Sfinx

Jag har väldigt svårt att skriva något klokt om min upplevelse av Christine Falkenlands senaste roman Sfinx. Det beror snarare på att den är bra än på motsatsen men främst tror jag att min ordambivalens har sin grund i att jag inte ens för mig själv kan förklara hur den berörde mig när den berörde. Den väcker känslor som är diffusa och samtidigt djupgående, och den ställer frågor om utanförskap, tillhörighetslängtan och mörker som är skrämmande aktuella i dessa tider av kollektiv rädsla och fanatism.

Att läsa en Falkenlandroman är som att besöka ett alldeles särskilt land. Ett särskilt språk, särskild intensitet och en sorts särskild småskalig skräck som jag inte hittat någon annanstans. Det är de små medlen och små händelserna som vrider historien runt, till att bli något annat och plötsligt är den trovärdiga berättaren inte så trygg längre. I Sfinx är det den namnlösa och den på gränsen till (själv-)utplånade före detta hustrun som i brev till makens nya fru berättar om sin avund inför deras liv tillsammans. Om sin besatthet och den skenande oförmågan att hantera den egna verkligheten i relation till det som kunde ha varit.

Hon väcker associationer till försjunkna fanatiker den här kvinnan. Att uppslukas så av en verklighet som kanske inte ens är verklig… Att gå upp i ett projekt som blir större och större för att slutligen explodera utanför kontrollsfären. Det är små direkta kontaktytor mellan exempelvis en självmordsbomb och denna kvinnas kamp med sig själv och sina demoner men det är en koppling som är svår att skaka av sig i dessa dagar. Sfinx är en fin skildring av det fula och skamliga som vi nog ofta drar oss för att beröra och se.

Jag älskar och fängslas ännu mer av Falkenlands prosa när den är placerad i dåtiden, som i Min skugga och Själens begär, men Sfinx är en stor läsupplevelse, en förtrollande bok och en berg- ch dalbaneresa påväg mot urspårning som jag inte hade velat vara utan.

Andra om Sfinx: Dagens bok, Dark places, Böcker, böcker, böcker Tidningen kulturen, UNT, Vi, Svd (mycket Sfinx idag med andra ord 🙂 )

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~

9 Replies on “Sfinx

    1. Man blir lite isolerad när man läst men inte kan läsa vad andra tycker, är också glad åt att få ta del av andras tankar idag 🙂

  1. Jag har nu läst tre fullpoängare alltså recensioner om denna bok. (Dark Places och Dagensbok.) Jag kommer ha svårt att hålla handen borta från boken. Ska se när den kan tänkas komma in på biblioteket.
    Alla recensioner för mina tankar till ”Handen som gungar vaggan”. Om än historien skiljer sig så är själva handlingen/tesen densamma. Skrämmande!

    Tänk vad mycket avundsjuka kan ställa till!
    (Det hemska är att det händer allt för ofta i verkligheten…)

    1. Jag tycker definitivt att du ska köa på biblioteket för det här är en Falkenland av bästa märke (och det vill inte säga lite). Handen som gungar… har jag faktiskt inte sett men utifrån vad jag vet om handlingen kan det nog vara lite samma känsla i den, det där smygande och otäcka. Sfinx är en riktigt, riktigt obehaglig bok…

        1. Usch ja, Arbogafallet… Själv tänkte jag mycket kring Oslo och Breivik och alla år av förberedelse han ägnade sig åt.

  2. Även jag föredrar – eller har föredragit – Christine Falkenlands romaner som utspelar sig i dåtid. Men hon har ju närmat sig samtiden i sina senaste fem romaner: Öde har visserligen mycket av det där strängt religiösa och dåtida/anakronistiska men verkar ändå utspela sig i någon sorts nutid, Trasdockan är ju även den mer eller mindre samtida och i Vinterträdgården tog hon steget ut i en extremt igenkännbar vardagstillvaro i 2000-talets Skövde. Vilken chock det var att läsa ord som ”bajs”, ”Billingeost” och ”dagis” i en Falkenlandroman först! Fast jag har nog vant mig nu, och i ”Sfinx” gjorde det mig inget att det är en påtagligt nutida roman. Falkenlands speciella universum som du beskriver så fint finns ju där ändå.

    1. För mig, som bara läst Min skugga och Själens begär, blir hoppet väldigt stort från det bekanta Falkenlandsförflutna till det nutida i Sfinx. Det tog en stund för mig att komma in i det men när jag väl var med på tåget så är det ju en oerhört uppslukande roman som i relation till de historiska verken speglar det där som är min övertygelse när det gäller det historiska – att det inte är så stor skillnad på människorna. Det som skiljer är de omgivande dagisen och Billingeostarna men de mänskliga drivkrafterna (glädje, kärlek, sorg, avund) är desamma. En nutidsroman är ju dessutom ofta lättare att relatera till sin egen verklighet just för att det finns de där omgivande detaljerna som förenar, vilket gör det ännu mer obehagligt och skrämmande.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*