Etiketter:

,

Det har blivit en del zombies på sista tiden. Anledningen är att min kurs krävde en läsning av den där Austen-zombifieringen (vederbörligt ”sågad” häromdagen) samtidigt som den oerhört snygga (omslagsbilden, typsnittet, de svärtade kanterna…) och intressanta De vassa tändernas skog damp ner i brevlådan. Redan såhär i början av recensionen kan jag säga att den senare bjöd på väldigt mycket bättre läsning än den förra.

Mary lever i en by som sedan länge inhägnats till skydd mot de oheliga som finns där utanför och som törstar efter kött. Livet i byn är en blandning av nutid och dåtid, tvingat av omständigheterna och i klorna på ”systerskapet”- den religiösa sammanslutning som styr samhället. Men Mary längtar ut, hon drömmer om havet som hennes mor berättat sagor om så länge hon kan minnas. Hon tror att det fortfarande existerar och hon måste se det.

Om jag skulle göra det enkelt för mig skulle jag kalla det här för The Passage-light :) Här finns det instängda, samtalet kring vad som händer med ett samhälle under svåra förhållanden, när överlevnad är det viktigaste. Här finns också längtan efter det trygga kontra längtan bort. Och kärleken, sorgen, pragmatismen. Här finns de svåra frågorna kring vad som händer när någon man älskar förändras, när man tvingas döda. Att det sen är lite barnsligt ibland (Marys reaktioner är ibland helt obegripliga för mig exempelvis)  kan jag ta och det överslätas av att det för det mesta är riktigt bladvändarspännande. En väldigt positiv sak med boken är att Mary verkligen står i fokus, hon styr inte sitt liv men det hon kan råda över tar hon verkligen tag i. Hon låter inte kärleken förblinda henne och hon offrar inte allt för någon annan än sig själv. Det finns allt för få såna tjejer i fiktionen fortfarande. Mary är egentligen oerhört irriterande med sitt tjat om havet och sin förmåga att tiga om det hon vet vilket ständigt försätta andra i fara. Men det är också just det som gör henne trovärdig och som får mig att gilla henne.

Jag är ju ingen zombiekännare, eller zombieälskare för den delen, men jag kan tänka mig att de riktiga hardcorefansen tycker att det här är för lättviktigt – för lite hjärnsubstanssmaskande kanske? Själv tycker jag att de där lurande och ibland hasande förföljande varelserna är väldigt obehagliga men inte på djupet skrämmande vilket är en positiv sak för mig men en negativ aspekt om man vill bli riktigt skrämd av sina monster. För mig är det viktigaste att monsterskildringarna egentligen handlar om mänsklighet och det tycker jag att De vassa tändernas skog gör även om den kanske inte går på det djupaste djupet.

Det här är en trilogi som jag faktiskt knappt kan vänta tills jag får följa till slutet.

~Styxx Fantasy, 2011 / Recensionsexemplar~