Nu måste jag nog erkänna för mig själv att jag är besviken på True Blood. En och en halv säsong in i serien tycker jag fortfarande inte att det lyfter. Jag inser att mina förväntningar varit väl högt ställda och att jag någonstans hoppats att serien skulle ge mig samma uppslukande glädjekänsla som böckerna faktiskt gör. Visst är True Blood kul, märklig (på ett bra sätt) och snygg men sen då? Den griper inte riktigt tag i mig.

Det största problemet som jag ser det är att serien inte fokuserar utan bollar med för många huvudkaraktärer och historier. Sookie och Bill i Dallas, Jason hos Light of day, Sam och Daphne, Tara och Maryanne. Jag förstår ju att det kommer att vävas ihop mot slutet men det räcker inte för mig just nu. Dessutom stör jag mig på lite för många karaktärer för att det ska kännas bra. Sookie är rätt jobbig, Bill är oändligt tråkig och Tara och Sam är också ganska trista i sin enkelspårighet.

I början störde jag mig på att serien skilde sig så mycket från böckerna men det är inte det som är problemet. En serie rakt av baserad på böckerna hade till en början nästan uteslutande handlat om Sookie och Bill vilket troligen hade blivit olidligt. Jag tycker dessutom att de karaktärer som skapats eller omskapats för serien ofta är intressanta. Sam är intressantare i serien liksom Lafayette och Jason. Bills skyddsling Jessica finns ju inte alls med i böckerna men behövs verkligen för att balansera berättelsen om Sookie och Bill.

Min favorit är ju, precis som i böckerna, Eric och jag tycker att Alexander Skarsgård gör honom rättvisa. Men det är ändå något fel på en serie när höjdpunkten är att höra Skarsgård prata småstolpig svenska emellanåt.

Jag kommer förstås följa True Blood till säsongsavslutning och jag kommer att bänka mig i soffan när säsong tre dyker upp – troligen med lika orealistiskt höga förväntningar som vanligt. Kanske tar det sig snart…