Vecka 36

Sofie Sarenbrandts debutdeckare, Vecka 36, har fått en del uppmärksamhet för att den låter två gravida kvinnor spela några av huvudrollerna i ett brottsdrama. Det är väl värt att uppmärksamma eftersom det känns som ett nytt grepp och dessutom ganska modigt. Traditionellt skildras gravida kvinnor enbart utifrån sina graviditeter men här får Agnes och framförallt Johanna lov att tänka på och agera utifrån annat än just den egna graviditeten. Det känns faktiskt ganska uppfriskande. En ännu större del i att jag gillar den här boken har det faktum att den är välskriven och bitvis nagelbitande spännande.

Berättelsen är till synes och till en början enkel – Agnes, gravid i 36:e veckan, försvinner sista dagen på semestern i Brantevik. Det finns inga spår efter henne och de närmaste – maken och bästa väninnan Johanna, också gravid, lämnas med många frågor och tvingas hantera en omöjlig och fullkomligt vidrig situation. Efterhand öppnar sig fler intrigtrådar och berättelsen blir allt mer komplex men den tappar aldrig den där känslan av enkelhet.

Från första sidan är det här en riktigt spännande bok som man läser väldigt snabbt – på gott och ont. En pageturner är det men den stannar väl inte kvar så särskilt länge efteråt. Stundtals griper det dock tag rejält och jag drabbas av akuta igenkänningssyndrom när det gäller vissa graviditetsdetaljer. Över huvud taget känns Sofie Sarenbrandt förtroendeingivande i detaljerna. Hon känns påläst och noggrann.

Karaktärerna är trevliga, man vill lära känna de allra flesta och fika med dem, och lagom komplicerade. Porträttet av kriminalkorren är dessutom underbart elakt. Min enda egentliga invändning är att polisen heter Räffel… Å andra sidan brukar ju deckarpoliser ha förmågan att heta de mest märkliga saker så jag får väl stå ut med det framöver – för det blir väl en fortsättning..? Inte för att jag vill avslöja för mycket om slutet men det känns som att det måste komma en bok till (minst) och ge oss en del svar och godtagbara lösningar på det som dröjer sig kvar efter gåtans lösning. Jag kan nog så långt som till att säga att jag kräver det 😉

~Damm förlag, 2010~

6 Replies on “Vecka 36

  1. Åh, jag som har så svårt för att läsa om barn som far illa! Är det inte himla jobbigt att tänka på de ofödda barnen? Men, samtidigt, jag är faktiskt lite sugen på att läsa…

    1. Jo, jag har också svårt att läsa om barn som far illa på olika sätt. Den här boken är till vissa delar jobbig med tanke på de ofödda barnen men det försöker jag blockera ut så mycket som möjligt. Det som är värre är att Agnes har en dotter som är i samma ålder som min dotter och DET är riktigt, riktigt jobbigt. Det hjälper att boken är så intensiv och snabb, man hinner liksom inte försjunka så mycket (vilket väl också bidrar till att boken sen inte stannar kvar särskilt länge efteråt).

  2. Ja, den är bra! Och som du säger väldigt snabb och intensiv. Läste ut den på några timmar en kväll och blev lite besviken över att den var slut så snabbt, men det lämnar ju plats för fler böcker. Och ja, en fortsättning borde ju definitivt komma.

    1. Jag läste den på tåg och hotellrum och sammanlagt tog den nog 2-3 timmar att läsa ut vilket är väldigt kort tid för mig. Det är ju ingen oförglömlig läsupplevelse men helt klart ett bra sällskap när man vill slå ihjäl några timmar. Just nu har jag ju en del böcker i läshögen så snabb- och lättlästa böcker blir ju extra populära 😉

    1. Ja, det är ju det. Min hög har sen länge antagit absurda proportioner så jag gick lite halvblundande genom bokmässan för att inte hitta en massa nytt, det gick sådär…

Leave a Reply to Therese Cancel Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.