Allt jag säger är sant

Vilken resa läsningen av den här boken visade sig bjuda på…

Först tänkte jag att det kan ju passa med en lättläst ungdomsbok nu när jag är lite lässeg och den där Lisa Bjärbo har jag inte läst något av, förutom hennes fenomenala blogg förstås. Och så är hon ju så himla hyllad för Det är så logiskt alla fattar utom du som jag inte kommit mig för att läsa. Och så fanns den tillgänglig som e-bok precis när jag behövde en ny sån. Och så… ja ni fattar… Så jag laddar hem och börjar läsa och så blir jag initialt helt chockartat besviken. Språket stoppar mig i läsningen, det känns liksom tillkämpat och fel. Och Alicia är så himla jobbig och störig och jag vill inte alls vara kompis med henne (obs! sluta inte läsa här med tron att det här ska bli en sågning, häng med ett stycke till så kommer tonläget vara ett annat, jag lovar).

Besvikelsen är gnagande eftersom bokens tema verkligen talar till mig. Jag är en sån som hoppade av gymnasiet i tvåan, aldrig tog studenten och fortfarande (tom med doktorsexamen i bagaget) kan drabbas av småångest över det, men mest av allt är jag så oerhört stolt över mig själv att jag vågade besluta den där gången. Och det var faktiskt en fråga om liv eller död. För Alicia är det kanske inte riktigt så livsnödvändigt men jag sympatiserar med hennes mod och lust till något annat. Sen delar vi också erfarenheten att bo hos en mormor när hela helvetet brakar lös. För mig berodde det inte på att jag blev ovän med mina föräldrar men hos mormor bodde jag och helvetet brakade lös. Och av den anledningen vill jag verkligen falla för Alicia, jag vill att hon ska vara jag. Men det är hon ju inte och när jag kommer förbi min första förvåning över det och ger Alicia en chans att vara sig själv så lär jag mig att gilla henne. Väldigt, väldigt mycket.

Och nu när jag har lagt igen boken och ska sluta umgås med Alicia så saknar jag henne, jag vill ju följa med henne och veta hur det går. Jag vill klappa henne lite på håret emellanåt så hon inte tappar bort sig och känner sig ensam. Jag kapitulerade med andra ord rejält snabbt och mycket och Allt jag säger är sant blev till slut en bok som jag både tycker väldigt, väldigt mycket om och som betyder något för mig.

Avslutningsvis: Heja alla som skriver sådana böcker till ungdomar på riktigt! Jag önskar att ni gjort det också (vilket ni säkert gjorde utan att jag visste vart jag skulle leta efter er) för 20 år sen, jag hade mått så himla mycket bättre av att lära känna en Alicia i min djupaste förvirring. Heja er, och heja all världens Alicior!

~Rabén & Sjögren, 2012~

4 Replies on “Allt jag säger är sant

  1. Mm.. Bjärbo kan verkligen konsten att få det att knipa till i hjärtat när man läser samtidigt som man blir glad. Till en början när jag läste henne så ville jag stoppa in henne i samma fack som Emma Granholm, Emma Hamberg och Katharina von Bredow men hon har faktiskt en alldeles egen röst! Och fin är den.:)

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.