Etiketter:

,

Till en början var den här boken ett stressmoment för mig. Den är ju så tjock och så hade jag tenta och gruppuppgift och samtidigt som jag inte hade tid att läsa så låg den där och liksom ropade att jag måste fortsätta framåt – jag måste besöka det där slottet igen och följa med Juniper till London och se hur det ska gå för tanterna med alla hemligheter och alla deras förkvävda drömmar. Tack och lov så kom fredagen, tentan och uppgiften lämnades in och jag fick kvällen till att plöja bokens sista 250 sidor. Och det var först då jag släppte taget och erkände mig besegrad och fullkomligt förälskad.

Kate Morton skriver intvinnade historier som man inte kan berätta så mycket om i efterhand då man riskerar att avslöja för mycket för dem som ännu inte läst. Men I det förflutna börjar det med ett bortkommet brev. Ett brev till Edies mamma som blir upptakten till Edies försök att förstå och lära känna sin mor. För läsaren blir det en tidsresa tillbaka till andra världskrigets England med förrädiskt lugn landsbygd och lockande London. Det blir omöjlig kärlek och oerhört olyckliga omständigheter i en salig och underbar blandning.

Det här är fulländad mys- och rysläsning, jag mös mestadels och förfärades och grät en hel del mot slutet. I det förflutna är en sån där bok som suger in en från första sidan och sen vägrar att släppa taget (även om man egentligen borde skriva tenta alltså). Man är till och med beredd att förlåta att författarinnan döper en karaktär till Juniper, och älska den just därför. För en sån som mig som älskar England, gamla slott, London, historia och förstås gamla dammiga böcker är det här inget annat än rent guld.

Ett sista ord om hur Mortons böcker behandlas i Sverige bara. Enligt O har redan berört det när det gäller den här boken och jag skrev om det i samband med att jag läste Dimmornas lek (som trots allt är värre i det hänseendet). Det handlar om omslagen, kolla originalomslagen och jämför med det svenska – hur kan det bli så fel? De svenska omslagen ger en bild av att Morton har skrivit en 700 sidors kioskroman och det tycker jag verkligen inte att hon har gjort (och tro mig jag har läst och i smyg älskat några sådana också…). Jag är lite nyfiken på varför man genomgående väljer dessa omslag framför de betydligt snyggare och mer ”rättvisande” engelska/amerikanska…

~ Forum, 2011 / Recensionsexemplar ~