Love to hate

Tegelstenar…

Jag klarar inte av dem. Och ändå är de så ofta alldeles bäst. Som The Passage, som Wolf Hall, som Det (det kommer en recension snart, snart, snart – jag ska bara skriva den först), som… Det är så många fantastiska böcker jag aldrig kommer att läsa bara för att de är så monstruöst tjocka. Skulle inte förlagsindustrin kunna trycka upp specialutgåvor för tegelstensfobiker – Det i fyra delar, Wolf Hall som en nätt liten serie..? Vore inte det fint?

Å andra sidan så fylls jag varje gång jag framgångsrikt givit mig i kast med en riktigt fet tegelsten och överlevt med en känsla av lycka och oövervinnlighet. Kan jag läsa en bok på 1300 sidor så kan jag klara allt. Typ. Nu när jag i sommar verkligen har klarat att läsa en värsting på just 1300 sidor så känns inte A game of Thrones eller Mantels A place of greater safety längre så oöverstigliga. Men det får nog bli några tunnisar först. 120 sidor max, Falkenland here I come 😉

Hur hanterar ni tegelstenar? Kämpar ni liksom jag med kvävningskänslor också under läsningen av en god tegelsten eller plöjer ni med lätthet 800 sidor utan att tveka?

16 Replies on “Love to hate

  1. Nä, fy sjutton vad det tar emot att börja på en tegelsten. Har flera riktigt bra här hemma som jag våndas över att öppna för blir alltid så stressad över hur lång tid det tar att läsa dem . Fast jag brukar ibland varva dem med en tunnis plus ljudböcker. Då känns det alltid lite lättare 🙂

    1. Det känns verkligen som ett större projekt att läsa en tegelsten än att läsa fem normaltjocka böcker, märkligt…

      1. Tror att det för mig nog handlar om att när man läser en tegelsten så handlar det bara om en berättelse. När man istället skulle kunna läsa 10 olika historier/berättelser under samma tid. Känns som om jag har ett behov av att trycka in så många historier i huvudet samtidigt annars känner jag mig inte riktigt nöjd…tänk vad knäpp man är 🙂

        1. Jag är likadan men Kings Det är faktiskt fenomenal på det sättet – jag vet inte hur många berättelser man får i en…

    1. Det är också en fara. Och för det mesta brukar de ju vara så där berorndeframkalllande att man glömmer alla andra viktiga åtaganden (äta, sova, hämta på dagis…)

  2. Jag måste tyvärr erkänna att jag gav upp halvvägs in i The Passage. Jag gillade den väldigt mycket först, men sedan tyckte jag att den bara harvade på där med de som vaktar sin inhägnade lilla by. Och så slutade jag bara tycka den var intressant, helt enkelt.

    Samma sak hände med Blonde. Det kanske blir för mycket.

    1. Jag tror att jag kan hålla med om att den svackade lite i mitten (jag minns inte eftersom jag försänkt den i ett romantisk skimmer i efterhand ;)). Blonde minns jag som totalt trollbindande men jag kan ändå känna igen det där med att inte orka hålla fokus (ett problem både hos mig som läsare och många författare) genom en riktigt tjock bok.

  3. Oh ja tegelstenar tar emot, jag håller just på med the Passage, och himmel vad den första femtedelen gick trögt. Nu har jag kommit in i den men det är just det när man plockar upp den, den är så himla tjock . och så långa stycken och kapitel…

    1. Det är psykologiskt tungt när man inte känner att man kommer någostans, det brukar släppa för mig när jag läst hälften ungefär och bara har nerförsbacken kvar 😉

  4. Jag brukar alltid spara tegelstenar tills jag inte har några andra böcker kvar att läsa. Man investerar ju så mycket tid i en tegelsten och ifall man inte tycker om den så känns det som att man har kastat bort dyrbar tid.

  5. Jag blir så sjukt läsblockerad av tegelstenar. Har svårt att fokusera när jag bara ser hur mycket jag har kvar… The Passage är en sådan som jag kämpar med, men just nu ligger den på is. Högre än alla himlar var också svår att ta tag i men den vann på att jag inte kunde sluta läsa tillslut. Fågeln som vrider upp himlen var även den en förlorare pga av sidantal.

    Det måste vara ett tufft jobb för en författare att skriva så långa böcker eftersom det krävs så otroligt mycket mer att hålla kvar läsaren i berättelsen.

    1. Jag imponeras också av författare som verkligen lyckas knyta ihop långa berättelser, de som kan få en att bekämpa det där motståndet. Jag förstår att The Passage kan ta emot lite ibland, den är ju inte direkt lättforcerad, men den är värd besväret 🙂 Fågeln som vrider upp världen läste jag i höstas och den var såpass lättläst att sidantalet faktiskt inte utgjorde något större problem för mig där och dessutom är den uppdelad i delar i boken så att säga.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.