Wuthering Heights

Svindlande höjder borde vara min alldeles perfekta bästa bok. Det är England, 1800-tal, hedar och passioner. Jag som älskar Jane Eyre på gränsen till besatthet och som också gillade Agnes Grey väldigt mycket borde ha älskat den här sedan flera år tillbaka. Det märkliga är att jag inte förrän nu (ett år efter det här inlägget och uppmuntrande + avrådande kommentarer dessutom) tagit mig tid att läsa den. Och jag älskar den inte.

Det positiva: Wuthering Heights är en intressant bok, en modig bok (den är skriven 1847 av en kvinna och den berör flera oberörbara ämnen), en fantastiskt välskriven bok. Språket liksom virvlar fram och fyller boksida efter boksida med liv, passion och ursinne.

Det negativa: karaktärerna. Jag önskar att de alla ska kliva ut på heden och dra på sig lungsjuka lite oftare (och det gör de ändå ganska frekvent), kanske till och med en dödlig variant (det är det också rätt ofta men jag vill ha mer). Flertalet (Heathcliff!!!) borde spärras in och varenda barn borde omhändertas och kramas av någon som har i alla fall lite vett kvar i huvudet. Jag tycker illa om Catherine och Heathcliff och jag har svårt för de flesta andra. Den enda jag egentligen tycker något annat än illa om är Hareton som alla behandlar så vidrigt, honom tycker jag synd om.

I övrigt tycker jag att det är lite rörigt, lite många som heter samma sak (Catherine och Cathy, Heathcliff, mr Linton, Linton Heathcliff…), lite många krumbukter i intrigen – jag återberättade den i kortform för maken häromdagen och det blev ju rätt parodiskt. Men hon håller ihop de där intrigerna rätt fint ändå den goda Brontë.

Så, jag är glad att jag läst den nu. Jag längtar inte efter att se fler filmatiseringar. Jag vill inte läsa om den i ålderdomen. Men jag är väldigt glad att någon vågade skriva den back in the days. Läsning rekommenderas, om inte annat för att det är rätt härligt att ha något att bli sådär arg på… Och för att det är förträffligt välskrivet och livfullt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

14 Comments

  1. ”Jag önskar att de alla ska kliva ut på heden och dra på sig lungsjuka lite oftare (och det gör de ändå ganska frekvent), kanske till och med en dödlig variant (det är det också rätt ofta men jag vill ha mer).”

    Hahahhaaa!!!! *skrattar så tårarna rinner* Jag vet att det låter helt sjukt, men det är precis sånt här som får mig så nyfiken på en bok som jag aldrig på allvar övervägt att läsa att jag lätt skulle kunna klicka hem den på stört!

    • 😉 Den är läsvärd och uppenbarligen väcker den en hel del känslor också (även om det inte nödvändigtvis är av den varmare sorten) så det känns helt ok att inspirera till denna oväntade läslust 😉

  2. och jag älskar den! just för att karaktärerna är så osympatiska. så krokiga och förstörda. som heden själv liksom. och för att den är så otäckt, så klassiskt spökig och så modernt ond, med alla stackars misshandlade barn. jag har läst om den flera gånger.

    • Jag håller verkligen med om att den känns modern och den är helt klart väldigt intressant och bra ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Själv får jag aldrig någon riktig känsla för boken som gör att jag kan älska den men jag kan förstå vad det är i den som lockat och gillats av generationer.

  3. jag kan fatta att man inte gillar den också. men jag läste den första gången som gymnasist och fastnade helt just för det där moderna, den var så lätt att ta till sig. och sen känslan av att kärlek är något även för de som inte är så trevliga. det kan jag fortfarande tycka är så fascinerande.

    • Jättefint, tyvärr är det inte boken i inlägget som står hemma i bokhyllan… Och ja, nu är det dags för Fforde =)

  4. Jag älskar den också just för det där osympatiska, råa och hemska. De *är* inte särskilt trevliga, Cathy och Heathcliff, men ändå fängslar de så himla mycket.

    • Kanske är jag på dåligt humör eller något men jag irriterar mig bara på dem, jag kan dock förstå att de kan fängsla också. Dock inte mig…

  5. Haha… Fy på dig, önska på karaktärerna dödliga lungsjukor sådär! Jag måste läsa om den. Jag gillade att karaktärerna var så pass skeva och jag gillade ju Heathcliff… fast jag hade inte velat möta honom i en mörk gränd, på en upplyst gata, ett middagsparty eller stranden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge