Fiktiva klubben: Bibliotekspolisen

Nu har en månad gått. Några av oss har läst Stephen Kings långnovell Bibliotekspolisen, några har börjat men gett upp och ytterligare andra har jagat boken utan att få tag i den. Hur som helst så är idag dagen för att sätta igång Fiktiva klubbens första riktiga samtal. Och alla får vara med – de som läst novellen nu eller för länge sen, de som tog sig två sidor in i berättelsen, de som läst annat av King och de som finner någon av frågorna så intressant att den bara måste besvaras oavsett Kingerfarenhet eller inte. Alla får som sagt vara med. En liten varning utfärdas dock för dem som inte läst novellen men vill göra det i framtiden och det är den traditionella spoilervarningen – för detta inlägg såväl som för kommentarerna.

Något kort om handlingen kanske jag bör säga också, för dem som inte orkade igenom, innan vi drar igång diskussionerna. Sam Peebles besöker biblioteket för första gången sedan barndomen och han gör det för att låna böcker. Den läskiga bibliotekarien hotar honom dock och det står ganska omgående klart att det är något som inte stänger. Sam upptäcker att biblioteket som han såg det den där kvällen såväl som den creepiga bibliotekarien inte existerar. Men de lånade böckerna finns och när han glömmer att lämna tillbaka dem i tid börjar riktigt obehagliga saker hända…

Jag konstaterar att Bibliotekspolisen inte är Stephen Kings främsta verk – inledningen är till exempel rätt pladdrig och slutet är väldigt abrupt. Vad tycker ni andra? Men oavsett den litterära standarden på texten så väcker den en hel del frågor och några av de jag samlat på mig under läsningen tänkte jag presentera nu, som en inledning till diskussionerna. Känn er mycket fria att avvika från dem om ni har andra uppslag. Välj en eller flera eller alla att säga er mening om. Nu kör vi!

Stephen King verkar ha en komplex biblioteksrelation. I Det är biblioteket en tillflyktsort och en plats för skräck, i Bibliotekspolisen möter vi bara skräcken i biblioteket. Hur tänker ni kring detta? Ni som läst mer av King än vad jag har gjort – återfinns biblioteket i fler av hans verk och hur ser det i såfall ut där? Som bibliotekarie blir man ju lite smånervös över hur barnverksamheten egentligen såg ut när King växte upp. Och så blir man lite smickrad över att yrkeskåren begåvas med en av sina fåtaliga skurkar 😉

Fastnar du för någon karaktär, finns det någon du gillar eller någon du rent av skulle vilja skicka Bibliotekspolisen på? Själv är jag lite förtjust i Dave men det finns egentligen bara en bit av novellen som fastnar på riktigt hos mig och det är berättelsen om den döende pojken Joe och basebollarna. Där visar King mästerligheten en liten stund tycker jag och jag kan inte låta bli att tänka på lille Georgie (i Det) som står med sin pappersbåt vid brorsans säng, Georgie som också snart ska dö. Över huvud taget kommer jag nog att minnas de utsatta barnen bäst. Inte bara Joe utan också barnen på biblioteket. Sagostunden har fått en helt ny innebörd… Hur tänker ni om King och de utsatta barnen som ju är ett återkommande tema hos honom?

En sak som jag tycker att King är riktigt bra på även när han är dålig är att hitta den privata skräcken. Bibliotekspolisen är ju Sams egen skräckfigur precis som ondskan i Det skiftar form beroende på vem som ska skrämmas i Det. Håller ni med mig?

Jag är ju lite svag för vampyrer och gillar Kings vampyrtema här, hur vampyren suger rädsla och skräck istället för blod. Hur tycker ni att King här förhåller sig till vampyrmyten – kan Ardelia kallas vampyr? Vad gör det för handlingen och skräcken att hon är kvinna och att hon koncentrerar sig på att skrämma livet ur barn?

Jag tycker att King återigen ramlat i påtaglighetsfällan. Det blir lite för många beskrivningar och snablar för min smak. Det enda jag är riktigt nöjd med i den vägen är att han faktiskt aldrig går in särskilt noga på hur de där två barnen dödades i biblioteket. Hur tänker ni kring dessa ingående beskrivningar (av Ardelias skräckutseende exempelvis)? Tycker ni som jag att de förstör skräckmomentet en smula eller menar ni tvärtom att det ökar läskighetsnivån?

Det var några av mina tankar och funderingar – diskutera gärna vidare i kommentarerna och kom med egna funderingar och frågor!

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

4 reaktioner på “Fiktiva klubben: Bibliotekspolisen

  1. Nej, det här är inte en av Kings bästa, början är extremt pladdrig och inte alls så inbjudande som man är van vid. Men jag gillade mittendelen väldigt mycket, när Dave berättar om sitt liv, det är det absolut bästa i hela novellen. När jag läste de sidorna låg jag vaken och ville inte sluta.

    King och barnen ja. Han står alltid på de oskyldigas sida, han ”lämnar” dem inte ens när det är otäckt utan tvingar oss att se och höra allt som händer. Kameran stannar kvar, vi skonas inte genom något förskönande filter eller höjning av musik. Vi är där. Som så ofta så blir det läskigaste när de som borde vara medmänniskor sviker och gör en illa, mycket mer obehagligt än alla snablar och tentakler (för man liksom förväntar sig det av monster). Men jag tycker inte att det blir alltför mycket med detaljerade beskrivningar, inte så mycket som i andra böcker. I exempelvis Dimman hade han kunnat vinna mycket på att tona ner odjuren. Ardelia är trots allt en slags vampyr och där krävs en del ingående förklaringar för att man ska förstå hur hon är ”uppbyggd”.

    Om jag får lov att gnälla lite så vill jag ta upp Kings förkärlek för att ha med långa detaljerade beskrivningar av folks drömmar. Jag menar, hur trist är inte det att läsa om? Detta även om de innehåller viktig information om den framskridande berättelsen.

    1. Jag gillade också Daves historia bäst (förutom baseball-episoden), det är de där historierna i historien som jag tycker King är allra bäst på.

      När det gäller barnen så känns det verkligen som att King har något att säga, att han drivs av ett inre tvång att visa oss hur utsatta barnen (alltid) är och att det är därför han ”tvingar” oss att se hur de far illa. Därför förvånades jag faktiskt lite över att han inte berättade mer utförligt om vad som hände de två sista barnen i biblioteket – är det någon av er som tänkte på just det?

      Jag håller verkligen med dig om drömmarna, det känns alltid som lite fusk när författare måste lägga in viktig information i en lång sekvens av i övrigt oviktigt och förvirrat drömmande. Det kanske kan funka i vissa lägen men här blev det bara, som du skriver, trist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge