Buffy – säsong 5

Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som ”bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

4 Comments

    • nilla: här är det tvärtom – jag är ett stort fan sen jag såg den på tv när den kom men min man har varit skeptisk, nu är han dock omvänd 🙂 Man måste ta sig igenom de första säsongerna bara – de är inte dåliga men bara bra – det riktigt förträffliga tar sin början i säsong fyra (enligt mig iaf). Dessvärre tror jag inte att det funkar att hoppa direkt dit för det finns viktiga saker att bära med sig från de första säsongerna också. Och som sagt det är bra från början också så jag tycker definitivt att du ska ge det en chans.

  1. Åh vad jag känner igen mig i din inledning! Det är samma sak när jag och fästmannen kollar tv-serier, vi börjar försiktigt med ett avsnitt då och då, men mot slutet av säsongen (när det blir riktigt spännande) så kan det lätt bli tre avsnitt i rad…

    När det gäller Buffy säsong 5 så håller jag med om allt du skrivit ovan. Den är väldigt mörk och sorglig, men samtidigt också sjukt rolig på sina ställen. Älskar ”Fool for love”, neb hela säsongen är ju grymt bra.

    • ”Fool for love” är en höjdpunkt (bland många) – gillar den också skarpt!
      Vi var förresten att se hur det gick efter säsongsavslutningen så vi såg ett dubbelavsnitt (Bargaining 1&2) igår också men nu får det nog bli lite paus tror jag 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge