Etiketter:

,

Jag är mörkrädd. Bara så ni vet, riktigt mörkrädd. Det var värre när jag var yngre men jag är fortfarande rätt lättskrämd. Något märkligt kan tyckas med tanke på att jag läser skräck och vampyrer i långa rader och forskat om barnamord i typ 10 år… Tänk er dessutom följande scen så förstår ni att jag inte dragit lärdom av denna rädsla (eller låter den hindra mig om vi ska tolka det snällt): Mulen lördag i december. Maken är bortrest, barnen vill inte veta av mig utan leker glatt i hela huset. Jag har just läst ut en tjock bok och ska hitta något mer behändigt. Gärna något engelskt eftersom jag ska till London om några veckor. Jag scannar bokhyllan efter någon av alla de där böckerna jag köpt men inte hunnit läsa. Hittar till slut en tunn och behändig liten sak. En spökhistoria. Som jag ägnar hela eftermiddagen åt. När mörkret sänker sig över landskapet. Och den handlar alltså om spöken och övergivna hus. På den högst läskiga engelska landsbygden. Och den är dessutom bra = skitläskig. Och jag saknar vuxet sällskap. Inte så klokt kan tyckas…

Tack och lov blev jag bara temporärt traumatiserad och kan nu berätta för er att ni nog måste läsa den här högst kusliga bok. Och se dessutom så fin den är så förstår ni ännu bättre. En advokat skickas till en liten stad för att reda upp den pappersrelaterade röran efter en kvinnas död. Han åker ut till hennes nu tomma (eller?) hus för att utföra arbetet så snabbt som möjligt. Men naturligtvis händer det oförklarliga saker i det här huset. Har ni läst Främlingen i huset så förstår ni känslan men det här är obehagligare, betydligt mer skrämmande och dessutom alldeles oerhört sorgligt. Slutet är obeskrivligt läskigt, det var nog där jag trots allt blev lite mer uppskrämd än vad som är helt nyttigt.

The Woman in Black är en sidvändare av det kortare slaget varför man med fördel kan läsa den över en helg vilket jag också tror att den vinner på. Den klaustrofobiska känslan som kan infinna sig när man läser riktigt intensivt är bara till fördel när man läser en så tät berättelse som denna. Att den är snabbläst betyder dock inte att man släpper den i första taget. Tro mig, jag hör fortfarande skriken över den avlägsna ödemarken vissa kvällar…

Så jag blev naturligtvis relativt vettskrämd efter att ha läst ut boken och kvällens läskigaste ögonblick var när barnen somnat och jag ensam skulle ta mig ut ur deras rum på den nedsläckta undervåningen till övervåningens ensamma mörker. Mysbelysning? Skulle inte tro det…

~Vintage, 1998~