Frostskymning

frostskymningAtt gå in i Frostskymning, eller egentligen att gå in i Ondvinter och hela Berättelsen om Blodet, är som att gå ner till de underjordiska så som det beskrivs i boken. Jag vet inte om det är så klokt, jag vet inte om jag kommer att ta mig ut, det är bara att gripa tag i en tråd och hålla fast, och hoppas att det är den rätta.

Jag vet inte vad jag älskar mest med den här berättelsen. Att den är så vindlande kanske, att Anders Björkelid litar så fullkomligt på mig, att jag ska släppa taget och låta mig sugas med och in. Att där inte finns några ursäkter för det gamla traditionella patriarkatet, allt som händer är en diskussion och ett ställningstagande i relation till och mot det. Sunias kamp för att vara sin egen och gå sin egen väg må vara svår, men den är en fantastisk inspirationskälla för alla flickor som ska bli kvinnor och alla oss som försöker vara det varje dag. Den eviga kampen och balansen mellan Rytmen och Traditionen i boken är verkligen evig.

Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan och Frostskymning är en fantastisk helhet. Handlingen är som sagt vindlande, karaktärerna som griper tag är så väldigt många, språket är fantastiskt – att skriva om bitvargar, galgmän, börsen och hirdeldar och få dem alla att framstå så självklart, det är en konst.

Någonstans känner jag att Frostskymning är för lång för att vara en bok, under tiden jag läser, men nu såhär efteråt inser jag att jag har fel. Ibland är det bara så skrämmande att irra bort sig i en berättelse att en hoppas på att den ska ta slut även om en inte vill det. Frostskymning är en sån bok. Och jag älskar det.

FROSTSKYMNING
Författare: Anders Björkelid
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Avslutande delen i Berättelsen om Blodet. Föregående delar: Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Maddaddam

maddaddamMaddaddam-trilogin är avslutad och egentligen är det omöjligt att säga något om den här boken utan att säga något, kanske allt för mycket, om de andra delarna i serien. Men jag ska försöka.

Här får vi Zebs berättelse, crakerianerna utvecklas och blir något annat, något bortom Crakes vision. Och så blir det religiösa temat tydligare för mig. Hur det hela också är en skapelsemyt, genom förstörelsen som så ofta är fallet. Ragnarök framkallat och beskåda resterna.

En sak jag tänker mycket på är om Margaret Atwood brukar vara såhär rolig. Redan i Oryx och Crake briljerar hon med de blåa penisarnas dans (en oförglömlig bild som aldrig kommer förblekna). Men också i Maddaddam blir det roligt. Det är i samspelet med crakerianerna som komedin uppstår, i krocken mellan de som tar allt för givet och de som saknar stora delar av vokabulären och inte tar något för givet.

Jag tycker att Maddaddam är en riktigt bra bok och en mycket värdig avslutning på trilogin. Som helhet utgör den en av Atwoods allra mest briljanta verk. Vill du veta mer om vad jag tycker om helheten kan jag rekommendera att du läser min Kulturkollo-text av idag.

MADDADDAM
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Birgitta Gahrton
Den avslutande delen i Maddaddam-trilogin. Del ett: Oryx och Crake, del två: Syndaflodens år.
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Máni Steinn – pojken som inte fanns

mani-steinn-pojken-som-inte-fannsI utkanten av allt. Av ett Reykjavik i förvandling. Ett självständigt Island, ett världskrig som är till ända. Spanska sjukan griper om staden, vulkanen Katla spyr ur sig sitt innanmäte och Mani Steinn går på bio, suger av män mot betalning och söker efter en flicka så omhöljd av mystik att hon måste vara en saga.

Förra gången jag läste Sjón (Skymningsinferno) lärde jag mig att bara följa med, att låta orden leda mig och inte hysteriskt söka en mening. Meningen kommer och faller på plats vad det lider. Nu är inte Mani Steinn en lika poetisk och enigmatisk bok som Skymningsinferno, men tankesättet hjälper. Jag skulle bli åksjuk av Sjons vändningar annars.

Mani Steinn är en kort men innehållsrik skildring av en stad och en pojke som kanske aldrig funnits men som ändå är på riktigt. Och skulle du läsa och inte fastna råder jag dig att hålla ut fram till slutet (det är ju ändå bara 125 sidor bort). De sista sidorna rymmer en hel värld av sorg och utanförskap, men också av värme och kanske ett lyckligt slut.

MÁNI STEINN- POJKEN SOM INTE FANNS
Författare: Sjón
Förlag: Alfabeta förlag (2014)
Översättare: John Swedenmark
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, Anna på Kulturkollo 
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Källan

kallanDe sista 200 sidorna i den här boken läste jag under två eftermiddagstimmar när jag borde lagat middag till barnen. För att jag inte kunde låta bli. För att den grep mig och drev mig djupare och djupare in. När boken sen tog slut och släppte loss mig mådde jag illa av ansträngningen.

Källan är väldigt mycket känsla och stämning. Ruths känslor när hon återvänder till huset efteråt. När han är död och hon kan vara den som gjorde det. Mina känslor när allt faller på plats, gud så ont det gör. Stämningen som får mig att tänka på Tjänarinnans berättelse, Carhullan army och In i skogens djup. Regnet som slutat falla över England, men som fortsätter hålla källan full och marken grön runtomkring. Försöken att förstå varför. Rädsla, hat och tillbedjan. Ingen att lita på, inget att tro, inget att hoppas.

Källan är inte en läsupplevelse jag fick gratis, den kostade en hel del att läsa. Men det var det värt. En av vårens alla bästa böcker, en bok jag kommer bära med mig länge, länge.

KÄLLAN
Författare: Catherine Chanter
Förlag: Brombergs (2015)
Översättare: Helena Ridelberg, originaltitel: The Well
Köp t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kunskapens frukt

kunskapens-fruktJapp, jag gillar det här också. Förstås. I Kunskapens frukt resonerar Liv Strömquist kring det kvinnliga könsorganet, orgasm och mens. Och hon gör det på det där oefterhärmliga och Strömquistska sättet som jag gillar så mycket.

Liv Strömquist är alltid skarp, visst är hon ibland på gränsen till för elak men jag gillar det också, ond som jag är… Jag tror att Liv Strömquists böcker funkar så bra på mig för att jag delar hennes politiska åsikt, håller med henne och dessutom uppskattar det akademiska (och kritiken av det akademiska). Jag har läst stora delar av Kunskapens frukt tidigare, i tidskriften Galago, vilket inte gör det till någon ögonöppnare eller aha-upplevelse, men utforskandet av kön, sexualitet och kvinnlighet tål alltid att läsas, om och om igen.

 

KUNSKAPENS FRUKT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2014)
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo, Feministbiblioteket
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

De där utmaningarna som inte är utmaningar

Jag har ju helt struntat i det där med utmaningar i år och ägnar mig bara åt inspiration, låtsas jag. Men skämt å sido så funkar det faktiskt, jag har helt lyckats undvika stressen men har hittat en hel del spännande genom mina tre icke-utmaningar.

utanför normenDen första är Läsa utanför normen med Kulturkollo. Där är tanken att lämna min egen bekvämlighetszon när det gäller läsning och testa nytt. Hittills har jag läst flera svenska deckare varav den första var Medan mörkret faller av Anna Lihammer. Jag har läst fantasy (Half a king av Joe Abercrombie och Mördarens lärling av Robin Hobb var först ut men det har blivit en del också efter dem). Jag har hävt i mig chic-lit, bland annat  riktigt fantastiska Here’s looking at you av Mhairi McFarlaine. Jag ska inte låtsas som att jag älskade all chick-lit jag läste, men en pärla är ändå fint och allt annat jag läst i denna utmaning, ursäkta inspirationsickeutmaning, har varit förstklassigt.

Den andra icke-utmaningen är Boktolvan som i år saknar tidsgräns. Jag ska läsa tolv böcker som utspelar sig eller är skrivna i andra delar av världen än de jag vanligen läser om. Böcker jag hittills hunnit läsa är: True murder av Yaba Badou , Allt går sönder av Chinua Achebe, Floden mellan bergen av Ngugi Wa Thiong’O och Ett arabiskt vemod av Abdulleh Taïa. Väldigt läsvärda böcker allihop!

