Samlade dikter av Auster

Paul Auster är nog den författare som jag tycker mest om men samtidigt läst minst av. Jag älskade New York-trilogins vindlingar och språkliga ask i ask-känsla. Illusionernas bok är också en favorit – den halva jag läst…

Paul Austers samlade dikter gavs ut på svenska förra våren och är ett sammanplock av dikter som Auster skrev under tidigt 70-tal. Själv hade jag ingen aning om att Auster började sin författarbana just som poet och det är ju alltid lite spännande att möta nutida favoriter i deras ungdom och i andra roller.

Men. Dikterna griper inte tag i mig. Det kan delvis bero på att jag är en ovan poesiläsare nuförtiden men mest handlar det nog om att vi inte går ihop på poesiplanet jag och Auster. Jag vill ha dikter som är luftiga och gärna underfundiga, kanske lite svävande. Jag vill ha en grund att stå på i form av ett språk som gärna får vara detaljerat och påtagligt men inte bara. Jag är dessutom allergisk mot sånt som jag anser vara tomma meningar och ovackra ord. Auster är ganska hård och krass i sitt språk vilket skapar en prosa jag älskar men en poesi jag inte kan koppla mig själv till. Jag upplever inte heller att jag blir överraskad av denne Auster på samma sätt som jag blir av romanförfattaren. Det jag försöker säga är inte att Auster är en dålig poet utan att han inte är min poet.

Det går att spåra den fantastiske ordkonstnären också i dessa dikter men jag inser att jag tycker mycket bättre om det i romanform. Diktsamlingens allra största förtjänst är att den inspirerar mig ordentligt till att läsa ut Illusionernas bok och sedan ge mig i kast med resten av Austers författarskap.

~Lind & Co, 2009~

Leave a Reply

Your email address will not be published.*