Himmelstrand

Jag fattar verkligen ingenting! Det är nog ok att det är så, men vad sjutton hände egentligen? Är det bra? Är det bara konstigt? Peter Himmelstrand?

Så sammanfattade jag mina intryck av John Ajvide Lindkvists senaste roman några minuter efter att jag läst sista sidan och slagit igen den. Och lite är det fortfarande så jag känner, någon vecka senare. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad jag ska säga. Men det duger ju inte här…

Till en början är allt väldigt långsamt och vardagligt. En grupp människor vaknar på en camping och inser att alla och allt runt dem är borta. Det i sig är ju skrämmande och frustrerande. Men sen börjar de hemsökas av människor och minnen från sitt förflutna och därifrån rullar det på i ett allt snabbare tempo. Och det lugnar inte ner sig någonstans. Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist, likt Stephen King, har svårt att avsluta en bok (Människohamn är värsta exemplet där han nästan lyckas förstöra en fantastisk sorgeskildringar med märkliga perspektivförskjutningar). I Himmelstrand är det värre än någonsin.

Jag har också problem med strukturen på berättelsen. Den känns styltig. Berättelse i nuet följs hela tiden av en minnesglimt i dåtiden följs alltid av en halvvägs cliffhanger. Det funkar väldigt bra i början men sen tröttnar jag en smula.

Jag älskar inslaget med hundens perspektiv och den lilla historien i historien. Jag älskar Lennart och Olof och deras ömsinta kärlekshistoria. Jag älskar onda barn och jag älskar lille Emil. Scenen med husvagnen på slutet är något av det värsta jag läst, jag kommer aldrig kunna släppa den rent fysiska känslan som drabbade mig när jag läste. Helt ur tomma intet!

Ett problem för mig är att jag förstår att det ska vara väldigt skrämmande men jag blir aldrig ens i närheten av rädd. De vita varelserna blir i mina ögon lite som den där marsmallowfluffiguren i Ghostbusters. De är bara tomma kroppar som känns tunna som skrämselelement. Och vad är grejen med de märkliga springande figurerna? Och Peter Himmelstrand? Vad är det som händer egentligen!?! I början tänkte jag att gåtan inte fick bli huvudsaken och det är den egentligen inte. Människorna är viktigast men sen mot slutet är det så mycket konstigt som händer att relationerna hamnar i skymundan och då känns det viktigt att få veta i alla fall ungefär vad det är som händer dem. Det är nog därför jag blir så besviken när jag inte får veta. Det är som ett slag i ansiktet. Ett diffust slag i ansiktet eftersom jag ändå har känslan av att det är jag som är för dum för att fatta och alla andra ser direkt hur det hänger ihop.

Det här är nog den John Ajvide Lindquist-roman som talat tystast till mig. Låt den rätte komma in är ju en egen sorts vampyrroman, helt outstanding i sin genre. Hantering av odöda (som jag alltså läste före Fiktiviteter och inte har recenserat!) är inte perfekt men den är så jäkla vacker och det finns scener där som fortfarande bränner i mig, sorgliga och skräckliga. Människohamn är också väldigt vacker, en mästerlig skildring av föräldraskap och sorg ända fram till det allt för utdragna slutet. Lilla stjärna är enligt mig hans mest språkligt fulländade roman, men den är så mörk och blodig och hemsk att jag inte riktigt törs rekommendera den till någon trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Himmelstrand fastnar i beteckningen konstig, möjligen omvärderar jag om något år när jag landat i läsupplevelsen men just nu känner jag mig lite tom.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Det har cirkulerat en utmaning på facebook ett tag nu där vi uppmanas lista tio böcker som gjort starkt intryck på oss och som stannat kvar. Det är en lista och det är böcker så jag kan naturligtvis inte låta bli att vara med. Såhär ser min lista över avgörande böcker ut, i den ordning jag kom på dem.

1. Wolf Hall, Hilary Mantel
2. Tjänarinnans berättelse, Margaret Atwood
3. Dark places, Gillian Flynn
4. Doktor Glas, Hjalmar Söderberg
5. Barabas, Pär Lagerkvist
6. Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
7. Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
8. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
9. The Daylight gate, Jeanette Winterson
10. Fru Björks öden och äventyr, Jonas Gardell

Hur ser din lista ut?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lättläst

I sommar läste jag, som jag skrev härom veckan lättsamma böcker, men inte nog med det, jag läste lättlästa böcker (så kallade LL-böcker) också. Detta var också för jobbets räkning inför ett bokprat nu i höst. Jag är förfärligt ovan vid att ta till mig LL, det är verkligen en konst, men en ganska trivsam konst.

Sedan tidigare har jag läst Det försvunna barnet ur vår LL-hylla på jobbet, nu har jag också lagt till dessa i samlingen:

Campingkärlek, Pamela Jaskoviak
Jag gillar novell som lättläst och lättläst som novell. Lättsam, lättbegripligt och rätt dråplig skildring av en svensk sommar och ”den svenska synden”. Slutet är möjligen lite väl oproblematiskt men det känns helt ok i sammanhanget, ingenting i berättelsen är särskilt allvarligt. 


Ormblomman, Håkan Nesser
Sorgesam skröna om att komma hem. Mordhistoria som inte är särskilt våldsam utan mer mystisk och sorglig. Stämningen är drömsk och full av granskog, det förflutna ligger tungt över berättelsens huvudperson. Mycket Nessersk berättelse om hur det förgångna skapat en person och ett liv och sedan har kraften att förändra det igen.


Mannen på stranden, Henning Mankell
En Wallanderdeckare i LL-format. Lättbegripligt men ändå med flyt och fördjupning. Originalnovellen återfinns i samlingen Pyramiden. Mot slutet blir det lite våldsamt vilket kan utgöra besvär för de läsare som söker en vilsam och fredlig bok.


Slottet Standheart – ett farligt arv, Bodil Mårtensson
När Annelie får veta att hon ärvt ett gods i Skottland reser hon dit (det skulle jag också ha gjort! Gods! I Skottland!). Stämningen är dock spöklik och hotfull – vem är vän och vem är fiende? Snart står det klart att ingen är att lita på och att någon vill roffa åt sig arvet för egen del, men vem? Härligt gåtfullt och lite pusseldeckaraktigt.


Den sista häxan av Sven-Olof Lorentzen
En riktig bok och ingen novell som tidigare böcker. Skriven i original som LL, för unga. Historisk roman om en tid som ligger som ett sår i Sveriges och Europas historia. Erik är kär i Sara, men hon vill inte ha henne. Bitterheten gör att han lyssnar till prat om häxkonst och slutligen tror sig se något som för honom till prästen. Det blir rättegång och Erik plågas av samvetskval. Riktigt effektiv och intressant, klart läsvänlig.


Vildfågel, Jane Eagland
Snabb, lite väl ytlig men lättläst. Om Anna som bor isolerad och näst intill fängslad på en ö med sin vetenskapsfar, hans assistent och husfolket. Så dyker en pojke upp. Lite väl lättvindig intrig men helt ok, Anna är naiv men under uppvaknande. Djup saknas helt, liksom samhällsanalys.

 

 

Färglös, Chris Wooding
Det här är ju bra på riktigt! Om Jed som hatar de färglösa (= människor som väckts från döden med hjälp av ett lazarus-serum), han och hans vänner förföljer och misshandlar dem. Hans far är advokat med särskilt uppdrag att ta de färglösas/återvändarnas tillhörigheter. Så råkar Jed ut för en olycka och dör… Bra berättad i jag-person med härligt osympatiska personer. 

 

 

CAMPINGKÄRLEK,Pamela Jaskoviak 
LL-förlaget, 2013

ORMBLOMMAN, Håkan Nesser
LL-förlaget, 2013

MANNEN PÅ STRANDEN, Henning Mankell
LL-förlaget, 2000

SLOTTET STANDHEART – ETT FARLIGT ARV, Bodil Mårtensson
LL-förlaget, 2006

DEN SISTA HÄXAN, Sven-Olof Lorentzen
LL-förlaget, 2011

VILDFÅGEL, Jane Eagland
Nypon förlag, 2014
Översättare: Helena Olsson, originaltitel: Wild song

FÄRGLÖS, Chris Wooding
Argasso, 2014
Översättare: Helena Olsson, originaltitel: Pale

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Skymningslandet

Det är något trolskt över Skymningslandet. Stämningen är som en sån där morgon när dimman stiger och en kan tro att älvorna dansat över ängen hela natten. 

Boken börjar med att Martina återfinner Tessan som hittat Florence, en gammal dam som av någon anledning fastnat i 1940-talet. Flickorna flyttar in hos Florence, klär sig i hennes vintageklänningar och upprätthåller fasaden. Ganska snart störs idyllen av att andra också hittar fram till Florence herrgård och något mörkt och ondskeklibbigt sprider sig över platsen. Sagostämningen är mer den hos en ond saga än en för barn. Så brukar det å andra sidan alltid vara där älvorna dansar. Leende med huggtänder.

Skymningslandet är den första bok jag läser av Marie Hermanson och även om jag kanske inte är helt bedövad och såld så tycker jag som sagt väldigt mycket om stämningen. Skymningslandet är lite undanflyende, jag får inte grepp om den men det är nog också meningen med tanke på temat. Jag läser gärna mer av Marie Hermanson, närmast kanske Himmelsdalen som jag fått rekommenderad för mig. Och Musselstranden, Värddjuret? Vilken är er bästa Hermanson?

SKYMNINGSLANDET, Marie Hermanson
Albert Bonnier förlag, 2014

Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

Och så var det bara att försöka resa sig och samla ihop småbitarna då. Igen. Bara att försöka förstå att ett parti med rasistisk tankegrund är tredje störst i vår riksdag. Så oerhört sorgligt.

Kampen för medmänsklighet går vidare. På något sätt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Nu röstar vi!

Etiketter:

Nu har jag sagt mitt i den här valrörelsen. Jag har skrivit politiskt under hela september, här och på Kulturkollo. Nu hoppas jag bara att ni alla röstar idag (om ni inte redan förtidsröstat). Jag är själv på väg till vallokalen i detta nu. Om du fortfarande inte är övertygad om att utnyttja din demokratiska rättighet så bjuder jag på lite skräckpropaganda på Kulturkollo just nu, behold den dystopiska diktatoriska alternativvärlden och inse ditt eget bästa ;-) 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Jag drabbas väldigt ofta av samhällelig depression men helt galet nog drabbas jag av tilltro till mänskligheten när jag läser Rasismen i Sverige. Den beskriver ett Sverige som jag avskyr, det trångsynta, det kalla och det hårda men det gör det genom goda exempel. Genom att lyfta motståndet. Genom Niklas Orrenius, Alexandra Pascalidou, Lena Sundström och alla andra skribenter jag hoppas på, litar på, tycker sjukt mycket om för att de tar kampen.

Allra mest berörd blir jag nog av delen om Utøya ändå. Den gör ont. Den ger ingen styrka. Den allra värsta läsning jag någonsin ägnat mig åt var av Breiviks vidriga manifest. Ett utdrag till ett seminarium jag skulle hålla på universitetet. Sällan har jag gråtit så mycket över mänsklig dumhet och fanatism. Allt detta hat mot människor… Den läsningen har förändrat mig i grunden. Den del av boken som handlar om detta försöker reda ut händelser och tankar bakom, det är viktigt och intressant men väldigt, väldigt tungt.

Det är ett ibland hemskt land vi bor i, ett land där vi avhumaniserar och ser ner på, tycker att vi har rätt att avhysa och avsky. Det är ett kallt land. Men det är också ett land där motståndet lever, där vi reser oss. Där Kärrtorp inte passerar utan kommentar, där vi tar tillbaka ordet och gör det till en symbol för något annat. Kärrtorpsdemonstrationen jag gick i i Karlstad i vintras är en av de vackraste saker jag gjort. Tillsammans, så många. Att få visa mina barn det, att få ta alla diskussionerna med dem. Det rör på sig. Den här boken är för mig mest av allt ett bevis på just det, att vi rör på oss. Det ger mig hopp om framtiden. Jag behöver det.

RASISMEN I SVERIGE – NYCKELTEXTER 2010-2014, Lawen Mohtadi (red)
Natur & Kultur, 2014

Andra som skrivit om boken: Bernur

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Etiketter:

I så fall rekommenderar jag ett besök på Kulturkollo i detta nu. Där skriver jag idag (som en del av vårt politiska tema) om politiken i Torchwood: Children of earth och hur den faktiskt påverkat mig och min politiska medvetenhet på riktigt. Om jag tar varje chans jag får att skriva om Torchwood och Doctor Who? Ja, jag skulle tro det ;-)

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism heller, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.

Jag tänker mycket på Göran Rosenbergs bok när jag tänker på Miriam. Ankomsten till Sverige, att aldrig riktigt få rota sig. Att Miriam hela sitt resterande liv förnekar sitt arv för att hon vet att hon inte skulle vara välkommen. Och att jag förstår henne och tror att hon har rätt. 

Det är svårt med de här viktiga böckerna, hur får jag alla att läsa dem? De som behöver läsa, hur når jag dem? Just idag känner jag en stark behov av att om kanske tio år resa med mina barn till Auschwitz och se det med egna ögon. Det är ingen resa jag vill göra, men eftersom en av mina största rädslor för barnen är att de ska bli intoleranta och något annat än medmänskliga, så måste jag nog. Och det är någon sorts skyldighet. Vi är skyldig dem att minnas. De som verkligen dog och överlevde, och de som egentligen aldrig funnits men lever ändå. Som Didi.

Tusen tack till Ela som lånade ut boken (och skickade över halva Sverige) när kön på biblioteket var för lång!

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Släng dig i väggen Lisbeth Salander, här har vi en hämnerska som bottnar i verkligheten! Män kan inte våldtas är en feministisk klassiker och tyvärr lika aktuell idag som under det svunna 1970-talet då den gavs ut (och jag föddes).

Tova Randers, frånskild bibliotekarie och tvåbarnsmor, har blivit våldtagen. Hon bestämmer sig för att hämnas, och att göra det med besked. Men ingenting blir som hon tänker sig. Vägen fram till dramats upplösning och det oerhört jobbiga slutet går via samhällsanalyser och minnesbilder av ett misslyckat och ojämlikt äktenskap. Män kan inte våldtas är inte bara en bok om våldtäkt, det är en uppgörelse med den våldtäktskultur som fortfarande ligger som en osynliggjord, kliande filt över vårt samhälle. Men allra mest är den en uppgörelse med ojämställdhet i nära relationer och strukturerna som skapar dem. Tova rasar inte bara mot att män kan ta sig friheter som är omöjliga för kvinnor eller att män faktiskt kan våldta kvinnor men inte tvärtom. Hon är mest av allt förfärligt och förlamande skräckslagen av insikten att strukturerna förs i arv till våra barn, och hon har genom att godkänna maktordningen i äktenskapet bidragit till att lämna det vidare till sina söner.

Män kan inte våldtas är en bok att förfäras av och bli heligt förbannad med. Den tvingar mig flera gånger att ställa mig själv till svars för de känslor den väcker i mig. Jag tror inte på våldet som lösning, aldrig, men jag kan trots allt förstå varur Tova Randers förtvivlan föds, jag kan förstå hur hon tänker även om jag hela tiden hoppas att hon ska hitta en annan lösning än hämnd. Och jag är på en och samma gång ledsen och tacksam mot Märta Tikkanen att hon skrev det slut hon skrev, att allt får bli än mer komplicerat och ställt på sin spets, och att det är där vi lämnar dem alla.

