Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskade Drömfakulteten (även om jag inte begrep hälften av den och den var väldigt jobbig) och jag älskade Darling river. Det gör det så svårt att beskriva vad jag känner inför Beckomberga: ode till min familj. Jag jätteälskar den?

Det som är så bra med Beckomberga är nog allt. Miljön är så fint beskriven, så längtande och vemodigt. Jackie och Jimmy darling, Sabina och alla andra. Jag känner dem i kroppen, även de som bara får några sidor och meningar, som Jackies mamma och Vita. Deras vikt för helheten framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

I dagar som dessa liksom alltid och hela tiden är det viktigt att det finns bra skildringar av vad depression, psykisk sjukdom och självmord är och gör. Beckomberga är en tung bok, men samtidigt också en bok om saker som är som de är. Det finns lyckostråk och skönhet också i det mörkaste. Kanske just särskilt där.

BECKOMBERGA: ODE TILL MIN FAMILJ
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag(2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Bödlar, avrättningar och Smokey Nelson

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden, igen…
Jag börjar lite ofint med att citera mig själv. Såhär skrev jag i min recension av Pär Lagerkvists Bödeln:

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia?

Jag vet fortfarande inte vem som ska skriva bödelns historia, förutom Pär Lagerkvist då. Men detta specialintresse för också i förlängningen med sig en djup fascination inför avrättningen som rit, det skitiga, förfärliga, hemska.

Den gröna milen är en av mina allra bästa filmer, slutet på En mörderska ibland oss är en av mina mest fysiskt uppskakande läsupplevelser och nämnda Bödeln är en av de bästa böcker jag läst. Så när jag insåg att Christine Mavrikakis skrivit en bok om en dödsdömd fånge och att den boken kommer ut på svenska i vår blev jag nästan otillbörligt glad. Sekwa har tidigare gett ut formidabelt fenomenala Himlen i Bay city av Mavrikakis, du kan läsa här om precis hur mycket jag älskade den.

Smokey Nelson är egentligen inte alls huvudperson i Mavrikakis bok. Och den handlar inte om dödsstraff eller om avrättningar. Men vi får vara med när Smokey dör, vi får veta varför och vi möter en hel del människor som är emot att det händer trots att de själva slagits sönder av hans brott.

Avrättningen beskrivs egentligen inte särskilt ingående, men vi får följa med Smokey på hans förberedelser och vi får uppleva den genom Rays (en drabbad anhörig) ögon. Det blir egentligen något av ett oviktigt antiklimax. Och så är det kanske alltid? Beskrivs avrättningar egentligen någonsin särskilt ingående? Och är det i så fall bra när de gör det?

I Den gröna milen är det fruktansvärt explicit och ingående och illamåendeframkallande. För att visa på hur skitigt och hemskt det är. Usch ändå vad hemskt det är! I En mörderska bland oss stannar vi före avrättningsplatsen och ångesten som fyller Astrid och mig i de sista skälvande minuterna är så påtaglig och stark att jag nästan inte kan andas ens nu när jag tänker på det.

Jag har tänkt lite mer på avrättningar när jag sett Wolf hall nu i vår, det har inte gått att undvika jämförelsen med tv-serien The Tudors. I den senare frossas det i avrättningar och den allra, allra värsta är massavrättningen av männen som dömts för sexuellt umgänge med Anne Boleyn. Herreminje vad vidrigt det är. Säkert på något sätt historiskt korrekt (på något sätt alltså), men alldeles för närgånget och förfärligt för att det ska vara hälsosamt. I Wolf Hall får vi följa med dem ut ur fängelsecellen men sen är det nog där. Inget blod. Och det är verkligen inte mindre obehagligt för det.

Jag är alltså märkligt fascinerad av avrättningar. Jag har forskat om människor som dömts till döden och jag läser “gärna” om ämnet. Och jag är naturligtvis helt och fullt emot idiotin i verkligheten. Men faktum kvarstår att människor avrättades och fortfarande gör det. Det skrämmer och fascinerar mig. Jag både vill och vill inte veta. Och när det kommer till tv så vill jag helst inte se, men jag vill diskutera problematiken. Som de gör i Dead man walking till exempel, och som Catherine Mavrikakis gör i mycket fina Smokey Nelsons sista dagar. Och det är inte utan att jag undrar över hur Hilary Mantel ska hantera Cromwells slut i sin tredje bok. Jag känner mig ju rätt säker på att slippa avrättningen, men hoppas på många filosofiska diskussioner mot slutet. Och så kommer jag gråta så ohejdbart mycket från början till slut, för att jag vet hur det måste gå. Och det är då skildringarna är som bäst, när man slipper hoppas på benådning och kan ägna energin åt att utforska riten och företeelsen.

I verkligen hoppas jag dock alltid på benådningen.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Nu tar jag semester

Idag är min första semesterdag. Den är efterlängtad och avhållen kan jag säga, tiden har varit lång och trött de senaste månaderna. Nu väntar förstås en allt för mastig läshög (den är löjligt stor, skrattretande faktiskt) som jag kommer förhålla mig väldigt fritt till. Vad jag mer tänker ägna semestern åt kan du läsa i dagens Kulturkollo-tips.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Alltså. Orden räcker inte till för mig när jag ska beskriva den här boken och vad den är för mig. Och så säger jag inte för att Liv som är huvudperson i Inuti huvudet är jag kul har svårt att få ut sina ord. Så säger jag för att hon typ är jag. I alla fall jag som jag var i hennes ålder. 17 år, gymnasiet, min allra mest traumatiska tid. Jag var tyst, freakig och jättekonstig. Men det var också då jag reste mig upp och började våga förverkliga mig själv. Det var där någonstans det började hända. Så som det också är för Liv.

Jag älskar den här boken och Lisa Bjärbo för att hon har skrivit den och Liv för att hon finns för tystisar som är mitt i det just nu. Böcker som inte behandlar sånt här med vuxenpanik och supertydliga pekpinnar växer inte på träd direkt, varenda liten bokstav är livsviktig.

INUTI HUVUDET ÄR JAG KUL
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna mer om vad jag och min bloggkollegor tycker om boken på Kulturkollo där vi konfererar Inuti huvudet är jag kul idag

Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Jodå, jag gillar det här. Lättsmält, men inte lättsamt. Lagom svärtad hemkomst och kärleksförvecklingar. Jag har känslan att det är så hos Jenny Colgan att den romantiska kärleken står litegrann i bakgrunden för det andra, så är det också här. Familjen kommer först och i det här fallet är det sorgen efter en mamma och hustru som inte längre finns där. Men det är också outtalad kärlek och oförrätter som fått ligga och gro alldeles för länge.

Jag tycker mycket om Flora, jag kan känna igen mig lite i henne och absolut i hennes känsla av att inte höra hemma vare sig i originalhemmat eller i det nya. Hon känner sig som en främmande fågel i så stor utsträckning att hon överför den känslan på alla runtomkring. Det fina med såna här böcker är att man vet från början att det ska sluta lyckligt. Här sitter jag genom hela boken och myser över att det kommer att ordna sig för Flora till slut.

Och nu vill jag också flytta till en avlägsen, oländig, trubbig skotsk ö.

SOMMAR PÅ DEN LILLA ÖN I HAVET
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2018)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: The summer seaside hotel
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…, Johannas deckarhörna, Västmanländskans bokblogg

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren och Jesper Waldersten

Bröderna Lejonhjärta var min första, det var den där boken som ledde mig in på mörkrets stigar, irrade bort mig i skogen och fick mig att aldrig längta mig tillbaka till ljuset. Efter att ha läst Bröderna Lejonhjärta arton miljoner gånger under barndom och tonårsår fanns det inget annat än att fortsätta utforska det litterära mörkret, så som jag gör än idag.

Den senaste nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta är illustrerad av konstnären Jesper Waldersten. Ursprungligen togs illustrationerna fram arbetet med att hitta ett bildspråk för Tomas Alfredssons planerade (och uppskjutna) filmatisering av boken. Jag kan säga två saker om det. Det första är att jag hoppas så innerligt att filmen blir av, det andra är att jag började gråta av någon känsla som var märkligt lik lycka när jag bläddrade mig fram bland text och illustrationer i boken. Det är en magisk känsla när någon har läst en bok som man själv gjort och denne någon också har förmågan att uttrycka sig i en annan konstform.

Jesper Walderstens bilder är avskalade, kolsvarta och deprimerande. De väjer inte för det svåra bara för att detta är en barnbok och de bjuder in till fantasi och vidare tankar. Ingenstans är dörren stängd för den egna fantasin och det är ju det som gör en riktigt fin historia, oavsett om den är utformad i ord eller bild, eller både ock.

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Jesper Waldersten
Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Andra språk och skuggspråk

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om det här med språk.

Läser du på andra språk än ditt modersmål? För mig är mitt första språk svenska (eller värmländska om vi ska vara noga och även om det är en dialekt och inte ett språk så är min resa från värmländska till någon sorts rikssvenska en berättelse för sig, kanske tar vi den en annan gång) och det är också på det språket jag läser mest. Idag läser jag också en hel del nöjesläsning på engelska.

Till en början läste jag bara ungdomsböcker, The Hunger games till exempel, böcker som är så enkla att det inte ens finns en kännbar språkbarriär. Sen gav jag mig på Wolf Hall av Hilary Mantel och där stötte jag på patrull. Men den var inte översatt till svenska då och jag ville verkligen läsa. Så jag satte mig med en ordlista (något jag aldrig gjort förr eller senare) och missade supermycket, fick gå tillbaka och läsa om och jag fick en fantastisk upplevelse, en helt ny förståelse för det engelska språket, hur det också kan te sig. Jag trodde nog att jag gjort min djupaste djupdykning när jag var klar med den och när Mantels tvåa, Bring up the bodies inte alls bjöd motstånd. Det var innan jag tog mig an The Wake av Paul Kingsnorth…

Förra vintern när jag var i London och såg en Shakespearepjäs var jag jättenervös innan eftersom Shakespeare-engelska är rätt långt från Hunger games-engelska och till och med Mantel-engelska. Och eftersom talat språk inte väntar på att bli förstått som det skrivna välvilligt nog gör. De första tre minuter av Richard II satt jag som stelfrusen och försökte förstå. Sen föll det på plats. Och så är det med The Wake också, med den skillnaden att det tar lite mer än tre minuter.

Problemet (och charmen) med The wake är att den inte är skriven på engelska eller ens ålderdomlig engelska, den är skriven på ett skuggspråk för att ge känslan av engelskt 1000-tal. Jag kan lugnt säga att det till en början är helt obegripligt. Jag trodde att jag fått fel bok. Efter en stunds initial panik gick jag över till att försöka tolka ord för ord för att sedan läsa texten högt för mig själv. Då föll det på plats. För många av orden är ju nordiska, som fågel, hus osv. Visst känner jag igen från basal tyska och så finns där en del latin. Kanske har jag nytta av att kunna ytterst lite av flera språk, kanske har jag nytta av att ha läst gamla domstolsprotokoll (ordbruket i 1600-tals svenskan är lika svårt som 1700-talshandstilen…) Men mest av allt tror jag att jag hade nytta av att kunna övertyga mig själv om att det bara var att slänga sig ut. Orden kan ju ändå inte slås upp så varför inte bara nöja sig med att begripa det jag begriper? Så jag läste, och insåg att jag faktiskt förstod.

Det är talspråk, det är intensivt, det är helt underbart. Att läsa The Wake är att meditera över språk och handling. Att läsa The Wake är att inse att den här läsupplevelsen kan jag aldrig få på annat sätt. Om jag inte vågade läsa böcker på engelska skulle jag aldrig ha vetat att man får göra såhär med språket, att det är ok att leka fram ett eget språk för att det passar historien. Att det blir så galet intressant i sig. För The Wake kan aldrig översättas. Den kan säkert tolkas, men det är inte riktigt samma sak. Att läsa en sådan bok på originalspråk, där språket dessutom är ett eget, det är en ynnest.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

We come apart av Sarah Crossan och Brian Conaghan

När jag läst Sarah Crossans Vi är en ville jag genast ha mer av henne, därför har jag nu läst We come apart som hon skrivit tillsammans med Brian Conaghan.

We come apart handlar om Tess som åker fast för snatteri och tvingas göra en sorts samhällstjänst för att slippa hamna i polisens register. På samlingarna träffar hon Nicu, en kille som kommit med sin familj från Rumänien för att tjäna ihop pengar till en väldigt viktig, men skrämmande sak.

Jag gillar We come apart, men inte lika mycket som jag gillade Vi är en. Jag känner aldrig att jag kommer Jess eller Nicu riktigt nära, kanske för att författarna är två och karaktärerna är rätt olika varandra. Sen tycker jag också att det blir lite mycket med Jess fasansfulla hemförhållanden, trakasserierna Nicu utsätts för i skolan, pressen på honom hemifrån och så slutligen det som händer när allt faller sönder. Det är så många berättelser i en, jag känner mig splittrad.

Men som sagt, jag gillar också, om än inte på tokälskets gräns. Jag vill fortsätta läsa mig igenom Sarah Crossans värld en bok i taget.

WE COME APART
Författare: Sarah Crossan & Brian Conaghan
Bloomsbury (2017)
Köp boken till exempel här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Att skriva historia

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om hur jag blev historiker en gång i tiden

En gång i tiden var jag forskare. Jag undersökte, analyserade och skrev historia. Jag var historiker. Och där har ni förklaringen till att jag älskar det historiska så intensivt, eller egentligen går det väl i vartannat – hönan och ägget och allt det där ni vet.

Mitt historieintresse började med skogen. Husgrunder jag passerade när jag som barn gick omkring och utforskade. Sånt som väckte mina fantasier – äppelträd, jordkällare där inga människor längre fanns.

Så jag blev historiker (nej, det var inte så enkelt men vi gör en lång historia kort för en gångs skull). Jag placerade mig framför domböckerna och läste rättegångsprotokoll, lärde känna kvinnor som kände kvinnor som dödat sina barn. Och jag läste, och grät, var gravid och kände mina barns fötter sparka på mig inuti när jag läste förfärliga skildringar om kvinnor som dränkte, högg, klämde ihjäl sina egna. Och jag skrev, och skrev och omformulerade.

Sanningen är svår. Jag skulle säga att den är omöjlig. I slutänden måste det alltid bli en tolkning av sanningen i den där boken. Till slut fick jag nöja mig med att vara så sanningsenlig som möjligt, om kvinnorna, om barnen och för mig. Det blev en avhandling, jag skrev den där berättelsen som inte blivit berättad och var de där människornas röst när de saknade en egen. Det kan jag känna stolthet över.

En annan känsla jag har nu, när jag inte längre forskar, är saknad. Jag saknar att kliva in i andras liv och tänka om det. Och jag går förstås fortfarande och tittar på jordkällare och konstigt placerade äppelträd och nedrasade väggar mitt i ingenstans. Och fantiserar gör jag naturligtvis. En dag kommer jag att komma till den där punkten när jag sätter mig ner med mitt påbörjade romanmanus och faktiskt skriver den där berättelsen som pågått i mig i så väldigt många år. Jag tror att det kommer bli så. Hoppas!

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Foto: Svartedalens jordkällare

Sommarbiotips

Den här veckan drar vi igång en sommartipsserie på Kulturkollo och mitt första bidrag handlar om att sommarbio. Läs inlägget här.

Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Det finns så många deckare i världen och Sverige. Allt är verkligen inte bra och det gäller att navigera effektivt. Jag tycker om några enskilda författare, som Tana French till exempel. På svenska gillar jag Ninni Schulman (främst för att hon gör allt så bekant med sin Hagfors-miljö) och Anna Lihammer. Och nu har jag en ny favorit, som står sig gott också i konkurrens med de allra bästa. Sara Lövestams första bok om Kouplan är lite av en uppenbarelse.

Jag gillar allt med Sanning med modifikation. Jag gillar Kouplan som lever gömd i ständig rädsla för att bli utvisad men som ändå försörjer sig som privatdetektiv. Jag gillar Pernilla vars dotter försvunnit, Pernilla som döljer något stort. Jag gillar hur upplösningen blir och vägen dit. De korta kapitlen som driver på men ändå alltid ger utrymme för det eftertänksamma.

Jag kommer ägna sommaren åt att läsa allt om Kouplan tror jag, jag vill i alla fall veta hur det går för honom. Och jag vill läsa mer av Sara Lövestam.

SANNING MED MODIFIKATION
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Köp boken till exempel här eller här.
Andra som har skrivit om boken Eli läser och skriver, Feministbiblioteket, Stories from the city

Återvunnet från Kulturkollo: Lika inför döden, en smula Shakespeare

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden…

Döden hos Shakespeare… Låt oss inte hymla om att folk dör som flugor hos Shakespeare. Låt oss inte hymla om att vi ibland skämtar om det, tycker det blir för mycket, och någon gång emellanåt tycker att giftbägarna inte skulle svingas fullt så ofta. Romeo, Julia, prins Hamlet – alla dör. Oj förlåt, spoilervarning?

När jag har ägnat energi åt att se pjäserna i The Hollow Crown det senaste året (på teater och på dvd) slås jag dock av hur olika döden ter sig. Jag är på intet sätt Shakespeareexpert, det känns på gränsen till förmätet att ens skriva om honom och hans texter, vilket är ganska konstigt – hur ska vi någonsin kunna uppskatta klassikerna om vi inte törs prata om dem av rädsla för att känna oss…dumma? Jag gör ett anspråkslöst försök.

Richard
I Richard II möter kung Richard döden i en fängelsehåla efter en lång tids fångenskap. En fångenskap som dessutom föregåtts av en förödmjukande nedbrytningsprocess som störtat honom från tronen och berövat honom hans krona. Kung Richard är inte ens kung längre. Döden kommer som en befriare kan man säga, och ändå fruktar han den. Han försöker undfly den, han är en människa.

Henry

Henry IV möter döden fortfarande på tronen, eller i sin säng i rummet bredvid den tomma tronen, med den tomma kronan på sitt bröst. Och han tänker över sin skuld i Richards död många år tidigare, sin skuld i tronföljarens framtida öde, sitt ansvar för landet och för traditionen. Han som levt ett långt och ärofyllt liv, han som är trött, han fruktar också döden.

Henrys kval fascinerar mig nästan mest, i och med att de är så vardagliga. Han dör ålderdomens död efter ett ärofullt liv och just därför blir hans dödskamp så förståelig för mig. När han sluter ögonen skulle han kunna vara någon jag känner, eller jag själv, det är då jag slutligen känner det tidlösa hos Shakespeare. Det är därför han spelas ännu, för att han når in också i vår tid. För att han berör på riktigt.

Lika inför döden?

Den våldsamma döden och ålderdomens död skiljer sig på många sätt, Henry IV dör inte i utstötthet eller förnedring. Eller? Svagheten och åldern förminskar honom i omgivningens ögon, han blir till en kung av vilken alla förväntar sig att han ska somna in så att sonen Hal kan ta över och ställa allt på ända. Han upphör också att vara sig själv, kungen. Och han förföljs av sitt förflutnas vålnader, han förföljs av Richard. Jag är inte textanalytiker nog att våga mig på en djupgående tolkning men visst säger det mig ändå att Shakespeare gör oss alla lika inför döden. Vi skräms av den och tvingas acceptera den, alla möter vi den. Och det är livets sorgesamma slutsats.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Fotbolls-VM vs. lästiden

Ikväll är det dags för Sveriges andra match i fotbolls-VM, mot Tyskland. Det är således lite julafton på midsommardagen i år. Vill du läsa något om fotboll, lästid och annat småintressant mellan matcherna och sillen så hittar du min text i ämnet, från Kulturkollo, här.

Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Hur underbart är det inte med serieavslutningar som håller vad de lovat? Att läsa Obsidio är en fröjd, precis som jag, efter Illuminae och Gemina, visste att det skulle vara. Alla som jag tycker så mycket om är med (eller nåja, alla som inte har dött i de föregående böckerna), och det är spännande från början till slut. Det där berättarsättet (med lappar, urklipp, videoinspelningar och samtal) möjliggör att spänningen kan upprätthållas utan att det blir tjatigt eller långsamt och så får det mig inte att tröttna eftersom jag hela tiden flyttas runt mellan olika platser.

Det jag tycker är allra mest fascinerande fortfarande är AIDAN och dess ”sökande”. Mer än så säger jag inte eftersom jag inte vill spoila handlingen för de som kommer efter mig. Tro mig bara när jag säger att ni måste läsa det här. Illuminae files-böckerna är troligen det allra bästa jag läst i sin genre, kanske i någon genre. Jag älskar det!

OBSIDIO
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Alfred A. Knopf (2018)
Illuminae files #3. Tidigare delar: IlluminaeGemina
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Oarya

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Every heart a doorway är en säregen bok om en skola där barn och unga samlas efter att ha kommit tillbaka från världar vi inte visste fanns. De har gått genom dörrar, ramlat ner i kaninhål och de har sett enhörningar, världar av regnbågar och stilla salar i underjorden, de har känt sig hemma. Och de vill tillbaka.

I centrum står Nancy som kommer ny till skolan, bara några månader efter att hon återvänt från sin värld tillbaka till vår som en annan flicka än den föräldrarna minns och längtar.

Every heart a doorway är en berättelse om hopp, längtan och sorg, om att passa in, höra till, lyssna till sin inre röst och om hur svårt det kan vara att få vara sitt sanna jag i den här världen. Precis som Nancy drömmer alla barnen på skolan om att få komma hem till sina världar, om att få vara sig själva fullt ut, hur märkligt det än må verka för utomstående. Every heart a doorway är en liten pärla bland böcker, möjligen liten och oansenlig, men magisk, eterisk och härligt morbid. Omistlig helt enkelt, i alla fall för oss som gillar smått märklig fantastik.

EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Första delen i en serie böcker.
Andra som skrivit om boken: Nilmas bokhylla

45 Morbus Addison av Linda Skugge

Linda Skugges nya bok, 45 Morbus Addison, är en självbiografisk betraktelse i ordboksform. Det är en jobbig skildring av en hemsk sjukdom och den fasansfulla vägen mot en diagnos. Den väcker många, många tankar och faktiskt en frigörande ilska som jag inte skulle vilja vara utan. Precis som med 40 Constant Reader bråkar den med mig, och den här gången handlar det mycket om att jag får syn på det där balansslagsmålet mellan bitterhet och tacksamhet som ständigt pågår inuti mig.

Det finns dagar när jag inte orkar med mig. När jag säkert gjort något dumt, som att stressa upp mig, skrivit upp en sak för mycket på att göra-listan eller att dricka ett glas vin dagen innan. När livet bara bestämmer att jag ska tas ner. Då drar jag omkring i skogen och muttrar för mig själv, eller så ligger jag under en filt eller sitter och stirrar ut genom något fönster i hopp om att få syn på en lugnande ekorre. Vissa dagar är det bara så jävla vidrigt. Då gör jag listor, nu ska jag bespara er bitterlistan, men ni kan känna er trygga i vissheten att den finns och att den innehåller död, sorg, ångest, utmattning och all möjligt skit.

Bitter ska man inte vara och för det allra mesta är jag det inte heller. För det allra mesta är jag, tro det eller ej, tacksam för min utmattning. För att jag fick sån himla bra hjälp, aldrig behövde bråka med försäkringskassan som man hör att alla brukar, för att jag orkade ta mig tillbaka och med hjälp har lyckats skapa en ny jobbverklighet som funkar. För att jag fick chansen att börja om. För att jag ändå lärt mig. Men utan den där bitterheten skulle inte tacksamheten finnas. Jag tänker kräva rätten till bitterheten!

Men det här är ju inte mycket till text om en bok… Jag tycker om Linda Skugge, det vet ni redan, jag kopplar väldigt snabbt och lätt ihop hennes berättelse med mina känslor. Det är nog också därför det blir så här – att det handlar om mig här nu istället för om boken. Jag tycker om hur vass hon är, hur hon ser saker. Och så tycker jag mycket om hur hon lyfter andra, citerar och tipsar. När jag läser den här boken blir jag mest av allt arg, för att det hon beskriver är så genomhemskt. Att inte bli lyssnad på, vad det gör med en människa. Jag hoppas och tror att Linda Skugge kräver och använder sin bitterhet till fullo.

