Fiktiviteter ~

Att tvingas berätta för sitt barn att den andra föräldern inte kommer hem, någonsin, det är en av mina största rädslor. Jag kan inte ens tänka mig hur en gör. Den enda jag känner som tvingats till detta gjorde det lugnt och sakligt, hade förmågan att lägga sin egen sorg på bordet bredvid sig för att berätta för sitt barn vad som hänt, när hon inte själv kan ha förstått. Jag har alltid tänkt att jag hoppas att jag ska orka göra likadant om jag någon gång, gud förbjude, blir tvungen. Och ändå känner jag mig så oerhört besläktad med mamman i Flickan som slutade tala…

82 sidor text, stort teckensnitt, korta kapitel. En kortroman eller långnovell som lyckas säga så mycket om sorg, överlevnad och hur svårt det är att prata med varandra även när vi egentligen vill. De där besvärjelserna vi sysslar med för att glömma och hålla kvar. De där sakerna vi saknar ord för också när vi använder orden, skriver oss igenom, varje dag.

Den lilla flickan hanterar sin sorg efter fadern ensam, i tystnad. Och mamman skriver sig in i sin egen värld, bort. Hon är så ensam, båda är så ensamma, båda i en fantasivärld. Jag önskar att det vore samma fantasivärld. När mamman söker flickans hand utan att nå brister mitt hjärta.

Det jag tycker så mycket om med Flickan som slutade tala är enkelheten tror jag. Hur flickan, utan bitterhet, studerar sin mor, förhåller sig till henne och förstår. Mamman får vi aldrig riktigt se från andra perspektiv än barnets och ändå känner jag en sån ömhet för henne, hennes tvångsmässiga konstnärskap (det är alltid tvångsmässigt va?) och kamp för att överleva förlusten. Det är inte lätt att vara den där perfekta föräldern, lägga undan sig själv och göra det som borde göras. Jag tycker om den respekt för det som boken förmedlar.

Flickan som slutade tala av Yasmine Ghata. Elisabeth Grate förlag

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Inga alls faktiskt, tro det eller ej. Sanningen är faktiskt den att jag lyckats hålla mig i skinnet riktigt bra nu under våren när det gäller bokinköp. Jag gjorde förvisso en förhandsbeställning på Bolton och Harris för några månader sen och så blev det en ny beställning för två tre veckor sen. I slutet av förra veckan klickade jag också hem några Langböcker att fylla ut luckorna i samlingen med. Men den här veckan alltså ingenting Och jag är just nu inte akut sugen på inköp heller, jag har så sjukt mycket jag vill läsa här hemma redan. Det skulle möjligen vara de där nyutgåvorna av Maria Langs tre första då, men jag lyckas nog hålla mig en stund till…

Hur ska vi någonsin kunna ta oss ur denna lidandets labyrint?

En skulle kunna tro att en författare som skriver böcker om karaktärer som brottas med den frågan, och om cancersjuka ungdomar för den delen, skriver ogenomträngligt tunga och förfärliga böcker. Och det gör han förstås, John Green, men samtidigt inte. Måste jag använda ett ord på hans författarskap så som jag känner det så här långt så vore det Livsglädje. Det finns en sån förtvivlad glöd hos dem alla, hos Alaska, Miles och Översten. Och det är förstås hjärtekrossande i sig.

Miles söker ett okänt Kanske och han gör det genom att lämna sin familj, sin barndomsstad och sin ensamhet. Han gör det genom att resa till en internatskola och bli rumskamrat med Översten och någon sorts vän med Alaska. Det nollas, det lärs känna, det röks, dricks, hånglas, gråts och levs sådär som levandet kanske bara är möjligt för unga boende på internat (hej folkhögskola!). Allt är så starkt, livsviktigt och svårgreppbart. Och hela tiden vet jag som läsare att det finns ett före och ett efter någonting.

John Greens sätt att skriva är förunderligt, så enkelt om så svåra saker som livet. Jag tar inte i när jag säger att John Green är min absoluta favoritförfattare just nu.

Var är Alaska? av John Green. Berghs förlag

För allmän kännedom: oavsett hur blekt slutet än visar sig vara så lovar jag att inte mordhota författaren…

Jag orkar det mesta i läsväg. Skräms inte lätt, påverkas men låter mig sällan övermannas. Men så ibland händer det. Ibland måste jag avstå för att skydda mig själv. Nu har det hänt igen. Efter några kapitel av Onda flickor insåg jag att det här med största sannolikhet är en bok för mig, en bok jag kommer att älska. En annan gång. För jag orkar inte. De små flickorna, det där som jag vet kommer hända och beskrivas för mig. Jag kan helt enkelt inte. Priset (min själsliga hälsa) är alldeles för högt även om belöningen (läsningen av en älsklingsbok) kanske är fantastisk. Kanske när småfiktiviteterna är större, om den här föräldraskörheten någonsin lämnar mig… Kanske en annan sommar…

Tack och lov är andra tåligare än jag, här är några recensioner från Lingonhjärta, Dark places, Boktok73, Det mörka tornet och Skuggornas bibliotek

Och förresten! En bok som jag gärna vill tipsa om för de av er som läst Onda flickor, eller inte, är Gitta Serenys hemska och kloka Ohörda rop: Berättelsen om Mary Bell. Den har jag läst, hur nu det gick till – den handlar ju till och med om något så, mycket mer, förfärligt som verkligheten…

Elly Griffiths blir bara bättre och bättre! Redan i förra boken, Känslan av död, upplevde jag att Ruths värld blev lite mörkare och lite mer komplex, lite större. I En orolig grav introducerar Griffiths dessutom en hel hög nya karaktärer och hon gör de så snyggt, det känns verkligen att hon öppnar upp kontaktnätet för att göra böckerna om Ruth ännu bättre och kanske framförallt fler. Ruth står i centrum men hon är inte alls ensam. Cathbad får exempelvis väldigt mycket utrymme i En orolig grav och det uppskattas av druidens fanclub (även om hjärtat bokstavligt talat stannar några gånger).

Mysteriet är också väldigt välskrivet, det handlar om trolldom, Pendle-häxorna (blink Winterson), kung Arthur, korpar och modern rasism om vartannat och det är så fint hur deckargåtan står totalt i centrum och befinner sig i periferin på samma gång. Livet pågår samtidigt som döden, nuet samtidigt som det förslutna och det är en sak hos Griffiths som jag tycker väldigt mycket om.

Hur mycket jag än bryr mig om Dan och branden och Vita handen och korpkungen (och det gör jag) så är den stora frågan för mig genom hela En orolig grav – hur ska det gå för Ruth och Nelson, till slut, hur skulle det lyckliga slutet se ut? Och jag blir så glad av det eftersom det visar att Griffiths skriver relationsromaner snarare än renodlade deckare. Och hon gör det bra. Keep them coming säger jag!

Men! Det här med att Ruth väger något kilo mer än mig och beskrivs som orimligt fet irriterar mig väldigt, väldigt mycket. Hur kort kan hon vara?

En orolig grav av Elly Griffith. Minotaur.

Nu verkar jag kunna använda twitter igen men alla mina följare och följda ser ut att vara borta, ni som följde mig tidigare får gärna kolla om jag finns kvar hos er eller om ni måste trycka på följknappen igen… Berätta gärna hur det ser ut!

Uppdatering: Nu ser det ut som om allt är tillbaka (eller i alla fall på väg ditåt) till det normala med följare osv *håller tummarna och hoppas*

Bokstävlarna har taggat mig i en utmaning gällande tegelstenar…

Jag ska alltså visa upp
1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Kan vi inte göra tvärtom undrar tegelstensfobikern i mig, men naturligtvis inte. Vi följer reglerna. Jag har valt att bara plocka en bok per författre varför Stephen King och Hilary Mantel egentligen är underrepresenterade men det får vi leva med…

De fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst

Det av Stephen King, 1334 sidor
Underbara, supertjocka, ”orkar inte hela vägen i mål men är ändå en av de bästa böcker jag läst”-Det… Tog mig en hel sommar att läsa och jag använde mig av såväl svensk som engelsk, tryckt- som e-bok för att komma igenom.

Trummornas dån av Diana Gabaldon, 904 sidor
En lite äldre bekantskap som överraskade positivt eftersom den föregående delen i serien om Claire och Jamie var så dålig. Riktigt uppslukande sommarlovsläsning…

Wolf Hall av Hilary Mantel, 653 sidor
Världens bästa bok. Behöver jag säga mer? Kommer på svenska i höst.

Sarum av Edward Rutherford 936 sidor
Historisk roman som utspelar sig från istid till nutid och följer en släkt (tror jag, det är länge sen jag läste). Minns den som fascinerande men lite jobbig med långa tidshopp.

Blonde av Joyce Carol Oates, 862 sidor
Blonde är min favorit-Oates och en bok jag tyckte väldigt, väldigt mycket om. Läste en febrig sommarvecka.

De två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Avalons dimmor av Marion Zimmer Bradley, 947 sidor
Inköpt för säkert tjugo år sen, har läst ca femtio sidor. Någon gång…

Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke, 772 sidor
Så himla snygg! Är lite orolig för att själva innehållet ska vara segt men jag ska absolut ge den en chans. Någon gång…

Avslutningsvis är det dags för mig att tagga vidare:
Enligt O
Dark places
Eli läser och skriver
Bokpotaten
Det mörka tornet

Show me your tegelstensbestånd!

Sen igår någon gång kan jag inte twittra, mitt konto har blivit avstängt och eftersom jag inte hört något från twitter så har jag ingen aning om varför. Kanske för att jag skrev om onda clowner häromdagen… Hur som helst så är det därför jag för tillfället är mer än vanligt tyst på twitterfronten.

Med hopp om snabb lösning,
hälsar
hon som just nu nästan känner sig lite bad ass (avstängd från twitter liksom, det blir ju inte ens de mest högljudda galningarna)

Varför läser jag det här? För att jag mitt i all språklig och delvis feministisk frustration ändå läste Fifty shades… rätt febrigt (till en början)? För att jag trodde att det här skulle vara romantik och jag just nu är lite fascinerad av att utforska den genren? För att jag saknar självbevarelsedrift? All of the above skulle jag väl vilja säga. Men den där andra borde ju ha fallit bort som förklaring när ordet ”kuk” dök upp redan i prologen…

För det är förstås erotik det här, Älska är Fifty shades… i historisk miljö och eftersom böckerna skrivs och ges ut för att surfa på vågen har jag inte allt för dåligt samvete när jag jämför dem genom hela denna recension.

Låt oss börja med språket. Sådana här böcker ska läsas, av mig i alla fall, på engelska. Jag är för pryd för att läsa om explicit benämnda könsorgan helt enkelt. Det är många bakdelar också, åtråvärda rumpor. Jag dööör lite av det eftersom det blir pinsamt på det dåliga sättet (alltså jag är inte såpass pryd att jag inte klarar av bakdelar men det kan definitivt bli för mycket av det, hm, ”delikata”). Vid ett tillfälle (s. 267) säger dessutom en person: ”Dina djuriska tendenser gör mig alldeles knäsvag”, det kommer bli en klassiker här hemma bara för att det är så fjantigt roligt. Vem säger så? Förutom sådana som jag då som numera försöker få in meningen i de flesta konversationer (i alla fall de jag för med min man för vilken jag läst lite sådana uttryck högt för att förklara varför jag skrattar så mycket när jag läser…).

Sen är det det där med att det är väldigt tråkigt att umgås med folk som bara pratar om all sex de vill men till en början inte har med varandra. Och så begriper jag inte varför de inte bara ligger med varandra. Hindren känns relativt konstruerat.

Älska är mer kvinnovänligt än Fifty shades… men, varför måste alltid det där fenomenet med en kvinna som säger nej men sedan ändrar det till ett motvilligt ja eftersom hon ju egentligen bara vill ligga skrivas in. Varför måste det alltid trippas ut i de där gränsmarkerna? Varför inte skriva en bok om folk som vill ha sex med varandra och gillar det om det nu är bara och enbart sex boken ska handla om. Vore det inte finare om vi fick en innerlig historia där båda är likställda, där sex inte används som makt och där båda får njuta utan skuld? Vore inte det sexigare? Som kvinna skulle jag uppskatta väldigt mycket att få läsa utan skuld för att jag genom mitt läsande och därigenom accepterande av det bidrar till att sprida de här idealen. Om en historia ska handla om kåthet kunde det väl för sjutton få vara på lika villkor även om det inte alltid är så det ser ut i verkligheten. Ta chansen att förändra världen lite helt enkelt, istället för att gömma sig bakom en underlägsen kvinna förklädd i ytlig styrka!

Ja, det var väl det.

Älska av Sylvia Day. Bookmark förlag

Det var ett tag sen nu men häromdagen orkade inte hålla mig längre utan var tvungen att köpa lite nya böcker. Så att jag vet vad jag ska pyssla med i sommar alltså….

Köpt (lånat eller läst) några trevliga böcker på sistone?

Jag är kluven…

Å ena sidan är Andlös en intressant historia om en värld, en stad (eller flera) och en människa däri. Det är svininfluensarädsla realiserad och människor som slutar andas av sig själv. Det är trovärdiga tankar om vad som skulle kunna bli om, utifall att. Det är riktigt tungamänniskoöden och relationer.

Å andra sidan det hoppiga berättandet. Det är förvisso linjärt men helt plötsligt har berättelsen hoppat flera dagar framåt vilket betyder att jag aldrig känner att jag är riktigt delaktig. Och så är det för lite relationer och dialoger, så många beskrivningar. Och så gillar och förstår jag inte huvudpersonen Leni…

Jag gillar och stör mig på Andlös om vartannat så kontentan blir ett medelbetyg, tror jag…

Vill du läsa någon som är lite mer säker på sin sak? Swedish Zombie gillar.

Andlös av Mattias Ronge. Ordfront

Att bli blurbad (citeras på bokomslag) eller citerad av förlag och författare är alltid lite speciellt och förstås väldigt roligt. Senaste tillskottet i citatsamlingen (nej, jag är ingen mästerfotograf):

Boken är denna:

Romantik är en lågt värderad genre inom skönlitteraturen vilket är såväl begripligt som motsatsen. Begripligt eftersom det finns så sjukt mycket dålig romantik, obegripligt eftersom detta i sig bevisar utmaningen – det är svårt att få till bra romantik och därför borde de författare som faktiskt lyckas få mer cred än de får.

Jag har läst min beskärda del av romantik genom åren. Jag har till exempel läst säkert över hundra Harlekinromaner och kan chocka världen med konstaterandet att det faktiskt finns välskrivna sådana också, mitt i floden av olika grader krattiga utgivningar. Sen har jag haft en lång kärlekshistoria med Margit Sandemo och hennes Sagan om Isfolket. Där har jag stått ut med många språkliga otympligheter men fortfarande idag vill jag mena att Sandemo verkligen kan bygga en historia. Ibland kan jag sätta just historien framför språk.

