Fågeln som vrider upp världen

Ta da! Jag är klar med Ord och inga visors tegelstensutmaning. Två tegelstenar avklarade under hösten (den första recenserad här) vilket får anses vara oerhört duktigt av en tegelstensskeptiker som mig. Jag kan ärligt säga att om det inte varit för utmaningen så hade jag nog aldrig tagit mig igenom den här och det hade varit väldigt, väldigt synd.

Jag tänker inte ens försöka mig på någon sammanfattning av handlingen i Fågeln som vrider upp världen. Där finns en man som blir lämnad. Där finns en brunn där mannen periodvis sitter och tänker över världen. Där finns en flicka som räknar tupéer, en gammal soldat, en pojke som slutar tala, en kvinna med röd gallonhatt och en märklig fågel… Det är lika absurt som det låter. Och alldeles, alldeles underbart… En av mina kvardröjande frågor efter mitt första möte med Murakami är varför ingen upplyst mig om, eller varför jag själv inte fattat, att han är så rolig? Otaliga gånger drabbas jag av en plötslig lust att läsa något stycke högt för min man så att han ska förstå hur roligt jag har när jag läser den där übertjocka, avskräckande saken. Men tack och lov hejdar jag mig i tid och inser att han inte alls skulle förstå eftersom det roliga ligger i hela historien snarare än i en lösryckt mening eller enstaka händelser. Det är sådär härligt absurt och utan hämningar. Det uppstår en intressant och befriande krock mellan alla dessa artiga människor och det knivskarpa som ofta gömmer sig i deras samtal.

Jag skrev att jag aldrig hade tagit mig igenom boken utan utmaningen (ja, det säger kanske en del om min mognadsnivå…) och det är nog i alla fall på gränsen till sant. I original var boken uppdelad i tre band vilket jag tycker verkar vara en glimrande idé. Förvisso pausade jag också efter varje del men det är skillnad på att få ställa in ett utläst band i hyllan och börja på ett nytt och att bara lägga undan den skittjocka boken några dagar och sedan återvända. Jag är ju som sagt allergisk mot riktigt tjocka böcker eftersom jag känner mig lite kvävd och fasthållen av dem. En 120 sidors bok är inte ett lika stort åtagande liksom… Tack och lov orkar och vågar jag utmana mig själv ibland. Annars hade jag aldrig kommit igenom The Passage , Wolf Hall, Blonde och Fågeln som vrider upp världen… Exempelvis. Och det hade varit väldigt synd, på gränsen till sorgligt faktiskt.

~Norstedts, 2007~

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

9 reaktioner på “Fågeln som vrider upp världen

    1. Jag ryggar ju fortfarande tillbaka inför de riktigt tjocka böckerna men samtidigt börjar jag lära mig att de går att komma igenom och att de ofta är riktigt, riktigt bra. Man märker ju dessutom efter ca 100 sidor om en bok kommer att lyfta eller inte och då kan man ju faktiskt strunta i att läsa ut den om den inte passar (har jag hört…). Utmaningen har helt klart varit bra för mig 🙂

  1. Jag har gått på Murakamis liite tunnar böcker tidigare, men jag kommer ju ta mig an den här också. Jag är lite kluven till riktiga tegelstenar. De riktitg tjocka böcker jag gillat harjag oftast verkligen älskat. Att det varit berättelser som verkligen krävt så många sidor. Ibland har jag dock tyckt att berättelsen faktiskt hade tjänat på att kortas ner till hälften istället för att sega ut den på alldeles för många sidor för att det ska bli bra.

    1. Jag håller med. Vissa tegelstenar hade tjänat på att kortas rejält men de tegelstenar som är bra är å andra sidan riktigt, riktigt bra. Jag tycker att ”Fågeln…” är en sån riktigt bra bok som jag faktiskt inte kan se vad som skulle kunna plockas bort i. Det negativa är ju att den är så avskräckande tjock men när man läser den och är inne i texten så flyter språket så oerhört lätt att man inte ens förstår att det är en tegelsten man läser 🙂 Jag ska helt klart ge mig på de där mer hanterbart tjocka Murakamisarna också vad det lider.

  2. ”Fågeln som vrider upp världen” är verkligen hemskt fet – men väl värd att läsas. Tog mig igenom den i somras och tyckte det var en fantastisk surrealistfantasy. Hade knappast tråkigt någonsin. Annars tyckte jag att Sputnik älskling var riktigt bra och den är ju något mer hanterlig i storleken.

    1. Surrealistfantasy var en bra beskrivning av boken 🙂 Fågeln är helt klart armvärken och det inre slaget för att ta sig igenom alla sidorna, en helt klart fantastisk bok! Sputnik älskling är nog den av hans böcker som ligger närmast på tur för mig. Får se om den kommer före eller efter IQ84 (som tack och lov är uppdelad i flera volymer).

  3. Nu blev jag verkligen sugen på att läsa den. Boken ligger visserligen redan på min ”vill-läsa-lista”, men jag får nog flytta upp den ett par pinnhål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge