29 mars 2024

I det förflutna

Till en början var den här boken ett stressmoment för mig. Den är ju så tjock och så hade jag tenta och gruppuppgift och samtidigt som jag inte hade tid att läsa så låg den där och liksom ropade att jag måste fortsätta framåt – jag måste besöka det där slottet igen och följa med Juniper till London och se hur det ska gå för tanterna med alla hemligheter och alla deras förkvävda drömmar. Tack och lov så kom fredagen, tentan och uppgiften lämnades in och jag fick kvällen till att plöja bokens sista 250 sidor. Och det var först då jag släppte taget och erkände mig besegrad och fullkomligt förälskad.

Kate Morton skriver intvinnade historier som man inte kan berätta så mycket om i efterhand då man riskerar att avslöja för mycket för dem som ännu inte läst. Men I det förflutna börjar det med ett bortkommet brev. Ett brev till Edies mamma som blir upptakten till Edies försök att förstå och lära känna sin mor. För läsaren blir det en tidsresa tillbaka till andra världskrigets England med förrädiskt lugn landsbygd och lockande London. Det blir omöjlig kärlek och oerhört olyckliga omständigheter i en salig och underbar blandning.

Det här är fulländad mys- och rysläsning, jag mös mestadels och förfärades och grät en hel del mot slutet. I det förflutna är en sån där bok som suger in en från första sidan och sen vägrar att släppa taget (även om man egentligen borde skriva tenta alltså). Man är till och med beredd att förlåta att författarinnan döper en karaktär till Juniper, och älska den just därför. För en sån som mig som älskar England, gamla slott, London, historia och förstås gamla dammiga böcker är det här inget annat än rent guld.

Ett sista ord om hur Mortons böcker behandlas i Sverige bara. Enligt O har redan berört det när det gäller den här boken och jag skrev om det i samband med att jag läste Dimmornas lek (som trots allt är värre i det hänseendet). Det handlar om omslagen, kolla originalomslagen och jämför med det svenska – hur kan det bli så fel? De svenska omslagen ger en bild av att Morton har skrivit en 700 sidors kioskroman och det tycker jag verkligen inte att hon har gjort (och tro mig jag har läst och i smyg älskat några sådana också…). Jag är lite nyfiken på varför man genomgående väljer dessa omslag framför de betydligt snyggare och mer ”rättvisande” engelska/amerikanska…

~ Forum, 2011 / Recensionsexemplar ~

Fiktiviteter

Fiktiviteter föddes sommaren 2009 och är sedan dess en blogg om böcker och läsning. Främst. Ibland är det också en blogg om tv-serier eller annat populärkulturellt. Jag som skriver här heter Helena. Jag är uppvuxen i och bor numera igen i Värmland (denna litterära pärla till landskap). Jag ägnar tiden åt att vara förälder och bibliotekarie. På fritiden tycker jag om att läsa (förstås!), skriva och promenera i skogen. Läser gör jag förstås en hel del. Jag har en särskild plats i mitt läshjärta för kortromaner och poesi. Det jag läser får gärna vara mörkt, vackert och skitigt. Det måste gripa tag och det bör göra i alla fall aningens ont. Med det sagt så händer det förstås också att jag läser mer lättsmälta och glada böcker, ibland behöver jag mitt fluff!

Visa alla inlägg av Fiktiviteter →

13 tankar på “I det förflutna

  1. Nu har jag läst flera positiva recensioner av Kate Mortons böcker. Det får nog bli ett inköp snart. Förstår bara inte hur jag har lyckats missa henne tidigare…

    1. Kan det vara omslagen? 😉 Morton skriver väldigt lättlästa böcker och om man gillar historia blandat med nutid osv så är det underbart.

  2. Det har ar den enda av hennes bocker som jag inte har last, och jag laaaangtar! Harlgit att hora att de uppfyller forvantningarna!

    Och ja, omslagen ar en jakla gata, de ser ju hemska ut! Hemska!

    1. Jag tycker helt klart att den här är bättre än ”Dimmornas lek” som är den enda jag läst tidigare och som jag också gillade. Du har något att se fram emot 🙂

  3. Men gud, har de inte lagt ner med de romance-osande svenska omslagen än? Jag vet att jättemånga blir avskräckta av dem, var tvungen att nästan fysiskt tvinga folk på Dimmornas lek under ett bokbyte med Bokhora för några år sedan. Så himla synd, för hon är en oerhört trevlig bekantskap, Morton. Längtar redan efter nästa bok! Under tiden tänker jag stilla mitt sug efter brittiska herresäten och mörka hemligheter i det förflutna med en författare jag sprang på i England: Katherine Webb, vars The Legacy kändes väldigt Kate Morton. Återkommer med läsrapport om Mortonfaktorn! 🙂

    1. Den rapporten ser jag fram emot, det börjar ju bli brist på Mortonböcker nu 😉 Har smugit lite på Katherine Webb men aldrig läst, jag såg att hon kom med en ny bok (The Unseen) för någon vecka sen.

      Och omslagen är förfärliga och missvisande, undrar hur många som skulle ha kunnat älska dessa böcker som aldrig kommer på tanken att ge dem chansen…

    1. 🙂 Jag tycker att det svenska omslaget till Den glömda trädgården är det minst problematiska men jag vet inte om det kanske har att göra med att jag inte läst boken 😉 Annars tycker jag att originalomslagen också ger romantiska vinkar men på ett helt annat sätt som jag föredrar.

  4. Jag har den stående i bokhyllan på engelska oläst. Har dragit mig som den för att läsa den för att den just nu är en av de största (om inte DEN största) tegelstenearna i bokhyllan. Galet tjock. Men mitt ex ser i alla fall RÄTT mycket bättre ut än det svenska..

  5. Jag har precis läst ut ”I det förflutna”. Tyvärr, har jag läst boken under en längre tid. Jag kan inte förstå vem ”brevet” var i från och vad som stod däri! Kan någon berätta för mig?

    Hälsningar

    Christina

Lämna ett svar till Emmas Bokhylla Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.