Etiketter:

,

Det här är min första tegelsten i Ord och inga visors utmaning. Om det nu är en tegelsten… Den engelska utgåva jag läst större delen av boken i är lite över 600 sidor (vilket är min egen gräns för en tegelsten) medan den svenska pocketutgåvan som fått följa med mig där det krävs en mindre och smidigare läskompis bara är på 556 sidor… Men jag bestämmer att den är en tegelsten ändå.

Gissa om jag var lite orolig när jag plockade upp den här. Alla har hyllat, verkligen alla – jag tror inte jag har läst eller hört någon säga att ”mja, den var väl ok” efter att ha läst Den hemliga historien. Alla tokälskar. En annan skrämmande faktor är att dessa alla verkar ha läst boken i tonåren vilket skulle kunna vara en förklaring till det här tokälskandet, man gör ju liksom så då. I tonåren är få saker ok, de är larger than life-underbara eller döden… Och här är då jag, sist av alla (som vanligt), 33 år och en smula orolig för att tycka att det bara är ok…

Mina begrepp om handlingen var en aning dimmiga innan jag började läsa. Jag visste att det var någon sorts spänning i den och att den handlade om en grupp ungdomar. Det visar sig att det är en historia om mord, inre mörker och dekadens. Där finns en skola med internat (förstås) även om bokens alla huvudkaraktärer inte bor där. De pluggar lite sporadiskt och diskuterar gärna grekiska poem, de pratar inte sällan över huvudet på mig och får mig att känna mig en aningens utanför men det är helt ok. Det här är en grupp som jag verkligen inte vill vara en del av. Jag läser gärna om dem men jag skulle inte vilja lära känna dem närmare. Faktiskt.

Och jag behövde ju inte vara sådär orolig. I och för sig tog det nog kanske femtio till hundra sidor innan jag var fast på riktigt i boken men sen gick den ju inte att lägga bort. Min läsning sammanföll också med en efterhängsen förkylning och kombon sjukdom och Den hemliga historien är rätt oslagbar. Så visst -  jag blev ordentligt förälskad i den här boken. Däremot är jag högst skeptisk inför att låta tonåringar läsa det här – jag säger bara dekadensen, förfallet, kylan… Vad kan inte sådana byggstenar i böcker göra med sköra tonårshjärtan? Och jag är väl en liten aning ironisk nu men jag tror inte att jag skulle ha mått så där himlans bra av att ha läst det här som alldeles för ung. Nu däremot när jag redan är förhärdad och mörkersinnad går det alldeles utmärkt.

Så slutligen alltså, jo den funkar på 30+-are också och det kan vara så att det är omöjligt att tycka att Den hemliga historien bara är ok. Finns det någon därute som kan motbevisa tesen? Eller finns det rent av någon som hatat boken?