Barabbas

När Lyran kallade till klassikerläsning så plockade jag fram några titlar jag gärna ville ta mig an. En (Turn of the screw) har jag lagt bort pga tråkighet, en (Wuthering heights) håller jag på med och en har jag precis läst ut.

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot?

När jag var yngre, från barndomen och fram tills jag var kanske 23 var jag ganska övertygad och trygg i en tro, en övertygelse om att det fanns något som såg efter mig. Sen gick jag igenom en förlust och en sorg och upplevde nästan rent fysiskt hur den där kraften som jag känt vid min sida så många år släppte min hand och lämnade mig helt ensam. Det är en upplevelse som gjort mig arg många gånger, och ledsen men som nuförtiden mest av allt får mig att gärna brottas med mina tvivel, att resonera om den tro jag hade och inte längre har. Lagerkvist lyckas på ett fantastiskt sätt stoppa in alla mina tvivel och hela världens tvivel inför det gudomliga (hur ska vi någonsin kunna förstå något så stort, jag tror inte vi är ämnade att veta) i Barabbas (i människan och boken).

Jag älskar den här boken och skulle rekommendera den till alla som någon gång fascinerats av tro (kristen eller annan), det här är en bok som i grund och botten handlar om just det och vad tron gör och inte gör med människor.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

8 reaktioner på “Barabbas

    1. Det kanske var min du fick 😉 Å andra sidan bråkar jag fortfarande med min med jämna mellanrum så den är här och hälsar på ibland också… Och Barabbas är verkligen hur bra som helst, jag älskar att den väcker så många tankar om så grundläggande och viktiga saker. Ska läsa vidare i Lagerkvistutgivningen, just nu Onda sagor.

  1. Vilken fin recension 🙂 Låter som en bok man verkligen borde läsa, har bara läst Dvärgen av Lagerkvist (och en del dikter) men den var ju väldigt bra.

    1. Tack 🙂 Jag tycker verkligen att du ska läsa den, tror absolut att du skulle gilla. Läste ut Onda sagor igår och den var också väldigt bra, om än lite ojämn. Nästa på tur är Bödeln som jag lånar hem idag och sen får det nog bli Dvärgen också om han fortsätter i samma stil.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge