Etiketter:

…besattheten alltså. Som jag skrev häromdagen så har det tagit ett tag att ta mig fram till Doctor Who men nu är jag här. Säsong ett är sedd, jag är såld och smått besatt (jag kan ha beställt alla de resterande säsongerna igår kväll men jag väljer i så fall att förtränga det tills de ska betalas…).

Vad är då det fantastiska (spoilervarning härifrån och framåt)? Karaktärerna förstås, Doktorn, Rose, Mickey, Roses mamma – alla är riktigt, riktigt älskansvärda på sitt sätt. Man blir glad av att se dem och dessutom växer och utvecklas de under seriens gång (lite som Rhys i Torchwood). Till och med skurkarna är fantastiska i all sin plastighet. Vem kan undvika att bli handlöst förälskad i en blippande Dalek som hojtar ”exterminate” med märklig tysk brytning i tid och otid? Sen blir jag alldeles varm av humanismen (eller vad man ska kalla det när den omfattar alla Whouniversats arter) som genomsyrar serien, den där viljan att samtala före att slåss… Och så älskar jag den där friheten i tanken, ingenting är omöjligt i Doctor Who, man kan möta precis vad som helst bakom nästa hörn och man gör det med värme, nyfikenhet och tonvis med kärlek. Jag hjärta det!

Det är ofta rätt roligt och jag skrattade många gånger under den här säsongen och på ett sätt är det kanske lite lättviktigt (som Buffy i början och Torchwood likaså) men man anar ju att vi (precis som i nämnda serier) är påväg in i ett mörkare mörker även om jag hoppas och tror att humorn blir kvar. Och det på ett sätt sorglösa till trots så hade jag några gråtfester framför första säsongen också. Fathers Day när Rose möter sin pappa var ju helt fantastiskt sorgligt och The Empty Child plus dess fortsättning var också riktigt, riktigt tung. Och så var det förstås väldigt jobbigt att förlora Christopher Eccleston-doktorn. Jag kommer vänja mig vid David Tennant-varianten (Ela har lovat att han kommer charma byxorna av mig så det litar jag på :) ) ganska snabbt men jag kommer ändå sakna den förste doktorn och jag tycker nog att han kunde ha fått en säsong till…

Men, fantastiskt alltså med hopp om ännu bättre fantastiskt. Så jag går vidare in i säsong 2 för att uppleva dess julinvasioner, Torchwoodblinkningar, Dalekar (?) och allt vad det är.

Läs också: