Etiketter:

Det kan tyckas rätt vridet att jag som just nu befinner mig i slutarbetet med ett rätt omfattande avhandlingsmanus längtar så mycket efter att skriva som jag gör. Jag saknar verkligen det skrivande som inte är vetenskapligt och bundet. Jag vill inte bara läsa tonvis med skönlitteratur – jag vill skriva det också.

Mitt förflutna är kantat av egenskrivna dikter, noveller och enstaka romanförsök. Jag har gått åtskilliga skrivarkurser bara på ”kul” och skrivit sida efter sida som ibland blivit ganska bra till och med. Men så någonstans på vägen dog den där självkänslan. Eller lusten – jag vet inte. Nuförtiden tror jag inte längre att jag kan skriva – jag vet att jag inte räcker till för att få det bra. Att lyfta pennan för något annat än vetenskap och blogg känns svårt. Mest av allt handlar det om att jag inte upplever att jag har något att säga. Jag har ingen stor romanidé som kräver att få komma ut i världen. Å andra sidan har jag ju tankar och fixa idéer som de flesta andra och de skulle också kunna bli något. Men jag kan inte riktigt ta till mig de argumenten från mig själv.

Nu längtar jag ju inte efter skrivandet främst för att jag vill ge ut romaner utan allra mest för att det har varit en så viktig del av mitt liv som jag nu förlorat. Frågan är inte om jag ska lyckas ta det tillbaka utan snarare hur och när. För tillbaka till skrivandet ska jag, måste jag, för att vara en hel människa. Till slut får det nog bli en fråga om disciplin – skrivtid varje dag som på den gamla goda tiden, kanske 15 minuter helt utan krav där jag skriver ord, ord och ord för att komma in i den rätta fria känslan.

Har ni andra inspirationstips? Hur ska jag hitta tillbaka till mitt skrivande? Hur lägger ni upp ert – eller överlever ni utan?