Varulvarna anfaller

Häromdagen publicerade Anders Fager, Caroline L Jensen och Jonas Lejon ett skräckmanifest där de lovar och anser några saker som jag välkomnar och skriver under på. Manifestet (som du kan läsa mer om också hos Karin) lyder som följer:

Vi lovar att sprida skräck över hela landet, in i era stugor, under era skinn och in i era hjärnor.

Vi lovar att blanda in magi, varulvar, tentakelsplattersnusk, demoner, skogsrån, onda vättar och nya, okända varelser i er vardag.

Vi anser att underhållnings- och spänningslitteratur kan bestå av annat än deckare och chic-lits.

För att dra mitt strå till stacken på något annat sätt än att läsa och skriva om vampyrer hela tiden tänker jag idag göra något helt annat och ägna mig åt varulvar*…

Ett klargörande: jag är inte så förtjust i varulvsfiktion. Jag tycker det finns alldeles för många tråkiga avsnitt där de springer runt i en skog i vargform och luktar på varandra/leker på ett hundliknande sätt. Trist, trist, trist. Men så måste vi väl kanske vara lite ärliga med varandra också vilket tvingar mig att medge att jag egentligen inte läst så många varulvsböcker alls… Men jag tycker att de är väldigt trista i Vampire Diaries och jag tycker inte att Oz främsta fördel i BtVS är att han är varulv… Men, nu har jag (av kursrelaterade orsaker) läst två varulvsböcker på raken och dessa förtjänar naturligtvis att diskuteras.

Bitten av Kelley Armstrong är första delen i en serie som jag inte kommer att läsa. Bitten är faktiskt ganska bra med sin lagoma blandning av action, smärta, sorg, kärlek, familj och lite mer action. Den ger bra underhållning för stunden när man vill fly den där diskbänksrealistiska vardagen man ibland hamnar i. Jag bryr mig om flera av karaktärerna och är helt beredd att hänga med på de där svängarna författaren målar fram men jag är inte så intresserad av att veta vad som händer sen, när nästa problem uppstår och det blir dags att köra samma race igen. Ingen ny serie för mig alltså, lite tack för det faktiskt!

Min andra varulvsbok på kort tid är Maggie Stiefvaters fortsättning på Frost som jag läste och gillade rätt skarpt förra våren. Feber är tyvärr inte alls lika uppslukande och bra. Den är inte dålig heller och kan säkert funka på några av dem som gillade den första. Jag tycker dock att den är lite seg och upprepande och dessutom känns det som att Stiefvater gjorde slut på den riktigt bra historien redan i första boken. På slutet blir det förstås spännande men väldigt mycket på samma sätt som det var spännande i Frost vilket inte känns helt ok.

De olika berättarperspektiven stör mig en smula och jag känner att jag tappar närheten till och förståelsen för Grace och Sam som jag kände i den första boken. Jag har också svårt att förlika mig med några nya och nygamla karaktärer som är väldigt centrala i den här boken. Det finns glimtar av fördjupning, inte minst till Sams trauma, i den här boken och de gör det värt läsningen men det är ingenting jag kommer springa och jaga ungdomar med på biblioteket (vilket kan ha hänt att jag möjligen gjorde med Frost förra sommaren…)

Så jag älskar alltså fortfarande inte varulven som fenomen. Jag håller vampyrerna högre i den övernaturliga fiktionen, möjligen för att jag hellre funderar över kopplingen liv och död snarare än kopplingen människa djur. Det kommer med all säkerhet dyka upp varulvar i min läsning också framöver men då allra troligast som bifigurer, inte minst i Sookieböckerna som jag förstås fortsätter älska trots (och kanske pyttelite på grund av) alla formskiftare.

Hur är ert förhållande till de fiktiva varulvarna? Älsk eller avsky? Finns det någon riktigt bra varulvsbok där ute som man trots allt inte får missa?

* Ni har väl inte missat John Ajvide Lindkvists underbara krönika om en tidig översättning av Marthesons Legend (om vampyrer) som fick heta Varulvarnas natt och där total begreppsförvirring och allmän översättningsanarki verkar råda?

~Bitten, Orbit 2001 : Feber, B. Wahlströms 2011~

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

21 reaktioner på “Varulvarna anfaller

    1. Attans, den här rättstavningspolisen missade detta grava fel och skäms å manifestförfattarnas vägnar 😉

      Millars bok verkar ju onekligen rolig, men 600 sidor… Jag avvaktar nog din dom över bok nummer två först innan jag ens orkar fundera på att få tag i en varulvstegelsten.

