Etiketter:

,

Det tog ett tag för mig att läsa färdigt Maria Svelands Att springa och det beror inte bara på att jag har sjukt mycket att göra just nu.

Innan jag förklarar mig måste jag säga något om Maria Svelands roman Bitterfittan och min relation till den. Jag tillhör inte dem som har hyllat den och jag svär mig inte till den feminism som den boken skildrar och som Maria Sveland själv ofta ger röst åt. Jag är förvisso feminist men på ett annat sätt. Så jag har ett komplicerat förhållande till Bitterfittan. Men, och det här är ett viktigt men, oavsett om jag inte alltid håller med Maria Sveland i hennes samhällsanalys så tycker jag att Bitterfittan är en välskriven, intressant och djupt viktig bok om moderskap. Jag blev ibland oerhört provocerad när jag läste den men det ser jag som ett stort plus. Jag vill gärna bli förälskad i en bok alternativt oerhört provocerad. Med Att springa är det tyvärr inte så. Jag blir illa berörd och ledsen emellanåt och förstås arg men aldrig vare sig förälskad eller provocerad – min upplevelse av boken landar på något sätt i ingenting.

Jag behöver kanske inte säga att ämnet – unga kvinnors utsatthet, övergrepp och vuxenvärldens svek – är väldigt brännande och förstås extremt viktigt att skriva om. Det är också det som är bokens största fördel. Maria Sveland brinner för Julia och Emma som är romanens huvudpersoner. Deras vänskap är ett starkt brinnande utropstecken genom hela berättelsen. Den är trots allt och för evigt. Inte ens det värsta av det värsta kan slå sönder deras relation och det älskar jag med den här boken. För Julia och Emma finns aldrig några tvivel om vad som är viktigast av allt.

Jag har några invändningar mot språket men det mest centrala i min kritik är att jag tycker att Maria Sveland ”tappar” sina karaktärer efter halva boken. Julias och Emmas mammor, Gisela och Annika, försvinner in i obegriplighet efter att ha lovat att kunna bli intressanta.  Jag vill ju veta hur det går för dem – vad händer med Emma och Annika och vilken väg tar Gisela efteråt? Det känns lite fuskigt att först visa mig på intressanta karaktärer och få mig att bry mig om dem för att sedan dumpa dem någonstans utan att berätta… Tyvärr känner jag att också Julia och Emma tappas på vägen och jag vet inte riktigt vad de tänker eller vad som händer dem till slut.

Jag känner att jag verkligen ville tycka om den här boken men den släpper aldrig in mig riktigt. Jag hade önskat att ämnet hade diskuterats och framställts på ett lite annorlunda och mer läsinbjudande sätt och jag vet ju att Maria Sveland kan så mycket bättre.

Norstedt, 2010