I höstas läste jag ju Angelologi med stigande förfäran. Den började bra men slutade mest som en irriterande gäspning. I samband med det blev jag tipsad om Pål Eggerts bok De döda fruktar födelsen som också handlar om änglar och myter men på ett helt annat sätt. På ett mer tilltalande och fantasiväckande sätt tycker jag också nu när jag läst den.
Handlingen är något komplicerad men förenklat handlar det om Susanne som söker hitta sin plats efter döden, om hennes syster Petra som försöker hjälpa henne och vännen Sebastian som utforskar och kontaktar änglar och demoner. Eggert bygger en imponerande (och ganska deprimerande…) värld i livet efter döden. Strukturen är komplicerad och ganska ofta är det lite snårigt med alla karaktärer och deras plats i det hela. 500 sidor istället för 300 hade funkat bra för mig 🙂
Bokens stora förtjänst är just det ambitiösa systembygget, förhållandet mellan de olika varelserna och ordningen, eller snarare oordningen, i livet efter detta. Jag som är svag för myter och berättelser och hur ”sanningar” skapas har verkligen en guldgruva här. Vilka är då bokens svagheter (jo, den har några sådana också)? Dialogen är inte alltid så naturlig som jag skulle vilja ha den. Samtalen blir ibland lite styltiga. En annan svaghet är just det som jag nämnde ovan – att så otroligt mycket information trycks ihop innanför bokpärmarna och att det ibland blir lite för mycket. Skildringen av Susanne och Petra och deras såriga, gemensamma bakgrund är däremot väldigt stark, där ger författaren verkligen prov på det less is more-tänkande som jag är så svag för. Vi får inte veta så väldigt mycket men vidden av konsekvenserna står ändå mycket klar. Också Sebastians bakgrund i Jehovas vittnen känns väl skildrad och ger en logisk bakgrund till hans karaktär.
En tanke som inte släpper mig under läsningen är att det här borde kunna bli ett riktigt bra spel. Eftersom jag inte är så bevandrad i spelvärlden själv så ska det väl mest betraktas som den okunniges känsla snarare än en stensäker uppmaning till upphovsmannen och förlagen 🙂
~Järnringen förlag, 2011 /Recensionsexemplar ~
500 sidor istället för 300? Och jag som mest gick och retade mig på att alla måste skriva så tjocka böcker. Tänkte att jag skulle skära bort allt fluff, bara behålla det väsentliga 😉
🙂 Men ibland behöver man som läsare lite fluff för att vila mellan allt det väsentliga, ska vi säga 400 sidor? 😉