      1. Haha, fast med tanke på hur ofta den fortsätter i D.N. och andra stora tidningar så är det väl vid det här laget en korrekt stavning …

        Alltså, som jag skriver i recensionen, så kan man definitivt speeda upp läsningen i vissa partier. 😉 Men den har ändå bitit sig fast i minnet. No pun … Eller okej, jag försökte visst vara lite fyndig där.

        1. Fläckvis uppspeedningsmöjligheter av läsningen uppskattas när det gäller tegelstenar 😉

  1. Jag är rätt förtjust i varulvshistorier. Men det finns få bra varulvsromaner. Whitley Stiebers ”Varulvarna” är hyfsad och ungdomsboken ”Jag var en varulvspojke”.

    Ett par riktigt bra varulvsnoveller finns emellertid: ”In the company of wolves” av Angela Carter och ”Hjälten som varulv” av Gene Wolfe.

    Och sången ”Werewolf” av Michael Hurley.

    1. Tack för tipset om novellerna, dem ska jag definitivt kolla upp – där finns det större hopp om att slippa det där som känns överflödigt (men ändå återkommer i ”alla” romaner”) och få gå direkt på huvudpoängen.

      1. Jag är redo att köpa den enbart för det snygga omslagets skull 🙂 Attans att mitt planerade besök på sf-bokhandeln nästa vecka blivit inställt…

      1. Över huvud taget så brukar Magnus Nordin vara populära även bland de tonåringar som inte läser så mycket. De är helt klart läsvärda!

  2. Jag är helt inne i ”Women of the Otherworld” som ”Bitten” tillhör! Besatt! Älskar världen som Armstrong skapat, och är nu på g att börja läsa noveller som utspelar sig där online, vilket jag ALDRIG förut gjort med någon serie. Har nördat ner mig helt pinsamt mycket alltså. 🙂

    Men det finns ju varulvar! Och vampyrer! Och necromancers! Och spöken/änglagrejernånting! Häxor! Trollkarlar! Demoner! Och halv-alla dessa, alltså supe/människaavkommor! Typ.

    1. 🙂 Jag kan förstå hur man kan fastna för Armstrongs serie. För mig är det dock det där med alla dessa väsen som oroar mig (det verkar bli så myyycket), och främst att jag förstått det så att man inte får följa Elena från ”Bitten” i alla böckerna. Jag ställer mig dock inte helt främmande inför framtidsperspektivet att jag någon regnig dag om någon månad eller år skulle kunna ta tag i en ny bok i serien 😉

      1. Nej precis, det är olika narrators (sorry, orkar inte komma på terminologin på svenska) i de olika böckerna. Elena är huvudperson i Bitten, Stolen, Broken och Frostbitten. Man kan ju läsa bara dem också.

        Annars har jag en grej för necromancers och gillar av den anledningen No Humans Involved och Living with the Dead.

        För att inte tala om Charlaine Harris serie om Harper Connelly. Har du läst den?

        1. Jag hänger mig ju åt samma dyrkan av Harris Sookie-serie som du gör åt Armstrongs men Harper Connely har jag inte läst än. Det borde jag nog göra.

  3. Jag har läst ”Bitten” på svenska och gillade den.:)Dock har jag inte tagit mig tid att läsa de andra än.Är nog mer vampyrfrälst.:)

  4. Men Kitty!! Kitty and the midnight hour! Av Carrie Vaughn. Ok, det är chick-lit, men bra sådan och med varulvar.=)

    Har för övrigt påbörjat omtittning av Buffy och tänker på dig. Var så himla länge sedan och ändå kommer jag ihåg varje avsnitt jag ser som om det var nästan nyss!=) Läskigt att tänka att det är 15 år sedan och de verkligen var BARN i början.=)

    1. Jag fick tips om Kitty häromdagen av Marias bokliv tror jag så jag ska kolla upp den vid tillfälle.

      Visst slås man av hur unga de är och hur mycket Buffyserien utvecklas och mognar med dem. Och sen är det slående hur man kan minnas nästan i detalj varje avsnitt trots att det är länge sen man såg dem. Hoppas du får en riktigt härlig omtittning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge