Eld

Eld Med tanke på alla recensioner av Cirkelns uppföljare Eld som publicerats i allehanda medier de senaste dagarna så känner den här bloggaren minsann pressen att sticka ut lite, göra något extraordinärt av det nu så ordinära. En sågning kanske? Nä förstås inte, jag gillar ju boken precis som alla andra. En rolig utformning? Ett personligt tilltal? En recension skriven på ren hexameter? Med alliterationer? Haiku? Nej, vi kan nog redan nu konstatera att det här inte kommer bli någon glimrande recension, det blir nog ingenting särskilt med den över huvud taget. Men boken den ska handla om är förstås inte annat än lysande. Och det räcker kanske ganska långt i sig.

Cirkeln var magisk på alla sätt och vis och Eld är precis lika magisk (puh, det ska erkännas att jag var en smula nervös innan jag öppnade boken). Miljöerna är där, karaktärerna, drivet och all jäkla action man kan önska sig. Själv stängde jag i princip in mig i sovrummet under förrförra helgen och slängde mig in i Eld utan tanke på annat (förutom när minsta fiktiviteten lärde sig cykla och jag blev tvungen att följa med ut i verkligheten och bevittna detta mirakel).

Boken är således perfekt och det enda lilla morr jag har att utgjuta kommer sig av att jag har så dåligt komihåg och inledningsvis blandar ihop tjejerna, jag har svårt att minnas (det var ju faktiskt ett år sen jag läste om dem senast) vem som är Linnea och vem som är Ida och vem som har en lillebror som jag gillar (Vanessa). Och så händer det en sak i boken som gör det ännu svårare att hålla isär dem men det lossnar rätt snabbt för mig ändå så jag är ok med det och håller mig på småmorrsnivå. På plussidan finns så mycket att jag nog inte får in det här. Jag älskar exempelvis att Ida får ta mer plats, och att hon blir förklarad och möjlig att nästan gilla (här håller jag således inte med min kritikerguru Jonas Thente). Jag tänker på alla Idor man mött och inte begripit sig på, alla de där man dömt ut för att de dömt ut allt och alla men som man aldrig riktigt kämpat för att förstå. Det är en bedrift att skapa sådana karaktärer. En annan sak som är viktig för boken är miljön, atmosfären. Staden som är lite bortglömd och ledsen men som kämpar för att överleva. Det där sorgsna, vemodiga och dubbla som jag känner igen från min uppväxt och som blir starkare och starkare ju längre berättelsen lider. Jag känner verkligen Engelsfors…

Jag tror att Cirkelnböckerna kommer visa sig vara bra, beständig och viktig litteratur för lång tid framöver. Sara och Mats lyckas säga något om vad det är att växa upp och hur himla svårt det är att se varandra och acceptera olikheter. Samtidigt lyckas de skriva en actionspäckad berättelse som säkert kan läsas enbart som det också om man till äventyrs skulle vilja det. Gud så fint det är alltihop och jag hoppas att du som har böckerna olästa ger dem en chans, trots eller på grund av den omfattande bloggbombning av recensioner som haglar över dig i dagarna.

Raben & Sjögren, 2012 / recensionsexemplar

Några av dem som skrivit om boken: enligt O, Lyrans noblesser, Bokhora

4 Replies on “Eld

    1. Nej då, den är ju sprillans ny så det finns många fler. Och jag minsann lite avundsjuk på er som har den kvar…

  1. Pingback: Eld | Bak bok mat

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.