Etiketter:

,

Vad passar bättre än att på månadens sista dag skriva några rader om den bästa bok jag läste under maj? Trogna Fiktiviteter-läsare vet att jag älskar Christine Falkenland, kanske avgudar till och med… Jag använder henne ofta som referens för att beskriva hur någon skriver fram en speciell stämning (om de skriver väldigt bra vill säga) och man skulle kunna tro utifrån mitt malande att jag läst hela hennes produktion. Den pinsamma sanningen är dock att jag tidigare bara läst en av hennes romaner. I och för sig en riktigt, riktigt bra – Min skugga är en bok som fortfarande kommer tillbaka till mig ett år senare. Nu när jag upptäckt att det är dags för en ny Falkenland-roman till hösten insåg jag att det är dags att lägga på ett kol och gå lite djupare in i i Falkenlands universum. Själens begär fick bli min nya utflykt.

Berättelsen är (till synes) enkel till en början och vi får följa Ernst när han återförenas med kusin Cora på Berg. Det är en resa i minnet och kvällarna med samtal och umgänge blandas med glimtar från deras delvis gemensamma barndom. Tiden går och ju längre Ernst stannar på Berg desto tydligare blir det att något sjukt vilar mellan eller inom dem. Det hela utvecklar sig till ett oförutsägbart drama där man till slut inte förvånas över något men ändå chockas igen och igen.

Falkenland är förstås en mästare på språk. Hon hittar orden som fungerar som nycklar för att gradvis förstå karaktärerna, tidsföljden och historien. Men framförallt skulle jag ändå säga att det som gör Christine Falkenland så läsvärd och egen är hennes förmåga att bygga den där förtätade stämningen som få andra har. En sida in i en Falkenland-roman så vet man att man är tillbaka i det där särskilda universat igen. Jag vet inte vad mer jag ska säga – jag förväntade mig väldigt mycket av Själens begär, mina förväntningar infriades och nu går jag vidare – kanske blir det Öde härnäst.

~4xprosa, W&W, 2008~