Fakta om boken

Män kan inte våldtas, Märta Tikkanen
Forum, 1975

Andra som skrivit om boken: Nina Ruthström,

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Konsten att vara kvinna

Förra hösten skrev jag min Kroppspaniktext, delvis en bokrecension, delvis en sorts komma ut-berättelse, delvis ett feministiskt statement. Den handlade om mitt sjuka förhållande till och med min kropp genom åren. Jag slutade väga mig i samband med att texten publicerades, det är en del av min process. Jag springer tre gånger i veckan men tänker väldigt aktivt, hela tiden, att det inte är för viktens skull. Det är liksom en ständigt pågående kamp med mig själv, och med normen för kvinnokroppar och för kvinnlighet och med alla andra föreställningar som jag och andra har om allt möjligt. Det är en konst i sig att vara människa…

Det här med kroppar och kvinnlighet är också politik och något i alla fall jag kommer ta med mig in i valbåset på söndag. För mig som feminist är det förstås viktigt sen länge, men jag påverkas också ständigt av det jag läser (det är ju tjusningen med att läsa). Varsågoda, några viktiga lästips:

80 grader från varmvattnet - deckare av Karin Alfredsson, om utsatthet och styrka på ett lite annorlunda sätt.

Flickan och skulden - förfärligt avslöjande och förfärligt av Katarina Wennstam, om våldtäkt och våldtäktskultur.

Ett eget rum – klassiker av fenomenalt coola Virginia Woolf, om kvinnors rätt till plats och röst.

Hatet – naturligtvis kontroversiellt av Maria Sveland, om feminism, anti-feminism och priset vissa tvingas betala för en självklarhet (alla människors lika värde, i praktiken).

Hur man botar en feminist - seriepolitik när det är som allra bäst, av bästa Nanna Johansson!

Konsten att vara kvinna - nej, jag håller inte med Caitlin Moran om allt men jösses vad hon får mig att skratta och det händer inte nog ofta i den feministiska debatten…

Och om några timmar kommer här en recension av en riktig klassiker i ämnet…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ibland är den enkla det enda rätta. Som i Amos Oz Hur man botar en fanatiker. Som i Janne Tellers Om det var krig i Norden.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag är inte mycket för en litterär kanon eller måste-böcker. Men jag tycker att Om det var krig i Norden borde skickas ut till alla svenska hushåll och jag tycker att den borde vara obligatorisk läsning för alla skolor. Men de som verkligen behöver läsa den är nog vi vuxna, oss som vaccinationen mot inhumanitet har släppt på… Vi borde alla ta en lunchrast i veckan och lägga den på att läsa Om det var krig i Norden. Och sen gå och rösta. Med hjärtat som har börjat slå igen.

Jag skriver ännu mer om Om det var krig i NordenKulturkollo idag.

OM DET VAR KRIG I NORDEN, Janne Teller
Lilla piratförlaget, 2012
Översättare: Karin Nyman, originaltitel: Hvis der var krig i Norden

Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker, Hyllan

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Så var kortlistan för Man Booker prize offentliggjord och som vanligt kan vi konstatera att jag inte har någon koll alls. The Wake kommer inte vinna, lite tråkigt men helt ok (och begripligt, den är ju lite smal) jag är väldigt glad att jag ägnade långlistan en tanke och hittade den därigenom. We are comletely beside ourselves är dock med i slutspel vilket är väldigt roligt. Kul också med Ali Smith som jag alltid är nyfiken på. 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

När jag läste Intet av Janne Teller blev jag helt förtrollad och fast i det förfärliga. Där handlar det om en grupp ungdomar som gör allt för att undslippa hopplösheten, med förfärliga konsekvenser. Här handlar det istället om Alltet, det som betyder någonting. Allt som är är Intets motpol.

Janne Tellers novellsamling är en kompilation av berättelser som ifrågasätter, som vrider och vänder och vänder upp och ner. På föreställningar. På fördomar. På resonemang. Den ställer filosofiska frågor om skillnaden mellan att vara slav och att vara fast i ett vardagsslit. Den undrar vad är ondska, vad är rädsla, vad är utanförskap, vem är utsatt och vem har fel. Inga svar serveras oss läsare men vi får garanterat tänka igenom några av våra förprogrammerad fördomar. Jag älskar det!

Jag tycker mycket om Allt som är, inte lika mycket som jag älskade Intet men det beror nog på formen – en novellsamling kan aldrig knocka mig lika hårt som en roman.

ALLT SOM ÄR, Janne Teller
Lilla piratförlaget, 2014
Översättare: Karin Nyman

Andra som skrivit om boken:

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest