Etiketter:

,

Jag var lite nervös när jag plockade fram den här boken för att läsa. Sådär nervös man kan bli när man ska läsa en författare för andra gången efter att man gillat debuten väldigt mycket. Det kan bli såväl himmel som pannkaka och man kan aldrig vara riktigt säker förrän man kommit in i den där andra boken. Och jag gillade Elin Boardys debut Allt som återstår väldigt, väldigt mycket. Den var återhållsam och smärtsam på precis alla de rätta sätten. Det är en bok som faktiskt bara växer och växer ju längre tid som passerar mellan mig och läsningen. Då var det svensk landsbygd och tidigt 1900-tal. Nu är det Mot ljuset och Malaya och i andra världskrigets efterdyningar.

Elly reser med sin syster och hennes man på deras bröllopsresa. Han ska praktisera som läkare i Malaya men det ska också bli semester med verandor, drinkar, tennisspel och ett omskakande möte med en verklighet ingen av dem visste existerade.

Och min nervositet släpper ganska så omgående när jag dras in i deras liv. Jag känner väldigt mycket med  Elly som är så oförberedd på verkligheten men som ändå är beredd att se. En av de fina sakerna med boken är att jag samtidigt kan få känna med också de andra karaktärerna: systern Annie som drabbas av sina migränanfall och egentligen vägrar att ta in det som är jobbigt, svågern Laurids som inleder med en naiv idealism som sakta sakta förvandlas till rädsla och ovilja att se världen och våldet. Där finns också plantageägaren och föreståndarna som mitt i allt som är ganska osympatiskt ändå fått behålla en viktig del mänsklighet.  Jag gillar att alla är komplicerade och svåra och får förbli i alla fall en smula oförklarade. Och allra mest fascineras jag nog ändå om Niels med alla sina hemligheter och rädslor. Den dragningskraft han har och förmågan att stöta bort utan att göra sig obegriplig eller oälskbar når ända fram till mig.

Boardy har skapat ett persongalleri som jag fastnar i. Jag vill inte lämna dem när jag måste, jag vill resa vidare och upptäcka världen, dem och mig själv vid deras sida. Jag är svag för Boardys sparsamhet med ord och handling. Allt som händer sker långsamt och tystnaderna får tala. Det här är en av få böcker där jag fullt ut förstår karaktärernas tystnad utan att vilja skaka om dem för att tvinga fram ord och förklaringar. Det här var en längtansbok (tyvärr finns det inte tid för sträckläsningar med två små barn och en hel hög studier) för mig i nästan en vecka. Och inför bok nummer tre vet jag att jag inte behöver oroa mig längre.

~ Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar ~

Violens boksida, Enligt O, Bernur, Kulturdelen och Helsingborgs dagblad har också skrivit om Mot ljuset. Ännu fler som skrivit om boken: Tidningen kulturen, SvD