Etiketter:

, ,

… är ju inte helt lätt. I tonåren läste jag så mycket poesi att det var ganska sjukt. Jag läste, skrev och levde poesi helt enkelt. Jag har ägnat terminer åt att försjunka i diktanalyser så djupa och snåriga att det varit svårt att hitta ut från dem.

Numera är diktsamlingarna ganska frånvarande i mitt liv. Det händer att jag tar ner en bok av Fröding eller Ferlin ur hyllan och återupplever de bekanta ordvändningarna men det är sällan jag försöker mig på något nytt. Men den senaste veckan har jag ändå tagit mod till mig (jo det behövs faktiskt lite mod för att våga igen) och öppnat mitt sinne för poesin igen. Först ut var Paul Austers samlade dikter (som jag ska skriva mer om nästa vecka) som väl inte direkt grep tag i mig mer än glimtvis. Jag måste säga att jag kände mig lite uppgiven där ett tag – rädd för att ha tappat förmågan att läsa poesi överhuvudtaget… Men så mötte jag Kristina.

Kristina Lugns Hundstunden visade sig vara något så fantastiskt som rolig, vacker och underfundig woman power i bokform. Jag älskar den och känner redan att jag nog måste läsa allt som Kristina Lugn någonsin skrivit. Och jag vill hitta allt annat som är lika briljant men på andra och alla möjliga och omöjliga spännande sätt. Så öppnade sig dörren till poesivärlden för mig – igen – och jag kan inte annat än förväntansfullt se fram emot vad som väntar mig därinne.

Kan ni hjälpa mig vidare? Vad är det bästa Kristina Lugn någonsin skrivit? Vilka andra poeter ska jag läsa? De uråldriga, de nya, de svenska, de engelskspråkiga – vilka, vad, varför?