Whedonhelg: Favoriter

När man sett en serie mer än en gång så är det ofta inte bara serien som helhet man fallit för, det finns också favoritstunder och älsklingsavsnitt som drar en till sig och några av mina älsklingar tänkte jag skriva mer om nu (samtidigt som jag utfärdar Spoilervarning).

När det gäller Buffy så finns det så oerhört många att välja på att det faktiskt är svårt att lyfta fram några enstaka. Det fina med Buffy är också att även de där avsnitten som man kanske inte älskar fyller en avgörande funktion för handling och serie som helhet. Några storfavoriter har jag dock och det är:

Once more with feeling (säsong 6:episod 7) – musikalavsnittet som är lika briljant i såväl musik som text som mörker. Här handlar det inte bara om att sjunga några låtar utan musiken används verkligen för att berätta en historia. Och vilken historia det är… Om Buffy som inte känner att hon når fram till livet, om Spike som inte orkar med att vara den han blivit, om Xander och Anya och deras tveksamheter inför giftermålet och om Giles som inte räcker till. Och som de kan sjunga vissa av dem – Anthony Stewart Head, James Marsters och Amber Benson är alla mästerliga.

Hush (säsong 4:episod 10) är svår att ta sig förbi när det gäller riktigt välgjorda avsnitt. Att göra ett stumt avsnitt i en serie som bygger så oerhört mycket på samtal och språk… Och att dessutom få det att fungera…

The Body (säsong 5:episod 16) det här har blivit en mångomtalad och klassisk buffyepisod som älskas av många och så också av mig. Smärtan och sorgen i det här avsnittet är så stark att den kan tas på. Och som vanligt är det Anya som säger det bäst när hon uttrycker sin förtvivlan och hjälplöshet i repliken:

But I don’t understand! I don’t understand how this all happens. How we go through this. I mean, I knew her, and then she’s, there’s just a body, and I don’t understand why she just can’t get back in it and not be dead anymore! It’s stupid! It’s mortal and stupid! And, and Xander’s crying and not talking, and, and I was having fruit punch, and I thought, well Joyce will never have any more fruit punch, ever, and she’ll never have eggs, or yawn or brush her hair, not ever, and no one will explain to me why.

Firefly är en serie som tyvärr bara fick 12 avsnitt på sig att utveckla sin potential så gott det gick. Alltså finns det inte så många avsnitt att välja på och trots att jag är väldigt svag för tortyrscenen i War Stories och hela Objects in Space-avsnittet så väljer jag ändå Out of Gas som min absoluta favorit ombord på Serenity. Återblickar har jag annars väldigt svårt för men här fungerar de riktigt, riktigt bra. Karaktärerna får liv och inte minst Mals särdrag tydliggörs på ett väldigt fint sätt. Och så känner jag verkligen den där ödsligheten som är rymden för mig, den som skrämmer men samtidigt förklarar varför behovet av ett hem där ute är så oerhört stort.

Dollhouse är som serie inte lika knivskarp som Buffy och når heller inte upp till Fireflys standard. Flera avsnitt passerade utan att nå annat än normalnivå, om ens det. Sista halvan av säsong ett var däremot genomgående väldigt stark och det började leva någonstans när Alpha gjorde entre. Riktigt, riktigt speciella och bra är dock, de två säsongsavslutningarna (Epitaph 1 & 2) som utspelar sig efter Dollhouse-nuet. Det är ett helt fantastiskt grepp att flytta tittarna bort från den fiktiva verkligheten… I den allra sista delen lyckas Whedon dessutom klämma in slutet på berättelser som vi definitivt aldrig kommer att få höra eller se hur de hamnade där och det är synnerligen irriterande…

Det är (några av) mina favoriter, vilka är era?