Missa inte Mantel!

Etiketter:

Idag skriver Anna om Hilary Mantels självbiografi på Kulturkollo. Jag håller just nu på att läsa den och det kommer bli en hyllning här också vad det lider. Men en annan grej händer också på Kulturkollo idag, det som litegrann gör att jag avundas er. Eller ok, jag sitter här och är grön av avund för att ni kan surfa in på och delta i en utlottning och vinna en signerat exemplar av självbiografin. Ett signerat exemplar! Ett signerat! Ja, ni fattar. Så häng inte kvar här, skynda till utlottningen!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Kolla Kulturkollo!

Etiketter:

Idag skriver jag om att skriva historia på Kulturkollo. Om att sanningen inte riktigt finns och hur mina fantasier väcks av ensligt belägna jordkällare. Read all about it!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

,

champion (1)Jag kommer göra om mitt misstag att både tala om boken och serien som helhet här. Och konklussionen kommer bli densamma men den här gången kommer jag inte ångra mig…

Legend var en bra bok som jag gillade och fortsättningen Prodigy var en riktigt bra bok som jag blev helt förälskad i. Champion? Ja, den är lika bra den. Ingenstans på vägen har jag tvivlat, ingenstans har jag undrat över vem som är vem. När jag plockat upp en fortsättning har jag genast flyttats in i världen och känt mig som hemma.

Champion är så snygg för att den fortsätter vara trogen sina båda berättarröster, June och Day. Möjligen går det lite fort en bit mot slutet men det är också andlöst spännande. Jag älskar att det är komplext och mörkt och jag älskar ännu mer att Marie Lu tar konsekvenserna av det och avslutar boken och serien som hon gör (även om jag kunnat leva utan det allra sista slutet).

Jag tycker att Legend-serien är den bästa i sin genre. Visst Hungerspelen står i en position för sig men sanningen är den att när jag försökte läsa om den i våras tröttnade halvvägs in i första boken (men det beror nog på viss mättnad efter alla filmer och så…). Divergent-serien avslutas bra (ja, jag tycker fortfarande det) men i övrigt är det väldigt rörigt även om första boken är bladvändarspännande. Legend-serien funkar rakt igenom, söker aldrig sensationerna, är alltid väldigt nära sina två huvudpersoner och vet att inte göra för stor affär av kärleksförhållandet. June får vara sann mot sig själv, Day får vara sann mot sig själv och ingen av dem ger upp sig själv för att bli ihop. Det finns viktigare saker än romantisk kärlek, som familj och vänskap till exempel. Det tycker jag väldigt mycket om. Jag såg att det kommer en film (förstås), om den görs rätt så kan det nog bli bra. Jag såg också att den ska göras av “teamet bakom twilight-filmerna”, låt mig säga att att jag är mer än skeptisk till just den biten.

CHAMPION
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Katarina Falk
Avslutande delen i serien som inleddes med Legend och fortsattes av Prodigy.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Den där tisdagsutmaningen

Etiketter:

Ja, jag har själv kommit på den, Kulturkollos tisdagsutmaning alltså, och ändå är den så svår att svara på. Kanske för att jag ett tag tryckte i mig så väldigt mycket fakta och nu inte trycker i mig nästan någon alls…

Vilken är din favoritform för fakta? Dokumentärfilm, vetenskaplig avhandling, föreläsning..?

Jag ser gärna dokumentärfilm. Om den är välgjord och medveten om att också dokumentärer är tolkningar av verkligheten snarare än berättelsen om densamma. Annars har jag börjat läsa historiska faktaböcker (populärhistoriska, essäistiska, akademiska – alla sorter) igen, efter den monumentala överdos som mitt avhandlingsskrivande resulterade i.

Berätta om en riktigt minnesvärd kulturell faktaupplevelse (en teaterpjäs baserad på en sann händelse, en fantastisk bok eller något helt annat)!

Jag hävdar ju att historiska romaner också kan vara en form av eller förmedla historisk fakta*. Wolf Hall är min största historieupplevelse, den har bekräftat min syn på historia på det sättet att den visar att förutsättningarna må skifta men människor är i grunden väldigt lika oavsett om vi skriver 1514, 1814 eller 2014. Sen kan jag naturligtvis inte värja mig från min egen forskning om kvinnors och barns utsatthet, dem bär jag med mig varje dag. Det finns så många historier som aldrig blivit berättade. Jag kommer skriva mer om det på Kulturkollo imorgon.

*En diskussion kring detta först just nu på Dagens nyheter, jag har inte hunnit/orka läsa men två inlägg i debatten finns här och här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jag ger upp!

Etiketter:

Hörru William Aldermann, jag orkar inte med dig längre! Och inte alla de där gubbarna eller fallossymbolerna eller märkligheterna du omger dig med heller. Jag slutar nu läsa om dig, inte för att det är dåligt skrivet utan för att jag är så ointresserad. Jag tyckte om första boken om dig, Aldermanns arvinge, och jag avskydde den samtidigt. Nu är jag mest bara trött och jag orkar inte läsa över 600 sidor utan önskan att få veta hur det ska gå. Kanske återkommer jag när din historia är färdigskriven, när jag vet att det finns ett slut på det rätt händelselösa eländet. För ditt London fascinerar mig, och din Jenny. Men det räcker inte nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

blod-och-stjarnstoftNej men nej, det är ingenting för mig det här. Eller, jag gillar det ju egentligen alldeles lagom mycket men det är ingenting jag blir tokförälskad i, tyvärr.

Jag tycker om det komplexa, men det stöter också bort mig – det är alldeles för många personer och händelser, folk som till och med har flera namn…. Jag orkar inte hålla ordning. Kanske är det en fråga om tajming, kanske är det helt enkelt inte en serie för mig. Men jag tycker om Kirou, hon är tuff på riktig (och när hon som här håller sig långt bort från Akiva gillar jag henne ännu mer).

Jag tycker att det är lite väl hackigt med de där väldigt korta kapitlen och historien biter sig som sagt aldrig fast. Jag kommer nog inte läsa tredje delen i serien när den kommer, men jag kanske gör en omläsning när mina barn kommer i rätt ålder. Jag vill som ni förstår väldigt gärna tycka om det här.

BLOD OCH STJÄRNSTOFT
Författare: Laini Taylor
Förlag: Bazar (2014)
Översättare: Lena Karlin, originaltitel: Days of blood and starlight
Del 2 i serien Önskemånglarens dotter. Del 1: Mörk ängel
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: OArYA
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

True detective

Etiketter:

Det här är nästan för tungt för mig. Jo, det är sant. För tungt. För mig. Men fantastiskt bra och smärtsamt att uppleva. Förfallet!

Jag vet inte när jag blev så på djupet berörd av en serie senast, någonsin? De kryper under skinnet på mig och betyder något för mig. Jag lär mig om manlighet. I mycket är det här ett två män sitter i en bil och pratar förbi varandra-drama (missa inte Vildvittras inlägg om dialogen), och jag finner mig älska det…

true-detective-harrelson-mcconaughey-610x348

Många har pratat om Matthew McConaugheys fantastiska skådespeleri (vissa menar att det är överspel men det håller jag inte med om) men jag vill framhålla Woody Harelsson också, han har så oerhört mycket mindre att gå på och att göra hans egentligen totalt osympatiska mansgris till karl älskansvärd är sjuttonimig en bedrift värd stora utmärkelser. Woody Harelsons Marty är en stilstudie i en tillknäppt man, galen som vilken annan Harrelsonkaraktär som helst men hela tiden under ytan. Hans ansiktsmusklerna rör sig knappt under alla de åtta timmar och 17 år serien pågår. Och det är inget negativt vilket det kanske låter som, det är svinbra skådespeleri.

Det kastas ut så mycket som aldrig följs upp. Som mordgåtan till exempel, jag älskar hur den egentligen är helt sekundär samtidigt som det förstås skaver att det är så.

Jag instämmer delvis i den kritik som framförts kring bristen på kvinnliga karaktärer i serien, och att den genomgående manliga blicken på kvinnan/kvinnokroppen gör henne (=alla kvinnor) väldigt utsatt. Kvinnan förminskas till ett medel. Men samtidigt. Oförmågan att se kvinnor som människor är ju det som skapar den där destruktiva manligheten som såväl Rust som Marty fångats i. Tänk om de kunde förstå det och slå sig ut ur sin totala ensamhet! Ibland önskar jag att det problematiska kunde kommenteras men ofta tycker jag att det är ok att dessa analyser får göras i tittarens huvud också. Ingen kan väl se True detective och tycka annat än att de här männens manlighet är problematisk och trolig förklaring till deras totala förfall? Eller jo, det kan väl vissa kanske göra men frågan är om de sett något annat om analysen varit uttalad… Jag hade kunnat prata i timtal om Martys kvinnosyn, hur han behandlar sin fru, ligger runt och sen verkligen betraktar sin egen dotter som en slampa utan att begripa hennes utsatthet i det hela. Och ändå, emellanåt de där kornen av insikt och ånger. Också mannen är ett offer för sin manlighet. Det är vackert, och väldigt fult.

Den enda kvinnokaraktär som finns med, Maggie, är en sjujäkla kvinna, hon står ut och hon gör revolt alldeles för sent men vissa scener, många scener äger hon. Som den när hon sitter i soffan och läser när Marty kommer hem och hon precis sett bilden på en halvnaken ung tjej i hans mobil. Hur hon ler så där svalt och han inte fattar att hon äger honom nu, han tackar för spaghettin och hon bara planerar hur hon ska ta livet av honom typ. Och hämnden blir raffinerande elak mot alla parter.

Säsong två? Nä, jag började titta på True detective för att Woody Harelsson var med (han har alltid fascinerat mig på ett äckelläskigt sätt), vare sig Colin Farrell eller Vince Vaugn intresserar mig det minsta, det skulle väl vara Rachel McAdams då… Jag avvaktar helt enkelt rapporterna innan jag ger mig in i mörker av den här kalibern igen. Det är ju värt det, men inte alltid.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Mannen som planterade träd

Etiketter:

,

När jag var väldigt stressad och labil, på gränsen till deprimerad och allmänt tilltufsad i höstas fick jag rådet att läsa Mannen som planterade träd. Inte bara för att den är en bra bok utan för att den är en lugnande läkande bok att läsa när en knappt orkar sitta still för att allting snurrar. Och precis det är den. Medicin.

Mannen som planterade träd är en kort, snabbläst romannovell om en man som bestämmer sig för att plantera träd och gör det. Lugnt, metodiskt och enligt en plan. Bara sådär. Bara det. Och det är det största i världen. Jag har aldrig blivit så rofylld av en läsning som jag blev när jag läste den här boken. Jag kommer att återkomma ofta. Varje gång jag känner tillstymmelse till stress eller annat jobbigt mående ska jag söka mig till Jean Giono och lita på att han tar hand om mig.

En annan sak jag lärt mig av mannen med träden är att vi alla kan göra skillnad. Samhällsläget känns ibland helt jäkla tröstlöst. Men om en man kan plantera träd så att ett samhälle blommar kan en bloggare fortsätta skriva texter varje dag i akt och mening att väcka en medmänniska. Kanske kan vi göra skillnad tillsammans, när jag läser sådana här böcker tror jag på det, och på att allt kan bli bättre.

MANNEN SOM PLANTERADE TRÄD
Författare: Jean Giono
Förlag: Elisabeth Grate förlag (2006)
Översättare: Pontus Grate, originaltitel: L’homme qui plantait des arbres
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

en-valbevarad-hemlighetEgentligen begriper jag inte hur det är möjligt. Att, som Kate Morton, skriva utifrån samma upplägg och tema och stämning gång på gång utan att det blir trist eller formelartat. Det är bara berättelsen om mänskliga tillkortakommanden igen, med en rejäl matsked svärta och det tröttnar en ju aldrig på.

Här är det Laurel som ställs inför det mysterium som är hennes mor. Det är 1940-talets London under blitzen, 1960-tal och nutid. Det är familjehemligheter och sånt som går oåterkalleligt fel. Och kärlek. Som vanligt. Och det är så väldigt bra, ännu en perfekt julläsning, precis som när jag läste Den glömda trädgården

Jag ser fram emot att läsa många kommande böcker av Kate Morton, men jag tänker fortsätta sprida ut dem över tid, jag vill inte riskera att uppnå mättnad. Eller att börja ifrågasätta formeln. Jag vill behålla magin, jag älskar att bosätta mig i Mortons värld för några dagar och att kunna smita ut när det blir alldeles för klaustrofobiskt. Är det någon som vet när vi kan vänta oss nästa Mortonroman?

EN VÄLBEVARAD HEMLIGHET
Författare: Kate Morton
Förlag: Forum (2012)
Översättare: Ann Björkhem, originaltitel: The secret keeper
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Feelgoodbibliotekarien
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Första boken i en serie. Historisk roman. Eländes elände och en familj vars värme kan värma upp den ynkligaste stuga om vintern. Och en unge som jag förstår kommer bli en riktig kämpe vad det lider. En riktig text om Sågverksungen hittar du idag på Kulturkollo och där kommer senaste boken i Bricken-serien också diskuteras under dagen. Själv läser jag förstås vidare.

Min text om Sågverksungen hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Dags för omröstning!

Elva böcker är nominerade till finaste priset – Bokbloggarnas litteraturpris 2014! Rösta kan alla som innehar en blogg som skriver om böcker och röster skrivs som meddelande till Bokbloggarnas litteraturpris på facebook eller via mejl till litteraturpriset@breakfastbookclub.se. Röstningen pågår till klockan 23.59 den 22 januari 2015. Mer info finns här. Och de nominerade är:

En mörderska bland oss av Hannah Kent (Massolit)

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (Brombergs)

En enda natt av Simona Ahrnstedt (Forum)

Eleanor & Park av Rainbow Rowell (Berghs)

Röd som blod av Salla Simukka (Rabén & Sjögren)

Beckomberga: ode till min familj av Sara Stridsberg (Albert Bonniers förlag)

Världens viktigaste kyss av David Levithan (Gilla Böcker)

Onanisterna av Patrik Lundberg (Rabén & Sjögren)

Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart (Lavender Lit)

Liv till varje pris av Kristina Sandberg (Norstedts)

Kanske ihop av Johanna Lindbäck (Lilla Piratförlaget)

Jag har läst sex av de nominerade och kanske hinner med någon till innan den 22:a, jag har hur som helst inte ens kommit i närheten av att bestämma vem jag ska rösta på än…

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

kvinnor-ritar-bara-serier-om-mensEftersom jag inte lyssnar särskilt mycket på radio så har jag inte hört det där sommarprogrammet med Liv Strömqvist där hon pratade mens. Men jag förstår att det var något extra och att det tydligen är något alldeles särskilt i sig, och lite konstigt, rent av modigt att prata om mens. Troligen för att det inte alls är så att alla kvinnor, som titeln antyder, ritar massor av serier om mens. Kanske för att mensskyddsreklam visar en sorts tvärtomvärld, kanske för att det faktiskt krävs lite feministisk aktivism för att normalisera något som hälften av oss lever med. Kanske för att samlingar som denna faktiskt behövs.

När jag läser serierna i Kvinnor ritar bara serier om mens så inser jag vilket ansvar jag har som förälder till en som kommer att få mens (och till en som inte kommer att få det men som förtjänar att bli en vuxen som ändå vet vad det är och innebär) om några år, och så inser jag vilken tur jag själv haft. I min familj hade vi förvisso ingen fest som den som beskrivs i förordet till boken, ingen initiationsrit, inget sånt. Men jag förde hela tiden ett samtal med min mamma, jag fylldes av känslan av stolthet och vuxenhet och när sen menshelvetet slog ner i mig med vidriga mensvärksplågor och blodförlust så hjälpte hon mig till hjälp, inte minst genom att visa att mens kunde pratas om. Och jag är begåvad med en pappa som kunde köpa bindor på Ica. När jag sen blev sambo med min man så tog jag med mig det, det var liksom aldrig tal om att gömma undan bindor för att det skulle kännas obehagligt för honom att se dem (jag har hört om de som mötts av äcklade miner vid upptäckt av att mensskydd existerar i delade badrum, jag ställer mig oerhört frågande till det så länge de är oanvända…). Och jag har pratat mens med min man, troligen på grund av att jag kräver förståelse och lite synd om-tyck när ontet och kladdet och äcklet drabbar mig.

Jag har haft tur och ämnar dra nytta av det när jag ska introducera min dotter in i den här världen. Jag har nu överlämnat läsningen av Kvinnor ritar bara serier om mens till maken, så att vi sen kan förbereda oss tillsammans på att välkomna henne in i en värld där vi pratar om mens och köper bindor åt varandra som en enda stor familj. Som vi ju är…

KVINNOR RITAR BARA SERIER OM MENS
Förlag: Kartago (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Elin Lucassi på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Det började småsegt, fortsatte småsegt och avslutade i värsta bästa fyrverkeriet. Men egentligen börjar det förstås långt före det.

agents of shield

När jag i oktober beställde mitt dvd-ex av Agents of S.H.I.E.L.D gjorde jag det mest för att jag borde för att komplettera min Joss Whedon-samling. Jag såg naturligtvis fram emot att se serien men kände mig också lätt oförberedd, främst eftersom jag aldrig riktigt förstått mig på de där superhjältarna. Så jag drog igång det där Marvel-projektet för att få ut det mesta av serien. Jag såg Tre Iron man-filmer, två gånger Thor och två gånger Captain America och så såg jag om Avengers. Ingen kan säga att jag inte är dedikerad i alla fall… Det hela redovisades under vår Superhjältesöndag och sen tog jag mig an serien. Och jag är så glad att jag gjorde det, en måste inte se filmerna för att fatta men jag har fått så mycket som jag missat annat så jag tycker absolut att det var värt det.

Starten är som jag tidigare sagt ganska seg, inte dåligt men väldigt ordinärt. Det är för mycket trånande blickar och karaktärsbyggen som haltar så länge det ska ägnas tid åt att berätta med ord snarare än handling. Men det tar sig och fram mot sista fjärdedelen är det så himla bra att jag nästan faller i gråt efter varje avsnitt. Bäst tycker jag om Phil Coulson (det är meningen) och hans far-dotterförhållande med Skye. Och så gillar jag komplexiteten som får växa fram i relationerna. Jag älskar att en av karaktärerna får vägra att tro på medfödd ondska mot slutet, till och med efter allt de ställts emot. Jag ser honom inte som naiv, utan som sann mot sin övertygelse, som också råkar vara min. Och det är dessutom något som går igen hos Whedon, tron att ingen egentligen är bättre (eller sämre), men vi kan bli det, vi formas av beslut och människor omkring oss.

Kvinnorollerna då? Ja, det försigår ju som sagt en del trånande ögonkast men ingen av kvinnorna förpassas till att enbart vara trånobjekt (om vi bortser från det pinsamt feltrampande avsnittet med Asgards-kvinnorna och deras oändliga lockkraft gentemot männen), de får också vara starka, tuffa och galet smarta. Det är ingen feministsaga men kvinnorna vinner ganska ofta viktiga segrar, och de får vara på olika sätt när de gör det.

Fury-Cap2Det finns en hel del bra skådespeleri i Agents of S.H.I.E.L.D, jag vet inte om Bill Paxton bjuder mycket sånt men han är med och jag älskar det, jag har saknat honom! Samuel L. Jackson kan vara en av de allra bästa leverantörerna av sarkasm och när han dyker upp, om än bara för två minuter, så är det lite one liner-julafton. Älsk!

Jag har inte älskat den här serien hela vägen men nu kan jag inte värja mig. Jag ser fram emot att se säsong 2 när det är dags för det och hoppas att det kanske lugnar ner sig till en början i alla fall så att vi får umgås lite med de till slut fördjupade karaktärerna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ibland känner jag att det här samhället håller på att ta livet av mig. När jag ställs inför alla de här människorna som inte tycker att vi alla har samma värde (att vissa är värda mindre för att de är födda på en annan sida gränsen, att människor som tigger inte riktigt är människor och såna saker), när människor tycker sig ha rätten att döda andra människor för att de sagt (eller ritat) något obekvämt, när Boko Haram finns, nazister, IS, det är krig överallt och när extremister ur alla läger får energi och livsgnista av varandra. Då känner jag ibland att jag inte vet hur jag ska orka leva i och med den här världen.

Igår insåg jag att motståndsrörelsen kan verka i det lilla. Igår läste jag Niklas Orrenius nedtonade och i det tysta analytiska reportage från Paris och kände hur någon liten del av mig läkte, för att den problematiserade det som riskerar att göras så allt för enkelt.

AMF_7277 (341 of 376).NEFIgår såg jag Dallas buyers club och insåg att det finns de som vill säga det jag vill säga. Att världen är komplicerad, att gott och ont går ihop, att vi alla är människor och att vi faktiskt behöver varann. Dallas buyers club är ingen förenklad film om någon godhjärtad snubbe som förändrar världen, det är en film om en riktig knöl, en inskränkt homofob som på krångliga vägar kommer att förändra livet för några som han från början inte brydde sig ett skit om. Han är ingen god man som gör gott, han är en rätt ordinär i sina fasta inställning men han gör gott, som vi alla kan.

Att se människor anstränga sig, offra något och jobba hårt för att ge oss en annan bild av verkligheten, som Niklas Orrenius alltid gör och som Dallas buyers club-människorna gjorde i flera år ger mig hopp och inspiration. Samtidigt blir jag också frustrerad över min egen roll, att den är så liten i det stora. Hur kan jag förändra världen? Jag kan föra mina ändlösa samtal med mina barn, försöka skriva här om böcker som bryter normer och ifrågasätter förenklade världsbilder. Men hur kan jag göra något större, nå fler? Jag tror att det är vetskapen om att jag är helt hjälplös i den här förvridna och fula världen som gör mig så ledsen. Som gör att jag inte orkar läsa tidningarna längre, som får mig att försöka stänga av trots att jag vet att det är fel väg.

Det här världsläget krossar mig lite varje dag och jag vet inte hur jag ska slå mig fri och förändra det minsta lilla. Hur tänker ni? Vill ni förändra världen i det lilla eller stora? Hur gör ni? Lär mig!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

varldens-viktigaste-kyssTiteln får mig att fundera över ordvändningar om David Levithan som världens viktigaste författare. Men det är han naturligtvis inte, det vore att förminska så mycket och så många. Men David Levithans skrivargärning är viktig, den betyder något, berättar något som vi inte skulle kunna leva utan.

Världens viktigaste kyss handlar om Harry och Craig som bestämmer sig att sätta ett världsrekord, de ska kyssas längre än några någonsin kyssts tidigare. Och det handlar om andra pojkar som hanterar sin homosexualitet på olika sätt. Det handlar om rädda föräldrar, förstående föräldrar, syskon som reser sig upp och människor som försvinner.

Och så handlar det om en sorts kör, ett vi som berättar allt detta för oss. De fallna. Männen och pojkarna som förgjordes av AIDS under 1980- och 90-talet. Att se genom deras ögon och ana deras berättelse ger ett extra djup till det vi betraktar idag. Världens viktigaste kyss skriver in sig i den där oumbärliga samlingen där Torka aldrig tårar utan handskar och Låt vargarna komma redan finns.

Gör den skillnad då? Jag är ju redan övertygad om alla människors lika värde och rätt att få vara sig själva och troligen läser ingen homofob den här boken. Men kanske kan någon läsa och skaffa sig en egen uppfattning istället för att påverkas av någon inskränkt förälder/lärare/kompis. Kanske kan den rädda någon från kylan i hjärtat och SD-tankarna i huvudet. Och så ska vi ju inte glömma att sådana som jag, som tror att vi är så jäkla vidsynta, också behöver påminnas och väckas emellanåt. Så ja, den gör skillnad.

VÄRLDENS VIKTIGASTE KYSS
Författare: David Levithan
Förlag: Gilla böcker (2014)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Two boys kissing
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Oarya, C.R.M. Nilsson 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest