Vägen

Direkt efter att jag läst, uttråkats och fascinerats av Blodets meridian gav jag mig på Cormac McCartys ännu mer omtalade Vägen. Dels för att alla säger att den är så fantastiskt och dels därför att min man läst den och nu vill se filmen. Man kan inte se filmen om man inte läst boken och alltså fick jag lov att göra slag i sak till slut. för saken är den att den här boken har dragits in och ut ur bokhyllan väldigt många gånger det senaste året. Jo jag vill läsa, nej jag vill inte läsa, jo jag vill läsa – i det oändliga….

Historien i korthet: En man och hans son färdas på vägen. Alla andra är döda eller döende eller onda. Det är kargt, mörkt, kallt och mannen hostar blod. Det är eländes, eländes elände. Postapokalypsen har aldrig varit mörkare…

Jag ska erkänna att det händer att jag får nog och bara vill skrika att så himla djävligt kan jag inte gå med på att det är. Man kan inte tvinga sig själv att fortsätta leva i den ogenomträngliga sörja av hemskheter som omger mannen och pojken. Men det är ju klart att man kan. Vad ska man annars göra… Jag är ett stort fan av mörker och ogenomträngliga sörjor av hemskhet i böcker och Vägen balanserar på gränsen till för mycket till och med på mig. Men den balanserar oerhört bra för jag känner aldrig att jag ramlar ner i den där totala uppgivenheten och vill slänga boken eller skriva arga brev till Cormac McCarthy och alla hans beundrare (det har hänt att jag drabbats av sådana ilskeattacker men det var i ärlighetens namn ganska länge sen). McCarthy har utvecklat sitt monotona berättande från Blodets meridian till perfektion och jag känner att den här berättelsen talar till mig på ett helt annat sätt. Ibland tycker jag att det är styltigt och ibland staplas hemskheterna lite för snabbt på varandra men för det allra mesta grips jag av pojken och mannen och deras hopplösa öde.

Vägen är långsam, sorglig, vacker och hemsk, hemsk, hemsk. Det gräts en del under läsningen kan jag säga, McCarthy är väldigt bra på att skapa ögonblicksbilder och detaljer som verkligen kryper innanför skinnet och griper tag. Vissa har utnämnt det här till sin bästa läsupplevelse någonsin och så långt kan inte jag gå men jag kan i alla fall konstatera att det är en berättelse jag kommer bära med mig väldigt, väldigt länge.

Ett problem kvarstår dock för nu när jag läst boken är jag ytterst tveksam till om jag vill se filmen. Viggo Mortensen med en kundvagn på väg genom mörkret med ett apatiskt barn i släptåg är ju inte fredagsmys direkt…

Bonnier pocket, 2008
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

30 reaktioner på “Vägen

    1. Jag anade det… Och det blir något annat att se det ”på riktigt” än att skapa egna bilder utifrån en bok…

  1. Hade filmen hemma, satte i den i spelaren och såg förtexterna, sedan stängde jag av för nej, jag ville inte se den. Tyckte mycket om boken och att den var målande skrivet trots sitt mörker.

    1. Jag misstänker att det kommer bli så för mig också med filmen.. Boken är oerhört stark med allt sitt mörker.

  2. Hm…jag tyckte att filmen var riktigt dålig faktiskt men har inte heller läst boken. Misstänker nu att jag kanske ska läsa boken istället i och med att ni tycker om den. I filmen var det bara mörkt och…trist mest tycker jag.

    1. Boken är ju också mörk och på ett sätt trist (det är som sagt ganska monotont) rakt igenom men det händer så mycket under ytan och inuti karaktärerna att det sällan blir rent tråkigt.

  3. Jag är en av dessa som anser Vägen som en av mina största läsupplevelser. Visst var det mörkt och hemskt mest hela tiden, men språket, SPRÅKET! Jag kunde fastna i vissa meningsuppbyggnader och stanna upp och förtjust läsa om enstaka ord. Hur kan postapokalypsen vara så vacker?

    Filmen har jag inte vågat se. Än.

    1. Jag håller med om språket men måste samtidigt erkänna att jag ibland fastnade för vissa formuleringar för att jag tyckte att de var för konstruerade… För det mesta fantastiskt, ibland lite för mycket för mig alltså.

  4. Jag har samma dilemma – tyckte mycket om boken, men den var det absolut svartaste jag någonsin har läst, så jag är lite rädd för att se filmen. Funderar också lite över VARFÖR jag egentligen ska se filmen (att titta på vackre Viggo kan ju inte vara enda skälet… eller?). Vill jag se något så mörkt? Är inte hundra säker.

    1. Jag har en gång i tiden lovat mig själv att inte se filmer jag bara mår dåligt av (efter Dancer in the Dark tror jag) och det gamla löftet gör sig påmint nu för jag tror att jag mestadels skulle må dåligt av Vägen i filmformat, trots Viggo…

  5. Jag är ännu en av dessa som inte riktigt vågar se filmen. Jag tror inte de riktigt klarar av att tolka ett sådant här verk. Boken tyckte jag var helt ljuvligt sorglig.

    1. Ljuvligt sorglig, vemodig och svart. Sådär alldeles på gränsen för vad man klarar av – alldeles perfekt för en bok alltså men hur det skulle gå att se filmen vet jag faktiskt inte…

  6. Äsch, nu måste jag bara läsa boken! Det är mycket möjligt att man tycker om filmen efter att man har läst boken. Är väldigt nyfiken på språket nu, Ela 🙂

    1. Jag tycker verkligen att den är fantastisk. 🙂 Har funderat på att läsa om den men vet inte om jag vågar, för tänk om den inte är så som jag minns den? Kanske var det mycket rätt tillfälle och allmänt tillstånd från min sida som gjorde att jag älskade den så.

      1. Det är alltid lite läskigt att läsa om älsklingsböcker, kanske kan du läsa den på engelska och upplysa mig och Eli om hur översättningen är 🙂

        1. Igår följde jag med en engelsktalande kollega till Pocketshop för att ge boktips och jag tror att jag gick lite överstyr när jag överöste honom med förslag.. Men en av böckerna han gick med på att köpa var The Road. Kanske ska be att få låna när han är klar (känns overkill att köpa ett t r e d j e exemplar).

  7. Efter att ha sett filmen (innan jag började läsa recensioner om boken) har jag haft rätt svårt att förstå varför folk gillar historien så mycket, men jag måste ge boken en chans någon gång…fast utforskar nog något annat av Cormac först

    1. Jag blir mer och mer glad att jag läste boken först när jag ser era kommentarer om hur ni uppfattat filmen.

  8. Älskade boken. Gillar det monotona mörkret. Såg filmen samma kväll jag läste ut boken. Älskar att se filmatiseringar snart inpå en utläsning bara för att slippa släppa berättelsen. Filmen följer boken väldigt bra och som filmatisering kan man nog inte lyckas bättre, men som vanligt: hade jag inte läst boken hade jag förmodligen inte uppskattat filmen. Så se filmen som bonusmaterial, som eftertexter till boken. Viggo inte så distraherande i rollen som man kan tro. Summan av kardemumman: har man läst boken finns det ingen anledning att hoppa över filmen. Är man orolig för mörkret kan jag bara konstatera att boken är värre (=mörkare=bättre).

    1. Starkt att orka se filmen direkt efter boken, jag låg och djupandades ganska länge efter sista sidan måste jag erkänna 😉

  9. Ah, jag är snart den enda som inte läst den här boken känns det som. Det verkar som att många har läst den på svenska, verkade det vara en bra översättning?

    1. Så vitt jag kan bedöma så är översättningen bra, det känns som ett bra flyt osv. Finns det månne någon som älskar McCarthy nog mycket för att ha läst Vägen på såväl engelska som svenska som kan ge oss klara besked om översättningen?

  10. Gillade också Vägen väldigt mycket, men har inte kunnat förmå mig att se filmen än…
    Ett boktipps i samma linje är PC Jersilds Efter floden, som jag tycker till och med är snäppet mörkare än vägen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge