Flickan under jorden

Ok, då var jag också huvudlöst förälskad i Ruth Galloway då… Och det börjar kanske bli dags att revidera min uppfattning om att jag inte gillar deckare en gång för alla. För jag gillar det här, verkligen. Det är sådär myspysigt som det inte borde vara när små barn försvinner och poliser ska försöka hitta dem. Men det är Ruth som gör det, hennes akademiska humor och självironi. Och hennes fantastiska hus vid de fantastiska saltängarna. Vem skulle inte vilja bo där (fast man egentligen inte skulle våga), i alla fall om man fick ha Ruth som granne (och kanske om man kunde hoppa över att få hennes grannar på köpet…)?

Grundhandlingen kretsar alltså kring försvunna barn och väldigt gamla kroppar som offrats på saltängarna för tusentals år sen. allt hänger ihop på ett sätt som är både intrikat och lättbegripligt. Jag gissar faktiskt vem som ”gjort det” rätt långt före slutet men det gör verkligen ingenting alls i en bok som handlar mer om människor än om mord.

Det är alltså riktigt, riktigt bra det här och jag rekommenderar en dos Ruth Galloway till alla er som inte hittat henne än. Själv slängde jag mig huvudstupa över nästa del, Janusstenen och hur det gick får ni veta inom en snar framtid.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

13 reaktioner på “Flickan under jorden

  1. Ja! Älsk på Galloway och Griffiths! Jag hr också del två hemma nu för et här är så bra att jag kan få riktit längt. Precis samma längt som en riktigt bra engelsk deckar-tv-serie som jag gärna ser om. om och om igen. Har en tendens att se om tv-serier oftare än jag läser om böcker, men Griffiths ligger bra till för att bli omläsningsböcker.. Och DET är ett gott betyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge