Att springa

Det tog ett tag för mig att läsa färdigt Maria Svelands Att springa och det beror inte bara på att jag har sjukt mycket att göra just nu.

Innan jag förklarar mig måste jag säga något om Maria Svelands roman Bitterfittan och min relation till den. Jag tillhör inte dem som har hyllat den och jag svär mig inte till den feminism som den boken skildrar och som Maria Sveland själv ofta ger röst åt. Jag är förvisso feminist men på ett annat sätt. Så jag har ett komplicerat förhållande till Bitterfittan. Men, och det här är ett viktigt men, oavsett om jag inte alltid håller med Maria Sveland i hennes samhällsanalys så tycker jag att Bitterfittan är en välskriven, intressant och djupt viktig bok om moderskap. Jag blev ibland oerhört provocerad när jag läste den men det ser jag som ett stort plus. Jag vill gärna bli förälskad i en bok alternativt oerhört provocerad. Med Att springa är det tyvärr inte så. Jag blir illa berörd och ledsen emellanåt och förstås arg men aldrig vare sig förälskad eller provocerad – min upplevelse av boken landar på något sätt i ingenting.

Jag behöver kanske inte säga att ämnet – unga kvinnors utsatthet, övergrepp och vuxenvärldens svek – är väldigt brännande och förstås extremt viktigt att skriva om. Det är också det som är bokens största fördel. Maria Sveland brinner för Julia och Emma som är romanens huvudpersoner. Deras vänskap är ett starkt brinnande utropstecken genom hela berättelsen. Den är trots allt och för evigt. Inte ens det värsta av det värsta kan slå sönder deras relation och det älskar jag med den här boken. För Julia och Emma finns aldrig några tvivel om vad som är viktigast av allt.

Jag har några invändningar mot språket men det mest centrala i min kritik är att jag tycker att Maria Sveland ”tappar” sina karaktärer efter halva boken. Julias och Emmas mammor, Gisela och Annika, försvinner in i obegriplighet efter att ha lovat att kunna bli intressanta.  Jag vill ju veta hur det går för dem – vad händer med Emma och Annika och vilken väg tar Gisela efteråt? Det känns lite fuskigt att först visa mig på intressanta karaktärer och få mig att bry mig om dem för att sedan dumpa dem någonstans utan att berätta… Tyvärr känner jag att också Julia och Emma tappas på vägen och jag vet inte riktigt vad de tänker eller vad som händer dem till slut.

Jag känner att jag verkligen ville tycka om den här boken men den släpper aldrig in mig riktigt. Jag hade önskat att ämnet hade diskuterats och framställts på ett lite annorlunda och mer läsinbjudande sätt och jag vet ju att Maria Sveland kan så mycket bättre.

Norstedt, 2010

4 Replies on “Att springa

  1. Jag måste vara den enda i världen som inte läst Bitterfittan ännu men jag blir riktigt nyfiken på den och den här boken du skriver om . Jag blir framför nyfiken på vilken slags feminism som Maria Sveland ger röst åt för jag har verkligen ingen aning.

    Vad intressant att du vill bli antingen provocerad eller ledsen av en bok! Jag tror jag alltid vill bli förälskad i böcker och inte provocerad. Jag tycker inte om att vara arg eller uppretad, det gör mig rätt stressad. Men jag undrar, kan du tycka en bok du blir provocerad av är bra? Du kanske menar att du blir mer provocerad av det som behandlas i boken än att boken är rent av dålig?

    1. Jag tycker inte om att bli provocerad av en boks dålighet. Det händer ju också förstås men tack och lov ganska sällan men såna provokationer är ju bara trista. Med Bitterfittan är det dock något annat – jag tycker att det är en välskriven och intressant bok men jag håller inte med Sveland om hennes världsbild. Hon bygger exempelvis sin skildring på att det finns en skillnad mellan män och kvinnor som är ganska stor och som omöjliggör jämlika heterosexuella förhållanden. Jag tror inte på det och tycker dessutom att det är ett oproduktivt sätt att se på verkligheten och genusordningen. Jag blir helt enkelt provocerad av den tes hon för fram, jag har fört många arga samtal om och med den boken 😉 Men jag är ganska politiskt intresserad och tycker att det är viktigt att ämnen som jämlikhet och feminism diskuteras och därför gillar jag boken även om jag inte alltid köper resonemangen. Så på det sättet gillar jag att bli provocerad om du förstår vad jag menar. Jag vill helt enkelt känna starkt för en bok på något sätt men allra helt blir jag ju förälskad och älskar hejdlöst förstås 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.