Jag behövde verkligen en riktigt uppslukande bok när Dark Places äntligen plockades ur hyllan och hamnade i min hand. Och oj vad den slukar. Jag är förvisso mörkrädd och rätt lättskrämd men det är sällan som böcker dröjer kvar och griper tag så länge nuförtiden. Om Dark Places drömde jag om nätterna och på Libby, Ben och Patty tänker jag fortfarande rätt ofta så här en vecka efter utläsningen. Det är i min värld ett oerhört gott betyg till en bok.

Libby Day är ingen särskilt sympatisk person. Likt Camille i Flynns första bok Sharp Objects är hon inte direkt någon väninnekandidat. Hon är kantig, hård och cynisk vilket inte är så väldigt konstigt men ändå över gränsen till vad som kan förklaras med det förgångna. Jag älskar henne!

När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.

Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.

Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…

Läs också:

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest