Etiketter:

,

Vad skriver man om en bok som är i det närmaste perfekt?

Joyce Carol Oates roman om Norma Jean Baker/Marilyn Monroe har länge stirrat uppfordrande på mig från bokhyllan. Den har ropat och jag har slagit dövörat till eftersom den är 800 sidor tjock och eftersom den är så oerhört hyllad av alla. Kan man bli annat än besviken på en sån bok? Jo, visar det sig, det kan man visst.

Blonde berättar hela Normas liv från uppväxten med den psykiskt sjuka modern via äktenskapen, Marilyns födelse, filmkarriären, sorgerna, personlighetsklyvningen och ända fram till det slut som känns mer eller mindre oundvikligt. Flera historiska personer nämns vid namn, andra är enbart bokstäver men i berättelsens centrum står hela tiden Norma.

Jag tycker om att Normas liv och Norma får vara precis så komplicerade som de måste ha varit. Oates förenklar inte. Vissa personer i berättelsen tycker jag instinktivt och starkt illa om (läs Kennedy) medan andra stannar kvar som varmare minnen (främst Henry Miller). Men närmast hjärtat bär jag ändå Norma genom vars ögon vi oftast ser skeendena – hon som minns fel, ändrar om, blandar ihop och flyter längre och längre in i dimman. Hennes sorg mot slutet är så påtaglig att det hugger i hjärtat.

Blonde är också en feministisk bok och en bok om klass. Det är en bok med miljoner tänkvärda rader och en bok som bara kommer att växa och betyda mer ju längre jag låter den sjunka in. Jag tror att det är  en sån bok jag kommer ”tvinga” mina barn att läsa och som jag själv återvänder till som pensionär. Jag är oerhört glad att jag äntligen tog mig tiden att ge den en ärlig chans.

~ Albert Bonniers Förlag, 2000~