkligen inte haft det i år. Under tiden fram till semestern ägnade jag mig åt den skrivna texten i en genomläsning, sen har jag redigerat, kanske var tredje dag ungefär. Jag har tagit mig igenom manuset i sin helhet en gång och har brutit ut en av delarna som jag nu ska skriva till och om lite i, sen väntar en ny helgenomskrivning. Det jag framförallt fått med mig från sommaren är en mer avslappnad attityd till skrivandet och det skrivna, troligen delvis på grund av Anne Lamotts Bird by bird, troligen också för att jag uppnått någon sorts sunt förnuft. Sommaren har varit fin, men den har också varit kämpig i det att jag varit så slutkörd och insett att jag måste förändra min livssituation och ta tag i saker. Skrivandet tar jag tag i genom att inta den här avslappnade attityden – jag har all tid i världen och lusten är det enda viktiga.

Jag har också fått en idé till ett nytt romanprojekt och det är bra av två anledningar. För det första har jag varit lite orolig att jag bara hade en idé och sen skulle det aldrig dyka upp någon mer. För det andra är det lite fint att tänka på den där romanen som ligger framför mig, göra lite research, anteckna tankar, det ökar på lusten inför hela processen vilket också roman ett drar nytta av. Och så är det inte helt fel att ha en kreativ råmanusskrivning igång när man går in i den 3000e redigeringsrundan…

Bild från Pixabay

Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The library book av Susan Orlean

Vi vet ju alla (hoppas jag) att jag är väldigt förtjust i bibliotek, att använda dem, besöka dem och jobba i dem. Långt innan jag utbildade mig till bibliotekarie fyllde bibliotekskärleken mitt hjärta. Bara att kliva in genom dörrarna på min barndoms biblioteksfilial, säga hej till Brita eller Mari och sen söka mig allra djupast in i gömmorna, det var magiskt.

I vår har jag haft anledning att tänka en del över vad ett bibliotek är. När vi inte kan göra det som är vår kärna, vårt hjärta – att komma nära människor, beröra, mötas på samma sätt – hur är man bibliotek då? Hur hjälper man de vi ska hjälpa (=alla!) på bästa sätt? Hur tar man ett (fysiskt) steg bort från någon utan att det blir märkbart? Hur är man tydlig? Hur förhåller man sig till människor som inte får träffa någon och gärna vill komma nära när de får sin bokleverans? Det är så många frågor, så många tankar, så många timmar av rädsla för att göra ett fel som ska få ödesdigra konsekvenser. Pandemins tid är svår för oss alla och vi får finna oss i att det svåra fortsätter att snurra.

Susan Orleans bok handlar inte alls om något av detta, eller jo om bibliotekskärlek handlar den sannerligen. Susan berättar om sina egna magiska utflykter till biblioteket med sin mor. Och hon berättar om sin nyväckta kärlek i och med ett besök med sin son. Sen blir The library book en blandning av denna bibliotekskärlek, en fördjupning i framväxten och historien kring Los Angeles public library, men också biblioteket som väsen, alla bibliotek i hela världen. Och så är det true crime när den berättar om och försöker komma till rätta med den förödande (fasan!) biblioteksbranden i just Los Angeles public library 1986. Hon går på djupet med den ende misstänkte och hans familj, med forskning om bränder och hur de kan förstås, med hur förödelsen förstörde så mycket mer än ett rum fullt med böcker.

The library book är således en bok om mycket och ibland blir den lite splittrad, eller det är väl jag som inte tycker att allt är lika intressant. Men en riktigt bra bok är det hur som helst och jag tror att den kan gillas av många, oavsett om de är bibliotekstokar som jag eller helt vanligt folk med mer nedtonad relation till biblioteksinrättningar. Det bör finnas något för de allra flesta.

THE LIBRARY BOOK
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantic Books (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här. Boken finns också på svenska som Biblioteket, läs mer om den här.