Etiketter:

Jag är så djupt imponerad av alla författare som faktiskt lyckas tråckla ihop en bok. Att skriva och skriva och skriva – följa någon form av röd tråd, kombinera karaktärer med varandra och få historien att hänga ihop. Och så att få det att fungera – att knyta ihop säcken – helt enkelt sätta den där sista punkten och inse att ”ja, det här är ju faktiskt en bok”. Imponerad! Ni som följer mig på twitter vet att jag själv brottas med ett manus och att det verkligen är brottning jag håller på med. För texten är inte direkt någon formlig massa i min hand. Jag har alltid älskat att skriva – uppsatser, dikter, noveller – you name it! Allt har jag skrivit och älskat. Avhandlingen hatar jag.

Det har inte alltid varit så – hatet sammanfaller i tid med den punkt i skapandeprocessen då det sattes ett slutdatum inte allt för långt fram när allt faktiskt skulle få sitt slut. När jag insåg att det inte var något livsprojekt och när jag dessutom redan läst texten en sisådär 52 gånger. Jag känner varje språklig egenhet, varje olämpligt favoritord, varje skrymsle och varje ställe där jag försöker gömma mig bakom orden för att resultat och vetenskaplighet inte riktigt räcker hela vägen fram. Och jag tror att alla andra också ser och kommer att avslöja mig. Som en bluff naturligtvis.

Men jag kämpar vidare. Det ska bli en avhandling och den ska vara färdig i början av sommaren och jag ska disputera i höst. Och den behöver inte vara briljant, det räcker fint med ok. Faktiskt- så långt har jag i alla fall kommit.