Glashuset

En vampyrserie. För ungdomar. Om tonårstjejer och mörka blodsugare. Kan det vara något? Igen?

Först måste jag börja med att deklarera att till och med jag börjar tröttna på dem nu, humanvampyrerna som infesterat ungdomslitteraturen de senaste åren – Stefan (Vampire diaries för dem av er som lever på den ljusa sidan av livet) och grabbarna. Det blir på gränsen till parodiskt när de ska trängas in och åtrås i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Med det sagt så är det dags att konstatera att jag läst första delen i Styxx (som fortfarande ger ut sjukt snygga böcker) nya skolvampyrserie Vampyrerna i Morganville (kunde kanske ha varit en tuffare serietitel där…) – Glashuset. Och jag hade relativt trevligt även om jag inte är helt nöjd (men när är jag det ärligt talat).

Claire har flyttat till Morganville för att plugga, något som hon gillar att göra med en på gränsen till orimlig frenesi. Hon blir dock trakasserad och hotad till livet på elevhemmet och söker sig utanför skolområdet för en fristad. Redan i bokens första kapitel flyttar hon in i Glashuset och blir roomie med gothtjejen Eve, slackern Shane och Michael som är ansvarstagande men ändå bär på någon sorts mörk hemlighet. Det blir förstås vampyraction av det hela när det visar sig att det i själva verket är blodsugarna som bestämmer över och sätter upp reglerna för hela Morganville.

Det jag gillar med boken är att vampyrerna får förbli elaka, även och det blir lite tvetydigt mot slutet. Läsaren slipper allt vad grubblande tonårshunkvampyrer heter, tack! Det vi istället får är rätt så irriterande omogna tonårstjejer – Claire är sjukt störig, möjligen hade det blivit bättre om man kommit närmare henne med hjälp av en jag-berättelse men jag är inte säker. Översättningen känns inte hundra, språket flyter inte och tonårsjargongen känns vid flera tillfällen både orimlig och daterad, men det kan ju vara originalet det är fel på i det fallet också.

Det är alltid enklast att relatera genreböcker till andra för att förklara vad man tycker om dem, och i det här fallet så skulle jag nog främst vilja föra dem till samma ålderskategori som Vampire Diaries (böckerna alltså) med den fördelen att Glashuset aldrig är långtråkig som VA ofta är och så finns det som sagt inga grubbliga humanvampyrer, och heller inga psykopatvampyrer som någon blir kär i. I en jämförelse med Vampire Academy (där huvudkaraktärerna sägs vara lika gamla som i Rachel Caines serie) så saknar jag nästa helt riktig svärta i Glashuset. Jag känner aldrig med Claire och kan aldrig identifiera mig med henne. Morganville känns helt enkelt som skapt för lite yngre läsare än vad jag med mina 33 år trots allt är… Det hindrar dock inte att jag troligen av ren nyfikenhet kommer att testläsa del två i serien på engelska när tid gives.

~Styxx 2011 / recensionsexemplar~
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

4 reaktioner på “Glashuset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge