Mörkt vatten

Den här, min första bok av Joyce Carol Oates, valde jag ut främst för att den är behändig och kort, 16o sidor. Det kan tyckas vara ett märkligt urvalskriterium men efter att ha haft Blonde stående, uppfordrande stirrande, i bokhyllan i flera år så kände jag att jag måste bryta min Oates-barriär på något sätt. Först något kort, sedan Blonde helt enkelt.

Jag tycker att Mörkt vatten är en bra ingångsbok inte bara för att den är kort – den är också skriven med en bländande språkkänsla samtidigt som den lider av en viss ojämnhet. Så som jag förstått att många betraktar Oates författarskap.

I Mörkt vatten sitter vi tillsammans med unga Kelly och en respekterad senator i hans bil. Vi befinner oss i USA och Kennedyvibbarna är inte få. Det står snart klart att den gamla tragedin vid Chappaquiddick där en ung kvinna dog efter en bilfärd med Ted Kennedy 1969 inspirerat till historien. Bilen kör fel i en snäv kurva och hamnar i vattnet. I glimtvisa tillbakablickar får vi ett löst grepp om vem hon är och vem hon velat bli, hur hon mött senatorn samma kväll och hur han nu kämpar sig bort från henne och ut i det mörka vattnet. Kelly sitter fast och kan inte komma ut.

Genom författarens upprepningar, Kellys ofta naiva tankar som ger sken av att förtränga något större – en otäck vetskap – och den olycksbådande stämningen inser jag snart att Kelly kanske inte kommer att överleva samtidigt som jag blir båda arg och oerhört ledsen över detta faktum. Livet kan väl inte sluta så! Inte sådär mitt i. Hon som inte ens hittat sig själv och sina drömmar än, hon kan inte dö. Och så ensam. Så utelämnad, så otroligt maktlös – precis som hon levat sitt liv. Berättelsen är otroligt intensiv och jag kommer på mig själv flera gånger under läsningen med att hålla andan. Inte för att det nödvändigtvis är spännande utan för att det mörka, tunga vattnet hindrar mig.

Mörkt vatten är en mycket intensiv bok och en påtaglig läsupplevelse. Min enda egentliga invändning är att den, paradoxalt nog, kunde ha varit lite kortare. Mot slutet tycker jag att Oates upprepar sig i onödan och trampar vatten en stund innan den magnifika avslutningen får ta plats. Några sidor bort bara, inte mer.

~ Albert Bonniers förlag, 2007~

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

6 Comments

  1. Tekoppen: Tack för tipset! Ska kolla upp den efter sommarens läsning av Blonde.

    Boktokig: Gör det, kan varmt rekommendera novellsamlingen Dear husband också som jag läser just nu. Fenomenal!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge