I helgen såg jag min första filmatisering av Svindlande höjder, utan att först ha läst boken. Det var ju inte så smart… Det var överspel och uppspärrade ögon följt av teatraliska gester för hela slanten. Där fanns män som såg svåra ut och dödade fåglar som kärleksförklaring, kvinnor som stod snyftande ute i regnet och så en uppsättning skitiga ungar bakom varje trädstam… Det var riktigt jäkla kasst och jag måste erkänna att jag efter ett litet tag hoppades att de alla skulle ställa sig i regnet och snyfta lite till så att de skulle drabbas av lungsjuka och dö hela bunten.
Så nu vill jag inte läsa boken. Heathcliff verkar vara totalpsykopat och Cathy är helt obegriplig och så är de elaka mot hundar… Till saken hör att jag för något år sen såg en lite halvkass filmatisering av Jane Eyre och det var den som sporrade mig att läsa boken eftersom jag kände att det ändå fanns något där som jag skulle gilla om jag bara fick läsa det (och det fanns det!). Efter den här filmupplevelsen kommer det nog ta år innan jag ens tänker tanken att plocka upp boken Svindlande höjder är jag rädd. Men det kanske inte gör så mycket? Kanske är det en av de överskattade klassikerna? Vad tycker ni – vad älskar ni med Svindlande höjder respektive vad tycker ni mindre om? Har filmen jag sett missat något viktigt eller är Heathcliff och Cathy omotiverat spritt språngande galna och totalt osympatiska i boken också, och hur orkar man då läsa om dem och alla andra jobbiga typer?
Nu var det rätt många år dedan jag läste den men jag förstod aldrig storheten… Jane Eyre däremot gillade jag… I en av Jasper Ffordes böcker håller huvudpersonen anger management-träffar med karaktärerna i svindlande höjder, det tyckte jag var ett lovvärt intiativ
Och så måste jag verkligen läsa Fforde nu då, bara för anger management-grejen. Underbart, och behövligt 😉
Jane Eyre gillar jag både bok och filmversion men Svindlande höjder har jag aldrig fastnat för. Har både läst och sett den men gillar den verkligen inte – konstigt nog kan jag inte peka på vad det är jag inte gillar dock…
Jag har också sett bra filmversion av Jane Eyre i efterhand (och visst ska det komma en på bio i höst?) men det var så mycket i Svindlande höjder som jag verkligen avskydde att jag varken vill se fler filmer eller läsa boken…
Jag tycker inte om den därför att Heathcliff är ett sådant vidrigt exemplar av man. Han är liksom en störd kvinnomisshandlare, och honom ska man drömma om! Nej usch.
Precis, det var det som verkligen störde mig i filmen – att han med alla sina aggressiva tendenser ska vara någon att drömma om och eftersträva… Det är onekligen skönt med medhåll.
🙂 kan bara hålla med att denna film var full av elakheter och för mye snyftningar. Men jag såg http://sockerblommans.blogspot.com/2011/04/wuthering-heights_9971.html av boken och tillslut så syns jag att det var en kanon film. Dock är den fortsatt väldigt mörk och hemsk.
Den filmatiseringen var det inte jag såg, den är säkert bättre (det måste den vara!). Jag kommer dock inte vilja se någon annan version på några år eftersom grundberättelsen och karaktärerna störde mig så mycket, men om fem år eller så kanske 😉
Jag började läsa boken för ett och ett halvt år sedan, men slutade efter en tredjedel. Gillade inte Heathcliff, och om jag minns rätt så brydde jag inte mig om någon annan karaktär heller. Nu ligger den i bokhyllan och ger mig skuldkänslor, kanske mest för att omslaget är så himla snyggt.
Jag har faktiskt börjat läsa den tre gånger utan att komma längre än några sidor men det har säkert inget med bokens kvaliteter att göra utan mer med min otålighet skulle jag tro 😉
Jag tyckte att ”Svindlande höjder” var intressant läsning, som en skildring av två ärkenarcissister (med sociopatiska drag) som har en s.k. ”kärlekshistoria”. Men romantik … ehhh … nej, inte för mig i alla fall … Jag gillade varken Cathy eller Heathcliff och det är ju snarare smått sjuklig besatthet än kärlek som skildras. Tror att den blev framröstad till den ”mest romantiska boken” i någon brittisk tidning. Misstänker att de som röstade aldrig hade läst boken, utan bara hört Kate Bushs fantastiska låt … 😉
Om man lägger bort förväntningarna om all form av romantik och försöker se det som en sorts studie i sjuklig besatthet så kanske det vore intressant att läsa ändå… Jag har nog blivit lite förblindad av alla dessa omröstningar där boken utnämns till mest romantisk och Heathcliff framställs som den mest åtråvärde av de åtråvärda. Ska försöka programmera om mig för en del av mig vill ju ändå läsa boken för att den är en sån klassiker
Ja, testa att läsa den på det viset. För det är en läsvärd bok tycker jag – det finns en jäkla kraft i berättandet och Cathy och Heathcliff är ”larger than life”-karaktärer, två naturkrafter som ödelägger allt och alla i sin väg.
Men herregud – vad är det här? Jag började skriva ett svar här igår, men hann inte klart (hade huvudvärk och feber och så där), och avstod i trygg förvissning att ditt kommentarsfält skulle bli fyllt av argument för att läsa WH, och så är det bara Sara som ger argument (men ingen kärlek, va? snyft).
Okej. Jag ÄLSKAR Svindlande höjder. Eller Wuthering Heights då – har inte sett nån svensk översättning som funkar att läsa, faktiskt. När man läser den är det dock viktigt att inte hålla på och jämföra med Jane Eyre hela tiden. Det är trots två helt olika personer som skrivit böckerna, även om båda innehåller romantisk kärlek (i sin mest ursprungliga betydelse).
Det finns många anledningar till att läsa boken, även om man inte älskar den – i alla fall om man är litteraturvetare. Tekniskt sett är boken mkt bättre än Jane Eyre, till exempel. Den är i det närmaste perfekt symmetriskt uppbyggd, med peripetin i mitten, de olika kärleksförbindelserna speglade i varandra
Sedan är det en bok om omöjlig kärlek – beroende på börd, på psykologiska faktorer, på egoism, envishet – och kanske ödet. Influenserna på alla senare tiders böcker i den här genren kan inte överskattas (någon kommer till ett gammalt hus och hittar en dagbok/tavla/inskrift i sten/trä etc; spöken som uppenbarar sig och berättar historier osv.)
Förutom detta hör jag till dem som gripits av den här omöjliga kärlekssagan. Som faktiskt känner ömt för den stackars Heathcliffes och hans öde. Men jag kan ju hålla med Sara om att det är en historia om ”två ärkenarcissister (med sociopatiska drag)”, haha.
Det är dock möjligt att det här är en bok som man ska uppleva med sin fulla kraft nån gång i tonåren, när man själv förtvivlar av olycklig kärlek. Då känns Catherines och Heathcliffes suckanden inte alls överdrivna.
För övrigt kan du inte läsa Fforde innan du läser den här boken, eftersom inte bara Cathy och Heathcliffe, utan alla andra huvudpersoner i WH spelar viktiga biroller i Ffordes böcker (om än inte så framträdande i den första).
Tusen tack Vixxtoria, det här var precis det jag behövde för att hitta tillbaka till min läslängt igen! När du skriver sådär övertygande så inser jag ju varför jag ska läsa boken. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till att jag skulle kunna gilla någon av karaktärerna (det får boken själv övertyga mig om när den överskuggar filmen) men som allmänbildning, ”klass”-, ödes- och psykologisk skildring är den förstås oumbärlig. En annan sak är att jag naturligtvis måste skaffa/låna den på engelska istället för det gamla svenska exemplaret som dammar igen i min bokhylla.
Tack för ditt inspirerande brandtal, jag ska undersöka möjligheterna att låna en engelsk utgåva redan i eftermiddag 😉
Det var så lite så. Säg till om du behöver mer motivation!! 🙂
Jag tror att det som fascinerar mig (och många andra) beror just på den där stolta narcissismen som både Cathy och Heathcliffe har. Innerst inne inser de nog att de själva är mest skyldiga till att de inte kan bli lyckliga, och att de aldrig fick varandra, men det är en skuld som är för svår att bära, och därför låter de båda omgivningen straffas – för att själva en gång var för envisa, hade svårt att förlåta, ville hämnas etc. Men – helas – de som drabbades värst (även om i stort sett alla blir olyckliga i den här boken) är de själva. Det är klart att man som läsare blir ilsk, men samtidigt har i alla fall jag väldigt lätt att känna igen mig i det där ”om jag bara inte hade varit så envis”, ”om jag bara hade sagt förlåt”, ”om jag bara svalt stoltheten”. Man skulle med all rätt kunna kalla detta en antites till Stolthet och fördom – dvs vad händer om man inte ödmjukt inser att man har fördomar, sväljer stoltheten och väljer rätt?
Nu vill jag verkligen, verkligen läsa den! Boken är förstås beställd och jag ska sätta tänderna i den så snart den dyker upp, jag hojtar till ifall jag kör fast och behöver vidare inspiration 😉
Vixx – Vad fint – och inspirerande – du skriver om boken, blev sugen på att läsa om den! 🙂
Läsa om, Sara! Jag blev själv så inspirerad när jag skrev att jag också vill läsa om, haha.
Och vad härligt att du beställt, Helena! Ska bli intressant att se vad du tycker om den – om du tycker om, eller bara tycker! 😀
Alltså jag ÄLSKADE Svindlande höjder! En av mina starkaste läsupplevelser, någonsin. Däremot tror jag att du ska vänta ganska länge efter filmen innan du läser, annars kommer synminnena att smitta av sig.
Härligt att höra, mitt hopp om den här boken ökar hela tiden 🙂 Litegrann ska jag dock vänta med den för att skölja ur filmminnet, men inte allt för länge 😉
Svindlande höjder är en extremt fascinerande bok. För mig påminner den ganska mycket om räddaren i nöden. Öh, säger ni. Låt mig förklara. När man läser Svindlande höjder och Räddaren i nöden som tonåring känner man igen sig i allt – eftersom man själv en ärkenarcissist med sociopatiska drag (det finns säkert tonåringar som inte är det, men jag tillhörde den stora massan som är det). Man lider med Cathy och Heathcliffe och förstår precis varför de låter sina känslor styra och reagerar som de gör, och man lider med Holden Caulfield och förstår honom precis. Böckerna lämnar outplånliga intryck och är det bästa man läst. Sedan läser man om dem som ung vuxen och kräks. Då har man nämligen mognat som människa, men kanske inte helt intellektuellt. Man retar sig på dessa vedervärdiga personer som bara tänker på sig själva och inte bryr sig om vilka lik de går över. Inte för att Holden går över lik, men ganska självupptagen är han. Om man sedan har tur, och antingen av en god vän, eller som i mitt fall tack vare studier, återigen tvingas läsa om om de (och nu gör man det med motvilja) som intellektuellt mogen (nåja) vuxen ser man plötsligt deras storhet. Man ser inte längre protagonisterna som människor, utan som de typer de är, och vad de ska representera. Man ser den fantastiska användningen av symbolik (vilket kännetecknar såväl Svindlande höjder som Räddaren i nöden) och man ser hur oerhört skickligt dessa böcker är uppbyggda. Och sedan lämnar de inte ens hjärta.
Fin sammanfattning av en lång bokrelation! Jag tolkar det som att jag för närvarande måste betecknas som ”ung vuxen” eftersom jag kräktes över alla vedervärdiga karaktärer i filmen. Förhoppningsvis har jag mognat tills jag ger mig på boken senare i sommar så att jag kan ta till mig dess storhet 🙂
Jamen det är det som är skillnad på film och bok. En film är ett eget konstverk som av nödvändighet blir personfokuserat. En bok är något helt annat, och jag har fullt förtroende för ditt intellektuella kapital att klara av den. 😉
Tack! Det känns betryggande 😉
bäst att utan omsvep först bekänna min Wuthering Heights-passion!
även jag ser det som en studie i besatthet och omöjlig kärlek.
ang. filmversioner gillar jag den med Ralph Fiennes & Juliette Binoche, men ITV:s miniserie imponerade faktiskt mer http://lasdagboken.blogdns.com/2009/index.php?entry=entry091110-223109
sen gillar jag andra verk som inspirerats av WH: Kate Bushs sång – nu med Noel Fieldings dans! Moz-låten You Have Killed Me, Twilightreferenserna, Condé, Hoffman etc. http://lasdagboken.blogdns.com/2009/index.php?entry=entry090821-195206
Det var varken tv-serien eller Fiennes-filmen jag såg (I wish!), kanske kan jag våga mig på dem efter att jag läst och fallit för boken 😉