Och en gång skrattade jag mig nästan fördärvad ändå, trots ilskan. När jag läste den där beskrivningen av självhjälpsboken mot utmattning. Den där man ska lägga sin ångest i ett blad och skicka iväg det i någon å för att göra sig av med det. De där råden är ju fantastiska, funkar de för nån? Men på ett sätt var de ju hjälpsamma redan i utmattningshelvetet ändå, man fick ju skratta lite…

45 MORBUS ADDISON
Författare: Linda Skugge
Förlag: Piratförlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, C.R.M. Nilsson

Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

Always and forever, Lara Jean av Jenny Han

Serien om Lara Jean är något så ovanligt som en trilogi där första boken är bäst. Det kändes redan i förra boken, men jag måste säga att jag faktiskt hade svårt att ta mig igenom Always and forever, Lara Jean. Det är nog kanske inte boken i sig så mycket som att jag tröttnat på Lara Jean och att jag inte tycker att det finns berättelse nog för att fylla tre delar.

Visst får vi familjeliv också i den avslutande boken och det är där Jenny Han är som bäst. Kitty är min idol och jag hade gärna sett mer av Margot. Hela den här kringhistorien om bröllopet känns dock lite onödigt och kärlekstrassel med Peter och Lara Jean känns igen lite för mycket från tidigare böcker. Jag slutar helt enkelt bry mig om hur det går. Jag tror att jag hos Jenny Han hittat ungdomsböcker som inte lämpar sig sådär jättebra för 40-åringar. Jag är för gammal helt enkelt. Kanske ska man lämpligast vara i 15-årsåldern för att ta dem till sig? Med det sagt är jag glad att jag läst hela serien, det är ändå mysigt att få lära känna familjen Covey Song och hänga med dem ett tag.

ALWAYS AND FOREVER LARA JEAN
Författare: Jenny Han
Förlag: Simon Schuster (2017)
Sista delen i serien om Lara Jean, del 1: Till alla killar jag gillat, del 2: P.S. I still love you
Köp den t.ex. här eller här.

P.S. I still love you av Jenny Han

P.S. I still love you är inte en kärlekstriangelbok, vad baksidestexten än säger, låt oss göra det klart först och främst. Visst finns där några kärleksförvecklingar, men bara halvhjärtade sådana. Det den här boken verkligen handlar om, liksom sin föregångare, är familj, syskonskap, vänskap och att växa upp. Jag tycker att Lara Jean känns rätt barnslig i början av boken, men hon lär sig och mognar, precis som hon gjorde i Till alla killar jag gillat.

P.S. I still love you är en rätt typisk andrabok i en trilogi, helt ok men inte fantastisk på något sätt. Rätt småtrist på sina ställen faktiskt. Jag är inte oerhört intresserad av allt som händer. Och så gillar jag inte Lara Jeans bästis alls. Men det tänker jag att jag kanske kommer få gräva ner mig lite i när det nu blir dags att läsa sista delen i trilogin.

Kärleksrelationen som på något sätt står i centrum, tillsammans med familjen, är fint skildrad. Lara Jean slits mellan alla råd hon får, mellan osäkerheten i sin första kärleksrelation och känslan av att hon känt killen för evigt. Jag älskar för övrigt hur snälla alla killar som figurerar är, inte bara mot Lara Jean utan kanske framförallt mot hennes syster. Det är en lågintensiv berättelse om kärlek och vänskap som inte är perfekt och det tycker jag väldigt mycket om. Liksom att samtal om tjejers och killars olika förutsättningar är så självklara delar av bokserien.

PS I STILL LOVE YOU
Författare: Jenny Han
Förlag: Simon & Schuster (2017)
Del 2 i serien om Lara Jean. Del 1 Till alla killar jag gillat
Köp den t.ex. här eller här.
Den här boken kommer i svensk översättning i dagarna (nej, jag orkade inte vänta, inte heller på del 3 som jag tror kommer på svenska i höst, den recenserar jag redan imorgon…), med titeln P.S Jag gillar dig fortfarande.