Avslutningsvis har jag en lista, i ständig förvandling, med feministisk och normbrytande litteratur som jag vill läsa. Från den har jag läst  klassiska och fantastiskt bra Under det rosa täcket av Nina Björk och redan nämnda Ett arabiskt vemod av Abdulleh Taïa.

Helt godkänt för tre icke-utmaningar tycker jag. Är särskilt nöjd med att jag lyckats hålla det till kravlös inspiration. Hur går det för dig med utmaningar och icke-utmaningar?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Varia

variaI framtiden har jorden intagits av änglar, varelser från en annan värld. De sprider en smitta som omvandlar de angripna till det de själva är. Världen brinner.

Varia är framtidsfantasy med otänkbara världar, fantasikittlande varelser och intriger. Det är spännande, intressant och lite magiskt. Boken är kort, bara ca 120 sidor, men det är tätskrivna sidor och mycket får plats på de där sidorna. För mycket tycker jag nästan ibland. Jag skulle vilja vila mer i händelser, platser och karaktärer.  Jag vill känna mer!

Varia är som sagt intressant och välskriven, den får mig att vilja veta mer och gå djupare. Jag är glad att jag tog mig tid att läsa den, nu ägnar jag mig åt att fantisera vidare på egen hand… 

VARIA
Författare: Charlotta Jonasson
Förlag: Undrentide (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En enda hemlighet

en-enda-hemlighetJag är förtjust i Simona Ahrnstedts böcker, gillade de historiska och blev väldigt positivt överraskad (hon bytte ju tid helt och hållet, hur kunde jag vara annat än orolig) av förra årets En enda natt.

En enda hemlighet fortsätter berätta historien om familjen de la Grip, och gör det på ett lättläst och engagerande sätt. Isobel är huvudperson i den här berättelsen tillsammans med lillebror de la Grip, Alexander. Och Isobel är intressant med sitt patos och sin världsförbättrarönskan, den som leder till att hon lätt dömer. Och så gillar jag den där svåra relationen till mamman. Isobels mamma är verkligen smärtsamt horribel.

Det jag har svårt för är sexet, inte i sig men jag tycker att det blir för mycket. Sexet är välskrivet och dessutom problematiserat på ett sätt som det annars sällan är (och då tänker jag inte bara på Fifty shades), och det gillar jag. Men det är för mycket sex och för lite handling för min smak. Jag är helt med på att de behöver ligga lite med varandra, men de hinner inte göra så mycket annat tillsammans och jag saknar det. Jag vill känna dem lite bättre efter en hel bok.

En enda hemlighet är helt ok men inte lika bra som En enda natt. Att jag kommer läsa vidare i serien är dock en självklarhet.

EN ENDA HEMLIGHET
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Forum (2015)
Del 2 i en serie. Del 1: En enda natt
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Du har väl inte missat…

…att vi skriver ruskigt bra och intressant på Kulturkollo den här veckan? Temat är att bryta normen och så här långt har vi hunnit skriva om den obligatoriska homosexuella karaktären i tv-serier (Linda), boken De förklädda flickorna i Kabul (Anna), en av mina största favoriter Nina Bouraoui (Linda igen) och så har jag skrivit en utläggning version längre om transpersoner, rösterna som behöver bli hörda och riktigt bra filmer på temat. Och mer ska det bli. Missa inte det!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Emma approved

emma approvedDet är Boktimmens fel (och med fel menar jag förtjänst) alltihop. Att jag de senaste dagarna tryckt i mig ännu en serie från Pemberley digital (såg Lizzie Bennet diaries för två år sen). Att jag ännu en gång påmints om hur mycket jag tycker om Emma. Att jag än en gång fått kära ner mig i mr Knightley, som ju utan minsta tvekan och konkurrens, är min favorit bland Austenmän.

Nu har jag lagt tre dagar/kvällar på att hetstitta på Emma approvedYouTube och det är inte ansträngande alls. Ibland blir det lite för segdraget och för mycket prat och jag får känslan av att jag bara tittar för att någon gång komma fram till slutet. Men det är gulligt också. Jag gillar Emma, jag gillar Harriet som förvisso är rätt naiv men hon är också väldigt kompetent (för första gången i en Emma-tolkning). Och så Alex Knightley (eller egentligen samspelet mellan Emma och Alex för Knightley utan Emma vore ju inte särskilt spännande) då.

72 korta avsnitt som rekommenderas varmt för den som vill se en klassiker på ett nytt sätt, och ett nytt sätt som funkar alltså. Helt och hållet Fiktiviteter approved.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ett arabiskt vemod

ett-arabiskt-vemodElisabeth Grathe förlag ger enbart ut små pärlor, med betoning på såväl små (i bemärkelsen korta) som pärlor. Och Ett arabiskt vemod är förstås en sådan. När Abdellah i denna självbiografiska betraktelse irrar runt i Paris gör han det på ett sätt som väcker mina känslor, mycket olikt Patrick Modianos bakåtlutade kontemplation. Jag gillar det, och jag kan gilla Modianos sätt också, men aldrig lika mycket.

Det här är en bok om identitet och sökandet efter densamma. Kampen för att slå sig fri från den där identiteten andra klistrar på en. Abdellah slåss för att få vara en hel människa, en hel man, en hel homosexuell man. Genom gruppvåldtäktens mörker via irrandet i Paris och Kairo följer vi Abdellahs sökande efter något mer. Efter tillhörighet, mening, just identitet och kärlek. Det är rörande och vackert. Trots och tack vare det tunna formatet. Ännu en av de små pärlorna…

ETT ARABISKT VEMOD
Författare: Abdellah Taïa
Förlag: Elisabeth Grate förlag (2012)
Översättare: Håkan Lindquist & Davy Prieur, originaltitel: Une mélancolie arabe
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Bokmania
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En normbrytande utmaning

Veckans tema på Kulturkollo handlar om att bryta normer och så också veckans tisdagsutmaning:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

Alla som bryter normer är förebilder för mig, jag tycker att det där varseblivandet om normer och kampen mot dem är något av det viktigaste som finns. Mina barn är förebilder i det att de ifrågasätter och vill göra tvärtemot, att de uppmärksammar mig på strukturer som jag själv sitter fast i och hjälper mig att lösgöra oss. Eddie Izzard är en förebild, Bruce Jenner och Virginia Woolf är förebilder. Alla som vågar kämpa för allas vår rätt att vara oss själva. Ett mycket urvattnat svar, men ändå ett svar. För mig är det viktigt att hitta inspirationen överallt och i alla.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Filmer ska jag skriva om på Kulturkollo på torsdag så de lämnar jag därhän för nu. Men böcker.  Jag, en (eller egentligen vad som helst av författaren) av David Levithan är väl den fulländade boken när det kommer till att ifrågasätta och gör något nytt av hela normkritiken. Just nu är jag också djupt förälskad i Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig, inte så mycket för att hon går emot normen som för att hon skriver fram den och pekar på sammanhang. Många gånger måste en förstå vad som finns innan det kan förändras. Annars, om jag ska välja ett annat kulturellt uttryck så måste jag säga att varje gång jag tänker normkritik och normbryteri så tänker jag på Torchwood. Där finns alla former av sexualitet representerad utan att det görs en grej av det, jag tycker väldigt mycket om det. Mer om den kärleken kan du läsa här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The fine art of thruth and dare

the-fine-art-of-truth-or-dareJag får en del av mina lästips från Goodreads, och den här boken är ett sånt tips. Troligen grundat på att jag älskade Anna and the French kiss och tyckte att Fyra dagar, fyra nätter var helt ok. Och det är precis vad The fine art of truth and dare är också, helt ok.

Det jag gillar bäst är Ellas familj, jag vill sitta i köket på deras familjerestaurangen hela tiden. Mycket hellre än jag utforskar den där kärleken till Alex Bainbridge. Mycket, mycket (!) hellre än jag läser den där konversationen hon har med den där döda konstnären. Vad är det ens för något? Det är helt klart i stil med text i texten som jag skrev om förra veckan att jag undviker regelmässigt. Jag läste inte mycket av de delarna av den här boken heller, och jag vill gärna förtränga det jag faktiskt såg.

The fine art of truth and dare är en söt liten historia, jag håller inte andan i väntan på upplösningen men jag är inte heller helt uttråkad när den kommer. Helt ok ungdomsbok, som kanske ändå lämpar sig bättre för yngre ungdomar än den här…

THE FINE ART OF TRUTH AND DARE
Författare: Melissa Jensen
Förlag: Speak (2012)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris
Andra som skrivit om boken: Boktycke
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Än skyddar natten

an-skyddar-nattenSvenska deckare läser jag sällan men den här veckan recenserar jag två, som jag gillar… . Vad ska då en svensk deckare innehålla för att tilltala mig? Karaktärer som engagerar. Samhällsanalys. Gärna historisk tid. Anna Lihammers deckare innehåller allt det där. Maria Gustavsson är en karaktär att sympatisera med, jag gillar också Carl Hell och en hel del av de återkommande birollerna. Till och med den rätt vidrige nazisten tycker jag lite synd om.

Det allra bästa är dock skildringen av ett infekterat Sverige i nazitysklands skugga. Ett land där rötan letar sig in i de finaste korridorerna och där hela samhällsstrukturen långsamt äts upp av det fula och hemska. Alla med vettet i behåll avskyr nazismen och Lihammer förklarar varför.

Ibland blir det lite för mycket, lite sådär overkligt som jag är rädd för när jag läser svenska deckare. Det är väldigt många som dör till exempel, sex stycken om jag inte missat någon och det tycker jag är lite i överkant för att jag ska gå med på det. Det var samma sak i första boken men jag låter det överskuggas av allt det andra som är så bra. Jag kommer absolut läsare vidare om/när det kommer en fortsättning

ÄN SKYDDAR NATTEN
Författare: Anna Lihammer
Förlag: Historiska media (2015)
Del 2 i serien om Carl Hell och Maria Gustavsson, del ett heter Medan mörkret faller.
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går…
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Fred!

Som jag önskar att det var just det, fred på jorden – som vi väl alla drömde om som barn. Men idag är det i alla fall 70 år sedan andra världskriget tog slut (om det nu tog slut, jag skriver om det på Kulturkollo idag). Vi högtidlighåller det på Kulturkollo, och vi gör det förstås med en inläggskavalkad. Och så har vi med gemensamma krafter satt ihop en lista med 70 riktigt bra böcker om andra världskriget. Hälsa på oss på kollot för massor av bra läsning på temat Krig och fred, vi fortsätter med det veckan ut.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Vår egen lilla hemlighet

var-egen-lilla-hemlighetJag började naturligtvis läsa de här böckerna för att de utspelar sig på en plats som är mig väldigt nära. Läs mer om det och om Ninni Schulmans relation till Hagfors i min intervju här. Det var så det började. Och jag tror att det fortsatt är väldigt speciellt för mig att läsa. Den här gången ännu mer än tidigare. Men jag vill göra klart och tydligt att anledningen till att jag läser så girigt nu och fortfarande är att Ninni Schulman skriver väldigt bra. Hennes karaktärer är komplexa, de är aldrig någonsin okomplicerade och de är så väldigt lätta att gilla. Sen älskar jag förstås mörkret, Schulman har verkligen förmågan att se och förmedla den där stämningen som vilar över glesbygdsorter. Det uppgivna och samtidigt stolta.

Med det sagt så måste jag återgå till miljön och min relation till det bekanta. Den här gången är det närmare än någonsin eftersom vi nu tagit oss på andra sidan Hagfors, mot Uddeholm och Sjögränd – de platser där jag växte upp. Jag får rysningar i hela kroppen när vi svänger in på en avtagsväg som jag känner igen och där vi har parkerat bilen för att plocka blåbär. Och jag klarar till och med av när vi svänger in på avtagsvägar som jag vet inte finns, eftersom de skulle kunna finnas. Och Skogaforsen har alltid varit ett av mina magiska ställen, fullt av vävda sagor…

Den fjärde Hagfors-deckaren är nog den bästa och definitivt den hemskaste. Det finns ett spår i historien som jag inte klarar av. Jag läser liksom med kisande ögon för att jag inte kan med att ta in allt det hemska. Det handlar om våld i hemmet och det är så oerhört tydligt hur ensam hon är, med ansvar för barn. Så hjälplöst utlämnad till honom. Att det händer i en så familjär miljö gör det förstås än mer obegripligt. Vidrigt. Jag önskar att jag inte behövde läsa om det, men samtidigt behöver jag ju det. Om och om igen.

VÅR EGEN LILLA HEMLIGHET
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2015)
Del 4 i Hagfors-serien. Tidigare recensioner: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Missa inte min intervju med Ninni Schulman på Kulturkollo!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Text i text och andra förkastligheter

carryonSom Bokbabbel rapporterade förra veckan så är Rainbow Rowell på g med en ny roman och den här gången ska den handla om Simon Snow, en fiktiv karaktär i romanen Fangirl. En romanperson som fiktiva karaktären Cath skriver fanfiction om i Fangirl alltså. Metameta. På hög nivå.

Jag gillade Simon, det lilla jag läste. Jag är nämligen helt och totalt allergisk mot alla text i text-inslag i skönlitteratur, så jag hoppar helt enkelt över det. Jag läser aldrig brev, dagboksanteckningar eller ens drömsekvenser i böcker. Aldrig. Och jag har inte en enda gång tyckt att jag missat något avgörande, som jag vet om i alla fall och det man inte vet mår man inte illa av.

Jag älskar Fangirl trots de återkommande inslagen av fanfiction, men tröttnade snabbt på Possession (De besatta) mycket beroende på att den till så sjukt stor del består av brev, kortnoveller och annat text i textigt. Jag avskyr det helt enkelt.

Näst på tur för regelmässig överhoppning kan vara de där kursiva delarna som vissa författare envisas med. Jag kan ibland förstå grejen med att skilja på röster, men för det allra mesta är författarna duktiga nog att särskilja rösterna utan att ta till kursiveringen. Och jag har nog mycket fantasi för att hänga med…

Så för att sammanfatta: jag gillar inte text i text, jag gillar inte kursivering i romaner, men jag är försiktigt positiv till Simon Snow och Rainbow Rowells nästa roman. Klart slut!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Drömmen om Sverige

Egentligen har jag ju läst det mesta i den här boken redan, som reportage i Dagens nyheter. Och redan då, första gången var det så hemskt att jag nästan inte orkade. Men jag gjorde det igen för att jag måste.

drommen-om-sverigeKanske är det för att jag läst berättelserna tidigare som för- och efterord griper mig starkast. De där funderingarna kring hur vi ska kunna stå till svars inför våra barnbarn. Hur vi ska kunna försvara murarna vi byggt kring vår klubb/union. Rakbladsstaketet… Jag orkar inte tänka på det. Men måste.

Alla dessa människor i olika stadier av flykt från en fasansfull verklighet av krig, våld, tortyr och död. Alla dessa människor som längtar till Sverige för att det är så fint och tryggt och vänligt här. Och så finns det här så väldigt mycket att jobba med, så många som röstar på ett parti som har som enda uttalad drivkraft att hålla dessa människor borta. Och all denna vardagssnålhet – rasismen, isärhållandet… Vi har så mycket att göra innan jag kan ta till mig av deras tilltro och känna stolthet. Men vi gör väl så gott vi kan antar jag, vi är många som klampar runt i vardagen och försöker balansera de där slentrianmässiga”de är alldeles för många” och ”vi kan inte ta emot hur många som helst” när vi kan och orkar. Och kanske är det det som gör det bärbart att de tror så gott om oss. Förhoppningen om att vi en dag ska bli värdiga deras förtroende.

Boken slänger tillbaka mig i den där politiska depressionen jag brottas med, men det är den värd. För att jag måste brottas. Och efterordet ger mig lite hopp, påminner om att det finns saker att vara stolt över – en politik som möjliggör att många får en fristad här och människor som kämpar för att göra Sverige till ett bättre land. Jag lägger inte ner Drömmen om Sverige med en uppgiven suck, jag gör det med någon sorts känsla av tillförsikt. En förhoppning.

Niklas Orrenius och fotograf Anders Hansson tilldelades nyligen Röda korsets journalistpris för reportageserien Drömmen om Sverige.

DRÖMMEN OM SVERIGE
Författare: Niklas Orrenius
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Enligt O
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Odinsbarn

korpringarna-1-odinsbarnDen har mycket som talar emot den – det är fantasy, den är svintjock, den är en del av en serie som inte är avslutad. Vad som över huvud taget drev mig att läsa är höljt i dunkel. Ibland är jag helt enkelt lättledd.

Och en himla tur är väl det. Odinsbarn är så bra, jag snabbslukade varenda sida av de där 662! Jag tycker så mycket om Hirka och jag fascineras av de som finns runt henne, av kraften, stenarna, myterna och de väldigt mänskliga känslorna. Det är sagatid och magi, allt det där som jag tror mig ha svårt för men det är så avväpnande bra att jag kapitulerar direkt.

Och nu sitter jag här och väntar på nästa del. Som jag sa att jag inte skulle göra igen. Dumheter! Fina dumheter…

ODINSBARN
Författare: Siri Petterssen
Förlag: B. Wahlströms (2015)
Översättare: Ylva Kempe
Första delen i serien Korpringarna.
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Läs också Carolinas och Lottas diskussion om boken på Kulturkollo och Eli läser och skrivers invändning som jag håller med om, också
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mina bästa kostymdramer!

anne-of-green-gables
Jag tänker göra det galet enkelt för mig idag och lista favoriter. Här följer mina bästa kostymdramer, sånt du måste se helt enkelt. Sånt jag älskat och älskar.

Anne på Grönkulla
Den första titel som kom upp i mitt huvud när jag började fundera på det här inlägget var faktiskt Anne på Grönkulla. Jag är fortfarande osäker på om jag någonsin läst böckerna men serien har jag sett, om och om igen. Och det här har faktiskt övertygat mig om att jag måste införskaffa ett exemplar av serien att se om och om igen igen, och snart är det dags att indoktrinera barnen också. Anne är fantastisk, Marilla och Matthew är fantastiska, alla är så galet fantastiska att jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på dem.

Wolf Hall
Mitt senast sedda kostymdrama. Kommer på SVT i juni. Läs allt jag har att säga om serien här. Eller nöj dig med min allra varmaste rekommendation om du inte vill läsa spoilers.

Stolthet och fördom
Jag bestämde mig för att bara ta med en Jane Austen-filmatisering av någon anledning. Det skulle ha kunnat bli formidabelt fina Förnuft och känsla med Emma Thompson (av Ang Lee), det kunde faktiskt ha blivit vilken som helst av de senaste årens filmatiseringar av Övertalning och det kunde nog ha blivit den där tv-serieversionen av Emma. Men det blev det inte, för det går naturligtvis inte att bortse från BBC-serien från 1995. Den som introducerade Mr Darcy och Colin Firth för oss, den som fick klockorna att stanna och Jane Austen att bli inne igen. Jag älskar Stolthet och fördom! Det hjälper också att den är så texttrogen att det går utmärkt att läsa boken och höra karaktärerna i tv-serien uttala orden. Vill du läsa mer om min faiblesse för Austen och filmatiseringarna så finns ett inlägg med länkar och bilder här.

The Kings speech
Japp, Colin Firth igen. Och Geoffrey Rush. Och Helena Bonham Carter. Say no more.

The village
En riktigt, riktigt skitig landsortssaga från första världskrigstiden. England, jord, superier och klasskillnader. Och John Simm. Och Maxine Peake. Det är ärligt talat obegripligt för mig att SVT inte visat denna ännu (eller har de det och jag har missat?). Säsong 2 har visats i England och finns på dvd. Snart finns den även i mitt hem. Säsong 1 har jag skrivit om här.

Vad mer? Det finns mycket bra där bak i bakhuvudet när jag försöker rota fram kostymdramer därifrån. En hel del gammalt också, som Mot alla vindar, Onedinlinjen och sånt som jag älskade som barn men aldrig i livet skulle våga se om idag. Skämskudderädslan ni vet. Vilka är dina favoriter?

Det här inlägget är en del av Vildvittras kostymdramahelg.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest