Tjänarinnans berättelse

Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste ”småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Margaret Atwood är numera en av mina absoluta favoritförfattare, jag är lika passionerat förälskad i hennes böcker (av vilka jag bara läst Alias Grace och Kattöga före denna) som jag är passionerat förbaskad efter att ha läst Tjänarinnans berättelse… Det enda som egentligen skaver är den där diskussionen om huruvida hennes romaner, framförallt Tjänarinnans berättelse och Oryx & Crake är att beteckna som SF eller inte. Atwood menar att de inte är det och det måste hon ju få göra, det som stör är dock den förakt för genren hennes argumentation doftar av. Det är lite sorgligt också tycker jag att hon lagt ner så mycket energi på att distansera sig från SF-genren när faktum kvarstår att Tjänarinnans berättelse är en oerhört bra bok oavsett vilken etikett man sätter på den. Den borde istället tas som ett av många bevis för att det skrivs viktiga och fantastiska böcker inom alla genrer.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

10 Comments

  1. Har läst tre Atwood-böcker och är lika förälskad som du! Kan rekommendera även Penelopiaden, jättebra! Är det denna som heter The handmaid’s tale på engelska? I så fall är den redan på min läslista 🙂

    • Ja, det är den som heter The handmaid´s tale. Penelopiaden är hemlånad från biblioteket så den står nog näst på tur på min Atwoodresa 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge