Och runt mig faller världen

Det är så fasansfullt mörkt inne i den här boken, så svårt att andas och så svårt att hålla ifrån sig. Det är så mycket sorg och saknad och smärta och minnen att jag inte kan säga något om det. Och runt mig faller världen river upp massor av sår. Sånt som jag känner igen, sånt jag inte ens vill tänka.

Värst är kanske det oväntade. Att jag inte visste vad som dolde sig därinne. Jag har den här våren försökt hantera en hel massa. En vän har slukats upp av sjukdom, somnat in och lämnat sina små barn moderlösa. En gammal, men stor och betydelsefull, förlust har väckts igen och bråkat med mig hela våren. Det försöker jag hantera. Och så den här boken som plötsligt finns här och handlar om det. Om att förlora och hantera. Att möta monstret inom sig.

Om jag skulle sammanfatta så finns det tre ämnen som är mitt kryptonit, ätstörningar är ett och det handlar boken en hel del om. De andra två finns där också, men det säger jag inget mer om eftersom jag själv kände att det berikade min läsning att inte veta allt för mycket. 

Det är en oerhört tung bok det här, och fantastiskt vacker. Jag vet inte om jag borde ha läst den, men är glad att jag gjorde det.

OCH RUNT MIG FALLER VÄRLDEN
Författare: Marit Sahlström
Förlag: Ordfront (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tegelstenssommar: En paus

Vet ni, jag orkar inte med Himlakroppar just nu. Den är inte dålig, och det är inte på grund av mitt sura första intryck av Catton som jag skrev om tidigare. Det är helt enkelt för att det är så långsamt. Och jag är nog inte redo för det just nu. Jag lägger inte bort boken definitivt, men jag pausar den lite, läser annat och gör ett nytt försök om ett tag. Kanske har vi då hamnat i samma universum.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

#semester

DSC_0042

Just nu har jag semester från allt vad teknik och tankeverksamhet heter. Alla inlägg i veckan är tidsinställda och jag kommer inte svara på kommentarer eller rätta felskrivningar förrän tidigast nästa helg. Just nu semestrar jag med familjen i en stuga utan internetuppkoppling och jag tror att det är alldeles fantastiskt skönt. Bara vi, promenaderna, böckerna och sällskapsspelen. Vi ses på andra sidan, uppvilade!

 

 

#sommarlovmedkulturkollo

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tegelstenssommar: Äntligen Brandon Sanderson!

DSC_0038

Jag berättade härom veckan om hur jag söker mig in i Himlakroppar från ett inte helt gynnsamt håll. En annan bok jag läser just nu är Brandon Sandersons Det sista riket. Den möter jag med ett helt annorlunda bagage. Min Kulturkollo-kompis Carolina har skrivit mycket och passionerat om Sanderson en längre stund nu och jag känner mer och mer för varje rad från hennes tangentbord att jag också älskar honom, redan innan jag har läst. Jag planerar vilka böcker jag ska köpa och var jag ska göra av dem (den mannen och hans bokproduktion alltså). Jag planerar i smyg en Brandon Sanderson-sommar.

Men det kan ju vara bra att läsa något av karln först… Så Mistborn-serien alltså. Första delen. Förväntningarna är aningen höga…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The Death House

Tillåt mig presentera: en gothiskt doftande Flugornas herre, kryddad med kärlek och förtvivlan djupare än döden.

death houseTänk dig att du är fjorton år, eller tio, eller tolv (i alla fall inte över arton) och att du tvångsmässigt blodtestas med jämna mellanrum, som alla andra i din ålder. Tänk dig att de hittar något, att du bär på defekten. Och de sliter bort dig från allt du har, dina vänner, din familj, ditt liv. Det är då du hamnar i huset, där döden väntar.

The Death House handlar, precis som Sarah Pinboroughs The language of dying, om döden. Om dödens närhet och vad den gör med människor. Vad den gör med barn. Och de är förstås så vanvettigt rädda. Det är hjärtskärande hur rädslan sitter i väggarna, hur de inte kan prata med varandra och hur de vägrar att tänka på sina föräldrar och önska sig något annat för att det inte finns någon mening.

Jag är inte helt förtjust i slutet, men jag vet inte om det beror på att det inte är så bra eller att jag inte önskar att det ska sluta så. I övrigt tycker jag att allt är helt fantastiskt. Jag älskade The language of dying, jag älskar The Death House. Älskar! Och på något plan avskyr jag den också. För att jag sitter här med en massa känslor igen. Ledsna känslor över att inte kunna kliva in i boken och kunna rädda de här barnen. Att de måste dö i den där ensamheten, utan någon som kramar dem. Jag har bara glimtar av den djupaste kärlek att klamra mig fast vid. Och det är ju i och för sig vackra flytbojar det också.

THE DEATH HOUSE
Författare: Sarah Pinborough
Förlag: Gollancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Skräck och stundande semester

Den här veckan är sista jobbveckan före en semester för mig (sen jobbar jag lite och har mer semester framåt augusti), och det märks. Allt är lite segt, lite trött och lite stressat för att få saker och ting på plats innan lugnet sänker sig. Jag läser mina tegelstenar om kvällarna samtidigt som jag utför en mental packning inför nästa veckas stugsemester. Och så måste ju semesterläsningen packas såväl mentalt som på riktigt också, och just nu lutar jag åt att det blir Dan Simmons mastodontiska polarskräck The Terror som får följa med mig (ja, bara en bok för en hel vecka, men herregud människor har ni sett hur tjock den är…).

Och på tal om polarskräck så skrev jag om det på Kulturkollo igår. Som en del av vårt Skräck i sommarnatten-tema som ska pågå fram till och med lördag. 

Veckans tisdagsutmaning lyder i sin enkelhet – Vilket är ditt allra bästa blodisande tips i sommarnatten? En film? En bok? En spökhistoria berättad av någon särskilt skrämmande berättare?. Eftersom jag skrivit om några riktigt läskiga böcker (Evig natt och Kvinnan i svart…) i det där polarinlägget, och eftersom jag tipsar om mina bästa läskiga tv-serier på Kulturkollo senare i veckan känner jag mig ganska tom på tips. Så jag ber er helt enkelt hålla utkik under veckan på Kulturkollo, vi kommer överskölja er med skräcktips! Och så läser jag vidare om kyla och båtar och hemskheter och mystiskt folk hos Dan Simmons så länge.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

We should all be feminists

we-should-all-be-feministsI mitt allra första möte med Chimamanda Ngozi Adichie möter jag den uttalade feministen. Den genomtänkta, argumenterande, övertygade feministen som så effektivt visar på strukturer i sitt Nigeria. Strukturer som är väldigt lätta att känna igen också för en svensk. Det ger en dubbel vinst, att dels få en inblick i ett afrikanskt samhälle dels inse att vi bär mycket gemensamt samtidigt som mycket naturligtvis också skiljer i erfarenhet och utgångsläge.

We should all be feminists är författarens andra TED-talk, och kan ses i sin helhet här. Som bok är den kort, koncis och full av poänger. En liten feministisk pärla.

WE SHOULD ALL BE FEMINISTS
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Fourth Estate (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Inte en främling

inte-en-framling-41-berattelser-om-identitet-och-mangfaldTeskedsorden, som har gett ut boken Inte en främling, står för något som ligger mig varmt om hjärtat. Att vi alla kan göra något, att vi spelar roll och den minsta lilla sten i bygget är viktig eftersom det är smågruset som stöttar upp de riktigt stora stenarna och husen. Att om vi saknar hinken att ösa vatten över branden med så måste vi använda teskeden, och om vi är många som gör det så släcker vi. Jag behöver påminnelser om det rätt ofta.

Inte en främling består av 41 svenskars vittnesmål om känslor av utanförskap och tillhörighet. Jag älskar bilden av samhällets mångfald som målas upp, och jag avskyr bilden av intolerans, inskränkthet och hat som blir hängande bredvid. Jag gråter en del, ler en del, blir arg och varm om hjärtat, sådär som det brukar bli när jag möter människor.

Mest grips jag av Soraya Posts och Zinat Pirzadehs texter, men var och en av berättelserna ger mig något viktigt. Det är en himla fin bok det här. 

INTE EN FRÄMLING – 41 BERÄTTELSER OM IDENTITET OCH MÅNGFALD
Förlag: Teskedsorden / Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etthundra mil

etthundra-milJa, men jag fick väl lov att läsa den då. När ni nu tjatar så mycket. Om hur mysig den är och hur rolig och trivsam och allmänt perfekt. Ni fattar ju att jag blir sjukt irriterad och vill motbevisa er.

Det är förbålt superirriterande att den verkligen är sådär mysig och fin och bra. Hrmpf… För jag tvingas naturligtvis kapitulera efter några kapitel (men är den inte lite seg i början eller var det bara jag som var sådär envist motvillig, jag kände att det tog ett tag innan boken släppte in mig). Jag påstår inte att jag älskar Etthundra mil på det sätt som jag förstått att många andra gör, men jag trivs i dess sällskap. Och ungarna fastnar jag verkligen för, särskilt Nicky. Hans berättelse, hans person och hans relation till lillasyster gör hela boken för mig, jag bryr mig föga om de vuxnas stök men om barnen bryr jag mig på riktigt.

Jag sänder er alla ett motvilligt (det är jobbigt att ha fel, ok) tack för att ni lyckades tjata mig till att läsa boken.

ETTHUNDRA MIL
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz Publishing (2014)
Översättare: Emö Malmberg, originaltitel: The one plus one
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina, Linda på Kulturkollo, Lotta, Nobelprisprojektet
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kärleksförklaring till ett matlagningsprogram

Mitt husorgan TVdags har hyllat programmet, senast här. Men det var faktiskt inte så jag hittade fram till den Australiensiska versionen av Masterchef . Jag gillar att se folk laga mat, och jag har sett lite matlagningsprogram här och lite där men det dyker alltid upp någon Gordon Ramsey (-liknande karaktär) och skriker vildsint på folk. Så när jag för några veckor sen inte mådde så väldigt bra, var trött och deppig och less på att läsa (jo, det händer) så hamnade jag av en slump mitt i ett avsnitt av Masterchef Australia på någon kanal jag inte visste att jag hade. Och det var allt som krävdes. Nu ser jag så snart jag har tid.

Varför? Jo, de är snälla mot varandra! Det kan låta fånigt men det är så oerhört ovanligt att jag inte kan komma på ett enda annat matprogram (eller annat program?) som handlar om det – att laga mat, lära sig och respektera varandra. Det är alltså en tävling där ingen skriker på någon annan ens om det nyss varit en grupptävling och en i gruppen ställt till det obegripligt mycket för de andra och någon åker hem. Inte ens den som åker hem gör det krossad.

Inte ens när de tar in någon sorts demonkock är hen (det är oftast en han vilket är den enda bristen jag hittat i det här programmet, kanske är det inte representativt för alla säsonger…) särskilt arg. En auktoritet visst, men också en person som går omkring bland deltagarna och pratar med dem om deras barn och blir tårögd och hjälper dem att hitta sin inre drivkraft. Och domarna älskar mat, verkar älska varenda en som deltar i tävlingen, gillar varandra. Och jag älskar dem, allihop. Det är så vilsamt. Snällhet ska inte underskattas. Jag vill numera flytta till Australien och bo där för evigt eftersom jag är övertygad om att alla där måste vara som alla i Masterchef Australien. Och så är där varmt…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Maresi. Krönikor från röda klostret

maresi-kronikor-fran-roda-klostretÄnnu en av dessa fantastiskt konsekvenser av mitt fantasyyl tidigare i vår – tipset om Maria Turtschaninoff. Jag var lite praktisk och valde en tunn bok med tanken att jag skulle kunna läsa mig till om det var någon idé att söka mig vidare in i de tjockare böckerna. Och om det är!

Maresi är en fantastisk karaktär, en mogen, omogen, vilsen och stensäker tjej som låter sig ledas, men aldrig tappar kontrollen över sitt eget liv. Berättelsen dryper av sorg över armod och över kvinnoförtryck.

Jag tror inte att jag nog kan framhålla hur bra den här boken är, fantastiskt bra faktiskt. Och så är det galet upplyftande att få läsa om ett matriarkat helt och hållet utan ränksmiderier och intriger (mycket olikt serien om systrarna Cahill alltså, vilket är rogivande även om de böckerna också är grymt bra). Här gillar de varandra, de här kvinnorna och flickorna som sökt tillflykt till klostret på ön. De delar med sig av sina erfarenheter från livet och de står starka tillsammans. Alla borde läsa.

MARESI. KRÖNIKOR FRÅN RÖDA KLOSTRET
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Schildts & Söderströms Berghs (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tegelstenssommar: Vad jag tänker när jag tänker på Eleanor Catton

Jag är just nu påväg in i den första av sommarens tegelstensromaner. Himlakroppar av Eleanor Catton. Och jag ska erkänna att de där 1112 sidorna skrämmer mig en smula.

HimlakropparJag läser annars främst böcker på mellan 100 och 300 sidor och brukar tycka det är optimalt. 1000+ sidor är bara optimalt om boken är väldigt, väldigt bra. Nu är ju Himlakroppar prisbelönt och det borde lugna mig. Men, och det är ett stort men, boken är skriven av Eleanor Catton – en författare som gjort mig gruvligt besviken tidigare. Jag tyckte synnerligen illa om hennes förra bok, Repetitionen. Många gillade den men jag blev provocerad, och inte på ett bra sätt. Jag väljer att se det som ett bevis på vilken stor och generös människa jag är att jag är beredd att ge henne en ny chans på det här sättet. Andra skulle kanske säga korkad. Vi får väl se vem som har rätt…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Årets bästa, del 3

Dags för en ny genomgång av förträffliga böcker. Nu listar jag de allra bästa från mina läsmånader april och maj. Regeln är max fyra titlar per månad och såhär ser det ut:

April
Smokey Nelsons sista dagar av Catherine Mavrikakis
Drömmen om Sverige av Niklas Orrenius
Källan av Catherine Chanter

Maj
Frostskymning av Anders Björkelid
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Maresi. Krönikor från röda klostret av Maria Turtschaninoff (recenseras på måndag)

Tidigare månader hittar du här: del 1 (januari), del 2 (februari-mars)

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Sommar för evigt

Nej, det har fel de som säger att bok tre är bäst. Väldigt fel. Bok ett är bra, bok två är fenomenal och den här är ok.

sommar-for-evigtJag tror att jag ogillar att karaktärerna är såpass dåligt fördjupade att Belly mest känns som en sorts prydnadssak som killarna kan förflytta mellan sig. Hon vill inget. Och så har tonårsbröllop aldrig varit min grej. Plus att jag aldrig blivit särskilt förtjust i någon av personerna och det gör hela den här röran ganska oengagerad för mig.

Och så saknar jag sommarlovskänslan.

Men det är förstås inte uselt, det är lite sött ändå och utan de där förväntningarna om den bästa boken i serien och allt det där hade jag nog kunnat ta till mig det jag får och vara lite nöjdare över det.

Som helhet tycker jag att serien är fin och läsvärd, men det är ingen storfavorit. Hade jag läst den som trettonåring hade det nog varit annorlunda.

SOMMAR FÖR EVIGT
Författare: Jenny Han
Förlag: B. Wahlströms (2012)
Översättare: Lina Erkelius, originaltitel: We´ll always have summer
Del 3 i en serie. Del 1: Sommaren jag blev vacker, 2: Ingen sommar utan dig
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest