Nu har jag också läst den oerhört hyllade Kapitulera omedelbart eller dö och kan således äntligen hålla med alla som önskade Sanne Näsling en Augustnominering. Mitt största problem är att så många hyllningar redan skrivits att jag inte tycker mig ha något att tillägga (och det är ett lyxproblem det). För den är bra naturligtvis. Och den griper tag och den ruskar om och den påminner och väcker liv i och rispar en hel del bland hjärterötterna och i kroppsminnen.
Själv hade jag aldrig någon så nära, näst intill sammantvinnad, vän men jag känner igen intensiteten och hur allt var större än störst förstås. Och smärtan och euforin. Fina, fina fantastiskt smärtsamma ungdomstid – jag vet inte hur jag ska bära mig för att orka mina barn gå igenom den…
Så många har redan skrivit så fina recensioner, läs någon av dem (Bokhora, Glory Box, Shitzo-Cookie, En bok om dagen, Dark Places, Tystnad, Enligt O och Kajsa Ekis Ekman (DN) ) om du vill få en utförligare redogörelse för handling och förträfflighet. Och sen är det bara att läsa boken.
~Rabén & Sjögren, 2011~
Jag tyckte mycket om beskrivningen av Mary och hennes relation till familjen osv. Den kändes innerlig på något vis och Näsling skriver hur bra som helst så att det verkligen låter som att det är en 15-åring tjej som tänker. Tyvärr började jag störa mig något enormt på de båda tjejernas otrovärdiga ”vuxencoolhet”, typ som om de vore 30-åriga konststuderande på Manhattan som kan och vet allt om livet eller något, så jag orkade aldrig läsa ut hela boken. Jag får göra ett nytt försök om ett tag.
Jag förstår att du störde dig, det gjorde jag också bitvis (och då just på det där coola men också på språket som är så intensivt att det nästan slog ut mig till slut) men som helhet tycker jag att boken är väldigt bra så ge den en ny chans någon gång du – kanske kommer du bättre överens med den så 🙂