Etiketter:

,

Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskar Margaret Atwood, eller hur fascinerande jag tycker det är att jag läst fyra (på väldigt olika sätt) fantastiska böcker av henne nu och ändå har i alla fall två haussade kvar (Oryx & Crake och Rövarbruden). Jag ska inte lägga mig i den där nobelprisdiskussionen igen men en allmän nyutgivning kunde väl i alla fall vara på sin plats, en del av böckerna börjar faktiskt bli lite svåra att få tag på…

Men min senaste Atwoodläsning då, Penelopiaden. En berättelse om Penelope som gifter sig med Odyssevs och sedan lämnas på Ithaka att vänta, vänta och vänta. Utlämnad åt de som inte känner henne, åt sonen som växer ifrån henne, åt friarna som inte vill henne något gott. Och aldrig kommer den där äventyraren hem, aldrig besöker han henne i en dröm och berättar att han är död, aldrig sänder han bud.

Penelope berättar sin version av den klassiska sagan från andra sidan, från Hades, i nutid. Berättargreppet är väldigt effektivt eftersom Penelope använder sitt moderna språk för att beskriva vad som hände samtidigt som hon kan se vilka konsekvenser Odyssevs version av det hela fick. Till framställningen hör också pigornas kör som inte bara bidrar med indignerade beskyllningar och sorg utan också för in humor i tragedin.

Penelopiaden är suggestiv, spännande och intressant. Än en gång lyckas hon väva en historia som gör det feministiska anslaget självklart. Än en gång är det en riktigt god bok, det kortare formatet som kunde ha varit längre gör att jag inte riktigt vill höja den till skyarna som exempelvis Alias Grace men det är ändå en väldigt bra bok, en måsteläsning för alla som intresserar sig för myter, kvinnohistoria eller grekiska dramer. Ännu ett bevis för Atwoods förträfflighet helt enkelt.

~Albert Bonnier förlag, 2005~