Hundstunden

I mitt projekt att släppa in poesin i mitt liv igen vände jag mig till Kristina Lugn. Och hon tog min hand och ledde säkert och tryggt in mig. Att det sen dröjt så länge innan jag kunnat kommentera boken och läsningen här beror på att jag finner det nästan omöjligt svårt att recensera lyrik. Så i ett försök att lura mig själv skriver jag nu bara några ord om att jag har läst Kristina Lugns Hundstunden och att jag tyckte mycket om den.

Dikterna är var och en för sig oftast starka men jag tycker att Hundstunden som helhet, som feministiskt statement och empatiskt kvinnoskapsbekännelse är desto mer innehållsrik och läsvärd. Att sedan Kristina Lugn skriver både vackert och humoristiskt gör läsupplevelsen ännu större.

Jag har många favoriter bland dikterna i denna samling men avslutningsraderna får här symbolisera det jag tycker är något av det allra bästa med Hundstunden – humorn, det osentimentala och ögat för det absurda.

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad.

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig

har strukit bort håret

från mitt ansikte.

Nu är jag

ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig

känna mig övergiven mer.

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.