Simona Ahrnstedt är en svensk författare som fått ihop det här med romantik, språk och historieberättande på ett snyggt sätt (i såväl Överenskommelser som Betvingade). För mig är den perfekta avslappningsläsningen den där jag kan låta mig slukas upp av en riktigt medryckande (romantisk eller inte) berättelse utan att behöva lida av irriterande språkfel (se norskan som spränger sig in i Sandemos svenska utgåvor) eller förfärliga könsroller (svårt att hitta men det finns guldkorn).

Det var just min sen tonåren nedärvda (jag underhåller den inte längre särskilt ofta eftersom det trots allt krävs stora kvantiteter läsning för att hitta det njutbara) faiblesse för romantik som fick mig nyfiken på Nellie C. Lunds nya serie Völvornas gudar. Den första delen Dödens gåva kändes lite Sandemo i storyn. Romantik, historisk tid och myter. Sånt som jag behöver vissa stunder när ingenting annat funkar. Men tyvärr… Karaktärsbyggnaden fungerar inte, jag förstår dem lika lite på första sidan som på sista. Kärlekshistorien blir just på grund av detta svår att köpa, det berättas varför de dras till varandra men jag ser och känner det inte. Det finns en intressant romantikhistoria där i bakgrunden, dialogerna fungerar men kunde vara fler och beskrivningarna av folks utseenden kunde definitivt vara färre. Våldtäktsscener och förlåtelse av våldtäktsman ska en dessutom alltid vara försiktig med tycker jag. Och så vidare.

Dödens gåva fungerar inte alls för mig men jag tror ändå att serien kan växa. Om historierna byggs upp bättre och gestaltandet hamnar på plats så. Ur feministiskt perspektiv finns det också en hel del att bygga vidare på, så gott som alla huvudaktörer är kvinnor och fortsättningsvis hoppas jag de kan förstå den makt och dådkraft de besitter. Strunta lite mer i de rätt irriterande snubbarna är mitt råd. Jag tror absolut att det finns utrymme för mer romantik+historisk tid i våra bokhyllor. Möjligen är det också så att jag har blivit sur och krävande på äldre dar (knirr och knarr en är ju ändå 35…). Kanske skulle jag ha älskat det här som 15-åring. Men jag tror inte det, till och med den 15-åriga Helena kunde skilja en gott berättad historia från en god idé, även om hon aldrig i världen hade kunnat sätta ord på det. Men det kan jag ju inte riktigt nu heller å andra sidan…

Men förresten hörrni, visst finns det väl fler som gillar bra romantik? Tipsa mig gärna (jag är allergisk mot chick lit a la Bridget Jones och ser helst en historisk miljö, gärna med schyssta könsroller)!

Völvornas gudar: Dödens gåva av Nellie C. Lind. Sense förlag.

Rör mig inte är en av de numera rätt vanligt förekommande ungdomsdystopierna. Ung instängd flicka jagas av ett ångestfyllt förflutet. Och så är hon annorlunda. Och så finns där en pojke, och en förtryckande struktur eller överhet. Det finns regler och de har blivit eller blir brutna. Lite som Hungerspelen/Divergent/Delirium. Och det är förstås grymt orättvist för alla att klumpas ihop så men ärligt talat, det finns många besläktade dystopiska ungdomsböcker just nu…

Rör mig inte skiljer ut sig i språkhantering tycker jag. Det målande språket, siffrorna och överstrykningarna fungerar förstås inte för alla men jag kan inte låta bli att bli helt såld. Det är inte omöjligt att jag läser fortsättningen bara därför… Med det inte sagt att handlingen är ointressant, inte alls. Jag tycker väldigt mycket om den här instängda flickan, jag tror på henne och hennes smärta. Första halvan av boken skulle jag beskriva som helt uppslukande. Andra halvan sackar lite, det är fortfarande ok men den tappar lite av sin unicitet. Och så är jag mer intresserad av Juliette än av kärlekshistorien faktisk, vilket förstås blir ett problem när boken vill tvärtom.

Rör mig inte av Tahereh Mafi. B. Wahlströms förlag