Etiketter:

När man ser och förälskar sig i en tv-serie så är det relativt normalt att fastna också för huvudkaraktärerna. Och visst älskar jag Buffy och Mal Reynolds och Zoe och Willow och Giles och… Men det märkliga är hur jag också tycker så fenomenalt mycket om Whedons mer ondskefulla karaktärer. Hans förkärlek för att utsätta de goda för andras och egen ondska och tvinga dem hantera det har jag alltid gillat – Buffys möte med Faith och senare hennes kamp för att komma tillbaka till livet där hon guidas av en desillusionerad Spike… Det är klassiskt. Liksom Mal Reynolds cyniska godhet som befinner sig så långt från det politiskt korrekta man kan komma. En annan favorit som definitivt befinner sig i ett gränsland mellan godhet och total befrielse från moraliska dubier är Jayne i Firefly/Serenity vilket inte minst illustreras i den oerhört roliga episoden Jaynestown.

Men sen finns ju också  de riktigt onda som placeras i berättelsen för att förfölja, skada och döda. Det är de underbart vidriga herrarna i Hush (Buffy, säsong 4), de likaledes skitläskiga männen med blå handskar i Ariel (Firefly) och den nästan ständigt leende yrkesmördaren i filmen Serenity. Såna som man älskar att hata. Här följer nu en liten lista över några av mina favoritskurkar i Whedons verk, utan inbördes ordning (spoilervarning utfärdas):

Nördtrion: Denna skurkkonstellation vinner väldigt mycket på sin långsamma framväxt. Redan i början av serien finns Jonathan där som ständigt undanskuffad och osynligt offer. Andrew är någons lillebror och Warren är ju själva tillverkaren av oförglömliga Buffybot! I seriens sjätte säsong intar nördarna äntligen sin plats som huvudsakligt men oerhört misslyckat hot mot Buffy. Det hela slutar naturligtvis inte som de tänkt sig men blodigt blir det… De gör i sanning fasansfulla saker de här grabbarna och ändå kan man inte annat än ömka dem, och älska varje sekund de är i bild. Deras inre splittring är naturligtvis rolig men också intressant och talande. Och att de sen utvecklas under den sista säsongen är också ett plus. Och det är nog ingen tvekan om att Whedon och stora delar av hans tittare identifierar sig med det nördiga och det är väl därför jag också älskar dem så mycket.

Drusilla: Drusilla förde med sig Spike (som jag kommer skriva ett helt monsterlångt inlägg om på söndag eftermiddag) in i Buffy-serien och för det är vi förstås evigt tacksamma. Drusilla är från allra första början lika härligt galen som hon är blodtörstig. Man kan inte annat än älska en karaktär som slaktar människor, leker med dockor och dumpar mesiga pojkvänner (till förmån för slemdemoner) med samma passion. Drusilla är helt enkelt själva definitionen av uttrycket ”Larger than life”, och dessutom mycket, mycket obehaglig…

Caleb: I Buffys sista säsong är det ju egentligen Den första ondskan (The First) som är ”skurken” men det krävs ibland en människa (eller vad man nu ska säga) också och vad passar då bättre än en kvinnohatande predikant från den amerikanska södern? Och vem passar bättre än Nathan Fillion (som ju samtidigt också spelade Captain Malcolm Reynolds i Whedons serie Firefly) att porträttera honom? Ingen skulle jag tro för det är ett väldigt fint porträtt av total och fantastisk galenskap. Det ligger en nästan jobbig njutning i att se honom, efter att ha trashat hela kvinnligheten i allmänhet och Buffy i synnerhet få rejält med stryk av vampyrdräparen själv. Caleb är alltså ingen ”älska att hatälska”-skurk utan en renodlad ”älska att hata och se det gå illa för”-karaktär…

Alpha: I den stundtals fenomenala men ofta stressade serien Dollhouse finns en riktigt oförglömlig skapelse och det är superskurken, Alpha (som dessutom spelas mycket bra av Firefly/Serenitybekantingen Alan Tudyk). Alpha är den första dockan, den som naturligtvis aldrig borde ha hamnat inom programmet eftersom hans skruvar var mer än lovligt lösa redan innan man började flytta runt hans minnen. Alpha som är helt besatt av Echo och som verkligen gör allt för att förstöra dockhuset. Men han är också den som säger alla sanningar och som får alla de roliga replikerna. Egentligen är det väl först när han dyker upp i mitten av första säsongen som det blir riktigt bra. Och vad är det egentligen som hänt honom i det allra sista avsnittet? Damn you Fox för att jag aldrig får veta det!

Det är några av mina favoritskurkar, vilka är era?

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2