Kvinnor

Jag förälskade mig i Steinar Bragis rosade (den var bland annat nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i år) Kvinnor redan på första sidan och sedan hängde jag liksom med genom hela den mardrömslika berg- och dalbaneturen. Efter att ha läst ut boken satt jag i fåtöljen och flämtade med känslan av att ha åkt ett ganska stort antal varv i en torktumlare… Kvinnor är sannerligen en bok som lämnar sin läsare med fler frågor än svar. Om man nu kan säga att det är en bok som lämnar läsaren över huvud taget…

Handlingen i mycket kort korthet: Eva flyttar in i en lägenhet. Hon är ledsen och besviken över livet men hoppas på en bättring och återförening med pojkvännen. Eva känner sig illa till mods i lägenheten. Det händer mystiska saker. Allt blir bara värre och värre.

Det är oerhört svårt att skriva en recension av en bok som man inte vill avslöja för mycket om och som jag dessutom, om sanningen ska fram, än så länge bara har fattat hälften av. Gåtorna är så många – varför är Eva i lägenheten, vari består det mystiska och skrämmande, vem ligger bakom, ligger någon bakom, vad händer, varför händer det, händer det över huvud taget? Och jag har fortfarande ingen aning, pusslandet pågår i mitt huvud och jag misstänker att jag aldrig kommer att nå några svar eftersom de inte finns. Det jag vet är att Bragi berättar en stark berättelse om inre kamp, om hopp, förtvivlan, ensamhet, kvinnoförakt och om stunden när rädslan för att ge upp försvinner (och vägen dit).

Det finns ett kapitel i slutet av boken som är en nyckelscen till förståelsen av vad som händer med Eva. Den är fasansfull och involverar en liten flicka, Eva, en svår situation och ett val. Egentligen är det en förtvivlad scen men när Bragi plötsligt och utan att åter kommentera händelsen lämnar det därhän för att gå vidare blir det ingen tid för längre gråtattacker. För mig är det inte bara en av nycklarna till berättelsen utan också till förståelsen av varför Steinar Bragi är en så skicklig författare. Han försjunker inte, drar inte fram violinerna utan går istället vidare till konsekvenserna av valet. Han följer berättelsen istället för att hemfalla åt sentimentalitet vilket är snyggt och väldigt befriande. Det betyder förstås inte att jag glömmer kapitlet eller vårdar det mindre ömt i mitt tårkanalade minne men det hjälper mig att placera det i sammanhanget snarare än att lyfta fram det som huvudsak och slutpunkt i berättelsen.

Vill man läsa något riktigt otäckt, klaustrofobiskt och alldeles, alldeles underbart ska man alltså läsa Kvinnor av Steinar Bragi. Min känsla är att den tappar lite i fantastiskhet mot slutet när berättelsetrådarna flyger åt alla håll men jag är inte säker på om jag har rätt. Den här boken kan man aldrig riktigt säkert veta var man har nämligen.

~Natur & Kultur, 2010~

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

9 reaktioner på “Kvinnor

  1. Jag tyckte recenstonen var riktigt bra och skriven på ett väldigt tilltalande språk. Läser jag recensioner i typ DN orkar jag knappt läsa dem på allvar. I slutländan fattar jag inte om recensenten tyckte boken var bra eller inte och själva handlingen går mig förbi.
    Du och Anna (Bokstävlarna) borde recensera för Dn. Tänk vad alla förlag skulle sälja mer böcker då! Jag är förstås sugen på att läsa Kvinnor som du skrev om nu.

    1. Jag förstår hur du menar med DN-recensenterna (trots att några ofta är riktigt bra), ibland blir det lite för snårigt. Smickrande för mig och Anna! Och jag tror förstås att böckerna skulle sälja som smör 😉 Läs Kvinnor när du får möjlighet, vore roligt att höra hur du upplever den.

  2. Jag tyckte boken blev bara blaj. Vaddå, skall masken vara en metafor för något? Noll verklighetsanknytning? Bara konstigt. Masken och den skiten kunde gott ha utelämnats.

    Grymt besviken, boken började bra men tog en riktigt dålig vändning.

    1. Tråkigt att du inte gillade den och att du blev besviken. Jag kan hålla med om att den till stora delar är rätt orealistisk och att den mot slutet kanske drar iväg lite väl långt men jag läser den som en febrig mardröm och som sådan tycker jag att den är väldigt trovärdig och bra. Men smaken är så olika, hoppas du hittar en bok som passar dig bättre att rensa hjärnan från ”Kvinnor” med 🙂

  3. Vill man rensa hjärnan kan man ju gott fortsätta med Charles Bukowskis ”Women”. Garanterat ingen översymbolik där inte. Dirty realism för hela slanten. Inga febriga mardrömmar heller. Om man inte räknar hela Henry Chinaskis (Bukowskis huvudperson, dvs.) existens som en enda lång febrig äckel-mardröm förstås. Finns det säkert flera som gör. Bra bok är det iaf. Bukowski kunde det där med dialog, bl.a.

    (Har själv också tänkt läsa Bragi men har inte hunnit än.)

    1. Det låter som ett bra tips för hjärnrensning. Jag har själv inte läst Bukowski men det börjar kanske bli dags…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge