Etiketter:

,

Paul Auster och jag har en nära men sporadisk relation. När vi möts är det kärlek men under långa perioder vilar vi från varandra. Efter min utläsning av Illusionernas bok finns det dock ingen anledning att vila särskilt länge. Illusionernas bok är ju en av de där outlästa böckerna jag gav mig i kast med för ca en månad. Jag visste att jag skulle gilla den när jag bara gav den tid (jag hade hunnit 50 sidor in innan jag blev tvungen att prioritera bort den tidigare). Och det gjorde jag sannerligen. För att inte säga tokälskade*…

Berättelsen i korthet: en författare försöker ta sig fram genom den sorg som förlusten av familjen orsakar honom. Han skriver en bok om en gammal stumfilmsstjärna för att ha något att göra och undslippa undergången. Han dricker. Ett brev och en kvinna vänder upp och ner på verkligheten och han befinner sig plötsligt i ett förstklassigt drama. Det är handlingen. Huvudpersonen är som vanligt slumpen eller berättelsen i berättelsen. Allra mest älskar jag Auster för hans förmåga att med små medel krossa mitt hjärta varje gång tragedin nämns. Ett ögonkast, ett ord, ett enda minne berättar hela vidden av vad huvudpersonen går igenom. Och ändå får jag vara så oerhört tacksam för att jag inte kan förstå fullt ut.

Paul Austers främsta styrka är hans fantastiska förmåga att berätta en historia. De gånger jag sätter mig ner och tänker att jag vill veta mer om författaren och mindre om stumfilmerna så drar han in mig i en vindlande utforskning av detaljer i en fiktiv film som får mig att tappa andan och önska mig mer och mer och mer. Av Auster får jag inte alltid det jag vill ha utan jag får lära mig att jag kanske hela tiden ändå ville ha något annat. Det händer att jag känner mig manipulerad men aldrig på det där negativa och jobbiga sättet. Jag är hela tiden i trygg förvissning om att Auster gör det för mitt eget bästa…

Allra sist kan jag inte undra vad som är grejen med födelsemärken/märken i ansiktet i form av en liten hand. Det finns ett i Illusionernas bok (och i en novell i Illusionernas bok, förstås…) och ett i Fågeln som vrider upp världen. De har dessutom en framskjuten plats i handlingen. Inte så märkligt kan tyckas men för mig som läste dessa böcker efter varandra framstår det som aningens uppseendeväckande… Finns det fler märken där ute och är de också formade som händer? Vad vill de säga oss?

* En varning dock – planerar ni att flyga inom en snar framtid så tycker jag att ni kan vänta med boken tills efteråt. Den hjälpte inte direkt mot flygrädslan när jag flög till London…