Etiketter:
Just nu är jag inte mycket till människa…
På söndag ska manus skickas till mina handledare för en sista läsning. Sen kommer förhoppningsvis mest praktiskt småplock och mindre korrigeringar att återstå. Tänkandet och formulerandet ska vara i stort sett avklarat. The Pressure! Jag har inte varit normal på veckor känns det som. Jag har begränsat mig så gott det går till att skriva på dagarna och använda kvällarna till att göra annat (som att plocka med tabeller, leta igenom materialet för miljonte gången efter målande exempel och citat osv) men texten förföljer mig ändå in i sängkammaren och vidare in i nattens drömmar (de nätter den inte håller mig vaken vill säga).
Men mitt i all press och nästan omänskliga stress som just nu bokstavligen trycker ner mig anar jag ändå ljusningen. Det ska ju bli ett färdigt manus det här och jag ska faktiskt skicka det till tryck under sommaren och sen någon gång i höst så kommer det att vara över. Herregud vad jag kommer att sakna det men ändå inte. Ändå verkligen inte…
3 Kommentarer
2010/05/27 kl. 10:00
Så otroligt skönt att få det gjort! Och vad stolt du ska bli sen när du ser den i tryck.
Nu kan du bara planera hur du ska fira.
2010/05/27 kl. 11:34
Jag saknar det verkligen inte! Livet kan kännas fruktansvärt tomt och det kan skapa ångest, och något slags skimmer blir det över de där månaderna där man bara skriver och kanske sover och aldrig ser sina barn, men inte saknad…
Många tillyckningar till den sista tiden. Hoppas du inte sitter och gör om dina tabeller fram till bokstavligt talat sista minuten innan tryckeriet måste ha manuset. Det gjorde jag.
2010/05/27 kl. 13:12
snowflake: Ja det ÄR skönt att få det gjort och jag kommer känna mig sjukt stolt när jag rott det i hamn. Planering av firande får vänta ett tag men jag gläder mig idag åt att igår verkar ha varit värsta dagen för nu är jag faktiskt snart ”klar” (vilket är tur eftersom morgondagen ägnas åt Göteborgsresa och lördagen åt barnkalas)!
vixxtoria: Jag har inga sådana planer (att göra om tabeller til the bitter end) men det är väl ändå där jag hamnar säkert – gör inte alla det? Det ska onekligen bli skönt att hinna se barnen, inte bara sitta bredvid dem i soffan och tänka på avhandlingen utan faktiskt SE och uppleva dem. Tack för tillyckningen, den behöver jag!