Etiketter:

,

Är det någon som minns Buffy och vampyrerna (som den väl hette i Sverige, Buffy the vampire slayer lite mer coolt i original)? Förutom jag då förstås… Jag håller på med en genomtittning just nu (fortfarande skulle man också kunna säga eftersom jag började i oktober) och jag har upptäckt att jag minns det mesta. Jag minns lättnaden när Angel äntligen försvann iväg efter andra säsongen och fick sin egen serie (som jag aldrig såg), glädjen över att Spike återvände med sina sarkasmer och blev återkommande i säsong 4. Willow och Oz, Willow och Tara, Anya… Karaktärerna, dialogen. Herregud - Joss Whedon är mästare på dialoger. Och just när man begripit den fulla vidden av det drämmer han till med en episod där ingen kan tala (Hush) – och den är också genial.

Allt är inte bra förstås och någon episod i varje säsong är dålig och på gränsen till meningslös men jag köper det rakt av. Särskilt nu när jag kommit såpass långt (slutet av säsong 4) att mörkret sänkt sig över serien och alla mer eller mindre kämpar för liv och förstånd i den gotiska Sunnydale-natten. Jag tycker om hur hela serien skildrar ett uppväxande och en kamp för att finna något som kan vara ens själv. Sen är jag också väldigt förtjust i hur Whedon låter tittaren tycka om sina bad guys och litar på oss nog mycket för att göra dem till något mer komplicerat än bara onda. Sällan möter man så många bad guys med förmåga att älska och i vissa fall också älskas.

Minns ni inte Buffy och var hela det här inlägget bara märkligt och obegripligt  för er så rekommenderar jag varmt en tripp in i Buffyvärlden. Det är förvisso en ungdomsserie men vem vill inte vara ung i dessa dagar?