Etiketter:

,

Ibland måste man göra en liten paus, som när man någonstans mitt inne i Joyce Carol Oates Änkans bok drabbas av lunginflammation och faktiskt inte orkar läsa om hur hennes man, Raymond Smith, avled i just lunginflammation. Så jag pausade en stund. Efter några veckor måste jag till slut ändå fortsätta, för Änkans bok är en bok som snärjer in sin läsare och driver på. Det är mörkt och grått och sorgligt och ältande och kontrollerat men jag vill ändå läsa vidare och vidare och vidare.

En av de mest fascinerande delarna med den här skildringen är diskussionen kring personligheter eller kanske snarare personas. Boken handlar om Joyce Smith som förlorat sin make och därigenom sin roll som hustru. Hon har blivit änkan. Boken är dock skriven av Joyce Carol Oates som enligt henne själv egentligen inte var inblandad i äktenskapet. Hon höll alla besvärligheter med recensioner och tryckningar borta från sin man och han läste inte hennes böcker (vilket gör mig lite ledsen, ok att han knappast skulle ha hunnit läsa allt men är det alltså så att han aldrig läste exempelvis Blonde? Det gör lite ont i hjärtat av flera anledningar). Det är som sagt en intressant diskussion JCO för men tillslut kan jag inte låta bli att bli lite yr – för vem är det som för diskussionen? Är det en biografi JCO har skrivit om Joyce Smith? Eller är det en självbiografi – av vem? Om vem? Som sagt: yr…

Jag har alltid haft intrycket att Joyce Carol Oates är ganska reserverad och privat. Hon verkar vara en sådan författare som mycket medvetet bestämmer vilka delar av henne själv som ska synas i intervjuer och romaner. Därför ter det sig först märkligt att just hon skrivit en bok om en så personlig sorg och vändpunkt i livet. Men sen förstår jag att hon också i Änkans bok är ganska distanserad. Den är på ett sätt utlämnande men det känns ändå att Oates hela tiden har kontrollen över den sorg hon visar i boken, hon låter oss aldrig följa med till de allra djupaste djupen av sin smärta. Vi får skymta men aldrig dyka med. Kanske skyddar hon inte bara sig själv utan också oss? Detta kan man naturligtvis tycka vad man vill om och det finns säkert de som tycker att hon är orealistisk eller okänslig i sin beskrivning av och i sin sorg efter maken. Jag tycker inte det och jag tycker att just det rationella och ibland en smula kyliga förtjänar sin plats i sorgeskildringar. För vad händer när plötsligt allt rasar omkring en och allt ansvar har hamnat hos en själv? Först bryter man med all säkerhet ihop men tillslut måste man ju samla ihop sig och vara rationell, eller..? Och att JCO lider råder det definitivt ingen tvekan om – om det nu är det vi vill veta.

Jag tycker att det är fascinerande att Mandarinstunder som skildrar förlusten av en katt och sorgeåret som följer på hans död är mer genomsyrad av sorg och förtvivlan än Änkans bok. Det handlar naturligtvis om sätt att skriva, sätt att förhålla sig och vad man vill få fram. Joyce Carol Oates vill berätta om förlust men hon vill inte göra det förblindad av känslor och hon vill inte göra det genom att släppa oss allt för nära. Sen hör det också till saken att ett av de fåtaliga tillfällen då änkan verkligen går sönder är när hennes katt plötsligt dör. Kanske är det så att djursorg så sällan beskrivs att vi där inte riktigt har redskapen för att beskärma oss, när sorgen efter en människa ska beskrivas har vi dock ord att gömma oss bakom – på gott och ont.

~Albert Bonniers förlag, 2011 / Recensionsexemplar~
Fler recensioner av Änkans bok: Dark Places, Böcker, böcker, böcker, Kulturdelen, Tidningen kulturen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten