Själens begär

Vad passar bättre än att på månadens sista dag skriva några rader om den bästa bok jag läste under maj? Trogna Fiktiviteter-läsare vet att jag älskar Christine Falkenland, kanske avgudar till och med… Jag använder henne ofta som referens för att beskriva hur någon skriver fram en speciell stämning (om de skriver väldigt bra vill säga) och man skulle kunna tro utifrån mitt malande att jag läst hela hennes produktion. Den pinsamma sanningen är dock att jag tidigare bara läst en av hennes romaner. I och för sig en riktigt, riktigt bra – Min skugga är en bok som fortfarande kommer tillbaka till mig ett år senare. Nu när jag upptäckt att det är dags för en ny Falkenland-roman till hösten insåg jag att det är dags att lägga på ett kol och gå lite djupare in i i Falkenlands universum. Själens begär fick bli min nya utflykt.

Berättelsen är (till synes) enkel till en början och vi får följa Ernst när han återförenas med kusin Cora på Berg. Det är en resa i minnet och kvällarna med samtal och umgänge blandas med glimtar från deras delvis gemensamma barndom. Tiden går och ju längre Ernst stannar på Berg desto tydligare blir det att något sjukt vilar mellan eller inom dem. Det hela utvecklar sig till ett oförutsägbart drama där man till slut inte förvånas över något men ändå chockas igen och igen.

Falkenland är förstås en mästare på språk. Hon hittar orden som fungerar som nycklar för att gradvis förstå karaktärerna, tidsföljden och historien. Men framförallt skulle jag ändå säga att det som gör Christine Falkenland så läsvärd och egen är hennes förmåga att bygga den där förtätade stämningen som få andra har. En sida in i en Falkenland-roman så vet man att man är tillbaka i det där särskilda universat igen. Jag vet inte vad mer jag ska säga – jag förväntade mig väldigt mycket av Själens begär, mina förväntningar infriades och nu går jag vidare – kanske blir det Öde härnäst.

~4xprosa, W&W, 2008~

9 Replies on “Själens begär

  1. Oh, visst är den alldeles ljuvlig – på ett kolsvart, perverterat sätt? 🙂 Sträckläste den på en svettig tågresa mellan Örebro och Stockholm och var helt mör efteråt. Tycker absolut att du ska läsa Öde härnäst!

    Håller förresten på att halvt om halvt längta ihjäl mig efter Sfinx, och det där säregna Falkenlanduniversumet som ju Själens begär exemplifierar så väl. Tror det blir lite omläsning av gamla Falkenlandpärlor under förpeppen!

    1. Den är väldigt svart och mycket pervers, och alldeles, alldeles underbar 🙂 Jag känner mig lyckligt lottad som har några av hennes romaner kvar att läsa under sommaren i väntan på Sfinx, men omläsningar funkar ju också.

  2. Inte min Falkenland-favvo. Tvärtom faktiskt. Jag gillade mest Min skugga, därefter Öde och Släggan och städet. Har läst alla romanerna utom Trasdockan. Falkenland är något alldeles särskilt!

    1. Verkligen något alldeles särskilt, jag har som plan att läsa dem alla eftersom jag (tror att jag) har dem alla i bokhyllan. Har således mycket att se fram emot.

  3. Jag har bara läst två böcker av Falkenland, varav jag fascinerades omåttligt av den första (Trasdockan) och inte blev lika förtjust i den andra (Själens begär)… Oavsett böckernas innehåll så älskar jag Falkenlands språk! Har Öde och Släggan och städet olästa i bokhyllan och ser fram emot att läsa dem!

    1. Jag älskar att alla har så olika favoriter i hennes produktion, språket är helt fantastiskt och drar verkligen in läsaren i en speciell värld.

  4. Berg är nog min favorit bland Falkenlandska miljöer, även om det inte är den bästa storyn. Speciellt det där orangeriet, jag blev helt fascinerad av den sjukliga, prunkande, fuktiga stämningen där inne. Obehagligt, men stämningsfullt.
    Jag tror att du kommer att gilla Öde mycket!

    1. Jag håller med om att miljön och stämningen är bättre än historien, men Falkenland behöver nästan ingen historia för att bli bra 😉 Jag tror också mycket på Öde.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*