Kort om villaboende

Jag bor i friköpt radhus med skogen vid slutet av den lilla (lagom liten för att inte ge allt för dåligt samvete vid den oundvikliga försumningen) trädgården. Vi har lagom mycket umgänge med våra grannar, som är trevliga och ännu inte uppvisat minsta tecken på psykopatiska drag. Kanske är det därför jag inte känner igen mig alls i Hans Koppels Vi i villa. Kanske är det helt enkelt för att det inte är meningen att man ska känna igen det där vidriga, instängda, klaustrofobiska livet som ingen tar sig ifrån. Hoppas det. Men jag stör mig så himla mycket på de här karaktärerna som vantrivs så hemskt men inte lyfter ett finger för att frigöra sig. Jag vill bara skrika åt dem att ta sig samman och skaka om dem lite, i största välmening alltså…

Vi i villa är inte någon bok jag kommer bära med mig genom livet, jag mådde lite illa när jag läste den faktiskt. Den är inte alls dålig utan snarare väldigt intressant skrivet med ett ytterst sparsamt språk. Och där finns en fasansfull scen som jag aldrig, aldrig kommer kunna glömma hur mycket jag än vill (den efter Annas festinbjudan) –  den sliter hjärtat ur kroppen på mig varje gång jag kommer att tänka på den. Den ger mig ingen styrka utan gör mig bara så himla ledsen hela tiden. Och jag konstaterar lite besviket att Anna är den enda av de här människorna jag bryr mig om, hon är den enda som inte har makt att göra något med sitt liv. Det är föräldrarna som borde. Så någonstans är det kanske ändå en bra och minnesvärd bok i och med att jag mäktar med att bli så arg och irriterad…

~Telegram förlag, 2010~