Jag behövde verkligen en riktigt uppslukande bok när Dark Places äntligen plockades ur hyllan och hamnade i min hand. Och oj vad den slukar. Jag är förvisso mörkrädd och rätt lättskrämd men det är sällan som böcker dröjer kvar och griper tag så länge nuförtiden. Om Dark Places drömde jag om nätterna och på Libby, Ben och Patty tänker jag fortfarande rätt ofta så här en vecka efter utläsningen. Det är i min värld ett oerhört gott betyg till en bok.
Libby Day är ingen särskilt sympatisk person. Likt Camille i Flynns första bok Sharp Objects är hon inte direkt någon väninnekandidat. Hon är kantig, hård och cynisk vilket inte är så väldigt konstigt men ändå över gränsen till vad som kan förklaras med det förgångna. Jag älskar henne!
När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.
Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.
Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…
Denna står högt på listan inför besök på brittiska bokhandlar i veckan 🙂
Det bör den göra 🙂 Åååå brittiska bokhandlar….
Det verkar vara mer mörker-ångest än mörker-skräck i de där, eller?
Jag drar mig för att sätta något på läslistan som beskrivs: ”Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet.”
Jag är inte så väldigt mycket för det där trasiga och verkliga. Ärligt nu! Slipper jag? 😉
Nähä du, jag tycker inte alls att du slipper 😉 Det är förvisso mycket trasigt och verkligt och det är helt klart mer mörker-ångest än mörker-skräck men det är ju så himla bra. Alla måste läsa den här helt enkelt! Och det är ju en hel del blod och äckel på vissa ställen också, det kanske lockar? 😉
Blev förvirrat i länklistan på mn blogg idag när en av mina favvobloggare har en annan av mina favvobloggare som rubrik…;) Så går det när man döper sin blogg efter en bok som Helena på dark Places gjort.=)
Åh vad bra att du skriver om skuld! Det missade jag helt i min recce, men den är ju väldigt viktig. Driver dem framåt, får dem att göra de val de gör.
Jag tror att den är väldigt viktig, dels den uttalade men också all denna outtalade skuld som många av karaktärerna går och drar runt på.
Åh, jag visste att du skulle älska den! Och japp, man måste faktiskt läsa Flynn på originalspråk. Hon skriver helt makalöst bra. Bildspråket, vändningarna, nyanserna, allt. ”Drunk landlady eyes” var en formulering som etsade sig fast, men det finns många fler.
Men känner du inte hur den stora ”Nu har jag läst allt av Gillian Flynn-tomheten” tar över dig nu? Ska vi starta en stödgrupp för att överleva tills nästa bok kommer? 🙂
Det skulle nog behövas en stödgrupp ja. Möjligen kan det vara denna tomhet som påverkat mig så djupt att jag kommit in i en lässvacka. Och jag som trodde att det berodde på alla sjukdomarna som härjar i huset, kanske är de också ett resultat av Flynn-tomheten? Avsaknaden av fler Flynn-böcker kan ju ha inverkat på immunförsvaret…
Jag sitter just nu och läser Mörka platse, och känner precis igen mig i tanken att vilja dela boken med en läsecirkel eller liknande. Efter nästan varenda kapitel är det saker jag skulle vilja diskutera. Hur långt jag kommit i boken? S. 273 av 431. Libby har precis fått besök av Krissie Cates. Undrar om jag kan tvinga min man att fort som tusan börja läsa boken.
Det är värt ett försök tycker jag 😉