Häromdagen damp Varför är blodet rött och Varför har katten morrhår ner i brevlådan och bad om att få bli recenserade och fulla av entusiasm skred vi genast till verket – ”småfiktiviteterna”, M och jag.
Böckerna utgår från en rad frågor som sedan besvaras en på varje uppslag. De är lättlästa och lättförståeliga. Bilderna är sådär söta och tydliga som jag gärna vill ha dem och särskilt i faktaböcker som dessa. Det visade sig ganska snart att treåringen fortfarande är för liten för att vilja suga åt sig alla fakta men han gillade att sitta och titta på bilderna och prata med katterna i alla fall. Femåringen var mer intresserad av att lära nytt men är nog ändå fortfarande för liten för att uppskatta böckerna helt och fullt. Däremot är jag övertygad om att de kommer att tillhöra favoriterna längre fram.
De som just nu har haft störst utbyte av böckerna är i alla fall jag och M. Jag har exempelvis lärt mig världigt mycket nytt om människokroppen (som exempelvis hur mycket blod en människa ”innehåller”) och M har lärt sig en del om katter… Bland annat får jag rätt ofta höra att jag minsann aldrig får avvisa katten när hon kommer och vill ligga i knä eftersom hon då genast associerar det till hur hon tvingades lämna sin kattmamma och således kan bli oerhört traumatiserad. Det har han minsann läst i Varför har katter morrhår? sådetså… En aning ångestladdat måste jag säga…
Så ett sammanfattat omdöme om böckerna lyder: fina bilder, intressant innehåll, lättlästa, lagom nivå för en 5-6- åring (och 30+are).
~B. Wahlströms, 2010~
mina barn älskar böcker och djur. så det kanske är en bok för dem..
Då tror jag säkert att de skulle gilla ”Varför har katten morrhår?” – om inte annat så kan de ju titta på de fina kattbilderna som min treåring 🙂
Min spontana reaktion…AVVISA katten när den kommer och vill ligga i knä??? Man tackar och tar emot och sitter blixtstilla så den inte går sin väg… 😉
Ja självklart, absolut, jag har ju naturligtvis inte för vana att avvisa katten men ibland (typ när man läser en stor tidning eller redan har två barn i knät) kan det faktiskt vara lite besvärligt. Men nuförtiden slänger jag naturligtvis undan ungarna och låter katten lägga sig 😉
Men gud, mina stackars katter måste ha men för livet! I ett halvår var det konstant avvisning som gällde eftersom jag alltid hade minst en bebis vid bröstet/i knäet när kissarna kom och ville gosa. Får nog betala för deras terapistunder nu…
Ja, det måste nog bli terapi nu. Jobbigt med alla traumatiserande saker man gör utan att ha en aning om det – tur att det finns barnböcker som kan upplysa en om det, eller något… 😉
är det DÄRFÖR mina katter är så knäppa? Fast deras mamma hade tröttnat rätt fort på dem o lät morbror vara barnvakt hela dagarna…
Får nog kolla upp de böckerna, stora tjejen har kommit in i ”varför”-åldern nu (o jag blir vansinnig på kuppen *s*)
Visst är det skönt att hitta svaren på de stora frågorna… Jag tror nog att böckerna kan passa din tjej om hon landat i varför-åldern