Etiketter:

,

Jag är inte särskilt lättrörd längre, i alla fall inte när det gäller böcker. Men i slutet av förra veckan satt jag minsann på balkongen och grät lite småhysteriskt. Efter att ha mött den småtrevliga Joyce Carol Oates har jag nu fått stifta bekantskap med den smått fantastiska författaren och feministen Joyce Carol.

I den senaste (?) novellsamlingen Dear Husband. stories finns en novell som brinner och bränner från första ordet. Det är titelnovellen som ligger sist i boken. Och det var där jag började.

Obs! Om du ännu inte läst novellen och gärna vill göra det utan att veta något om innehållet bör du sluta läsa detta inlägg här.

Novellen är utformad som en hustrus brev till sin make. Det är en hustru som ber om ursäkt för sin otillräcklighet. För sin oförmåga att vara den perfekta som hon känner att han vill att hon ska vara, som samhället kräver av henne att vara och som hon tycker att de alla har rätt att kräva att hon ska vara. Hon ber om ursäkt för smutsen som hon inte förmått städa undan och för grytorna hon inte fått riktigt rena. Hon ber om ursäkt för att hon inte är den hon borde. Däremot ber hon inte en enda gång om förlåtelse för det hon har gjort. Hon oroar sig över vad polisen kommer att se av smuts i hemmet men hon oroar sig inte över att hon nyss dränkt sina fem barn och därefter lagt dem i sin säng. I den verklighet där hon befinner sig är hennes gärning snarare än förkastlig den direkta följden av och meningen med det liv som blev hennes…

Det är outsägligt sorgligt, smärtsamt och fysiskt tungt att läsa en novell som handlar om ett så vedervärdigt ämne och som är så otroligt bra skriven. Det är ytligt sett en text om en mor som i någon form av psykisk sjukdom dödat sina barn men främst är det berättelsen om ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor och människor. Det är feminism och humanism när det är som allra bäst och mest effektivt. Gissa om jag ser fram emot resterande noveller med stor läsglädje (och lite bävande oro).