Svart dam

Konstaterande nummer ett: I vissa lägen i livet väljer jag att läsa sådant som jag vet att jag kommer må dåligt av alternativt kommer att slitas sönder av och sen inte kommer att kunna släppa på veckor.

Konstaterande nummer två: det är rätt svårt att läsa genom en ständig gardin av tårar…

Den helgen när jag läste den här boken var jag på bröllop, besökte en släkting som väntar på besked om hur mörk hennes cancerdiagnos egentligen är och lämnade sen mina barn i en annan stad för att åka hem och jobba. Livet, döden, lyckan och avskedet. Man blir lite känslig, lite skörare och lättare att nå innanför huden på. Och den kvällen när jag kom hem valde jag alltså att läsa Maria Fagerbergs übermörka Svart dam. Konstaterande ett är bevisat och konstaterande två ett faktum.

Det svarta damen är Nina som efter sensommarens chockinläggning på sjukhus nu befinner sig på sjukhus i väntan på att sjukdomen ska äta upp henne. Hon försöker komma till ro med uppgiften, med döendet, men hon hittar aldrig fram till den där ron man tror ska infinna sig. När jag läser boken kopplar jag mycket till föräldrablivandet. Man tror då också att man plötsligt ska drabbas av insikterna och mammigheten men när man skickas hem från BB med det där lilla knytet så är man läskigt nog fortfarande samma människa. Självklarheten kom aldrig, inte till mig i alla fall. På samma sätt som det naturliga döendet och acceptansen inte kommer till Nina. Det är nog också det som får mig att koppla an så till boken och henne. Hon är arg, skitförbannad och det skulle jag också vara. Att inte få åka hem, att inte få bestämma själv, att inte få leva fast man vill, att tvingas inte bara lämna utan också bli lämnad. Att hitta det bästa sättet att lämna sitt barn och ta avsked.

Att läsa böcker som så närgånget handlar om döden och dödens process brukar naturligtvis få mig att tänka över min egen dödlighet och mitt eget döende. Den här gången ännu mer. Nu finns dödens hot och cancerns spöke i mina närmastes absoluta närhet. Realiteten i det har funnits hos mig några veckor nu och det blir på något sätt bara värre. Efter att i många år följt min farfar mot en död han uttalat längtade efter står orättvisan oerhört klar när människor mitt i livet drabbas och tvingas. Dessutom slås jag av att det finns en annan likhet mellan döden och födandet (makabra liknelser kanske men jag har aldrig känt mig vare sig så levande eller så nära döden som när jag födde mina barn så för mig är det inte så konstigt) – en stark känsla i slutet av min graviditet var att det var en så ovanlig sak som något jag inte kunde komma undan. Även om jag sprang skrikande därifrån eller gömde mig i ett hörn så måste ungen ut. Obarmhärtigt och obönhörligen. Sen ska vi tala tyst om att jag kände så inför disputationen den där sista ångestladdade veckan innan också 😉 Men döden är ju verkligen den ultimata obönhörligen. Ingen av oss kommer undan. Frågorna är hur och när och varför. Svart dam är en nyttig bok att läsa eftersom den tvingar en att ta ställning till de frågorna – hur vill jag ha det, i livet och döden? Vem är jag? Hur skulle jag vilja bli munnen? Hur skulle jag någonsin kunna lämna mina barn?

Och så älskar, älskar, älskar jag hur Fagerberg lyckats skapa en vardag av döendet. Precis som med allting annat, precis som allt det där andra som man tror ska skimra i ett särskilt ljus för evigt. Allt blir vardag till slut. Också slutet.

~Forum, 2001~

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

8 reaktioner på “Svart dam

  1. Jag ÄLSKADE Svart dam när jag läste den – samma dag som jag läste Christine Falkenlands Öde, för övrigt, på den nu så avlägsna tiden då man kunde läsa två böcker på en dag – men är tveksam till om jag skulle klara av att läsa om den nu. Tanken på att tvingas försvinna från sina barn, att ryckas bort mitt i livet… nä, det gör för ont. Det går inte. Har blivit otroligt mer medveten om min och andras dödlighet, förgängligheten, oundvikligheten, sedan jag fick barn. Men jo, jag gillade också hur det blev vardag av döendet och sjukhusvistelsen. Och inte ett enda ord är onödigt!

    En klar favorit, fastän jag nog inte vågar läsa om den.

    1. Svart dam borde göra sig väldigt bra tillsammans med Falkenland (drabbas av nostalgi över de där dagarna när man kunde göra sådär och bara hetsläsa hela dagarna…). Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Svart dam och jag kommer säkert rekommendera den till höger och vänster men jag tvivlar, precis som du, på att jag någonsin kommer orka läsa om.

  2. Åh, läste den för fler år sedan, långt innan min mamma gick bort i cancer och jag själv blev mamma. Ändå grät jag floder trots att jag då mest grät över djur som for illa i böcker. Skulle nog inte orka läsa om den just nu även om jag minns den som en fantastiskt bra (och sorglig) bok.

    1. Det är en sån där bok man är båda glad och ledsen att ha läst… Det är inte helt vanligt men själv känner jag att den har förändrat mig en smula, eller iaf gett mig nya möjligheter att reflektera över det svåra som vi alla tvingas konfrontera flera gånger i livet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge