Etiketter:
”En perfekt roman för vår tid” har DN skrivit om den här romanen enligt dess omslag. Hur menar de då undrar jag lite uppgivet. Jag trodde länge att det här skulle vara en perfekt roman för mig. Det fanns så många tecken – omslaget (snyggt), titeln (snygg), ursprung (jag har inte läst så många norska romaner men det kändes ändå lovande), handling (verkade bra). Men. Det må så vara att det här är den perfekta romanen för ”vår tid” (men fortfarande, varför?), det är i alla fall inte den perfekta romanen för mig.
Handlingen är egentligen underordnad i den här romanen som känns mer som ett försök att skriva en snygg och cool bok som väver samman lite schysta referenser med ett persongalleri. Litteraturstudenten Sigrid skriver om sköra kvinnor som bär herrskjortor i film och utgör historiens utgångspunkt. Därefter får vi möta Kåre, Linnea, Trine och Viggo som också alla på något sätt söker och tvinnas runt varandras liv.
Det låter intressant men jag kommer aldrig innanför skalet på den här boken. Jag tror att det är språket som är mitt problem – jag har oerhört svårt för tilltalet. Boken inleds ”Här ser vi Sigrid” och redan där får jag lite nog, jag gillar inte att bli ”viad” helt enkelt. Det ligger en sorts hinna mellan mig och upplevelsen av den här boken och jag tror som sagt att det är språket som placerar sig där. Handlingen och karaktärerna blir aldrig betydelsefulla för mig och boken lämnar mig till slut relativt oberörd. Precis när jag läst ut boken så förärades den dock med ännu ett litterärt pris vilket tyder på att det är något jag inte fattat som andra ser…
~Månpocket, 2010~
4 Kommentarer
2010/11/28 kl. 20:38
Jag var mer förtjust än du.
Så här:
”Romanen är den famlande människans genre”.
Så säger någon av personerna i
”Vänta, blinka. En perfekt bild av ett personligt inre”,
den unga litteraturvetaren Gunnhild Öyehaugs debutroman.
En bok som gjorde mig famlande språkalert, kulturellt bildad, förvirrat road och häpet läslycklig.
Att ”Vänta, blinka” utsetts av norska läsare till Årets bok beror nog lika mycket på alla eggande metakommentarer om litteratur, film och popkultur som på Gunnhild Öyehaugs suveräna författartrix (parallellhandlingar, symboler, formuppvisningar ) som på …
ja, på att vi känner igen så förskräckande väl från våra egna liv de frågor som ställs.
Vem är jag i dina ögon?
Finns du någonstans, du som kärleksfullt ska lyfta min haka med ett finger?
Var finns du som verkligen vill se mig?
Vem är jag?
Romanens alltid närvarande berättare är ett litteraturmajestätiskt reflekterande ”vi”.
Kanske är ”vi” i Vänta, blinka en filmkameras lekfullt nyfikna och observerande öga som zoomar in allt det som händer berättelsens nio känsliga människor när de tumlar runt i Bergen, i Oslo och i Köpenhamn en januaridag år 2008.
Det som förenar dessa kvinnor och män kan vara ett besök på en konstutställning, en romans av något slag, längtan efter trygghet eller helt enkelt att ”vi” haft lust att låta dem mötas.
Tämligen vilsna är alla personerna. Som Dante, som du, som jag. I mitten av vår levnads bana. Vilsna, längtande och självupptagna.
Romanens ”vi” är också de sublima kvinnorna Beatrice och Dulcinea från Dantes ”Den gudomliga komedin” respektive Cervantes ”Don Quijote”.
För vilka kan bättre än Beatrice och Dulcinea förstå och visa oss den problematik som den unga litteraturstudenten Sigrid kämpar med?
Sigrid författar i romanens inledning en essä om filmens och litteraturens alla sublima och barbenta unga kvinnor: ”Sårbara kvinnor i för stora herrskjortor”.
Som till exempel Charlotte i den berömda scen i Sofia Coppolas ”Lost in translation” som traskar omkring i en stor herrskjorta i ett hotellrum i Tokyo.
Inkarnationen av gulligt sårbar kvinna.
Ja.
Den person som ”vi” allra mest intresserar oss för är just Sigrid. Hon känner sig ensam eftersom hennes bäste killvän har hittat en tjej. Hon längtar efter att någon ska se just henne, vilja förstå just henne, älska just henne.
I romanens värld kan allt ske.
I ”Vänta, blinka” får vi också möta kändisar. Som Uma Thurman från Tarantinos storfilm ”Kill Bill 2”, far och son Bush, Vergilius, Kafka, Camus, Olav H. Hauge, Danil Kharmas och Paul de Man.
I denna romans besynnerligt överraskande (och plågsamt välkända) värld finns det – förutom då de för stora herrskjortorna som kommer att återkomma i intrigen ett par gånger – också en kanelbutik.
Kanske också – kärlek.
Norrmän är tydligen inte bara oljerika, EU-obstinata och välvallade – de kan skriva också.
Jon Fosse. Jan Kjaerstad. Henrik Langeland. Annette Munch. Frode Grytten. KarlOve Knausgård.
Och den empatiskt begåvade absurdisten Gunnhild Öyehaug.
Lena Kjersén Edman
2010/11/29 kl. 8:34
Kul och intressant med så olika upplevelser av samma bok! Tack för din recension.
2010/11/30 kl. 19:22
Jag tyckte precis som du, Helena. Jag trodde jag skulle gilla boken, men tyckte mest att den var tjatig och ytlig och försökte vara smart på bekostnad av själva handlingen. Och jag gillade inte heller det där tilltalet, det störde mig väldigt.
2010/12/01 kl. 9:12
Skönt, då är vi i alla fall två mot hyllningskören
Jag tror att det där med tilltalet är själva nyckeln (för mig iaf) för när man blir irriterad redan av första meningen är det svårt att ändra riktning senare. En särskild besvikelse är det ju dessutom när man sett fram emot att läsa en bok, förväntar sig en ny favorit och får något helt annat…